Inte längre lika svart-vitt

Nu&2007. ”Jag blir tokig när jag hör människor säga: ”Jag har inte råd med ekologisk mat”. Speciellt med tanke på att majoriteten av Sveriges befolkninge lever i ett groteskt överflöd. Det är otroligt vad människor väljer att lägga pengar på. Kläder, bio, ljuslyktor och kylskåpspoesi. Men ingen har råd med ordentlig mat”

Så här skrev jag när jag var tio år yngre än i dag. Så skönt att gå i taket och bli heligt förbannad av alla idioter som satsade pengar på fel sak! Jag minns den sköna känslan och läser vidare…

”Anledningen till vår oerhörda fattigdom är att vi köper tre par skor för två, på Skopunkten. Vi har inte har råd med ekologisk mjölk, eftersom vi prioriterar en ny mobltelefon. Vi sparar fyra kronor när vi köper besprutade äpplen, men spenderar tusenlappar på julklappar. Våran bakvända girighet driver oss i fördärvet. Varför ska det vara så svårt att unna sig bra mat? Mat som är närproducerad. Som inte är giftig. Som inte suger ut tredje världen. Varför är vi så snåla?”

En grej med att bli fullvuxen är att man inser att verkligheten inte är riktigt så svart-vit som man trott. I dag fattar jag ju att många barnfamiljer köper den prispressade maten för att ha råd med kläder. Billiga besprutade äpplena sparar in pengar att köpa vantar för. För tio år sen hade jag dålig koll på verkligheten för ensamstående mammor med kass ekonomi. Mammor som bara kan drömma om att ge julklappar till sina barn fast de inte gjort annat än att spara hela hösten…

Så kategoriskt som jag uttryckte mig 2007 skulle jag tack och lov inte uttrycka mig i dag.  Skönt att man kan utvecklas.

Här kan du läsa inlägget från 2007. Och här kan du läsa om när jag vände på perspektivet helt i texten Klass & Klimat.

Annons

• Annonssamarbete med Urtekram •

Vinn vård för svallet

Min frisör har lärt mig bästa tipset för att verkligen få håret rent. Speciellt om man använder många hårstylingsprodukter. Och det är att schamponera håret flera gånger i rad när man väl duschar. Första gången löser man upp stylingprodukterna  – andra schamponeringen får man bort fettet i håret, avgaser och damm. Nu för tiden gör jag alltid dubbla schamponeringar och sköljer håret noga mellan. Jag märker stor skillnad på hur rent det känns efteråt.

Jag tycker mycket om Urtekrams ekologiska Kokosserie med svag doft av kokos och med vårdande egenskaper.

Hårprodukterna är veganska och fria från parabener, mineraloljor och silikoner.

Just nu har vi en instatävling där du kan du vinna ett hårkitt från Urtekram värde 350 kronor  – kolla på min instagram @underbaraclaras!

Extra långt poddavsnitt – med svar på lyssnarfrågor!

Clara och Erica tittar in i kameran med grönt landskap i bakgrunden. Ur En Underbar Pod.

Vad är jag rädd för? Hur mycket socker äter jag? Varför är Erica så festlig och hur blev hon feminist?

Den här veckan river vi av så många lyssnarfrågor vi bara orkar. I ett extra långt avsnitt.

Tryck på play så kan du få en och annan överraskning! Ledtråd: torgskräck.

Det här gjorde vi vårt chai te av:
5 dl vatten

2 dl mjölk

5 hela kryddnejlikor

En kanelstång

Ca 0.5 dl strösocker

Svarta teblad

En bit ingefära stor som ungefär en tredjedels tumme

Ca ett kryddmått mald kardemumma.

Clara och Erica dricker te hemma hos Clara. På bordet står levande ljus. Ur En Underbar Pod.

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

Här finns alla poddavsnitt samlade (senaste först).

 

Kul fram till jul

Nu börjar den allra bästa tiden på året för mig. Julfixartiden. Folk som säger att man inte ska börja för tidigt vet inte vad de pratar om. Den 24 december är ju en trevlig parantes – men det är tiden fram tills dess som jag älskar mest och vill frossa i. Och veckorna efteråt förstås. Man får inte plocka bort julen för tidigt! Här är de saker jag tycker är extra kul fram till jul – som får mig att älska denna årstid!

Se på julkalendern tillsammans hela familjen. Till och med Melker är peppad!

Plocka fram allt ärvt och loppisfyndat pynt och placera ut i huset.

Sitta i den blå gryningen och äta frukost med tända ljus och julstjärnor i varje fönster.

Elda massor i vedspisen.

Gå kalla vinterpromenader och få äppelröda kinder

Fylla hela huset med väldoftande saker. Apelsiner med nejlikor, hyacinter och granris.

Se på gulliga luciatåg och julavslutningar.

Premiäråka skidor

Ta in en adventsgran och tutta på helt brandfarliga ljus.

Ta sparken för att hämta och lämna på förskolan

Baka med barnen en vanlig onsdag.

Slå in paketen man samlat på sig under sommaren och hösten (jag köper julklappar året om).

Spontanbjudahem kompisar på julfika

Samt äta hemlagade julköttbullar och rödbetssallad hur ofta som helst.

Så underbart det ska bli – det blir kul fram till jul!

• Annonssamarbete Clas Ohlson •

Juleljus i trädgården



Eftersom vi bor på landet med få grannar blir det ruskigt mörkt på vintern. Tittar man ut genom rutan är allting kompakt svart. Därför är det så härligt när julbelysningen kommer upp och jag kan se ut i en vinterträdgården som känns inbjudande och levande.

När Clas Ohlson ville att jag skulle visa hur man kan dekorera med slingor från deras julsortiment blev jag överlycklig –  äntligen fick jag gå loss totalt i min trädgård!

Jag gillar som sagt mycket ljus i trädgården. Men för att det fortfarande ska kännas stilrent och inte allt för ”amerikanskt” väljer jag slingor i en och samma färgton. Tycker varmvita är vackrast.

Runt verandan har jag hängt en elva meter lång LED-ljusslinga med små vita bollar. I pilträdet hänger ljusnät.

Vid farstubron har jag virat en liten ljusslinga i en jul-en. Nu lyser den välkomnande och jag kan bara föreställa mig hur fint det kommer bli när enen täcks av snö.

Häng gärna slingorna på mer än buskar och träd – som på husfasaden för att ge den liv. Jag fäste slingan runt verandan och ner vid fasaden genom att sätta små spikar som jag hakade fast den tvinnade slingan i. Superlätt att plocka upp och ner.

Precis som med belysning inomhus är det fint att placera lamporna i olika nivåer så att det känns mer spännande. I våra bollpilar har jag hängt flera stora ljusnät – tycker att ljusnäten är bättre i träd och buskar än vad slingor är eftersom de ger en maffigare effekt. I syrenerna bredvid bollpilen har jag hängt likadana nät – fast där räckte det med ett nät till varje buske.

Häng inte bara julbelysningen för att det ska vara fint för förbipasserande och grannar. Se till att du kan se dem inifrån också!

Har du inte lämpliga träd att hänga slingorna i tycker jag att dessa dekorationsträd med LED-ljus är fantastiska. Träden finns i olika storlekar och varianter – det stora trädet har runda lampor som sprider ett mjukt sken. De fästs i marken med järnpinnar så de klarar även att stå där det blåser litegrann.

Jag har placerat ut mina ljusträd nere på gräsmattan mot åkern till – där det annars brukar vara väldigt mörkt.

Mina bästa knep för en lyckad ljussättning av vinterträdgården

  1. Välj gärna en enhetlig färg på slingorna.
  2. Arbeta med belysning i olika höjder och former. På runda träd, toppiga buskar, längs raka trädstammar eller husets fasad. Tänk högt, lågt, smalt och brett.
  3. Installera någon form av skymningsrelä till belysningen  – det sparar ström. Jag har valt den här varianten som jag tycker är toppenbra. Då tänds lamporna i skymningen och släcks när det blir ljust. Man kan också tidsinställa den så att belysningen släcks mitt i natten när man ändå sover.
  4. För att nå högt upp med slingorna – använd en trappstege och en lång pinne/kvastskaft av trä. Jag spikar in två spikar längst ut på pinnen. Spikarna bildar en klyka som gör att jag kan nå längre och utan problem hänga upp slingorna i tre meter höga träd.
  5. Har du inte möjlighet att köpa ljusslingor till en hel trädgård – satsa allt krut på ett ställe hellre än att sprida ut slingorna lite överallt. Ett vackert äppelträd täckt i några rejäla ljusnät är en prydnad för hela gården och det ger en större effekt än att hänga någon enenstaka slinga i en buske här och där.
  6. Kontrollera att ljusslingorna och skarvsladdarna är hela och tål utomhusbruk. Jag använder mig av detta grenuttagsset. Leta efter en CE-märkning som betyder att slingan uppfyller EUs säkerhetskrav. Samt texten IP44 vilket innebär att slingan klarar av att placeras på marken utomhus.

Matjessnittar med julig känsla

Nu ska du få receptet på en god matjesröra du kan servera på en smörgås – som snitt eller tilltugg. Supergott på julbordet eller glöggminglet. Ja, de passar till och med bra in på påskbuffén.

Du behöver (12 små snibbar)

2 skivor (halvmånar) av ex vis Polarbröd Jubileumskaka eller liknande bröd.
4 hårdkokta ägg
400 g matjessill
1 dl creme fraiche
3 msk kaviar
1 rödlök, finhackad
1 dl hackad dill
svartpeppar

Gör så här

Koka äggen och låt svalna, spara två ägg till dekoration och hacka de andra två. Skär matjessillen i mindre bitar och låt rinna av i ett durkslag. Blanda creme fraiche och kaviar försiktigt i en skål och tillsätt hackat ägg och sill. Finhacka rödlök och dill och blanda ned det mesta i röran – men spara litegrann att dekorera med.

Dela varje halvmåne i sex bitar. Lägg röran ovanpå och dekorera med ägg, dill och lite rödlök. Avsluta med lite svartpeppar. Servera genast

Gårdsdrömmen som slog in

Nu & 2007. Någon gång i framtiden skulle jag vilja ha ett stort rött hus på landet. Ett riktigt renoveringsobjekt. Med utsikt mot en sjö eller älv. Kilometer till närmsta granne. Bagarstuga, bastu, fina fiskevatten och enorma rum med timmrade väggar. Där skulle jag och Jakob leva tillsammans och avla barn. Och jag skulle skriva romaner och någon gång i månaden pendla till Stockholm och träffa min förläggare. Då skulle jag vara chic och går på resturang och umgås med Sanna som jobbar som justitieminister och bor i Vasastan. Sedan skulle jag ta tåget hem till norrland, mina höns och min karlakarl. Och lyssna efter den mjuka tystnaden. Ro i min sjö och skidra i skogen.

Så skrev jag om min huslängtan 2007.  Två år senare flyttade vi till det hus vi nu bor i. Det blev ingen gård med timmerväggar och kilometer till närmsta granne. Istället blev det en gullig trettiotalsvilla i utkanten av en liten by. Men så bra det blev! Och ganska likt hur vi tänkte ändå.

Speciellt det där sista. Att få bo vid världens ände – men då och då besöka staden. Och få vara chic och gå på restaurang och träffa min förläggare. Och min kompis Sanna som visserligen inte är justitieminister (än) men inte långt ifrån. Sedan hem igen. Till hönsen, sjön, tystnaden och skogen. Få det bästa av två värdar.

Det har jag fått. Och jag är så tacksam att det blev så.

Vardagsliv på solkusten

Nu har vi snart varit här en vecka och har ungefär två veckor kvar av semestern. Det känns som att vara på hälsohem för jag sover mycket och gör vilsamma, meningslösa saker som att ligga i en timme på en madrass i solen och sortera snäckor med Bertil.

Gårdagens lunch blev mozzarellasallad, mango med lime och salt på, bröd med guacamole och så lite korv och oliver. Fräscht och gott! Det är så härligt att gå och handla i lugn och ro på förmiddagen och sedan laga lunch och lyssna på podd med balkongdörren vidöppen och ljumma fläktar utifrån.

Vi dukade i trädgården och efter lunchen gjorde jag bomben i poolen tre gånger i rad. När Folke sov middag satt jag i solen med min bok och drack kaffe och åt choklad jag gömt i min bh (ni som lyssnar på En Underbar Pod vet…)

Vi bor ungefär en halvtimme från Malaga, i Torre del Mar där Jakob jobbar. Men igår var vi inne i Malaga och jag var så nöjd med mig själv som tråcklade mig fram i hyrbilen i rusningstrafik och ner i ett parkeringshus. Utan att ha ihjäl en enda spanjor på vägen. Folke älskar kyrkor så vi gick först till katedralen och beundrade apelsinträden utanför och Jesusstatyerna inuti.

Sedan köpte vi glass och åt på en bänk i solen.

Barnen ville gärna se citadellet Alcazaba så där hängde vi en lång stund och det var höjdpunkten på hela dagen.

Tips är att ej ha klackskor när du går här (höll själv på att bryta benen av mig)

Idag tog vi det lugnt hemma och på eftermiddag när Jakob kom från jobbet hoppade jag ur baddräkten och i klänningen och så drog vi ner på stranden för middag.

Fast först fick Jakob föreviga mig.

Ensam fiskare i solnedgången.

Det blev en middag med några olika spänningsmoment – som när Folke rev ner den lysande bokstaven N och klämdes fast under den. Efter maten åkte vi hem och stoppade barnen i säng.

Nu ligger jag och ser senaste avsnittet av Grotesco. Så sjukt bra och roligt och knäppt. Men jag blir så FRUKTANSVÄRT arg samtidigt. Igenkänningen i blickarna, minerna, manipulationen. Fyfan för alla sammanhang med män där jag utsatts för precis det där sociala spelet.  Det finns en anledning till att jag väljer att jobba med kvinnor.

• innehåller reklam för Miss Clarity •

Vinn Miss Clarity

Nej nu tycker jag att det är hög tid för en tävling med Miss Clarity där du har chansen att vinna din favoritklänning från kollektionen. Här är mina fyra favoriter! Karin med rutigt retromönster. I den här får jag alltid komplimanger och alla vill nypa i tyget!

För att inte tala om festliga Flora med Peplum-midja! Skön vävd kvalitet med fantastisk lyster. Typiskt bra festklänning (fast jag har också använt den massor när jag föreläser). Peplum-midjan är så smickrande för figuren och tillåtande när man ska på finmiddag och vill kunna proppa sig full med mat. Jag bar den på middag hos landshövdingen på Allhelgona och fick så många fina kommentarer.

Alice är också en favorit och bästsäljare – med utställda ärmar och skön vidd i kjolen. Annakarin är supersnygg i den randiga.

Och jag gillar Alice med blommönster i samma modell men annat print.

För att vara med i tävlingen vill jag att du ska berätta vilken modell du skulle vilja bära från vinterkollektionen – och kort motivera varför just du förtjänar att vinna den! Hela kollektionen finns att se på provrummet.se.

Tävlingen är nu avslutad.

Ett samhälle utan felmarginaler

Varje år läser man om alla desperata sörlänningar som inte klarar av att skotta och ta sig fram i snön. Trams tänker man som norrlänning. Är de helt inkompetenta söder om Gävle? Varför skottar de bara inte? Och så skrockar man självgott – tänk bra vi har det här uppe i norr. Här finns alla rejäla människor.

Men så läste jag en intervju med en man som flyttat till Umeå ifrån Stockholm och som klagade och sa att snöröjningen är lika värdelös här uppe som där nere. Va, hur kan det stämma? Det har jag aldrig hört någon säga förut. Men det kanske stämmer? Kanske är vi precis lika odugliga på snöröjning här uppe. Men kanske handlar det också om förväntningar?

Själv har jag inte reflekterat så himla mycket över snöröjningen. Den är väl så pass bra som den kan vara? Vad förväntar man sig egentligen? Hur kan man tro att trafiken ska fungera problemfritt när snö vräker ner? Det säger ju sig självt att det kommer bli förseningar och dålig framkomlighet. Det får man ta med ro. Visst kan trafiken gå enligt tidtabell på sommaren när vägarna är bara – men att tro att inget ska förändras när tjocka lager snö täcker gatorna är ju naivt! Det finns ingen snöröjning i världen som rår på ett riktigt rejält snöfall. Ibland rår vi inte på naturen helt enkelt. Det är inget att bli blå i ansiktet över.

Och så tänker jag att den här snöpaniken inte är en fråga om norr eller söder. Det är snarare en fråga om landsbyggd eller stad. Bor man i en mindre stad eller ute på landet så har man helt enkelt mindre bråttom. Man har större felmarginaler. Större acceptans för frånvaron av valfrihet. Man kanske måste vänta med att åka hemifrån tills plogbilen har kommit. Om väglaget är riktigt taskigt får man kanske ställa in och stanna hemma helt. Inga konstigheter i det. Men i städer finns generellt inte den inställningen.

Jag tänker mig att det beror på att pressen på människor är större där. Vi har byggt ett oförlåtande samhälle helt utan felmarginaler. Saker måste gå efter klockan annars blir människor hysteriska. Folk har så bråttom och lever under så mycket tidspress att de inte förmår acceptera det som är utanför deras makt. Istället för att tekniken hjälper oss så stressar tekniken och alla moderniteter oss – därför att vi alltid förväntas kunna vara tillgängliga.

Jag tänker på mormor och morfar som inte kunde resa bort på vintern, eftersom de var tvungna att stanna hemma och elda i huset. Vilken modern människa (allra minst jag själv) skulle acceptera det?

Men så gjorde de – för så var det bara. Och det var väl inget att bli blå i ansiktet över?

Förbannat svårt att sluta svära…

Nära porträtt på Clara som ser fundersam ut och tittar åt sidan.

Nu&2007. Som 22-åring hade jag stora planer på att byta ut mina vardagliga svärord mot de här mer bibliska styrkeorden:

Huggormsyngel
Skrymtare
Hycklare
Dårar
Ormar
Vitkalkade gravar

Skrev då på bloggen att jag svär när jag är nervös och vill gaska upp mig lite eller när jag behöver känna mig lite kaxigare. Väldigt töntigt – och tyvärr har jag bara blivit värre med tiden. Har helt misslyckats med min plan från 2007 och svär nu som aldrig förr för att få ur mig mina frustrationer.

Om den 22-åriga Clara hörde mig i dag skulle hon himla med ögonen och be mig att sluta för rövelen!

Det här med mängden svordomar blev tydligt för mig när jag hörde klipp från min och Ericas podcast. Erica som klipper våra avsnitt hade klippt bort en massa svordomar – bara för att klippa in dem i ett specialavsnitt med våra bloopers. Ett av våra mest omtyckta! Tryck på gula playknappen om du behöver lätta på trycket en aning.

Det här avsnittet är från januari i år. Här hittar du alla avsnitt.

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

• Annonssamarbete med Natural Cycles •

Luckor i kunskaperna om kroppen

Trots att vi har obligatorisk sexualundervisning i skolan verkar det vara en hel del saker som faller mellan stolarna. Hade till exempel några kompisar som i tonåren oroade sig för att råka bli gravida när de badade bubbelpool på badhuset…

Jag kommer inte ihåg så mycket från den undervisning som jag själv fick. Om vi någon gång ens pratade om hur det är att ha besvärlig PMS – eller att man inte bara har ont i magen under mensen utan också kan ha ont vid ägglossning? Allt sånt har jag fått lära mig genom att utbyta erfarenheter med tjejkompisar.

Jag gillar Natural Cycles initiativ #yourcyclematters – som kommit till för att utbilda och sprida kunskap om kvinnans kropp och funktioner. Natural Cycles är en preventivmedelsapp (läs här hur det funkar) men också ett verktyg för att lära känna kroppen och sin cykel. Genom appen kan man dessutom få notiser om när det är dags för mens och när man är som mest fertil. Jag uppskattar särskilt att jag får hjälp att hålla koll på när nästa humördipp väntas inträffa – för de dagarna är det skönast att bara få stanna hemma.

Vill du också testa Natural Cycles? Använd den här länken där min rabattkod underbaraclara gäller – då får du vid köp av ett årskit även kondomer och ägglossningstest (som hjälper till att öka antalet gröna dagar i appen) med som premie på köpet. Obs – Natural Cycles har 18-årsgräns och skyddar inte mot könssjukdomar.

Åtta saker att tänka på

Jag fick en läsarfråga från en mamma som fått en son och funderar mycket över hur hon ska uppfostra honom till en mjuk och fin kille. Jag vet såklart inte – jag har inget facit. Men dessa åtta saker försöker jag tänka på i uppfostran av mina pojkar. 

– Jag pratar jättemycket med mina söner. Inte minst om känslor och relationer. De har fantastiska ordförråd och kan sätta ord på sina känslor som jag är väldigt noga med att höra på när de gör det.

– Jag ger otroligt mycket fysisk ömhet och närhet. Gosa, pussa, krama massor varje dag. Vi badar till exempel ihop nästan varje kväll.

– Jag lyfter och uppmuntrar deras omhändertagande sidor. Berömmer dem för att de är så snälla och omtänksamma och är så duktiga på att ta hand om mindre barn, om Melker och om varandra.

– Uppmuntrar dem att iaktta andras känslor och respektera dem. Istället för att skrika ”Lugna ner er!” när leken blir våldsam och någon av dem protesterar adresserar jag det så här ”Lyssna på din bror. Han tycker inte om när du gör sådär mot honom. Du måste respektera honom”. Ja, det låter högtravande (och ibland har jag bara lust att ryta SKÄRP ER OCH HÅLL KÄFTEN!) men jag tror verkligen på att sätta ord på varför de ska lugna ner sig. Att det inte är okej att passera andras gränser.

– Jag peppar dem mycket i vad det innebär att vara kille. Båda mina pojkar är väldigt orienterade mot att vara ”storbarn” och jag markerar alltid tydligt att storbarn/storpojkar är de när de är snälla, kärleksfulla, omtänksamma osv. ”Oj vad fint du tröstar din bror. Det märks verkligen att du blivit en storkille”

– Det här är ju inte direkt min förtjänst men båda har nästan bara tjejkompisar och leker därför väldigt tjejigt orienterade lekar vilket ofta är mycket lugnare och socialt tränande lekar än

– Genom hur jag är som mamma visar jag för dem också vad en flicka/kvinna kan vara. Chef, familjeförsörjare, bestämd, modig. Jag tänker att det gör att de i livet inte kommer skrämmas av sådana kvinnor.

– Jakob tar störst ansvar för hemarbete och de ser att städa, tvätta, lämna på förskolan och laga mat är naturliga sysslor för en pappa och något de själva kan räkna med att få göra som vuxna.

Sanningen om Sixten

Nu & 2007. Ungefär ett år efter att min mamma blivit sjuk så började vi prata om en hund. Jag tror att hela familjen på något sätt behövde något roligt att fokusera på. Jag hade alltid önskat mig en egen hund och när jag fyllde arton år gick släkten ihop och betalade hälften – och jag betalade den andra halvan med mina ihoptjänade slantar.

Jag visste att jag helst av allt ville ha en röd cockerspanielhane och besökte flera olika uppfödare.  Vi bestämde oss efter noggrant funderande för en hund i en fin kull några mil utanför Umeå. När våren kom och det började vara dags för att hämta honom så hade valpen sorgligt nog dött. Eftersom vi så gärna ville ha en hund den där sommaren så skyndande vi oss att leta reda på en annan uppfödare längre söderut. Den här gången hann vi inte göra så noggrann research innan. Det skulle vi få ångra.

Så fick vi då Sixten. Underbara knäppa Sixten som ni som läst bloggen länge känner igen. Han var min följeslagare från arton års ålder till jag fyllde tjugotre då vi fick avliva honom.

Sixten var en väldigt egendomlig hund. Han var kelsjuk och gosig och kär i sin familj. Han ville helst sitta i ett fönster om dagarna och kolla på fåglar eller köra ner ansiktet i en snöhög. Men redan som valp visade han upp en rad oroväckande beteenden – som jag dock intalade mig skulle växa bort med åldern.

Jag gick hunddressyrskurser, tränade honom i lydnad och läste allt jag kunde komma över om hundar. Men Sixten kunde utan förvarning eller provokation svänga om från att vara glad och nöjd till att morra och gläfsa åt en. När vi pratade med uppfödaren sa hon att det var vi som behövde uppfostra honom bättre. Men när vi pratade med folk som tagit hundar ur samma kull så visade det sig att deras valpar betedde sig på samma sätt.

Sixten såg ut som en stor nallebjörn – och på många sätt var han också en sådan. Kramig, kelen och tillgiven. Men totalt oberäknelig. Och han förstod sig absolut inte på andra hundar – och de undvek i sin tur honom. Ungefär som vi på bussen undviker att sätta oss bredvid någon som är klart psykiskt instabil. Det var som att hundarna kunde märka att Sixten inte var som han skulle.

Medan Sixten levde skrev jag aldrig om de här problemen på bloggen. Det kändes så skamligt att ha en hund som var aggressiv. Och precis som mästrande morsor tror hundfolk alltid att de vet vad som är fel på andras hundar. Han ska domineras. Han har bara ont någonstans. Du behöver kastrera honom.  

Cockerspaniels behöver mycket trimning och vård för att inte få problem med pälsen. Så vi hade munkorg när vi trimmad honom men tillslut blev han också arg när munkorgen togs på. Det slutade med att jag skrev ett panikartat brev till Hundskolan i Go’kväll och berättade om våra stora problem. Redan veckan därpå fick jag svar  – de skulle komma och hjälpa mig!  Under den inspelningen lärde jag känna Barbro Börjesson som är en helt fantastisk varm och fin människa.

Vi filmade avsnittet med Sixten och jag hade sådan ångest att jag skakade. Jag hade byggt upp en stor rädsla inför trimning och träningssituationer med honom efter att ha blivit biten. Men hur det nu än blev så klarade vi utmaningen. Sixten blev trimmad utan att morra. Barbros strategier hade god effekt. Programmet sändes i TV men jag skrev inget om det i bloggen. För jag skämdes på något sätt.

Tyvärr blev lyckan kortvarig då problemen snart flyttades till andra områden. Aggressionen skulle ju ut någonstans. Varje gång han skulle duschas efter en promenad eller torkas när han var blöt kunde han få för sig att hugga efter ens hand.

Senare fick jag höra hemska saker om uppfödaren som tydligen var ökänd för sina aggressiva hundar. Som avlade på snygga champions men aldrig brydde sig om hundens lynne. Säkert förekom all möjlig inavel och oegentligheter som gjorde djuren sjuka. Jag blir så arg när jag tänker på det.

I backspegeln kan jag inte förstå att jag lät honom leva i hela fem år. Men Sixten var ju mitt och mammas projekt och efter att hon dött så kändes det som att jag genom att behålla honom kunde behålla en bit av henne också. Men en dag var det som att poletten trillade ner och jag fick nog. Det var när jag efter en promenad skulle ta av kopplet och han utan förvarning högg mot mitt ansikte.  Det vara bara tur att jag hann dra mig undan.

Jag skrev ett förtvivlat mail till Barbro och frågade henne om råd. Hon bad mig att fatta det beslut jag själv egentligen redan tagit. En hund som är så aggressiv – som varken människor eller andra hundar förstår sig på – en sådan hund är bortom räddning.

En julidag tog jag och Jakob och min syster och åkte till veterinären med honom. Hon fick ge honom sömnmedel motsvarande en trettio kilo tung hund för att kunna lugna ner honom. Han bara morrade och gläfste. Tillslut slappnade han ändå av och jag satt och strök över hans päls och grät medan han somnade in. Det sista som hördes ifrån Sixten var dovt morrande. Ända in till slutet fick han kämpa med sin ilska.

Jag bar ut Sixten i famnen och satte mig i bilen. Hela vägen hem grät jag. Och många dagar efteråt. Jag såg ut en plats på gården i lärkträdets skugga där jag grävde en djup grop och la ner honom. Snickrade ett kors och skottade igen graven. Nu fick han vila. Nu behövde han inte vara arg längre.

Jag har aldrig velat blogga om det här tidigare för jag har inte orkat. Det var så mycket skam, sorg och saknad inblandat i allt det här. Tiden med Sixten gjorde mig också otroligt hundrädd – vilket Melker så småningom botade mig helt ifrån.

Nu har det gått många år sedan det här hände och jag kan se klart på situationen. Jag har gråtit så mycket över denna fina, älskvärda, hemska och knäppa hund. Och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för honom. Men att det ändå inte räckte.

Den här berättelsen är en del av temat Nu&2007 som jag har under november, mer om det kan du läsa här. Hoppas du vill läsa mina tankar om att jag som bloggare både blivit både mer professionell och mer ängslig – och kolla gärna in mina outfits de senaste 11 åren!

Vardag i värmen

Vi har kommit in i en sådan skön lunk här. Jag njuter av att se hur barnen tinar upp och slappnar av. Rinniga näsor som slutat rinna och novemberglåmig hud som fått färgen tillbaka. Jakob har hyrt ett så mysigt litet hus åt oss med trädgård och pool där vi hänger på förmiddagarna. Mitt på dagen är han hemma på lunch från jobbet så då hinner vi ses – sedan slutar han igen vid 17 så då är hela familjen tillsammans igen.

Barnen leker med sin gammor och jag leker jag med – men läser framförallt massa böcker. Har läst ut min tredje bok på fyra dagar. Det är mer än jag har hunnit läsa på hela hösten.

Och så lagar jag mat. Jag har längtat efter att ha inspiration och lust till att fixa massa fräsch, god mat.

Gjorde bruschetta till lunch idag. Älskar att man kan köpa ett stort nät med fyra kilo tomater för typ inga pengar alls. Samma sak med avokadon.

Efter lunchen idag tog vi oss ner till stranden, samlade snäckor och lekte i vågorna.

Igår var det 27 grader i skuggan. Idag bara 20 och ganska blåsigt. Men allt är ju varmare än hemma i byn så jag klagar inte.

Snäcksamlaren sorterar. Vi går i timtal på stränderna och blir kutryggiga på kuppen.

Så fint att vara här tillsammans!