De flesta tjejer pratar om sina kroppar. Ofta tillsammans med andra tjejer, beskärmar man sig över dubbelhakor, cellulitlår och fläskig mage. Jag insåg däremot för ett tag sedan att detta var av ondo. För en tanke som är uttalad, är inte längre en tanke, den blir till en sanning. Om man hela tiden berättar om sin kropps skavanker, och gör det i sammanhang som inte är bra ( på rasten i cafeterian) så befäster man bara sin dåliga kroppsuppfattning. Det är allmänt känt att man inte ska berätta för publiken om man gjorde något fel på scen, för helt plöstligt märker publiken det. Om man däremot låtsas som ingenting, så märks det i regel inte! På samma sätt är det med kroppen. När du berättar om alla dess fel och brister, så kommer både du och dina vänner bli mer medvetna om dem.

Dessutom urartar det oftast till rena gnällfesterna, i stil med dem man hade på långstadiet när man ritade. Jag ritar så fuult skulle man säga, varpå alla direkt överöste en med beröm! Om man hela tiden gör sig beroende av andras beröm, blir världen ett sjukt svårt ställe att leva på. Jag brukade istället sitta tyst för mig själv och konstaterade att jag var nog inte så pjåkig på att rita i alla fall. På samma sätt försöker jag nu göra när andra gnäller över sina kroppar. Ibland brukar jag inte ens svara på gnället, för jag anser inte att det blir bättre av att jag gör det. Däremot kan man, vid ett senare tillfälle, spontanberömma dem för att de är fina. Men varför ska man befästa att klagande människor får beröm?

Många säger att det är skönt att få prata om sina komplex. Det håller jag helt med om. Men sanningen är att folk inte pratar om komplex, de mobbar sina kroppar!! Att prata om komplex kan tex vara att säga att man har komplex, att det är jobbigt att man har det, att man undrar varför man har komplex. Det är ett bra och konstruktivt sätt att prata på. Sådana samtal utmynnar ofta i självinsikt. Men att mobba sin kropp med nedlåtande tillmälen, det är inte ett dugg uppbyggande. Du får inte mobba dig själv! Om inte du står upp för dig själv, vem kommer då att göra det?

Om ni är ett gäng tjejer som sitter och klagar på era kroppar, och den smalaste utbrister att jag är så fet, så är det inte ovanligt att de andra tjejerna börjar tänka om hon är för fet, vad är jag då? Och vad ska man svara någon som kallar sig själv fet? Det går nästan inte att bemöta sådan mobbing! Det är rent ut sagt omöjligt att göra det bra. Man skulle behöva sitta ensam och prata med henne, för att rätt bemöta problemet.

Min erfarenhet är att det bästa är att prata så lite som möjligt om komplex. (Detta gäller förstås inte om man lider av svåra tvångstankar. Då bör man få riktigt hjälp!) Men många tjejer är otroligt skolade i att älta problem och analysera. Ibland är det en dålig egenskap. Försök istället fokusera på roliga delar av livet, som fungerar bra! Om du nödvändigt måste ange komplexen, så gör det på ett snällt sätt med snälla ord. Tex jag skulle önska att min rumpa var lite mindre istället för fan vad min röv är fet! Det första alternativet är mycket snällare och är lättare för andra att bemöta. Prata dessutom bara komplex med någon du litar på, som kommer att lyssna och försöka hjälpa dig.

Många tjejer skriver att de gillar min blogg för att jag verkar så härligt obrydd och självsäker. Att jag inte är utseendefixerad. Det är roligt att jag förmedlar den bilden. För jag vet att när man se tjejer som är så, då slappnar man av mer själv. Jag har några kompisar som är bra på det sättet, och det är ljuvligt frigörande att de aldrig säger något självdestruktivt, utan lixom bara lever och njuter av sig själva. Sånt smittar av sig.

Därför kommer jag inte heller i fortsättningen, att klaga över eventuella komplex. Varken på bloggen eller IRL. Det gör nämligen ingen gott, allra minst mig själv.

Be the Change You Want to See in the World eller hur?!