vardagens vedermödor

Så otroligt surrealistisk verkligheten är. Idag var vi på begravningsbyrån och skrev dödsannons och valde kista. Jag bara satt där. Totalt nollställd, som om det handlade om någon annan och inte min mamma. Efter att det var gjort träffade vi mammas fina fina läkare en sista gång. Dagen avslutades med en tur till kupan och myrorna. Inget skingrar tankar bättre än att rota bland skrot. Hittade en fin klänning i krossad sammet med jättedjup rygg. Om jag orkar duscha kanske jag tar på mig den och fotar åt er. Men bara att kliva in i duschen är ett jätteprojekt. Det känns som att fem års totala trötthet kommit störtande över mig. Jag skulle gärna sova dagarna i ända, men vi försöker hålla igång. Ikväll ska jag pappa, syster, kusin och älsklingen spela hockey. Vi har flyttat hem tillfälligt så att familjen får vara samlad.

Det kliar i fingrarna att göra något. Fota, pyssla, skriva. Men jag orkar inte någonting. Sorg tar mycket energi.

Kram på er!

Den sista resan

image1992

Vi har fått så många blommor och brev och mail från alla som sörjer min mamma och beklagar sorgen. Eftersom att jag inte orkat svara på ett enda tänkte jag tacka här. Med den den vackraste beskrivning av döden som jag läst.

Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som bereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du någon vid din sida säga "Nu har hon lämnat oss"

Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och tillslut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg på stranden! Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn.

sorgen

det är morgon och jag har precis vaknat. ute är det så oändligt vackert med all snö och solen som glittrar. Jag kan inte förstå att solen går upp fast min mamma är död. att människor bara lever vidare när min mamma inte kan göra det. sorgen är förunderlig och vacker och jag bär på den. som ett stort tomrum håller jag den mellan mina händer.

Farväl älskade mamma

I natt tio över tolv så somnade min mamma in för sista gången. Efter tre års kamp mot cancer har min lilla mamma äntligen fått frid. Vi har vakat vid hennes sjukbädd dygnet runt och pappa fick vara med när hon dog. Min vackra kloka snälla och trygga mamma är borta och det känns så oändligt tomt och mörkt.

Ring mig inte för jag orkar inte prata med någon. Ifall ni vill får ni maila eller smsa mig, men förvänta er inga svar. Bloggen ligger nere på obestämd tid.

Jag vill tacka för alla fina kommentarer och mail som ni har skickat till mig den sista tiden och som jag inte orkat svara på. Tack.

hur en skönhets dag förflyter…

Jag väljer vackert framför skönt när det gäller kläder. Det bästa är om det är både vackert och skönt såklart. Men jag tvekar inte att gå på fest i skor som jag bara kan sitta i. Om de är tillräckligt fina så njuter jag mer av skorna än av att kunna dansa. Jag ligger vaken på nätterna och tänker på klädkombinationer. Skuttar upp ur sängen på morgonen för att få öppna min fantastiska garderob och välja ut vad jag ska ha på mig! Det är så spännande att se. Sedan skyndar jag mig att duscha för att jag ska få greja med mitt hår. Morgonens höjdpunkt inträder när jag får ställa mig framför baddrumsspegeln och sminka mig. Lägga en fin bas, välja skuggor, applicera primer, mascara och rouge.

Så länge jag kan minnas har jag varit så här. När jag var liten hade jag massor av kompisar som ringde och ville leka. Men jag ville leka ensam. Den ultimata lördagen gick till så att jag sminkade mig, satte på lösnaglar och peruk, stoppade upp brösten med tjocksockar och tog på mig klackskor och klänning. Sedan satt jag i mitt rum en hel dag och var förnöjd och lycklig.

Att äntligen vara så stor att jag får klä mig hur fint jag vill och sminka mig hur jag vill är underbart. Att använda bh, parfym och högklackade skor ger mig glädjerus. Att ändra frisyr, styla och vara kreativ, inte bara i min barnkammare utan i verkligheten, är ren och skär lycka! Och det handlar inte om konsumtionen. Det handlar om kreativiteten. Det är den som gör mig lycklig. När morgonen gått åt till att pyssla med mitt yttre, längtar jag bara till skolan för att få pyssla med mitt intre. Men att mitt intresse skulle vara ytligt för att det handlar om yta går jag bara inte med på. Mitt intresse handlar om vad ytan kan göra för själen: När ytan inte är superfin mår min själ kalas. När jag får göra ytan superfin mår min själ superkalas!

Lätt som en plätt!

gästspel!

image1983

Idag har vi varit på faskalas vilket var väldigt roligt. Kalas för en ny fas. Där konstaterade vi att knytkalas är den bästa rätten!

Idag får ni, tänka sig, se min lockiga Jugoslav och älskling i egen hög person.
Jakob bär:
Chinos: Pour:
Väska: Costume National
Sjal och halsband: Min systers kollektion
Skjorta och trench: Vintage
MCbootsen: SkoPunkten

Jag är full!

Vilken kväll! Har precis blivit påfylld av det som man aldrig blir törstig av om man dricker: Nämligen Gud. Nya höstskor, godis, yta, allt sådant släcker törsten – för en kort stund. Men Gud släcker törsten för resten av livet. Han rinner upp och bildar en källa som aldrig sinar. Och jag behöver aldrig vara törstig mer.

Jag är full på Gud. Åh åh åh!