Piiinigt värre

Ikväll har jag och Jakob varit barnvakter åt Milly, så att föräldrarna kunde gå ut på lite galej. Mycket trevligt men trevligast av allt var slutet på kvällen när jag skrattade så att jag höll på att dö åt pinsamma historier vi varit med om. Jag och Elina stod för dem – tro inget annat. Det är vi som är den genanta halvan av gruppen. Tacka för det. Här är några pinsamma händelser jag gjort i mitt liv

– Avbrutit en hel symfoniorkester

– Hoppat rakt in i väggen hos tandläkaren

– Dragit av mig tröja+linne+behå av misstag på en lektion när jag blev lite varm. Alla såg.

– Och nu senast; Tuttflashat badhuset i min bångstyriga bikini (detta inträffade i fredags)

Den pinsammaste grejen berättar jag dock inte. Nån jäkla värdighet har jag väl. Hoppas jag. Har ni gjort något pinsamt sista tiden då?

Sixten + Ada= Sant

uc-192.jpg

 

Jag är så glad för att Sixten har träffat en tjej. Han är en mycket kompex och knepig herre och han gillar inga andra hundar och vill verkligen inte leka med dem. Men senaste dagarna har vi mött en liten Bichon Frisétik vid namn Ada. Och Sixten är kär. Hon springen och Sixten springer efter och skäller, alldelens för långasam för att komma i kapp.

Jag är så lycklig för kärleksparet. Sixten hjärta Ada.

Sixten + Ada= Sant

 

Jag bär kjol och strumpor från H&M

Herrskor och väska köpta på en loppis

Jackan är från min högstadietid och mössan har farmor stickat.

 

Syna bluffen

Många flickor skriver till mig och är olyckliga. Olyckliga över att de inte passar in. Att de inte tillhör. Att de inte riktigt få vara med. Och vad ska man svara när verkligheten är så krass?

 

Det kommer alltid finnas gäng där man inte är välkommen. Man kanske tror att det ska bli bättre när man blir äldre, och det blir det på sätt och vis. Men inte för att folk slutar med grupperingar. Utan för att man så småningom  slutar bry sig.

 

Livet igenom kommer människor att gruppera sig. I skolklasser, arbetslag, föräldramöten, bloggvärlden, gymnasiet, på gymmet och bland kändisar. Vissa människor verkar ha så himla kul. Och det är party och det är vårat gäng och det är bästa kompisarna och du och jag och vi. Det är klubb för inbördes beundran. Man märker dem på flera mils avstånd. De skrattar högst. Har interna skämt. Går på samma fester och tycker lika och knyter kontakter och har så sjukt galet tokigt roligt. Jämt. Men jag kan berätta en liten hemlis: Det är inte så kul som det verkar.

 

Eftersom att jag alltid varit stark socialt har jag under min skoltid kunnat välja vilka jag vill umgås med. Och jag har varit med i de där gängen. Jag har suttit där och skrattat och blivit medbjuden på coola fester och gjort allt det där man drömde om när man inte fick vara med. Jag har gjort allt det där och i slutet av dagen känt att – vafasen, det där var ju inget märkvärdigt.

 

Man måste lära sig syna bluffen. Man måste  lära sig att skita i vad andra gör. Det enda sättet att vaccinera sig mot utanförskap är att sluta  bry sig.  Det finns så mycket creddiga människor som skulle kunna ge en ångest. Bloggvärlden översvämmas av dem. Arbetslivet översvämmas av dem. Facebook är själva genpoolen för dem. Men det struntar jag i.  För festen är ju där jag är. Och jag går mig egen väg. Och när jag ser mig omkring så upptäcker jag att mina bästa roligaste och finaste kompisarna rymts i marginalen. Inte i centrum. Är inte det en fin tanke så säg?

Eva Röse och Blondinbella

Jag läser en intervju med Eva Röse i senaste Elle. De frågar om hennes internetvanor och hon svarar Bloggar tycker jag är jättekonstigt. Skärp er, vad sysslar ni med? Medan ni bloggar så passar jag på att göra andra saker. Ganska roligt med tanke på att Eva är skådespelerska. För med det tankesättet kan man ju fråga sig var Eva gör för nytta egentligen? Springer omkring och låtsas att hon är någon annan.

 

Men det finns finkultur och fulkultur. Eva ägnar sig åt den förstnämnda. Har arbetat flera år på Dramaten.  Det är bra kultur. Det är alla rätt. Det är plus hundra poäng. MVG. Men bloggande däremot. Det fulkultur. Det är folkligt och lättillgängligt och låter alla typer av människor göra sin röst hörd. Sådant är inte det minsta fint.

 

Men varför är det finare att skriva poesi för Bonnier än på internet? Varför är det bättre att publicera bilder i en tidning än på webben? Och varför är det bra att skriva personliga krönikor i DN men inte på en blogg? Jo av den anledningen att kultur som engagerar många är dålig kultur. För bra kultur är ska vara svåråtkomlig och uteslutande. Bra kultur ska passera genom ett godkännande filter bestående av producenter, chefredaktörer och regissörer innan det når allmänheten. Bra kultur ska helst vara totalt obegriplig. Teater är i regel finkultur och allra finast är förstås Dramaaaten. Men jag undrar vilken Dramatenuppsättning som drar lika många besökare som Blondinbella gör varje vecka? Förmodligen Ingen.

Första dagen som fru

tesermoni-1262.jpgtesermoni-1272.jpg

tesermoni-1248.jpg

 Nu är vi hemma igen efter en vecka vid världens ände. Men bröllopsresan fortsätter ändå – här hemma. Med god mat, massa filmer och slöa lugna dagar.

Så här fina var vi dagen efter bröllopet. En trött och lycklig dag. Min far hade bjudit hem den närmsta släkten på tårta och presentöppning. Tänk att det kunde vara så flott att vara gift! Det känns så värdigt på något sätt. Och tryggt. Vi är lyckliga ska ni veta.

 Tack för alla lyckönskningar och mail och kommentarer. Jag vet att ni vill se bilder och jag lovar att de kommer så fort vi bara fått dem av fotografen.

Ingen modefluga direkt…

Jag tycker att det är så otroligt intressant att bloggandet blivit så stort. Det finns liksom bloggar som bara handlar om vad andra bloggar skriver. Två utmärkta exempel är bloggkommentatorerna och Weekly.

Vem hade för bara några år sedan kunnat tro att människor skulle kunna leva på att blogga? Än mindre bli miljonärer. Och att en av Sveriges största bloggar går ut på att analysera bloggkändisarna och deras liv. Himmelens höjder alltså.

Den som trodde att bloggar bara var en modefluga hade fel fel fel. Såklart.