Vad ska man äta då?

a-1452.jpg

Jag bakar en ny sats morotsbröd. Det är så gott till helgfrukosten.

Ljuvligt hemma bakar nästan alltid någon sorts helgkaka. En trevlig tradition som dock inte fungerar hemma hos oss eftersom att Jakob inte äter socker.  Och det blir lite väl mastigt att äta upp en jättestor kaka helt själv. Tro mig. Jag gjorde det häromdagen och det var en prestation utöver det vanliga.

Nu grunnar jag på vad jag ska äta till middag.  Det är ju Jakob som sköter middagarna och jag har ingen aning om vad jag ska äta när han är borta.   Känner mig som en sådan där gubbe som är hjälplös utan sin fru. Som inte ens kan värma tevatten.

Vad ska ni äta till middag idag? Kan ni inte ge mig några förslag?

Sådan jag är

 a-1788.jpg

 

Jag har ganska sneda tänder

smala tår och stora händer

fasta små bröst, en john travoltaprick i hakan

  tunt tunt hår som blir elektriskt som satan

långa ben med ljusa fjun

är långsint men mera arg än sur

jag har lätt för att gråta och är snar att förlåta

 är stolt  och orädd

oftast uppklädd

ofta utklädd

men ganska konflikträdd

 

Ja. Nu vet ni.

 

Morotsbröd med honung

 morotsbrod-med-honung.jpg

Mitt morotsbröd med honung är gott och saftigt – helt utan raffinerat socker.

Billigare än köpesbröd är det också. Degen ska vara ganska kladdig vid utbakningen – det gör det extra saftigt och gott.

Gör en dubbel sats på en gång. De är försvinnande goda!

Du behöver:

5 dl mjölk

50 g jäst

0,5 dl rapsolja

2-3  stora finrivna morötter

1 tsk salt

2 rejäla matskedar honung

8-10  dl vetemjöl.

1 dl grahamsmjöl

1 dl havregryn

Samt gärna några matskedar skalade sesamfrön och hela linfrön

Så bakar du mitt morotsbröd:

Smula jästen i en bunke.

Värm mjölken tilll 37 grader och blanda med jästen.

Tillsätt därefter olja, morötter, honung och salt.

Tillsätt sedan så mycket mjöl som degen ”klarar av”, spara dock lite till utbakningen. Arbeta ihop med kraftiga tag. Ställ därefter på jäsning i ca 30 minuter.

Tryck ut degen och i en långpanna med papper. Degen ska kännas kladdig

Platta ut och skär försiktigt i rutor och nagga sedan med en gaffel.

Låt  jäsa i  ytterligare 30 minuter och grädda därefter i ugnen i ca 15 min på 220 grader.

Om du vill kan du pensla brödet med lite saltvatten de sista minuterna så får du en god och krispig skorpa.

Låt det gräddade brödet kallna under bakduk och skär sedan i bitar.

Servera med smör, en god ost och gärna lite apelsinmarelad. Släng resten av bröden i frysen och ta bara fram det antal du tänker äta. Då håller de sig saftiga längre. Bon apetit!

Smällikaramelli

ndsl_405_1189516002_258508931.jpg

 

I dag är jag  sunkig och färgglös och håret liknar just ingenting. Jag sitter hemma och skriver i strumpbyxor och en alldeles urtvättad blå tjocktröja med en tandkrämsfläck. Om man inte visste bättre skulle man kunna ta mig för en småbarsmamma. Och inte den där fina lattedrickande utan den utarbetade varianten.

 

Så idag bjuder jag på en gamling istället. Från tiden när jag var brunett och hade bilar kring halsen. Så det kan gå!

Mitt bästa beslut

Jag tänkte svara på en vanlig fråga ni brukar ställa: Varför är du egentligen kristen? Är det ditt eget beslut eller följer du bara dina föräldrars fotspår?

Nej. Jag kommer  inte från en kristen bakgrund. Det finns inte en enda aktiv kristen i hela min släkt. Och jag tyckte länge att  kristendomen var en religion för kvinnoförtryckare och allmänt tokiga människor. Men när jag började i gymnasiet hände någonting. I min klass gick flera kristna. Och ganska snart lade jag märket till att det var någonting speciellt med dem. Inte så att de var några änglar. Men de hade ett sken omkring sig som jag inte förstod vad det var. De spred ljus. Och när de pratade om kyrkan och Gud  lät allting så spännande och exotiskt.  Och jag blev avundsjuk.  Jag kände att de hade någonting som jag saknade.

Jag följde  med mina vänner till kyrkan, men det var med skräckblandad förtjusning. Ena sekunden blev jag förbannad. Andra sekunden varm av lycka. Kyrkan provocerade mig samtidigt som den lockade. Så där höll det på i två och ett halvt år, tills jag slutligen följde med på Alpha (en nybörjarkurs inom kristen tro).Där träffade jag både kristna och ateister. Vi debatterade och ifrågasatte och jag funderade under flera månader. Tills livet plötsligt ställdes på ända och jag under ett ungdomsmöte blev frälst. Det var ett av mitt livs mest intensiva stunder. Och det förändrade allt.

Jag vet att många är rädda för kyrkan därför att de är rädda att bli fördömda. Men för mig var det precis tvärtom. När jag kom till Gud kände jag att jag äntligen landat på ett ställe där jag blev accepterad för precis den person som jag är. Med fel och brister. Men det var ändå inte lätt. Både familj och vänner undrade om jag blivit galen. Men det struntade jag i. Jag har alltid haft radikala åsikter, vare sig det gäller politik eller feminism. Så att bli kristen var bara ännu en sak jag visste att jag skulle kunna bli ifrågasatt för.

Att bli kristen är nog det bästa som har hänt mig. Hela livet förändrades. Jag minns när jag var på väg hem från skolan. Jag var ledsen och trött och full av oro för min sjuka mamma. Jag tittade upp mot den grådassiga himlen och undrade:  Varför lever jag egentligen, vad är meningen med allt? Plötsligt kände jag bara en trygg och varm glädje som genomsyrade hela kroppen. Svaret på min fråga var Gud.

Sedan jag blev kristen för fem år sedan har jag sett både familj och nära vänner göra samma resa. Det gör mig nog gladast av allt. För jag önskar verkligen att alla kunde få uppleva vad jag har upplevt. Det är svårt att förklara skillnaden för någon som inte gjort den. Men jag kan säga så här:

Förut var livet svartvitt. Nu är det technicolor!

 

Tjoflöjt!

 

Ett år sedan

I natt för precis ett år sedan dog min mamma. Det är ofattbart att det var så länge sedan jag fick krama henne och prata med henne och att hon inte längre kan stryka mig på ryggen och klia mig i håret. Att vi inte längre kan ligga i mamma och pappas dubbelsäng och läsa inredningstidningar tillsammans.  Att jag inte kan fråga henne om råd och att jag inte längre kan höra henne skratta. Jag saknar min mamma så att det känns som att jag ska implodera. Jag saknar hennes lukt och hennes mjuka hud och hennes milda leende. Åh mamma! Jag vill bara gråta.

Ni som är så välsignade att ni har era mammor och pappor i livet. Krama dem extra hårt idag. Ni vet aldrig när det är borta. Och ni som just nu upplever samma sak som jag. Jag tänker på er.

Och ni som känner någon som har en närstående som är sjuk eller har dött. Kom ihåg att stötta dem. Första tiden när någon har dött får man mycket stöd. Men man behöver det länge länge framöver. Kanske mer ju längre tid som går.

Döda din duktiga flicka

Sitter och läser min gamla blogg och förvånas över hur mycket jag utvecklats.  Det gör mig glad och stolt. Jag skrev ett inlägg om Duktiga Flickor för några år sedan och när jag läser det så ser jag att jag faktiskt har  följt mina egna råd. Jag har blivit bättre på att skita i att vara duktig. Jag vågar vara lat och äta chokladbollssmet utan ångest.  Och det har gjort mig så otroligt mycket lyckligare.  Men det händer fortfarande att jag måste be den där Duktiga Flickan i mig själv hålla käften. Hårt. Och när hon säger Måste Borde Ska visar jag bara fram mitt långa finger och säger Struntar i, Slipper, Orkar inte.

 

Här är berättelsen om mitt liv som Duktig Flicka:

 

Förut beundrade jag människor med outsinlig energi. De individer som kallas för Duktiga Flickor. De kategori kvinnor som fungerar som hela samhällets smörjmedel. Det gör jag inte längre. För jag vet att ingen människa i längden hinner allt. Eller att det ens är meningen.
Jag spenderade mina sista fem år i skolan med att springa omkring som en skållad råtta och oroa mig för allt och inget. Med magkatarr, prestationsångest och huvudvärk. Jag jobbade varje lördag under tre år och använde söndagen till att plugga. Samtidigt var min mamma svårt sjuk. Under tiden oroade jag mig över om jag dög. Om jag skulle hinna. Vad alla andra människor i min ålder gjorde. Om de hade roligare än mig?
När jag tänker på det blir jag illamående. Jag var så himla Duktig hela tiden. Men det insåg jag inte då. Jag tyckte att jag var lat och slö och onyttig. När min psykolog berättade att jag var svårt insjuknad i DuktigFlickaSyndromet så vägrade jag tro på det. Jag var ju en dålig flicka!
Men nu har jag fått sjukdomsinsikt. Och nu beundrar jag en helt annan typ av människor. Jag är fortfarande en Duktig Flicka. Men jag har omvärderat vad en Duktig Flicka är för någonting. En Duktig Flicka är när jag säger nej till att jobba mer än nödvändigt. Jag hinner inte jobba, för jag ska leva! Och vad ska jag med pengar till om jag inte har tid att leva? Jag är en Duktig flicka när jag inte bry mig om hur duktiga andra flickor är. Eller vilka som är coola. Jag plockar mina vänner som russin ur en kaka. Jag är en Duktig Flicka när jag lägger mig med en Elle och en chokladbit istället för att städa huset. När jag sover då jag är trött och äter när jag är hungrig och skiter i vad alla andra pysslar med en fredagkväll. Jag vill leva  på mitt sätt!

Kära Duktiga Flicka. Jag vet att du sitter där och läser. Du tar givetvis inte åt dig.  Tror inte att det gäller dig.  Men älskade du, detta vill jag att du ska veta:

Det kommer alltid fler tåg. Det kommer alltid fler chanser.
Var den du tror att du är. Det finns redan så många andra.

Välj en egen väg för dina fötter att vandra

Din kropp är ingen dödlig sjukdom
Det kommer alltid fler tåg.
Andra människor har inte särskilt roligt. De är inte heller särskilt coola. Det bara verkar så.
När Gud skapade världen vilade han den sjunde dagen. Till och med Gud behöver vila. Helga vilodagen.

Att någon är bra gör inte dig sämre. Faktiskt!
Nej är ett välsignat ord. Använd det så mycket att det plötsligt finns tid att säga ja.

Det kommer alltid fler tåg.
Man får hänga med sina föräldrar en lördagkväll.
Det kommer alltid fler tåg.
Även Beyonce har diaree ibland

Även Kate Moss klämmer pormaskar

Stop youreself from volontering.

Tanken är att livet ska njutas så mycket som möjligt.

Partyt är där du är

Det kommer alltid fler tåg.

 

Och så mitt valspråk:

 

Du skulle inte oroa dig så mycket för vad folk tänker om dig om du visste hur sällan de tänker på dig! Ta’t lugnt för f*n!