Månad: februari 2009

Tre av mina blommiga favoritklänningar

Den gula kommer från tant Märta. Den blå kommer från Kupan i Jokkmokk och kostade 30 kronor. Den tredje är köpt på en loppis i Umeå och kostade 95 kronor har jag för mig. Inklusive en cape i samma mönster.

Den här klänningen hittade jag hos tant Märta. Men då var den mer som en städrock. Så jag fållade upp och sydde in den och vips blev det en korsning mellan preppy tenninsklänning och en glassbarsuniform.  Jag älskar färgerna. Som slickepinnar av is. Snart är det vår och då ska jag bära den precis så här.

Måttband är fina

Jag förvarar nålarna i en gammal cigarrlåda från Märta.

Symaskinen är min mammas

En odödlig seg gammal Husqvarna.

Jag har sytt idag som ni kanske märker. Lagt upp en klänning och gjort en kjol. Jag är inte alls duktig på att sy. Min syster och mamma är hur bra som helst och därför har jag aldrig brytt mig om att lära mig. Dessutom hatar jag att ta instruktioner. Men nu. När jag sitter för mig själv och klurar och får göra fel och hitta på själv och fuska. Då är det riktigt roligt.
I bakgrunden ska man ha P1, Monica Zetterlund eller lovsång. Då gåre så fint så fint så.

Jag har en favoritmössa som jag fick när jag var liten. Kanske från min farmor? Med en blå trumpetande elefant. Väldigt barnslig och det passar ju mig på pricken.

 Sixten tittar på mig

Och jag blänger tillbaks

Den här dagen går käpprätt åt h-vete. Jag får ingenting gjort. Är irriterad och datorn är seg. Nu går jag och köper fransk nougat och riesen och  dricker mjölk och ser på Big love. Den som sa att man inte blir gla’ av chockla’ ljög. Kakaobönan är det mest ångestdämpande piller jag provat.

Edit. Nu har jag köpt chokladen och ätit upp den. Jag är mindre irriterad. Datorn är mindre seg. Jag får massor gjort på artikeln som ska in imorgon. Min självmedicinering verkar funka.

Det kanske ser ut som mat men det är faktiskt makt. Jajjebox.

Vi har storhandlat, bunkrat med vardagsvaror som dinkelmjöl, havregryn, rotfrukter och ris och potatis och allt det där som blir månadens mat.  Det känns så otroligt gott att komma hem med överfulla kassar där i princip allt är kravmärkt.

Ofta när jag propagerar för ekologisk mat får jag arga kommentarer i stilen;  Men snacka om lyxkonsumtion. Hur ska alla ensamstående mammor kunna göra det där då ? VAVAVA?  Konstigt nog får jag känslan av att det inte är de ensamstående mammorna som skriver. Utan folk som har det rätt bra ställt men i själva verket är för snåla för att köpa ekologiskt.  Som gärna använder fattiga stackars mammor som en ursäkt för att själv slippa göra något. Jag vet att alla har inte råd att köpa enbart ekologisk mat. Men alla kan köpa mer ekologiskt än vad de brukar. Byt ut mjölet. Eller bananerna. Eller pastan. Eller äggen. Du har massor av makt. Oavsett hur mycket eller lite du tjänar. Du sitter på makt när du konsumerar. Mat, kläder, skor.  Men vad vill du göra med den? Vill du vara obetänksam och slö och ointresserad? Eller vill du uttnyttja den till någonting gott?

Hörni. Nu har jag ju bloggat i två och ett halvt år. Och det är fine and dandy. Men ibland känns det som att jag bloggat igenom de flesta ämnen redan. Jag blir lite hemmablind och trött.  Så nu tänkte jag fråga er vad era favoritkategorier på bloggen är? Vad tycker ni är bäst? Varför läser ni? Vad vill ni se mer av? Specifika förslag tack! Några hade efterfrågat bilder från min garderob och det inlägget fixade jag igår. Det var trevligt. Jag tänkte att ni kunde få mer av den varan. Som att blogga lite på uppdrag. Om ni bara klämmer fram några önskningar. Ok?

  Spill the beans!

Så här ligger Sixten ofta. Bakom den fina femtiotalsgardinen som jag fått av min faster. I hörnet skymtar den gröna sammetsfotöljen som tillhört min farmor. Där trivs han verkar det som.

Så här ligger Sixten ofta. Bakom den fina femtiotalsgardinen som jag fått av min faster. I hörnet skymtar den gröna sammetsfotöljen som tillhört min farmor. Där trivs han verkar det som.

Hörni. Vill ni hjälpa till och rädda gammelskogen Verle utanför Göteborg från avverkning? En hittills orörd skog med ovanligt rikt fågelliv, vackra sjöar och mossar. Om skogen inte förmås skyddas kommer den snart att vara avverkad helt. Här kan du hjälpa till HELT GRATIS genom att bara trycka på knappen “Ett klick för skogen”. Sidans sponsorer betalar din donation. Man får klicka en gång per dag och varje gång räddar man 5 kvadratdecimeter skog. Så klicka på! Det börjar bli bråttom. Har pengarna inte samlats in innan 19 Mars så är det för sent.

Vill du istället skänka pengar kan du göra det på samma sida. Om du smsar “Kotte” till 72550 så skänker du 20 kronor.

Göre göre!

Bondkakor är en av mina favoritkakor. Godast är de till kall mjölk eller svart kaffe att doppa dem i. Kakorna är praktiska och flärdfria. Det behövs varken pepparkaksformar eller spritsar för att få dem fina. Det är helt enkelt perfekta bakverk för en jäktad bondmora. Kanske har de fått sitt namn just därför?

Bondkakor

Print

Ingredienser

• 2 dl strösocker

• 200 g äkta smör

• 6 dl vetemjöl

• 2 msk sirap

• 1 dl hackad mandel

•  1 tsk bikarbonat

Print

Gör så här

• Låt smöret ligga framme och få rumstemperatur. Vispa sedan till en jämn smet med socker och sirap
• Blanda därefter ner mjöl, bikarbonat och hackade mandlar.
• Arbeta degen väl och forma till två långa korvar. Vira in dem i plastfolie och lägg i kylen några timmar så att de tar ihop sig och blir hårda.
• Skär sedan rullarna i ½ cm tjocka skivor och lägg på en smord plåt. Grädda i mitten av ugnen i 200 grader i 5-7 minuter. När kakorna är guldbruna är de färdiga att ätas.

Helgkänsla med kakor av kakao

Chokladsnittar – testa mitt recept!

Många av er har efterfrågat bilder på min garderob. Klart jag kan ordna det. Min garderob ett fyrverkeri av färger och mönster. Jag är ju inte så svartvit. Jag skulle tippa att 95 procent kommer från loppis och i princip ingenting kostar över hundralappen. Det mesta är snarare i prisklassen 20-75 kronor.

Rosa gympaskor och mina fina bilhalsband

Mina minst mönstrade kjolar

Favoritklänningen med matchande cape samt en liten rar väska från Kupan i Jokkmokk. Tror den kostade två kronor.

Glammiga paljetter och gnistrande väskor.

Några av alla jumprar

I fina gamla skokartonger förvarar jag bälten och skärp. Allt är loppis såklart.

Några av alla klänningar. Den dyraste av dem kostade nog 75 kronor. He ska va billigt.

Massor av smycken i en salig röra

Loppisskor och något enstaka nytt par

Blommor, solglasögon, och fjädrar för hatten

Prickiga flor, solgula chiffonkjolar och stora fjärilar är toppen.

Jag är på badhuset och ser skolklasserna simträna.  Det är härligt med lågstadiebarn. Speciellt flickorna. De har buktande magar och smala ben. De skäms inte. De går stolta i ett långt led genom simhallen, med färgglada baddräkter. De plaskar och skvätter och skrattar och gör sig inte mindre. Vet ni var uttrycket girlpower kommer ifrån? Från den där glada tiden när småflickor är självsäkra och kavata och inte bryr sig om killar. Innan högstadiets intriger och utanförskap förstör skolgången. Innan populär och tönt är ord som används dagligen. Längst fram i leden brukar fröken gå. Ibland håller hon dem i handen. Ingen skäms för att hålla fröken i handen. Det är en ynnest.

Jag saknar ofta lågstadiet. Jag saknar fröknarna. Snälla, bulliga mjuka fröknar. Med stora rumpor och gosiga kinder. Varma händer och leverprickar. Att få sitta i frökens knä och lukta i halsgropen och det gör just ingenting att jag varken kan ljuda eller vända bokstaven b åt rätt håll. Jag saknar snälla fröknar med guppiga bröst och långa halssmycken. Som vet allt om världen.  Jag saknar det.

Att sitta  i en stol och vara lite fin är ingenting jag gör idag. Jag skriver på en krönika åt Expressen. Ångest.Varje gång jag ska skriva något får jag massor av ångest och ångrar mitt yrkesval. Men efter de första femton minuterna sitter jag och får hjärtklappning av glädje när jag får till en snygg formulering. Det är enklast att skriva mitt i natten. När Jakob sover, P1 är tråkigt och inga kommentarer rasslar in på bloggen.

Att skriva är verkligen hatkärlek.

Jag måste tipsa om en alldeles färsk blogg. Den handlar om något jag tror många känner igen sig i, nämligen skam. Men inte vilken skam som helst utan den skam som kan drabba den som är överviktig. Det är ingen tycka-synd-om-mig-själv-blogg. Ingen nu-ska-jag-banta-och-bli-lycklig-blogg.  Det är en blogg om att lära sig sluta skämmas. En blogg som sätter fokus på att vara lite snällare mot sig själv. Mer accepterande.  Det är inte många som pratar om det här ämnet, och speciellt inte på ett klokt, ärligt och värdigt sätt.  Men bloggaren Erica Dahlgren gör precis det.

Läs den här vettja.

Hallongrottor

Kryddpepparburkar i plåt

Banankaka under en rutig duk

Idag hände spännande grejer. Jag har äntligen fått tummen ur och gått med i “min” församling. Jag har gått där i fem år och betalat mitt tionde dit i två. Så jag kände att det var dags att ta ett formellt beslut. Och jag är jätteglad. Det känns underbart att ha hittat ett andligt hem. Församlingen heter Björkstakyrkan och är en del av samfundet EFK. Den ligger på Carlshem.Välkommen dit någon söndag vettja. Och som av en lycklig händelse fanns två av mina allra bästa vänner där och bad för mig. Samma personer som en gång förde mig till tro. (Men du skulle varit där också Ida!!) Livet är märkligt och storslaget. Ja jag säger då det.

Ojajustdeja. Det här hade jag på mig. Allt är loppis

She’s a pretty girl, does she make you think nasty thoughts?

She’s a pretty girl, do you want to tie her down?

She’s a pretty girl, do you call her a bitch?

She’s a pretty girl, did she sleep with your whole town?

Pretty girl, pretty girl, do you hate her
‘Cause she’s pieces of you?

(Lyrics by Jewel )

Det händer att jag får bittra kommentarer i stil med Underbaraclara får aldrig någon skit eller Det är ju aldrig någon som ifrågasätter dig. Vanligtvis avslutas anförandet med ett nedsättande invektiv. Jag förstår inte varför bristen på elakheter mot mig är upprörande?  Dessutom stämmer det inte. Jag blir visst ifrågasatt och får ta mycket skit.

De flesta som läser min blogg är unga kvinnor. Ni peppar, stöttar, skickar fina kommentarer och mail. Ni  är helt enkelt bäst i världen. Ofta ger ni konstruktiv kritik som jag uppskattar. Men de gånger jag blivit som värst påhoppad och förlöjligad har det varit av just unga kvinnor. Det är inte enstaka elaka kommentarer som gör mig ledsen. Sådant är enkelt att vifta bort. Utan det är när någon skriver långa syrliga krönikor eller blogginlägg om vilken värdelös förebild jag är.  Att jag är kvinnofientlig. En dålig feminist. Har bakåtsträvande intressen. Är dum i huvudet. Överspänd. Pretto. Förstör för andra tjejer.

Jag berättar inte detta för att spä på myten om den skitsnackande bitchen. Tvärtom tyder ju alla fina kommentarer jag får på att kvinnor snarare är generösa med beröm och väldigt omtänksamma. Men när jag får kritik handlar det nästan alltid om vilken dålig förebild jag är. Och jag är evinnerligt trött på att framgångsrika tjejer jämt ska bära oket att vara en bra förebild. För när man misslyckas,  det gör man tillslut, så faller man hårt. För killar gäller andra regler. Ingen frågar väl vad Måns Zelmerlöv, Kleerup eller Storstadspojken gör för jämställdheten? Om de är bra förebilder?

Det är inte kul att bli missförstådd och i förlängningen avskydd. Jag försöker vara en bra förebild. För jag vet att jag är det för många. Inte alla. Men många. Försöker vara en stark ung kvinna. Jag spenderar många timmar med att besvara läsarbrev. Försöker stötta och ge råd. Jag gör mitt bästa för att leva jämställt. Sedan högstadiet har jag burit stämpeln som “den jobbiga feministen”. Jag gör så gott jag bara kan och orkar.  Men jag är ju bara en vanlig tjej. En tjej som har en blogg med många läsare. Jag är inte mer van vid det här än någon annan. Jag har inte genomgått någon specialträning för att kunna agera spypåse åt andra. Jag är inte genomklok och genomgod och genomtrygg. Jag är inte osårbar. Jag blir också ledsen. Jag är bara 22 år. Jag har precis förlorat min mamma. Jag är med andra ord ganska lik er.

Alla dessa förväntningar, fördömanden och krav skulle ju kunna skrämma vem som helst från att  blogga. Och ibland får det mig verkligen att tappa lusten. Men om jag trodde på deras ord. Lät dem ta makten. Lät mig kuvas.

Vilken sorts förebild skulle jag vara då?

Nänä, vänner och fiender. Mig blir ni inte av med i första taget.

XOXO

Begåvade illustratören och numera skodesignern Anna Ileby gav bort ett par rosa knytskor från Björn Borg. Och gissa vem som fick dem? Det var ju jag! Vilken fest. Jag känner mig fasligt lättfotad i dem. Inte som i slampig, utan som i Peter Pan. Jag vill flyga till himlen.  Tack finaste Anna