Jag har alltid sett på mig själv som en väldigt resursstark människa. Jag orkar massor och får saker att hända. Därför var det en sådan dubbel sorg när min mamma blev sjuk, jag blev deprimerad och helt plötsligt inte orkade någonting. Först märktes det inte. Jag körde på som vanligt (ständigt lite för mycket) Tills det var det dags att betala tillbaka. Rakt in i väggen. Pang.
Jag tänker att när man gör mer än man orkar så lånar man krafter från sig själv. Från sitt framtida jag. Det funkar ett tag, om man ser till att betala tillbaka. Gör man inte det växer sig skulden ohanterlig. Och plötsligt en dag står kronofogden och bultar på porten.
Att gå in i väggen är som att bli utmätt av kronofogden och få så många prickar i registret att man inte kan låna ett enda korvöre av sitt framtida jag. Så har jag haft det väldigt länge. Från att ha varit resursstark och kunnat köra på, har jag ingenting att låna av. Inga extra depåer att tömma. Jag orkar mycket tills jag orkar precis ingenting, och det räcker med en uslig droppe för att bägaren ska rinna över. Men nu äntligen börjar jag få ett litet sparkapital. Äntligen har jag så att det räcker och blir en liten snutt över. I glädjen över detta är det lätt att tacka ja och ta på sig alldeles för mycket. Jag måste akta mig för det. Det är bara det jag vill säga. Och påminna andra som är i färd med samma sak: Man ska akta sig för att låna mycket. Den som är i skuld är inte fri.
119 svar
Kloka och sanna ord. Och beteendet är lite typiskt oss multikreativa som älskar att ha många bollar i luften. Been there, done that…. Kram Helen
Tack för att du lyckas sätta ord på något som så många lider av. Jag har en nära vän som råkade ut får precis just det du beskriver. Men jag har tills idag inte läst något som beskriver det så träffande och rätt som du. Tack!
Det var så himla bra förklarat! Sprider en länk som leder till dig!
Åh vad fint skrivet! Du har så himla rätt. Man ska bara göra sådant man vill och orkar med. Och bjud för all del inte in några energitjuvar…
Men ibland finns energitjuvar inom familjen, så det är inte alltid man kan låta bli att “bjuda in dem”. Kram
Åhh, det är på pricken så jag är också! Dina ord är så fantastiska att jag snor dem genom att länka till dig idag 🙂
Klokt, klokt, klokt! Håper mange leser dette, tar det til seg og husker at man ikke må “låne over pipa” (et norsk uttrykk for å ha en uhåndterlig stor gjeld). Vi er vel mange som har vært flinkere til å ta ut av energibanken enn å sette inn – men i lengden går det bare ikke. Godt å høre at du konsoliderer. Lykke til 🙂
Pludrehanneklem
Där slog du huvudet på spiken- vilken underbar förklaring:) men visst är det svårt att inte ta på sig mer än man orkar, det är den största faran när man känner att man börjar vara i balans igen. Man kommer aldrig upp i den nivå man en gång var- det i sig är en stor sorg.
Eller som min bästkusin en gång sa-“du har varit så duktig o hunnit så mycket att din kropp bör få några år ledigt”
Kram
Du har så rätt Clara och uttrycker det så bra. Vi ska vara rädda om oss och lyssna till kroppen, den är klok och sänder ut signaler hela tiden som vi måste lära oss att bejaka. Skönt att du mår bättre nu och har fått tillbaks dina krafter.
du är himla bra men det här var nog det bästa du har skrivit. det var så träffande. mina lånedepåer är alldeles slut och min vardagsork också. det är trist, himla trist.
Så sant! Jag kan verkligen känna igen mig i det du skriver. Du är så klok Clara!
Stor kram D
Tänkvärda ord <3
Gud, vad träffande! Jag känner igen mig till punkt och pricka. Känns skönt att veta att det kommer bli bättre så småningom.. Tack för ett fint inlägg!
Jeg vet akkurat hva du snakker om…
Har vært der og er der fremdeles.
Så lett å si mye ja igjen når man blir litt bedre, for man tror kanskje at man blir den samme eller savner den man har vært. Man blir aldri den samme. Må lære seg å leve med den nye jeg, og skape et nytt og godt liv med utgangspunkt i det….
Takk og lov for bloggingen!
Det blir litt som et kikkehull ut i verden når man trenger å være mye hjemme i ro….
Takk Klara, for at du setter så fine ord på opplevelsen din av dette og
takk for at du deler det med oss <3
Siw
Sant så sant. Det jag också tycker bör tilläggas är kraven utifrån, jag ställer oerhört höga krav på mig själv men kan ibland också känna att andra ställer orimliga krav på mig. Jag vill inte höra att jag borde städa oftare, damma bokhyllan och allt det där. Så den dagen jag kan stå emot omgivningens krav och be dem dra åt helvete när trycket blir för stort utan att gå sönder av dåligt samvete, den dagen är jag fri.
Vad fint skrivet och himla träffande! Känner verkligen igen mig.
Du kan konsten att sätta ord på känslor. Mer träffsäkert kan det inte bli. Många känner säkert igen sig. Kloka förnuftiga Clara. Tack för det fina inlägget.
Du var jättebra i Gokväll Lördag igår! Du såg ut att vara van att vara i TV, trots att du väl inte är det?
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver.
Känner igen mig så väl, det är lätt att köra och inte känna efter hur man mår och det är ett dyrt pris när man ska betala tillbaka. Tack för att du kan sätta ord på det som många går igenom.
Det är lätt att ta på sig för mkt! Huvudsaken är att du mår bra, gör saker du tycker om och inte glömmer bort att rå om dig själv bredvid familjen! (: Du är bäst, oasvett, Clara, kom ihåg det!
Åh, jag vet precis. Men jag är dum nog och fortsätter att låna.
Klok som en bok.
<3
Det känns som att alla måste nå botten för att inse att de MÅSTE börja andas. Ingen jag känner har nått den insikten av bara sunt förnuft på vägen..Därför är det kanon med sådana här inlägg som sätter ord på det på ett så inspirerande sätt att folk kanske börjar förstå i tid. För vem vill inte ha ett stort sparkapital?
Dina metaforer till texter är ljuvliga!
Det vemodiga är att den insikten bara kommer av erfarenhet.
Det är väl som med trafikolyckor – man ser inte smällen förrän det är för sent att bromsa…
all kärlek <3
Ja, exakt sådär upplever jag det också! Bra beskrivning. Jag brukar tänka mig en mätare som visar vår energimängd och rör sig upp och ner beroende på hur mycket vi jobbar och vilar. Om man låter bli att “vila upp” nivån på mätaren under en längre tid så kör man ner den på noll och i värsta fall kör man ner på minus också. Och då tar det minsann lång tid att få upp den på sin normala nivå igen. Eftersom det tar sin lilla mängd energi bara att ta sig genom en dag.
Och jag känner också igen den där glädjen och ivern när det känns bättre som gör att man lätt tar på för mycket igen. Känns ju så tråkigt att bromsa när man vill köra hårt.
Vilken underbar liknelse! Så rätt!
Tack Clara för de kloka orden och vilken bra liknelse! Ibland är det svårt att själv förstå hur lite som behövs för att man ska trilla dit igen och att det verkligen tar lång tid innan man får ett (litet) sparkapital på nytt.
Til å være en person uten overskudd har du utrettet veldig mye de siste årene :).
Takk for at du minnet meg om dette; jeg skal gjøre som legen min har bedt meg om og la henne deltidssykmelde meg så jeg kan bygge opp litt overskudd igjen.
Tack för kloka ord, jag känner igen mig. Har just nu tagit ut för mycket, och måste spara, spara, spara för att inte åka dit rejält. Du fick mig klarvaken över situationen med dina rader, nu blir det bättring här.
En fin söndag önskar jag dig!
Precis så känner jag också. Har alltid sett mig som en sjukt stresstålig människa, men nu får jag ont i magen bara av tanken på att jag kommer vara tvungen att stressa.
jag gillar hur du ser på det, låter vettigt liksom
Det är inte klokt så klok du är! Tack för att du delar med dig av dina kloka ord så vi alla kan bli lite klokare av dem.
håller helt och hållet med……precis så är det…..
så bra skrivet.
Tack Clara! Du är lika klok som alltid å här slog du verkligen huvudet på spiken. Jag har senaste året kämpat mot många sjukdomar, lunginflammationer, trötthet å nu utreds jag ordentligt utan att läkarna har hittat något. Under tiden jobbar jag, vägrar sjukskriva mig, för det vore att erkänna att jag är sjuk, på riktigt. Men jag tar av mig själv som du säger, det fungerar inte i längden. Jag ska nog utnyttja min sjukskrivning trots allt. Jag måste bygga upp mitt kapital igen. Tack Clara du gör skillnad.
Såg dig i Go’kväll Clara. Och det slog mig vad otroligt trevlig o naturlig du var. Kan tänka mig att det inte dröjer länge till du är programledare i nåt liknande program.
Må så gott! 🙂
Jag känner så igen mig i det du skriver! Tack för vackra ord….
Vad fin du var på Tv tillsammans med Ebba, gillar verkligen allt du visade!
Kram Kicki
mycket klokt skrivet Clara! Det som jag också tycker är oerhört jobbigt är att ingen tar än på allvar när man säger att man är utbränd. Jag är utbränd och jobbar hela tiden på att bli bättre, fungerar som dig, kreativ och vill väldigt mycket jämt, så man måste bromsa och säga nej och ibland tar det tvär stopp. Jag blev utbränd då min sambo fick ett samanbrott pga psykisk sjukdom och fick ensam rehabilitera honom samtidigt som jag tog hand om vår lille son som då var spädbarn, sjukvården är ju inte som den borde… Folk hackar ofta på oss, för att inte vi har jobb ännu, dem förstår inte att man måste ta ett steg i taget. Skrev om det på min blogg efter att en nära släkting varit völdigt oförstående. http://lisaholmgren.blogspot.com/2011/09/walk-away-and-leave-us-in-peace.html
Jag har skrivit innan och tackat för din klokhet och inspiration, tack igen 🙂 En dag kommer även jag vara tillbaka och jobba med min flower art och ha en liten reserv. Längtar!
Hej Clara, jag vet precis vad du pratar om.
Alltid lika trevligt att kika in här.
Tack och fortsatt lycka till! 🙂
/Linda
Det där var väldigt bra skrivet! Har många gånger försökt “förklara” för omgivningen vad det innebär att “braka in i väggen”. Det är svårt, för har man inte varit med om det, vet man inte hur det är heller. Men dina ord förklarar på ett alldeles utmärkt sätt!
Jag hoppas att du fortsätter att samla på dig lite sparkapital för det är du värd!
Bra text! Jag drabbades av en utmattningsdepression i slutet av min graviditet för 1 1/2 år sedan. Vissa dagar kan jag fortfarande idag, trots att det gått så lång tid, inte ens klara vardagen. Att vara mamma och i detta tillstånd är en svår ekvation. Kolla gärna in min blogg där jag skildrar detta.
Väldigt bra skrivet, Clara! Att man liksom lånar från sitt framtida jag genom att göra mer än vad man orkar. Jag har stressat mycket under min gymnasietid. Pluggat som en tok och sen rest runt som en tok. Velat prestera bäst, hinna göra allt och lite till.
Detta är något som tar extremt med energi från en, vilket man inte märker förrän senare. Som för mig, då det i våras tog sig i allvarligare uttryck. Då jag hamnade i en sådan stressig situation att kroppen synligt började skaka, åkte in och ut på akuten, minst 10 gånger på en månad. Tappade fokus, känsel och normal rörelseförmåga. Kroppen och knoppen sa nej. Läkarna fattade ingenting, förutom en neurolog som tillslut tveklöst nämnde ångest och stress. Att jag tagit för mycket på mina krafter utan att reflektera. Själv tänkte jag att detta inte kan vara möjligt. Stress finns i mitt liv och stress är dåligt, visste jag. Men som tar sig i uttryck på detta sätt? För en 20-årig tjej? Nej, inte ens i tankarna. Jag var livrädd att jag hade fått stroke, hjärnblödning, MS mm. Och då är jag inte hypokondriker utan bara så oförstående av kropps beteende för tillfället. Jag insåg att jag var tvungen att sluta, för hur skulle annars kroppen bete sig om 20 år?
Jag har nu lärt mig, att det verkligen verkligen är värt att ta det lugnt och ta en dag i sänder. Andas. Man ska ha mål och göra det man vill. Men inte ta ut 200% hela tiden, som jag alltid gjort. Paus är viktigt. Detta tycker jag är så himla viktigt att sprida bland unga som ofta har en benägenhet att göra allt – och lite till.
Det blev en lång text. Men var liksom något som berörde mig. Hoppas andra också tar åt sig och tänker, som du nämnde, att kroppen är som ett konto – med begränsat belopp. Spara lite på sparkontot, så slipper man hamna i situationen när inkasso hänsynslöst sliter ur energi och livsglädje ur dig.
PS – såg dig i Go Kväll Lördag igår – underbara du, var väldigt intressant och kul att se dig i tv. Kram!
Väldigt bra beskrivet! Precis så är det. Jag kallar det för “paybacktime” och ibland tar den tiden också slut..//Fia
Väldigt bra skrivet! Jag sitter själv framför väggen efter att ha brakat in i den med besked för lite drygt en månad sedan och försöker hitta sätt att gå vidare. Det är en hemsk känsla att gå från att vara en stark, kreativ och driven person till ett orkeslöst nervvrak. Skönt att höra att du börjar få tillbaka reserverna!
Så sant!
Dina texter är verkligen himla träffsäkra. Detta leder till att jag var och varannan dag sitter och läser högt för sambon för att man bara känner att man vill sprida dina tankar! Oerhört inspirerande att läsa din blogg!
Klokaste på länge!!
Efter förra skolåret, då jag både flyttade (lååångt) hemifrån, började gymnasiet och siktade in mig på att bli klassisk musiker (=kan öva hur mycket som helst, precis hela tiden, alla timmar på dygnet) var jag helt slut. När sommarlovet började hjälpte det inte hur många timmar jag än sov för att få bukt med tröttheten. Övandet fungerade inte och orken/lusten till att umgås fanns inte alls. Jag antar att jag hade lånat för mycket. Nu känns det i alla fall som att balansen är funnen igen men jag passar mig väldigt noga från att låna.
Tack för dina ord som förklarar allt så bra!
Precis så är det och akta dig nu för att göra allt och tack ja till allt. Då blir ju livet där ute på landet bara stressigt. Alla vill se dig nu och TV:s makt är ju enorm. Ta det lugnt och förbli det du är. Du är ju långsamhetens gudinna. Då kan man inte känna den där hetsiga pulsen kring dig.
Du är som ett uppslagsverk av visdom Clara. Klok som en bok. Jag känner igen mig så väl i det du skriver.
Utan att själv ha varit i samma situation, tycker jag att det låter som att du verkligen lyckas sätta ord på något många har varit med om. Något jag funderar på är att när en person har gått in i väggen, då först blir det okej att börja sätta stopp. Då först blir det okej att säga nej. Då först blir det okej att ta hand om sig själv. Är det så eller är det bara mina inbillade föreställningar? Vore det inte bättre om det var okej att ta hand om sig själv, vara uppmärksam på vad man klarar av och inte, att det var okej att säga nej ibland, INNAN man går in i väggen?
Det här är bland det bästa, smartaste och mest genomtänkta jag läst angående stress och att ta på sig för mycket. Låna från sig själv. Det här ska jag komma ihåg! Tack!
Helt sant!
Ibland måste man tänka på sej själv och ej andra!
Vad som är bäst för en själv! Vad vill man göra!
Inte vad andra förväntar sej av vad man skall prestera och vad man skall och kan göra för dem!
Man måste kunna tacka nej och unna sej själv ngt ibland!
Precis så kände jag. Det gick inte mer. Frågade om hjälp från kollegor som jag hjälpt så mycket att jag själv knappt hunnit med mitt eget jobb, möttes med tystnad, inte ens ett nej. Så kom situationen där någon hade ställt till det så ofantligt och lämnat företaget så jag numera satt där med tre heltidstjänster i en, alltså mitt jobb, då tyckte alla att ja det kan ju VV städa upp. Nej sa jag, för nu har jag inte plats för mer på mitt fat. Försöker du sabotera tyckte de på företaget? Nej sa jag, och fortsatte med; skall det låta så, ja då får ni hitta någon annan som kan sitta här. Så gick det till, när jag sade upp mig. Nu skall jag vårda det jag vill utveckla, och vårda min kära energi. Vad kul det ska bli även fast det är lite jobbigt just nu.
Det är precis som du säger, man lånar lite för mycket utan att betala tillbaka. Även jag har dessa erfarenheter, kopplingen med kronofogden har jag inte hört förrut, men det stämmer precis som du säger. Jag har en kompis som skrev en liten vers som heter pyspunka. Det är oxå en bra beskrivning som jag tycker passade in bra på mig när jag hade tömt alla mina krafter. Du kan läsa den här om du vill: http://vardagsbetraktelser.se/pyspunka/
Hoppas du känner att krafterna kommer tillbaka, det gäller bara att vara tydlig med vad man själv behöver. Det är något jag lärt mig av min tid, för att påminna mig själv startade jag bloggen vardagsbetraktelser. / Kram Richard
Har varit där och man känner då och då av risken av att hamna där igen. Frågan är bara hur man betalar tillbaka på bästa sätt…känns aldrig som om man hinner det…
Tack för tänkvärda ord. <3
Väldigt träffande. Det är precis vad jag har gjort i princip hela mitt liv, och jag är ändå bara 20 år gammal. Har alltid tvingat mig själv att fungera och var alltid den “duktiga flickan” i klassen för jag visste inget annat sätt. Dom få gånger jag bad om hjälp av kuratorn på skolan/lärare/läkare tog mig ingen på allvar. Jag var så upptagen av att försöka klara skolan och pressen från mina föräldrar att att jag inte tänkte efter på hur jag mådde, jag trodde att det var Normalt att ha ångest varje dag, ha magkatarr av stress och svårt att somna eftersom jag aldrig fick höra något annat när jag väl uttryckte hur jag mådde. Nu när jag ser tillbaka inser jag att jag har lidit av ångestsyndrom sen barnsben. Vilket jag nu, när pappa dog, fått betala tillbaka. Dyrt. Tyvärr är pressen från samhället att prestera stort, även om pressen från mig själv har minskat…
Känner så igen mig! Det är så tragiskt, pressen som samhället tillfogar. Även om man har ett eget val så är det inte så lätt att blunda. Man värderas ofta efter hur man är och gör. Hoppas du kan ta dig lite lugnt tid numera. Leva i nuet och ta vara på den friska tid man får ha är guld. Sen ska man ha mål, men i ett sunt tempo och perspektiv 🙂
Vi som har varit där, eller är där – vi vet precis vad du talar om, vi kan känna igen oss. Jag vet precis hur det känns. Det har snart gått två år sedan för min del, sen jag var där – i det stora svarta intet. Ingen kan förstå – och de är lyckligt lottade. Jag kunde inte heller förstå innan det hände mig, och det går inte att förklara så att någon förstår fullt ut. Jag önskar dig all kraft och all ro i själen – som du behöver för att kämpa vidare, för ja, det går att komma ur, komma tillbaka och bli sig själv igen. Men man är förevigt allergisk – man måste lära sig och sen rå om sig själv – så att man inte störtar ner igen.
det här inlägget ska jag spara ner på skrivbordet och läsa ofta ofta
Vad många kreativa som råkat ut för samma sak och som förstår dina ord så väl!
Tack för att du delade med dig av dessa tankar som du delar med så många! Jag försöker samla kapital igen och det är inte lätt när man samtidigt har små barn och ständigt befinner sig på gränsen vid vad man klarar. Det låter ju positivt att du känner att du samlat lite på kontot. Lycka till med sparandet!
Sitter där nu…. och kämpar för att inte hamna ännu mer på minus, men utmätningen är gjord. Allt är slut och jag kan bara hoppas att man till slut tar mig på allvar så jag kan samla ihop allt smulorna av kreativa mig och börja om igen.
Tack för att du skriver om både ditt och datt!
Tack Clara, det var ett bra och intressant blogginlägg. Jag gillar när man kan sätta enkla liknelser vid “svåra” saker, det kan bli så mycket lättare att se “problemet” framför sig. Och ofta är det ju inte så svår lösning som man ibland vill tro. Att se sin energi som pengar är ju genialiskt, det blir konkret; inkomster och utgifter måste gå ihop, enkel matematik. Man kan låna, men inte hur mycket som helst. SMS-lån är typiskt dåligt.. Det här resonemanget ska jag försöka komma ihåg när hjulen ibland snurrar på lite för snabbt 🙂
Väldigt fint skrivet. Jag tror jag är inne i en sånn period nu. Inga pengar över, allt som inte innebär en nödvändighet känns överstimulerande. TACK för att du satte ord på det så fint!
Vilka kloka ord! Tänk att det ska vara så svårt att spara på det lilla kapitalet man sparat till sig;) Där sjunker det rejält väldigt snabbt dessutom, och tufft blir det
Man blir väldigt svältfödd utan energi!! Tack för dina ord, jag lägger din blogg i min favoritlista!!
Kram Aase
Tack för en fantastisk formulering av något som väl känns igen. “Den som är i skuld är inte fri”. Den sista meningen tar jag med mig som en sammanfattande påminnelse för framtiden!! Följer din blogg med glädje. Ta hand om dig!
Mycket insiktsfullt skrivet, vet precis vad du talar om.
En sak som gör mig både förvånad, ledsen och rent ut sagt förbannad är att trots att så många människor gått in i den berömda väggen så finns det ofta en oerhört liten förståelse för detta. Både på arbetet och i privatlivet, många får höra att det är väl bara att skärpa till sig. Skulle människor vräka ur sig såna vidrigheter till en människa som har fått canser eller blivit totalförlamad efter en olycka, så skulle de bli lynchade.
Men har en människa varit stark alldeles för länge och till slut gått sönder så har vi tydligen rätt att bete oss hur som helst gentemot honom eller henne.
Nä, skärp till ER säger jag, om ni visste hur omärkligt ens psyke sakta kan krakelera så skulle ni bli skiträdda.
Klara, du har en jättefin blogg och skriver så mycket bra, fortsätt så…
Kram Annika
Clara, jag måste få tacka dig!
Du satte nu ord på det jag känner. Min mamma dog i cancer när jag var 18, jag har tre bröder och en pappa. Som ensam tjej i familjen, försökte jag ta på mig ansvar, vara duktig, utbilda mig och jobba samtidigt. Jag tog bara på mig mera och mera, lånade av min egen framtida kraft. Jag körde bara på utan att känna efter,jag ville vara duktig, ville klara allt. Idag är jag 26 år och har fram tills att jag läste vad du här ovan skrev, inte förstått varför jag har så svårt att ta tag i saker och företa mig sådan som jag enkelt klarade av innan. Du har fått mig att tänka efter…tack!! // Mycket tacksam, Janina
Oj, jag tror att du skrev det där rakt till mig! Eller dig! Ja, eller oss båda! Kram på oss och på att spara!
Känner igen det just nu. Jag och min pojkvän sedan 1,5 år tillbaka gjorde slut för tre veckor sedan, jag älskar honom fortfarande smärtsamt mycket och är dessutom ledsen för att jag tänker och tror att det var jag och hur jag agerade den sista tiden som drev bort honom. Inte för att jag är någon hemsk flickvän utan för att jag mått dåligt själv. Nu känner jag depressionen gripa tag och saknaden kväver mig. Istället för att sitta hemma och grubbla ser jag till att vara upptagen och ta på mig saker hela tiden. Tack för tankeställaren!
Åh smart.
Mycket klokt skrivet! Känner igen det där, att köra på tills det tar hemstopp. Det gäller att känna efter varje dag och vara snäll mot sig själv.
Tack för detta fina, kloka och rakt in i hjärtat inlägg! Känner igen mig otroligt mycket. Det är så sant som du skriver. Det tar sin tid att få tillbaka kraft och även att få sparkapital som du så fint uttrycker det. Tusen tack för det bästa inlägget jag läst på länge!
Tack!
Otroligt bra skrivet!
sanning det!
Särskilt svårt är det att ha sparorkkapital om man får småbarn när man inte är på topp från början…men med stöd och sporrningar och att man tar hand om sig….Bra där! Så underbart att du inte sedan tackar ja till kneg , utan till toppen jobb! Grattis!
Jag tycker att det är bra och viktigt att du funderar över detta. För ärligt talat…börjar det inte dra iväg lite nu? Kändisskapet pockar på din uppmärksamhet och vill ha med dig än här, än där. Positiv uppmärksamhet är alltid svår att tacka nej till, det är ju så – ocjh än mer om man ska leva på det. Jag tycker vi ser väldrigt lite inlägg om spännande projekt i din vardag just nu (som inte är jobbrelaterade) -…. det här klassiska Clara med pysslande i köket, lugna skogspromenader, lopprundor, odling och funderande på livet ….- och det får mig att oroa mig för hur du har det egentligen, det är mycket klänningsbilder nu och annan opersonlig utfyllnad. Kanske räcker tiden inte till och det kan jag verkligen förstå, men att stressa och pressa – är det verkligen DU? Blir du ockå en stressad medieprofil som ränner mellan caféer i Stockholms innerstad och jagar vintageklänningar till översminkade dagens-outfit-plåtningar så ÄR du ju inte längre Underbaraclara ALTERNATIVET vi älskar. Var sann mot dig själv så att du inte står där en dag och finner dig stressa mellan tidningsreportage och tv-shower där du promotar en livsstil som du själv inte hinner leva. Du talade så varmt om det där härliga året då ni skulle vara föräldralediga ihop både Jacob och du. Men det har ju varit mer jobb än nånsin, eller hur? Att det är roligt och spännande det förstår jag, men är det värt det när “kronofogden” knackar på dörren?
Jag vill inte döma. Jag vill bara att du tänkte efter, sedan får du själv välja vilken väg i vägskälet du ska gå.
Jag gillar också liknelsen med traktorn, verkligen! Och tack Clara för påminnelsen. Detta får vi inte sluta prata om och påminna varandra om.
Känner igen mig i din berättelse. Det värsta är att man inte förstår det förrän det är för sent. Numera kallar jag mig stressallergiker, men även som pensionär är det lätt att få för mycket att göra bara för att det är roligt! Säkerligen kan man gå i väggen då också! Jag ska försöka akta mig! Ha det gott!
Jag blev inspirerad till att skriva en egen liknelse, se min blogg. Länkade även till dig, Clara.
Samma sak hände mig 1993 då min mor dog! Tog på mig allt runt omkring då min äldre syster var nybliven mamma och lillebror förvirrad 18-åring. Körde på tills kroppen sa stopp…fick domningar i fingrarna och yrsel som symptom…förstod inte alls vad det var utan trodde jag var på väg att få reumatism… men det var sorg! Tycker om att läsa din blogg, den gör mig lugn och jag önskar att jag bodde som du!
Tack för att du sätter ord på något jag länge försökt förklara! Du e underbar!
Stor kram från mig
Ja.
Åh underbara Clara tack för detta inlägg. För två år sedan blev jag diagnostiserad med en kronisk sjukdom och efter det körde jag på som ingenting hade hänt och tömde alla depåer. Nu orkar jag mycket tills jag orkar ingenting precis som du skriver. Jag har aldrig varit med om att någon satt ord på detta på ett så bra vis som du nu gjort. Jag kommer att skicka länkar till mina nära för att hjälpa de att förstå det som inte syns med mig. Tack
Jag gör alltid så. Jag kör på tills jag kraschar, om och om igen. Inte förrän nu, den här sommaren, har jag insett att jag inte måste gasa på hela tiden – jag är trots allt ung och kommer hinna göra en massa grejer i livet, allt måste inte hända nu. Det vet jag därför att kärleken i mitt liv kan resonera med min oroliga och rastlösa själ – vad vore vi utan människor som älskar oss? Som får oss att tro på oss själva och ändra våra liv till det bättre?
Klok som en bok 🙂
Så sant och klokt!
Tack Clara, då känner jag mig inte så ensam!
Du är så klok!
Jag är enligt mig själv mycket ekonomiskt lagd: betalar alla mina räkningar i tid, håller stenkoll på inkomst och utgifter så att pengarna ska räcka och så att jag ska kunna spara inför framtiden. Kanske är det just därför din liknelse mellan det personliga välbefinnandet och ekonomi fungerade så väl på mig. Har länge känt att jag utnyttjar mig själv till max, tar mig för allt jag orkar tills jag inte orkar något…precis som du beskriver. Sen har jag ansett mig dålig och lat när jag helt plötsligt bara måste vara hemma och inte göra någonting. Men nu blir det andra bullar, jag ska börja spara inför framtiden för jag vet att det kommer behövas! Snart blir vi nämligen 3 i familjen!
Åh du skriver så träffande Clara. Blir nästan gråtfärdig när jag inser att det är ju så här det är. Jag har jättesvårt för att hitta en lagom nivå i mitt liv så det blir ofta allt eller inget i perioder. Jag vill så mycket ,precis som du skrev i ett tidigare inlägg, det finns så mycket saker jag skulle vilja göra, lära mig och prova på. Men tiden räcker inte till och jag har svårt för att säga nej då jag vill saker och inte heller vill såra. Det dumma är att jag ofta sårar mig själv på det viset, i alla fall i längden. Har du tips på hur man hittar lugnet i vardagen och det där lagom i alla kraven.
Tack för en fin blogg!
förstår inte hur alla kan sitta o tycka att det är bra skrivet. Att hamna på inkasso o kronofogden är ju k a t a s t r o f. Har du inte fått lära dig att man ska betala sina räkningar direkt och sen får man väl handla/spara för pengarna som blir över. Om man går in i väggen och inte kan ta itu med sin ekonomi får man väl be någon närstående ordna det?
hahaha, hur tänkte du nu? Det där med ekonomin var ju en LIKNELSE. Läs igen vettja!
Blev så förvånad över rubriken först, tänkte “Näh, är hon mänsklig? Har hon missat en räkning?”. Så klart inte… 🙂 Men du har helt rätt, bra jämförelse.
Det var så bra att jag länkat till bloggen som jag skriver för Diakonihuset Planetens räkning. Hoppas det är OK. Adressen till den är; http://blogg.planetenskara.se/#.
Det här var den underbaraste förklaringen till ett otroligt oangenämt problem! Jag gick in i den sk väggen när jag var 20, efter 8 års sjukskrivning och några års stapplande utöver det så hoppas jag att jag aldrig mer sk behöva ha kronofogden bankande på min dörr. Jag ska bära med mig din text, du satte verkligen ord på hur det är. Det är lätt att ignorera det för man vill så oändligt mycket med sitt liv. Jag ska nog försöka leva mer efter devisen “rätta mun efter plånboken” 😉 i fortsättningen.
oh yes så sant! efter att ha gått in i väggen själv efter en massa som hänt och samtidigt ställt för stora krav på mig själv som småbarnsmamma etc så har det varit lång väg innan jag verkligen har förstått hur jag nu måste göra för att överhuvudtaget fungera. Jag ger mig själv massor med tid, tid för återhämtning. När jag vaknar med massor av energi och soligt humör så gör jag så mycket jag orkar bara jag vet att jag får tid sen att ladda om, dvs en eller två dagar där jag inte behöver göra något , annars måste jag pausa och pausa för att ladda under dagen istället – inte det lättaste för en mamma som vill mycket- men totalt nödvändigt!! att planera min energidepå och hur den ska fördelas är min överlevnad – och att kunna rycka på axlarna åt disk, tvätt och allmän röra, det är inte något som springer iväg från mig!! 🙂
Jag tänker, du skriver. Klockrent! Du är min idol Clara.
Vilken fantastiskt bra beskrivning på något så komplext som detta att “gå in i väggen”… Mental härdsmälta har jag själv kallat det för att få folk att förstå hur det är… Säger som så många andra gjort i sina kommentarer: “been there – done that”… Är själv långtidssjukskriven p g a detta sedan januari & det är först nu i höst som jag känner att det börjat vända… Fast än har jag lång väg kvar att vandra på tillfrisknandets väg… Och mycket att arbeta med vad gäller mig själv & mitt sätt att vara… För det är SÅ lätt att hamna tillbaka i de gamla invanda hjulspåren… När man VILL mycket, har så många tankar & idéer så är det svårt att säga NEJ… Och det är väl det som man (ja, även jag) måste jobba med för att fortsättningsvis “kunna hålla näsan ovanför vattenytan”… För den krassa sanningen är som någon klok människa sa en gång att “Man måste brinna för saker & ting för att bli utbränd”…
Var rädd om dig & försök vara här & nu…
~Kramelikram~
Helt underbart att få känslan på papper! Nu kan jag med ord visa resten av familjen vad som känns när det svämmar över =) Tack!!
vilken otroligt bra beskrivning!! ja e just nu själv där, o har precis börjat fatta att d e en livsstilsförändring som måste till…
För mig började det för snart 6 år sen när min mor fick sin första hjärtattack. Far var redan sjuk sen många år, men mor pysslade om honom o nu fick hon börja tänka om (vilket hon inte gjorde). För 4,5 år sen ramlade jag ner i “kronofogdens” svarta hål o har tagit mig upp (o ner) sen dess…
På måndag (den 12), för ett år sen, dog min far. I januari dog min mor så nu är jag på väg upp (sakta) o depressionen ska snart få sitt slut. En o annan krona kan jag lägga in på sparkontot, men har svårt att använda det. Glädjer mig åt dagen i dag, då jag lyckats med tvättstuga, saftkok o marmeladkok… Det var länge sen energin räckte för det än lördag 🙂
TACK för bra beskrivning!!! Kämpa på med sparandet 🙂
Slående liknelse, hoppas du nu är rädd om och vårdar din ‘ekonomi’.
Varmkram Lydia
Om man går in i väggen så orkar man inte sitta och blogga dagarna igenom. Har man gått in i väggen är det omöjligt att ha en fungerande vardag. Ditt inlägg är ett hån mot människor som faktiskt gått in i väggen.
Men kära nån, det var TRE år sedan jag gjorde det. På de åren har jag faktiskt återhämtat mig. Tack och lov och mycket tack vare bloggen
Snart 10 år sedan du publicerade detta inlägg. Tyvärr är det precis lika aktuellt idag. Jag har haft med mig inlägget i många samtal med personer som allt för länge lånat av sitt framtida jag.
Tack Clara!