Jag läser på Katrins blogg om hur hopplös Bingo är. Det är inte första gången jag hör kvinnor klaga över hur hopplösa deras män är. De KAN inte tvätta kläder, de SER inte smuts, de GLÖMMER BORT sina föräldrar födelsedagar osv. Ok, damer, det kanske är så att ni är ihop med ointelligenta jättebebisar – men mer troligt är att ni är ihop med superintelligenta och rätt manipulativa jättebebisar.
Att säga att ens man inte kan tvätta, laga mat, storhandla. Det är att kalla sin man efterbliven. Kan han slå på en dator? Vet han hur man använder telefonen? Sköter han sin intimhygien? Då kan han sköta hemmet. Tro inget annat – det är bara undanflykter.
Det finns de som på allvar menar att deras män inte ser smuts. Mitt förslag är att man investerar i glasögon. Har han inte synfel är det viljan det hänger på.
Säg att ni har kommit överens om att att han ska städa toaletten. När han är färdig tycker du ändå inte att det är rent. Tex på foten på toalettstolen. Då säger du inte sådär allmänt missnöjt “det är fortfarande smutsigt på toaletten”. Istället går du med din partner till toaletten. Pekar på smutsen kring toalettstolen och frågar “Hur ser det där ut? Den punkten där. Är det rent?” Han kommer då att upptäcka att det inte är det. Om han inte gör det så säger du “Det är tråkigt att du är synskadad. Det är faktiskt smutsigt där, men den glada nyheten är att du kan tvätta även om du inte ser skiten”.
Det kan nu hända att din partner tycker att det är onödigt och överdrivet att dammtorka foten på toalettstolen. Och det kan ju stämma. Själv tycker jag att det är jädrigt onödigt- men min man tycker inte det. Om du insisterar på att foten ska torkas kanske din partner fräser “Men städa toaletten själv då om det ska vara så jävla noga”. Då får du absolut inte svara “Ok”. För då har du gått rakt i fällan. Han kan få en skinande ren toalett genom att låtsas att han skiter i vilket! Nej, man ska veta att allt är förhandlingsbart. Hur ofta tycker du att det är rimligt att städa toalettfoten? Varje vecka? Hur ofta tycker han att det är rimligt? Varje månad? Håll mun och kompromissa om det. Städa den var fjortonde dag.
Sedan har vi det delikata problemet med att köpa presenter till bortglömda bemärkelsedagar. Du kanske köper presenter inte bara till din egen släkt – utan även makens. Utan att han ägnar det en tanke eller hjälper dig med något annat i gengäld. Då är det tough love som gäller. Vill du ge en present till hans kära tant Agda – men ändå inte curla honom? Köp då din egen present och skriv Till Tant Agda från Mig. Ge den själv, utan att inkludera partnern. Då får partnern bära all eventuell skam själv. Har han sedan ingen skam eller ånger över detta? Nämen då så – varför har du hållit på och köpa presenter från honom i alla år? Det har ju varken gjort till eller från.
Varje arbetsområde i hemmet som det kärvas kring behandlas likadant. Tvätt, matlagning, sopsortering – en enkel grundkurs sedan en gemensam överenskommelse om vilken ambitionsnivå som ska gälla. Här får bägge parter kompromissa. Sedan avtalas tydligt kring arbetsuppgifterna och när de ska utföras. Därefter beslutar man sig för att hjälpas åt och göra dem. (Här kanske jag ska tillägga att jag inte tycker att alla måste göra allt. Poängen är inte millimeterrättvisa på själva arbetsuppgifterna – utan rättvisa i mängden tid man lägger på dem. Plus att det är bra att båda kan göra allt i hemmet om det kniper. Tex laga mat, laga punka eller slå på tvättmaskinen). Efter en tid utvärderar man. Hur funkar det? Har någon struntat i sina uppgifter utan att ha ett väldigt bra skäl (typ dubbelsidig lunginflammation) blir det bistra miner och allvarliga repressalier. Man får inte svika sin livskamrat när man kommit överens om något. Det är inte så man bygger varaktiga relationer.
Och så ett litet tillägg; Om någon reagerar på min förminskande ton mot personer som struntar i att ta sitt ansvar i hemmet så är det bara för att de gjort sig förtjänta av det. De har accepterat bilden av sig själva som jättebebisar. För att det är smidigt och bekvämt. Det vet ju jag! Jag som själv varit en bortskämd jättebebis i hemmet. För ja – visst kan kvinnor vara sådana – även om det statistiskt sett är rätt ovanligt.
274 svar
Bravo, Clara! : D
Väl rutet!
Det borde vara en självklarhet men är uppenbarligen inte det.
Jag är en jättebebis fast jag bor själv så det drabbar bara mig 🙂
Ja, så sant!
Har haft timlånga samtal med min sambo om att dammsuga sovrummet också innebär att dammsuga under sängen, eller att jag gärna ser att det är rent på diskbänken i samband med att disken understökas. Han har ifrågasatt varför jag aldrig bäddar, ser så slarvigt ut, eller varför min plattång alltid ligger kvar tvärst över badrummet.
Då har vi båda stått och pekat, diskuterat och kompromissat – och åh så fantastiskt det kan bli och vilket team man kan bli!
Fantastiskt bra skrivet (!!!) och jag håller med dig till 100%!
Bra inlägg Clara, jag håller med till fullo… ett litet MEN dock… Det jag kan störa mig på oerhört mycket är själva initiativtagandet, eller snarare bristen på den hos många män. Även om jag och min man i slutändan lever väldigt jämställt och tar hand om hus och hem lika mycket så känner jag att det oftast är jag som tar initiativen – till att tvätta, köpa hem saker, köpa presenter etc. Då blir det jag som är arbetsledare och det tar mycket stress… Jag tycker därför det är lika viktigt att dela på “ledarskapet” inom familjen!
Förstår hur du känner. Jag och min man brukar ha lite planeringsmöten ibland då vi går igenom behoven i hemmet och hur vi ska lösa dem. Vi delar upp och enas om vad vi ska ha gemensamt ansvar för. Då blir det mycket lättare för min man att ta ledarskap i de praktiska sysslorna sen. Om man tillsammans övar på att ta ledarskap över sitt gemensamma liv så kommer det nog fram mer och mer vilka styrkor man har. Din man kan nog ta ledarskap mer i vissa frågor och du i andra. Försök se och uppmuntra det han är duktig på som bidrar till er tillsammans.
Och om du känner dig överbelastad på något område så prata om det och se hur ni kan hjälpas åt. Kolla också om din man är överbelastad på något annat område.
Många män är inte vana vid att behöva ta initiativ i hemmet, de är vana vid att en kvinna styr arbetet. Man måste få öva på att ta ledarskap och det är bättre att sitta ner och prata om hur man ska lösa allt, istället för att “vänta ut” mannen. Han vet ändå att man till slut kommer fixa allt.
Min man har haft väldigt svårt för att “plocka”. Han visste inte var han skulle göra av allt. Till slut kom jag på att jag var likadan när jag var liten. Jag tyckte det var jättesvårt att städa då. Men jag har ju fått öva. Jag har lärt mig att ta en sak i taget och till slut blir man bättre och bättre. Min man måste ju också få “öva”. Har han inte gjort det tidigare så är det inte konstigt att det är svårt nu. Jag sa på ett av våra planeringsmöten att jag behöver hjälp med “plocket”. Då hjälptes vi åt på de svåra ställena så han skulle kunna lära sig och nu efter det är han jätteduktig och avlastar mig massor. 🙂
Oj vad långt jag skrev. 🙂
jag har ett fantastiskt boktips! läs den, och kanske rent av läs den ihop med din man! http://www.bokus.com/bok/9789172321359/familjens-projektledare-sager-upp-sig/
Jag läste den efter att ha sett detta tips, och det var verkligen huvudet på spiken! Jag har bett min sambo läsa den, hoppas verkligen att han ser det relevanta och inte hakar upp sig på den arga feministiska tonen som ibland dyker upp, det stora fokuset på barn (vi har inga) eller generaliserandet mellan män och kvinnor.
Ja, det håller jag med om. Kvinnan ska INTE behöva vara familjens verkställande direktör. Och just därför kanske man måste använda sin VD roll till att avsäga sig den. Genom att till exempel göra såhär. Tvinga sin partner att ta ansvar
På tal om VD, jag har accepterat min VD roll men i samband med det accepterade min sambo att han utför i princip allt. Dvs jag planerar och tar ansvar över det mesta men han utför det mesta, det funkar faktiskt mycket bättre än man skulle kunna tänka sig. Vi trivs med det bägge två.
Eller så tar vi våran vd ledarroll ut i samhället istället 🙂 You go grrrrl!!!
Nej, det där är ett stort problem. I mina samborelationer har det också varit så, att även om vi delat lika eller han till och med ibland gjort mest så har det varit mina initiativ. Jag har också alltid varit den som vetat vad vi behöver när vi går och handlar. Tyvärr är vi inte ensamma om att uppleva det här, det finns en avhandling som heter “Det kallas kärlek” som kommer fram till just att i till synes jämställda par är det kvinnan som tar mest initiativ.
Problemet är att det här är en mycket svårare struktur att komma åt. Det är lättare att säga åt sin partner att hjälpa till än att få in partner att säga åt en att hjälpa till, utan att ha sagt åt själv i första hand. Jag har ingen bra lösning. Men ibland tror jag att det kanske handlar om att som kvinna släppa kontrollen också. Även om det kan vara nog så svårt.
Jag håller med dig. Hemma hos oss är vi båda lika bra på att tvätta, städa, laga mat osv, men det blir ändå jag som projektleder. Jag funderar på varför det blir så och tror det beror på att han inte bryr sig lika mycket om det blir lite fel. Jag surnade till senast för några timmar sedan när jag kom hem och det inte fanns några rena tallrikar eftersom han inte hade kört diskmaskinen. Han hade bara ryckt på axlarna åt det, men jag upplever det som jobbigt (särskilt känslan av att han inte kör maskinen på eget initiativ när han kommer hem, så som jag alltid gör!). Jag undrar om jag som kvinna känner att allt “operfekt” i hemmet slår tillbaka på mig, även det som ingen utomstående ser? Jag känner män som är väldigt noga med städningen men de beskriver sig som pedanter som störs av själva oordningen och måste ha var sak på sin plats. För mig är det ok att ha rörigt men jag har problem med att det uppstår “misslyckanden” (t.ex. att det inte finns rena tallrikar) och av att det inte händer något utan att jag säger till om det.
Ja, den eviga projektledarrollen, jag är så bitter över den. Samtidigt som jag är fullt medveten om att jag till stor del tagit på mig den själv.
Men jag håller med Clara, förhandlingar och kontrakt är det som gäller. Vi har dealat om allt hushållsarbete och behöver sällan bråka om’et.
(Fast “Familjens projektledare säger upp sig” var ändå bra gnällig tycker jag. Och så fick man inte direkt klarhet i vad som hände – sa hon upp sig, vad ledde det till?)
Jag kan uppleva samma sak. Men ska man vara helt ärlig, det finns saker som han tar helt och hållet initiativet om innan jag inte ens hinner tänka på, som att byta däck, tanka, snickra, plantera träd. I dessa områden är det han som är projektledaren. Jag tror att precis som på jobbet, det vi helst gör i hemmet styrs av våra intressen och jag är övertygat att det funkar bättre om vi har respekt för varannans intresseområden.
Vi bor i lägenhet och det är mest jag som använder och tankar bilen. Antalet traditionellt manliga sysslor i vårt hushåll är högst begränsade, och jag har inget emot att ta tag i dem. Vi är två personer som inte är ett dugg intresserade av de traditionella kvinnosysslorna tvätt, disk, dammsugning, torka av köksbänkar, ta ut soporna osv, men ändå blir det gjort. Nio av tio gånger på mitt initiativ. Jag tycker helt enkelt inte att resonemanget om att man gör det man tycker är intressant stämmer. Snarare kanske man känner att man borde ha ansvar för vissa saker, utan att man har haft en diskussion och kommit överens om det. Jag känner att vi “ligger efter” om badrummet är ostädat, han om bilen är skitig. Bilen tvättar vi högst 3 ggr/år, badrummet kanske 40-50 ggr…
Hej Clara!
Jag känner igen mig i problemet, men från andra hållet. Jag är en manipulativ slusk. Jag är expert på att såsa framför tv’n och har vid många tillfällen använt “men gör det själv då”-grejjen med städning, diskning, tvättning osv.. så jag önskar att du inte tillskrev männen detta, även om det är färre kvinnor som gör det. Statistiskt är färre kvinnor chefer. Blir chef synonymt med man då? Även nackdelarna måste vi börja prata om som att personerna gör dem, inte våra kön. (Mitt kön bör isåfall statistiskt sett städa betydligt mer.) Annars kommer vi ingenstans. Men du är bra. Peace!
Man måste generalisera för att se belysa strukturer och mönster. Börjar man se allt ur en individnivå så synliggörs inte ojämställdheten.
Man ÄR synonymt med chef. Alla yrken där män är normen associeras med könet man och kvinnan är avvikande. Därav kallar man en chef som är kvinna för kvinnlig chef. (Kvinnlig läkare är ett annat exempel, hon som står anklagad för att ha dödat en liten flicka. Hon kallas den kvinnliga läkaren, hade läkaren varit man hade han bara kallats läkare i pressen).
Problemet uppstår nog oftast när man har olika ambitionsnivå. Smulor/skräpiga golv är det värsta jag vet medan jag obehindrat dräller kläder all over vilket gör min sambo irriterad. Kommunikation (gnäll ;-)) är det enda som gäller!
Superbra inlägg Clara! Funderar bara på hur jag ska lyckas bota min sambo. Då jag är i princip den enda som gör nått här i hemmet. Ber jag han om nått, ja då får jag tjata ihjäl mig tills han gör det. Om jag inte tjatar, då händer det inte(tro mig jag har provat) Jag vet av erfarenhet att det spelar ingen roll om jag ber han om nått för det slutar alltid med att jag gör det själv därför att jag inte orkar tjata i 3 timmar och så vill jag inte ha det halvdant när han sen väl gör det. (tro mig när jag säger att jag provat alla tekniker) Eftersom jag är väldigt pedantisk av mig och aldrig lämnar något efter mig och bäddar sängen när jag kliver upp så är det riktigt jobbigt när det ligger smutsiga strumpor i soffan när jag nyss städat eller disk på bänken trots att diskmaskinen är tom. Är han helt enkelt ett hopplöst fall? 😛
Nu är ju inte jag Clara, men jag tar mig friheten att svara ändå.
Jag tänker att istället för att prata med din sambo om att städa toaletten, så prata med hen om hur du upplever situationen. Gärna ur ‘jag’-perspektiv (ex. När jag precis har städat i soffan och sen ser skitiga strumpor ligga där så blir jag ledsen. Eller när jag måste städa hela hemmet själv varje vecka så blir jag så trött och känner mig orättvist behandlad). Sen kan hen få förklara hur hen själv känner och så kanske ni kan nå en kompromiss. Tjat är inte roligt för något inblandad och bör främst användas för tankspridda barn.
Eller så gör man slut… Om han VERKLIGEN är ett hopplöst fall, alltså.
Det låter som att du har en ganska hög ambitionsnivå för hemmet som din man inte delar och det är väldigt svårt för vem som helst att växa i en miljö där man aldrig gör någonting tillräckligt bra. Min man är uppvuxen i ett sånt hem – ett pedantiskt hem där endast perfekt är gott nog. Så min man har inte fått öva på att vare sig städa eller laga mat eller tvätta.
Menar inte att han haft ett dåligt hem, bara ett pedantiskt, och att han inte lärt sig såna saker, däremot har han fått en massa andra fina kvaliteer hemifrån. 🙂
Antingen får du nog släppa på kraven eller så får du fundera över hur din man kan kompensera dig för att du sköter det mesta i hemmet.
Du får inse också att det bara är för din skull som disken ska ställas in direkt och det inte får ligga ett par strumpor i soffan (för extremt många människor är det inte naturligt). Du kan inte kräva att det ska göras utifrån att det är naturligt.
Istället kanske du kan säga typ “Jag skulle bli så himla glad och känna mig riktigt älskad om du ville ställa in disken och ta bort strumporna nu. Gör det för min skull älskling.” (säg allt snällt och vänligt). Om du kan få honom att jobba genom att uppmuntra och belöna honom med kärlek så blir det kanske roligare och roligare. Förklara för honom att du blir uppmuntrad och känner dig älskad när han gör de här små sakerna för dig.
För din sambo kanske strumporna lika gärna kunde legat framme flera dagar. Spela roll liksom. Du får vända det från att det måste göras – det är det enda rätta – till att det blir en kärlekshandling mot dig, därför att för dig spelar det roll.
Har du testat det innan eller? 🙂
Mitt tips: Sluta tvätta hans kläder, någon gång kommer hans rena kläder att ta slut och då MÅSTE han tvätta alt. gå i skitiga kläder, laga bara mat till dig själv, släng skitiga strumpor som ligger och skräpar i soptunnan. Ibland får man ta i med drastiska metoder. Lycka till!
Så satans rätt Charlotte! Så gör jag också, för jag tänker inte vara min sambos morsa.
En gång när jag blev så jävla trött på min sambo så tvättade jag faktiskt bara min egna kläder. Det slutade med att han fick stå och handtvätta sina kalsonger! (istället för att boka sig en egen tvättid)
Så gör jag med! Sambon har inte alls samma uppfattning om när det är dags att tvätta/diska etc, så i praktiken blev det tidigare jag som tog tag i det. Numera låter jag tvättkorgen svämma över med hans tvätt, och när det blir olidligt efter en vecka tar jag smutstvätten och lägger den i hans garderob. Veckans alla glas och tallrikar han förbrukat i förbifarten får också stå kvar till han uppmärksammar det. Eftersom har det gått upp för sambon hur mycket “dolt” arbete jag sysslat med, och hur ofta man faktiskt måste engagera sig i hushållet! Det har blivit mycket bättre här hemma. Det är skitjobbigt att stå ut med den temporära stökperioden, men på detta sätt ”tvingas” alla ta ansvar/ta eget initiativ. För om man aldrig i praktiken själv måste ta ansvar och sätta igång med en syssla spelar det ingen roll hur mycket man än tjatar!
Jag tvättar mina egna kläder och han sina! så skönt!
Tidigare skötte jag den mesta tvätten och när han väl skulle tvätta “hann han inte mer än två maskiner så det blev bara det viktigaste” (dvs hans egna grejer)
Samma hemma hos mig, fast tvärtom. Jag kan låta disken stå bra mycket längre än vad min sambo kan. Han vill helst diska kastrullerna direkt efter man tömt dem.
Poängen tycker jag är att det kan vara både kvinnor och män som beter sig på ett sätt som partnern inte tycker om.
Men jag undrar också över hur det kommer sig att så många inte kan tvätta. Har de aldrig bott ensamma?
Hej.. Jag känner igen mig i din situation, fast för mig har det blivit snäppet värre då hans attityd mot hemmet har smittat av sig på mig.
Jag tar alltid ett djupt andetag innan jag ska gå in i köket efter att han har varit där inne och lagat mat. Eller om jag har sovit borta en eller fler dagar. Köket är verkligen KAOS. Han kastar alltid skräp och matrester in i diskhon, och disk på all skräp. Sedan ska han “lösa upp” smutsen på disken genom att lägga all disk (med mat,sås mm på) i vattenfylld diskho. <- Vilket resulterar i att även de mest oanvända föremålen såsom ett glas någon använt för att dricka vatten, blir helt smutsigt.!! Jag blir verkligen galen, tappar all energi när jag ser hur det ser ut. Och när jag tänker på att det kommer se såhär ut igen så fort han har varit inne i köket. Och så säger han till mig, "jag ska fixa det sen". Så ibland bara för att jag inte orkar, så väntar jag.. Så går det en dag och han har inte ordnat det!
Alltså jag blir idiot på mig själv, för det känns som att det finns någonting jag kan göra bättre?!
Men köket är bara början för min del.. Sedan har vi Tvätten. Vet inte varför, men han låter mig inte gå ner till källaren för att tvätta. Så det samlas tvätt så att det fyller en hel garderob! Och det kan han inte heller låta ligga där trots att bara det är för jäkligt. Han vill göra det ännu värre genom att stöka ner hela sovrummet med kläder på golvet.
Nu undrar ni säkert, "vafan, varför tar du inte bara tag i det själv så att det slipper se ut som in i….????"
Mitt problem är att jag var aktiv i början och kunde aldrig någonsin slänga tex min tröja på golvet. Sen blev jag gravid och väldigt trött med andra besvär, sen fick jag bebisen och nu är han sju månader. Har haft mycket trötthet och besvär och får ta hand om vår son praktiskt taget ensam, (Han vill inte byta blöja, mata, bada eller natta.. ja ingenting förutom leka ibland). Så det har slitit på mig och nu har jag iallafall mer energi än innan och de två veckor som han var bortrest så var det jättefint hemma hela tiden och det var så skönt. Men när han kom hem så börja alla problem igen och vet inte vad jag ska göra.
Tjat,bråk eller bara göra allting helt ensam??!?!?! Eller bo någon annanstans ett tag för att få honom att förstå?
Har försökt lära honom angående köket, att kasta skräp i soporna med mera, men han är för lat?
Den energin jag har varar inte länge, ibland kommer den och då försöker jag göra någon skillnad i hemmet om jag inte måste ta hand om sonen. Det var så stört här om dagen. Han hade gjort som vanligt i köket med disk osv och låtit det vara. Så dagen efter pallade jag inte och hade energi o var glad, så jag började fixa så som det oftast slutar med att jag gör (för palla vänta på ingenting). Förberedde att diska, sköljde talrikar mm först och slängde skräp o matrester o fixa bänken. Så är jag tvungen att åka iväg några timmar innan jag kan göra färdigt. När jag kommer hem så ser det exxakt ut som innan jag började fixa. Blev förbannad o han säger "jag ska göra det sen".
Kan inte bjuda hem gäster spontant, aldrig i livet, då blir det stängda dörrar ?! Så skämmigt, förstår inte hur han inte kan skämmas över det.
Förlåt för mitt klagobrev men det kändes bra, håller det hemligt för alla jag känner så har ingen att prata med om det.
WORD. Du är klok!
Hujeda mig så bra skrivet! 🙂 Men jag har tur att bo ihop med en som kan diska, laga mat, tvätta och städa när det behövs! Men oftast är det jag som gör det, eftersom jag är arbetslös och inte har något bättre för mig om dagarna! 🙂
PUSS
Det här inlägget skulle inte kunna komma mer vältajmat till min vardag. Jag sliter verkligen mitt tålamod och hår för att komma på ett fungerande sätt att involvera/motivera min andra halva att hjälpa till i hemmet. Jag är så himla trött på ursäkten “men jag jobbar hela tiden och du är hemma så himla mycket mer!”, vilket är sant, jag skulle kunna göra allting, ta hand om alla hans kläder som kastas överallt, städa lite varje dag, men det är ju inte direkt så att jag vill städa efter honom bara för att jag kan. Något som redan nämnts i kommentarerna är det där med initiativ. Vi vet båda att han inte kommer göra något förrän jag ber honom eller påpekar att något borde göras. Han har bett om det själv, att bli tillsagd, för han är för lat att ta tag i det på eget bevåg. Men när jag gör det, så blir det en himlans massa suckande och gnäll. Gah. Känns som riktiga i-land problem att bråka över, men det blir så himal mycket orättvisst ansvar att jag inte orkar. Mutter, mutter. Ilandsproblem som sagt.
Men upplever inte din man också att det blir suck och gnäll när du måste påminna honom som han har bett om..? Då får han ju helt enkelt välja – antingen skippa latheten och ta tag i det själv (och slippa tjafsa som en jättebebis) eller helt enkelt finna sig i att bli tjatad på (vilket jag inte kan förstå hur man orkar med i längden, hur lat man än må vara).
Jag har varit den lata i mitt förhållande och kan ärligt säga att det inte finns något som sabbar självkänslan så mycket som när man finner sig själv bli tillsagd av sin partner (som om han vore min förälder!) att det kanske vore på sin plats att städa toaletten…
Bra skrivet! Vettigt och sant. I vårt hem har vi millimeterrättvisa just av de skäl du skriver – vi vill lägga lika mycket tid på det och båda ska kunna göra allt om det kniper. Jag skulle till exempel inte kunna tänka mig att skaffa barn med någon som inte kunde laga mat, hur bökigt skulle inte det vara? Detta innebär ju också att min kille kan hjälpa mig att fixa min dator, men att jag då snällt får sitta bredvid och titta på och lära mig. Tänk om han är bortrest nästa gång datorn trilskas? Att vi har valt millimeterrättvisa har ju också att göra med att ingen av oss exempelvis gillar att diska, varför ska då en behöva göra det mer?
Men det allra största skälet till att vi valt att dela upp allt 50/50 är att det är så lätt att schemalägga. Detta ger resultatet att det inte finns anledning att bråka. Tycker jag det är skitigt i hörnen behöver jag inte börja diskutera om det behöver städas och vem som i så fall ska göra det. Jag vet redan när det kommer ske och vems tur det är att göra det.
Glömde, ett annat oerhört bra skäl att schemalägga är att jag inte behöver stå som en mamma och bestämma, tjata, hota för att få något att hända. Finns det något osexigare? Det är ju inte något som stärker relationen direkt.
Heja dej! Bra inlägg! Jag kan också störa mig på kvinnor som jämt klagar på sina män och inte gör ngt åt sin situation. För generellt sett, som du skriver, är det mest kvinnor som klagar på just städning. Ha en bra dag!
*gör vågen och pekar samtidigt finger åt alla jättebebisar i världen*
Ooooh Snap! 🙂 Där fick hon så hon teg! (eller? Måste in och läsa på Katrins blogg senare idag och se om hon har något “klokt” att svara! Team Clara!!)
Det som också är intressant i ekvationen är att de flesta av dessa kvinnor som gnäller på sina jättebebisar också är ganska snabba med att försvara könsrollerna. “män är män och kvinnor är kvinnor och guuuuu va tråkigt det vore annars”. Amen grattis då, då har du fått precis som du ville.
Min mamma var gift med en mansgris. Hon fick nog och slutade passa upp. slutade tvätta efter honom, slutade fixa mat, bara samlade ihop allt skit han lämnade efter sig och la på hans sida av sängen. till slut fattade han vinken.
Synd att det ska behövas, men fasen vad bra gjort av henne!
Så gjorde min svärmor med, med sina tonåringar. Efter det började de att hjälpa till mera. Nu är jag tillsammans med hennes son som både städar och lagar mat och vi delar på det mesta 🙂 Så nog fungerar de sättet 🙂
När jag pluggade bodde jag i korridor med X antal jättebebisar. Värst av alla var en kille som aldrig lyft ett finger hemma (och som tyckte att tjejer som blev våldtagna fick skylla sig själva, om de var fulla, men det hör ju inte hit egentligen). Kort sagt var han den lataste och mest curlade person jag nånsin träffat. Efter veckor av irritation och milt informerande om vikten av att det gemensamma porslinet diskades rann bägaren över när hans del av diskbänken innehöll alla korridorens muggar och glas, odiskade. Jag staplade all disk, klev in i hans rum och la den i hans (obäddade) säng och gick ut. Han satt vid datorn med hörlurarna på så hans reaktion på detta fick jag aldrig se. Jag vet än idag inte om han vet att det var jag som gjorde det, men disken blev diskad i alla fall.
Så himla bra!!!! 🙂 hahaha!
Det var ganska roligt (och lite läskigt) att göra 🙂
En manlig kollega till mig sa en gång att: Tacka alla mödrar som fostrar sina söner till de män de är… ligger mycket i det tycker jag. Måste i tanken sända ett: TACK svärmor för att du inte gjorde som många andra mammor. Din son är jämställd, självgående och underbar 🙂
Alldeles, alldeles fantastiskt skrivet! Så träffande! Och bara för att vara tydlig, så ska jag ärligt erkänna att i mitt förhållande är det inte jag som är duktigast på hushållsarbete, jag är faktiskt rätt bortskämd där… Jag får skärpa till mig känner jag, och göra min del!
YEAYYY!!!
Bra där Clara!!!
/Lovisa
Det är så fantastiskt skönt att kunna andas ut och tänka att det här problemet finns inte i mitt förhållande och hem med min sambo.
Det här tycker jag faktiskt är skitsvårt. Min pojkvän och jag kommer från väldigt olika hem. Han behövde aldrig hjälpa till med hushållsarbete hemma, utan fick istället jobba som fan i ladugården sen han var liten. Hans föräldrahem ser annorlunda ut, de har inte samma städkrav som jag är uppväxt med.
Det här har ju gjort att han har svårt för de här sakerna, pga vanor, uppväxt. Han har inte svårt att göra grejerna, han är ju inte dum i skallen. Men han är osäker, tycker det är läskigt att laga mat, tycker inte att det är smutsigt när jag tycker att det är smutsigt – för att han är van vid att det ska se ut så.
Det här är ju inte enbart hans fel, utan även hans föräldrars. Att uppfostra någon könsstereotypt gör ju att massor av saker faller bort, något som i det här fallet får konsekvenser längre fram.
Som du sa – han tycker det är läskigt att laga mat. Vad behövs då? Kärlek och uppmuntran.
Det är lätt att glömma att det han måste lära sig nu lärde man själv sig när man var under 10. Då var det lekfyllt och massa uppmuntran inblandat. Man kan inte ta uppgifterna på allt för stort allvar för då blir det just bara läskigt. Ställ inte så höga krav men uppmuntra de små försöken. Säg att maten är skitgod och kom med små tips kärleksfullt.
Sen att han inte tycker det ser smutsigt ut kanske handlar mer om att han inte vet hur han ska lösa det än att han inte ser eller bryr sig. Han kanske kan lista ut hur han kan lösa det om han verkligen tänker efter, men han har det inte i sig. Du får ge honom tid att öva med en massa kärlek inblandat. Gör saker tillsammans så han kan lära sig.
Min man har inte heller lärt sig några hushållssysslor hemifrån och det funkar faktiskt inte att lära sig allt som jag kan på ett år. Jag hade ju övat i nästan 20 år när vi träffades. Men han blir bättre och bättre och det märks vad mycket det betyder att jag uppmuntrar honom för han själv är ganska självkritisk och har lätt att tycka att han gjort ett dåligt jobb. Men sen när han lärt sig någonting är han jättestolt och vill lära sig mer. 🙂
Kan ni inte börja laga mat tillsammans? Det brukar vara enklare och mindre läskigt. Och tycker han att det är läskigt kan han väl börja med de enklare sakerna, som att skära grönsaker, så länge han avancerar sen. Det är ju så man lär sig.
Jamen hallå, kärlek och uppmuntran och duttsande?! Är det en hundvalp eller en vuxen man vi talar om?
Finns det inget område i livet där du kan behöva kärlek, uppmuntran och duttsande? Det behöver jag när det gäller mycket.
Hurra, bravo och tack.
“Istället går du med din partner till toaletten. Pekar på smutsen kring toalettstolen och frågar ”Hur ser det där ut? Den punkten där. Är det rent?” Han kommer då att upptäcka att det inte är det.”
förlåt clara, men om man pratar med sin man som om han var en jättebebis, så kommer han naturligtvis vara en jättebebis.
om min kille inte gör hans del av hushållet, så pratar vi om det. som vuxna. jag måste inte påpekar varje sak han gör fel. dessutom tror jag att det är ganska naivt att liksom skriva en guide till det perfekta sättet att pratar med sin make om smuts och allt annat. varje förhållande är annorlunda och även om jag älskar dina åsikter när det gäller pyssel och mat och sånt, det här är någonting helt individuellt.
Nej, tvärtom. Om ens partner ÄR en jättebebis så behandlar man honom därefter och är superövertydlig. Det hatar människor att bli utsatta för och växer genast upp från bebisstadiet.
Eller skiter i en sån överlägsen kärring och skiljer sig 🙂
Ja… och då får de ju leva i sin egen skit eller städa själva också….
Hur det fingerar att säga saker är nog olika i olika relationer. Det får man väl känna efter själv. Jag tror aldrig att det är bra att lära sig andras repliker utantill. Men som vuxna männsikor kan vi ju anpassa, och tex ta med honom till toaletten och säga “Jag vet att du tycker att du har gjort rent toaletten, men titta här, det är fortfarande ostädat på toalettfoten. Jag vill att vi städar även toalettfoten när vi städar.”
@jule: HELA Claras blogg är individuell. Pysslet och maten också. Jag tror inte hon skrev detta inlägg utifrån en objektiv synvinkel, utan utifrån sig själv.
Håller med dig Jule!! Sådant prat blir oftast kontraproduktivt. Bättre att sätta sig vid köksbordet och ta en vuxen diskussion. Har ni testat? Ofta tror man att man har det, vilket jag trodde men insåg tillslut att det faktiskt aldrig hade hänt – En seriös jämställd diskussion där problemet angrips ur bådas vinklar samt utan skuldbeläggning. Fungerar förvånansvärt bra när man möter varandra på samma plan. Mycket bättre än gnäll och ständigt tillrättavisande på ett barnsligt sätt. Jag tror att sådant beteende som jättebebis vuxit fram gemensamt i ett förhållande/hushåll. Båda är lika ansvariga till att det blivit som det är. Man värdesätter olika saker men har samtidigt lika ansvar. En svår kompromiss och balansgång.
Å jag håller med. man tror att man haft diskussioner men ofta kan det vara att man jälv diskuterat myccket på egen hand så att säga. Eller bara slängt ut lösa trådar och hintar. Prata! Tror inte heller på tillrättavisanden. Ofta ligger det andra saker och känslor bakom det här med arbetsfördelning, städning, vad man tycker är viktigt osv.
AMEN!
Ett boktips är Karen Pryor, Skjut inte hunden. Handlar inte alls om hundträning även om man kan tro det.
Bra sagt. Det där sprider jag vidare.
Jag känner inte alls igen det här problemet i vår familj. Skönt, tycker både jag och min sambo.
Jag är också en kvinnlig jättebebis. Och jag skäms. Nu ska det bli ändring.
Vi är inte så bra på att göra samma sak samtidigt. Den ena dammsuger, den andra plockar. Den ena städar köket, den andra toaletten. Jag vet inget tråkigare än att dammsuga!
Vi veckohandlar och sedan bestämmer kvällen innan vem som ska laga mat dagen efter. Det senaste vi har bestämt är att den som lagar mat även har ansvar för att diska upp efter maten, annars blir den bara stående…
Städar gör vi bara ordentligt när vi ska få gäster!
Väldigt bra skrivet. Är gift med en jättebebis sedan 21 år. Jag har försökt allt för att han ska göra saker hemma. Tjat mest men det funkar inte. Jag har även provat med att inte göra sakerna, men då blir dom inte gjorda. Jag jobbar bara 43% och får höra att jag ska göra allt för att jag inte jobbar. Vilket jag visst gör även om jag bara jobbar 43% och han jobbar 100%. Även när båda jobbade 100% fick jag göra allt. Det jag inte gör det blir inte gjort. Eftersom jag jobbar mindre ska jag göra mer hemma eftersom jag är hemma mer och då har mer tid att göra sakerna. Men som det ser ut nu så är jag på jobbet 43%, jobbar hemma 99%. Maken är på jobbet 100% och jobbar hemma 1%. Jag jobbar kvällar men då lagar oftast våran stora dotter maten så även när jag inte är hemma fortsätter han att vara en jättebebis.
Åh det här låter som mitt problem. Jag jobbar natt fyra kvällar i veckan, vilket automatiskt i min partners ögon ger mig all tid i världen att städa under dagarna då han själv är för trött att lyfta ett finger när han kommer hem och vill ju bara komma hem till att spendera kvalitets-tid med mig. Gör jag inte saker själv blir de inte gjorda heller, om de inte sägs till. “Jaha, jag trodde du hade lagt det här åt sidan för att DU skulle ta itu med det senare…”
Men hur gör man med en sådan man egentligen? Jag tror att jag skulle ha skilt mig för länge sedan i en sådan situation, men eftersom du inte har gjort det så har han nog andra meriter, eller?
Bra rutet lejon! Jag tror även det är viktigt för många kvinnor att förstå att de inte har veto på hur man sköter ett hem. Vi lever inte många generationer ifrån hemmafru-samhället, och undermedvetet bär nog många kvinnor en bild av hur det perfekta hemmet ser ut – en bild som kräver en heltidshemmafru. Så en vanligt fälla tror jag är att kvinnorna själva direkt tycker sig veta vad som måste göras och vad som är viktigt i hemmet, och ibland kan det bli rent fånigt vad man hänger upp sig på: det måste vara manglade lakan, ingen disk i hon, perfekt puffade soffan, ett glänsande handfat varje dag och saker man verkligen inte skulle dö av att strunta i lite oftare.
Nästan alla tjejer jag känner säger att deras killar inte hjälpt till så mycket hemma och därför inte vet hur man städar på riktigt – det kanske är sant, eller så tycker ni helt enkelt inte att deras sätt att städa är lika fint som ditt, för att du är kvinna och har förstatjing på det?
Nä, heja städscheman och ödmjukhet säger jag bara! Det funkar prima här i alla fall.
Öh, ursäkta, det här blev en lite rörig kommentar! Man ska aldrig kommentera innan frukost, hihi.
Nej då! Det var en viktig poäng du skrev. Vädigt viktig! vems sätt är det rätta måste man ju fundera över. Och kanske man varannan gång få acceptera att den andre gör på annat vis. Eller skall alltid pedanten diktera villkoren?
Jag befinner mig i en ganska knivig situation ang. det här.
Min sambo säger att han är feminist och jämställd men när det kommer till kritan är det jag som gör mest, planerar, servar. Jag försöker hela tiden förklara för honom att han måste hjälpa till lika mycket som jag, då svarar han: jag gör det sen. Om jag då blir arg och säger att det inte funkar med sen (jag vet av erfarenhet att sen oftast betyder aldrig) då säger han att han känner sig kränkt för att han inte får någon personlig frihet.
Sen säger han också att han faktiskt gör lika mycket som mig och det är ganska svårt att bevisa motsatsen, för mycket av det jag gör, gör jag ju bara av farten. Svosch och så står frukosten på bordet. Svosch och så ligger han kläder i garderoben istället för på golvet.
Jag vet att jag borde sluta serva honom, bara diska mina grejer, bara plocka upp mina saker. Men då får jag leva i en svinstia. :/
Ett sätt att få syn på vem som gör vad och i vilken grad är att föra bok en vecka eller två över vad man gör. Arbetsamt och petigt, javisst, men rimligen kan det en gång för alla visa vad den där tiden han påstår sig lägga ned och som du inte riktigt ser resultatet av används till.
Sätt “Det kallas kärlek” i händerna på honom (läs den själv först, för den delen), så får han ett och annat att fundera över om han nu menar allvar med att han är för jämställdhet.
Skriv upp allt, precis allt du gör så blir det kanske lite enklare att visa på den ojämna fördelningen.
Vänner till mig gjorde ett stort schema över alla uppgifter i hemmet och fick sätta ett streck varje gång någon gjorde något. Inte så dumt om man vill belysa snedfördelning.
Åh, jag känner så väl igen det där. Min sambo är också för jämställdhet påstår han – i teorin iaf. I praktiken gör han knappt nånting och då bara om jag tjatar. Ber jag honom gör nånting säger han “ja” eller “sen” och ingen händer. Säger jag att han måste göra det direkt fräser han och undrar varför det är så viktigt att det just exakt nu – jag svarar att det är för att det annars inte blir gjort. Han anklagar mig då för att jag inte ger honom frihet att välja själv och allt sånt.
Ber jag om nåt händer absolut ingenting, kräver jag beter han sig som en trumpen och bortskämd femåring. Han vill inte bli behandlad som ett barn, men beter sig som det precis hela tiden. Vad jag än gör för att försöka få hjälp i hemmet så får jag i slutändan göra det mesta själv. Jag är långt ifrån pedant, men avskyr när det ligger saker över hela golvet så man inte kan komma fram eller måste plocka upp 2 veckor gamla kalsonger från sovrumsgolvet. Framförallt detta att hela tiden behöva gå och plocka upp efter honom gör mig galen – man ska fan inte behöva plocka upp efter en annan vuxen. Men hur många gånger jag än säger till så händer inget.
Precis, det är just detta som stör mig. Inte för att det inte kan “delas” men hans “smuts-tolerans-nivå” är enligt hans mening lägre än min. Han bryr sig inte om damm tussar osv. När jag känner mig äcklad av att gå på ett dammigt golv med smulor, så skulle han gott kunna går runt så i flera veckor till.
Säger jag då tex “man kan tvätta där ändå även om du är synskadad” så kommer han bara säga att han inte gör det för det inte behövs. Han gör hellre andra saker med sin tid – med precis den inställningen att “vill du ha det rent gör det själv”
Klart att jag då vill säga, skit dig i näven, varför ska jag göra det? Du kan ju ochså göra rent, men då säger han helt enkelt “senare” och tja, 3 veckor senare är det fortfarande smutsigt.
Och säger jag upp min “VD roll” blir det ju bara så som han vill… att det inte städas, och det är ingen kompromiss att JAG blir olycklig av att saker och ting slutar hända.
OCH nu frågan, ska man ge sån “tough love” osv, vad gör man då om ens partner fortfarande inte vill städa, för är det värt att sluta en bra relation (förutom då att man har olika uppfattningar om vad som är “rent”)??? Jag menar jag vill ha ett rent hem, men att sluta en relation för det verkar ju inte helt rätt heller….
Än en gång: “Det kallas kärlek” (man kan tro att jag får provision).
Om han nu är så jämställd – hur kommer det sig att han ensam ska sätta nivån för städandet hemmavid? Eller försöker han att slingra sig undan genom att skjuta upp det tills du gör det?
Schema kan ju verka trist, men om alternativet är att en person ständigt skjuter över uppgifterna på den andre/a är det nog ändå ett bättre alternativ.
…fast reagerar ni ens över, de flesta av er, att ni gör likadant? Ni anser det självklart att era sambos ska städa till den nivå ni själva vill ha, och att er sambos nivå är för låg. Tanken att det är er nivå som kanske är “för hög” verkar inte föresväva så många av er. Jo, jag vet – Några stycken. Någon anmärkte att vi inte är mer än en generation från hemmafrusamhället, osv, men fruktansvärt många av de här inläggen är på mallen “Jag är faktiskt perfektionist och tål inte när det ligger en strumpa fel. Hur ska jag få min sambo att bli likadan?”.
Att kompromissa innebär även att granska sin egen nivå och sänka den. Att komma överens om vad som är en nivå båda kan acceptera.
På Bergs avslutningsmässa för ett par år sedan presenterades ett jämställdhetsspel om just att göra saker i hemmet. Jag vet inte om det går att få tag på men principen var att man har ett antal magneter i två olika färger, en färg för den ena parten och en färg för den andra. Så fort man sedan gör en syssla i hemmet så sätter man upp en magnet i sin färg på kylskåpsdörren (man kan dela av dörren på hälften). Det blir väldigt snabbt väldigt tydligt vem som gör mest. Ni får också komma överens om vad som genererar en magnet och om vissa saker (städa?) ska generera fler magneter än andra saker (vattna blommorna?). Sedan kan ni hitta på ett kännbart belöningssystem när antalet magneter överskrider den andras antal med si och så mycket.
Ja fast handlar egentligen jämställdhet om att fördela sysslor jämt i hemmet? Det verkar ju enfaldigt.
Åh jag har det EXAKT så också! Och när jag försökt påpeka att vi är ojämställda när det kommer till ansvarstaganden så vägrar han erkänna det och hävdar bestämt att vi gör minsann lika mycket. Och det är ju extremt svårt att bevisa, speciellt när någon inte är mottaglig för kritik. Har försökt att föreslå att vi har schema men han vägrar det med eftersom han tycker att “man inte borde behöva ha det för det fungerar ju i hans ögon”. Vad ska man göra när de inte är resonliga?
Tänkte bara: man får vara olika bra på olika saker.
Otroligt bra skrivet måste jag säga. Och vem känner inte igen sig? Jag gör det absolut. I mitt fall finns det dock en annan aspekt, min partner har nämligen Asperger Syndrom, och ser nödvändigtvis inte saker som jag gör. Kanske kan man använda samma princip ändå, kanske är det till och med viktigare att vara extremt övertydlig i mitt fall.
Knepigt tycker jag. Kan man tillämpa detta i alla situationer eller finns det faktiskt personer som inte ser?
Det verkar som kvinnor blir familjens vd så fort barnen föds. och på något konstigt sätt klistrar sig saker som att handla presenter och hålla ordning på mannens släkt sig på. jag la ner allt som har med mannens jättesläkt att göra för ett par år sedan. superskönt. jag minns knappt vad dom heter längre. Säger han något om Johan så tror jag att han pratar om en kollega inte om sin kusins man. Jag har helt avsagt mig rollen som familjens planerare när det gäller något annan än barnen. Kanske är jag på väg att transformeras till en betydelselös styrelsesuppleant i familjeföretaget.
Jag blir så fruktansvärt trött på alla som klagar på sin partners “ickeförmåga” och gärna klagar på detta med alla utom den det verkligen gäller. Hamnar dagligen i situationer med andra tjejer där dess klagar över deras killar som aldrig gör något. “Alla killar är likadana”…det är den värsta kommentaren. Hur kan någon generalisera så? På samma sätt generaliseras att alla tjejer som “är hemma fruar= sköter om hemmet”. Se individen istället för könet och bunka inte ihop!! Det kanske är så att om du träffat en kille som inte “ser” smutsen så hör detta ihop med hans personlighet. Ren nonchalans skulle jag kalla det. Sluta klaga, ta ställning istället till om du vill hjälpa honom att vända sitt beteende eller så har du inte hittat mannen i ditt liv.
Bra inlägg Clara.
Så rätt så rätt Clara. Jag har himlans tur att min sambo helt självmant drar fram dammsugaren, bokar tvättid och tvättar och lagar mat(även om min mat är godare).
Mitt i prick som vanligt! Älskar att din blogg är stor och att du får mycket plats för du säger så himla kloka saker.
Många kvinnor tycks ha en gemensam tendens att klaga på sina män, men samtidigt ursäkta dem med att de ju inte är så duktiga på att städa eller på att se att diskhon svämmar över med disk. Och det tycker jag verkligen är att uppmuntra jättebebisarna. Förmodligen är det ju så att dessa kvinnor tycker det är jobbigt och behöver få medhåll från andra kvinnor så att man ivarjefall vet att “alla” har det lika jobbigt med sina män, och på så sätt kan man tillochmed vara stolt över sin egen” talang” över städning.
Som flera nämner så är det tråkigt att, även om man kompromissar, delar lika 50/50, så är det många kvinnor som får ta initiativet. Men det första kravet man ställer på sin partner kan ju vara att just inte behöva ställa krav varje gång, utan att båda verkligen är ense om att bådas röst ska bli hörd.
Jag älskar att du tar upp det här ämnet. För ibland blir jag mörkrädd när jag hör bekanta runt omkring mig tala om sina partners som om de inte hade ett val när de flyttade ihop med dem. Som att alla män är hopplösa och att det bara är att acceptera.
För givetvis finns samma tendens hos kvinnor. Att man vill manipulera sig ur något man inte vill göra. Det är inget männen har ensamrätt/”fel” på. Men generellt så är det ju såhär de fortfarande ser ut i förhållanden och det är hemskt tråkigt.
Min sambo är ingen jättebebis. Men han har svårt att ta initiativ till städning, och när vi (jag) bestämmer att nu är det dags att ta itu med skiten så står han där med stress i blick och följer efter mig som en hund “säg åt mig vad jag ska göra!”. Han är uppvuxen med oreda och stök men vet att jag mår bra om det åtminstone är rent hemma (grejer överallt kan jag ta), så han är orolig för att det ska bli fel. Och i början _blev_ det fel, jag bad honom städa badrummet och då dammsög han och torkade golvet men inget mer trots att tandkrämsresterna i handfatet lyste blå som blåsippor i en skogsbacke. Och undanplockande var inte hans starka sida.
Efter massa irritation från min sida eftersom “han är så dålig på att städa” fick jag till slut inse att jag faktiskt var tvungen att 1)kompromissa lite mer eftersom vi är två om förhållandet och hemmet och 2)vara tydlig med hur jag vill ha det så han kan förstå min sida av saken. Kommunicera bättre helt enkelt, han bad ju faktiskt om hjälp att förstå hur det skulle vara. Och han var tydlig med hur han ville ha det. Men istället för att lyssna in och jobba med problemet blev jag grinig och sur. Kontraproduktivt!
Det jobbar jag på.
Kan bara instämma!
Jag brukar föreslå att anställa en personlig assistent.
Hej Clara, bra text! Jag skulle vilja komma med tre korta kommentarer. För det första känner jag absolut igen jättebebisen, vi har nog alla sådana i vår omgivning. Jag skulle dock aldrig stå ut med något sådant, att ha en idiot hemma som medvetet försöker att manipulera mig till att göra allt. Är det verkligen kärlek?
Min andra kommentar handlar om att jag studsade lite på det här med “statistiskt sätt” som du svänger dig med i slutet av din text. Finns det verkligen statistik som visar att män är överrepresenterade (jag tror du har rätt dock)?
Min tredje kommentar handlar om att det även finns en mycket vanlig form av jättebebisar där jag tror att kvinnor dominerar och det handlar om när det kommer till att fixa, laga och bygga. Betvivlar att det finns någon i denna blogg som inte har mött en kvinna som inte ens kan byta tändstift på sin egen bil trots att hon rimligtvis vet om den grundläggande fysiken bakom skruven.
Hejsan! Nej, det är inte kärleksfullt att göra så. Även om man såklart kan älska en människa fast man försöker slippa ifrån sitt ansvar i hemmet. Och jo – män är överrepresenterade på så sätt att kvinnor gör betydligt mer arbete i hemmet. Och slutligen håller jag med dig, det är sorgligt när man som kvinna tex inte kan byta däck osv. Dock har jag pratat med äldre feminister som sagt att de medvetet låtit bli att lära sig det. För att då finns det plötsligt INGET område som de inte har ansvaret för. Eftersom deras män inte är lika motiverade att lära sig kvinnornas uppgifter och verkligen ta sitt ansvar fullt ut. Det lät deppigt och lite tokigt men samtidigt förstår jag det. Det är ganska sällan – upplever jag – som män verkligen hängivet anstränger sig för att dela allt lika med sina fruar. Inte bara i teorin utan praktiken. Och då är det väl skönt att kunna gå säker från i alla fall några uppgifter. Hemskt men kanske ligger det något i det.
Det är en bra poäng med att det finns en risk att kvinnor får ansvar för allt om de lär sig även fixandet och lagandet. Och som du säger är det förståeligt att tänka så även om det egentligen bara bidrar till att upprätthålla en dålig struktur som förminskar alla. Dock tycker jag att det finns många som är genuina jättebebisar som helt enkelt inte vill fixa och laga också.
När det gäller statistiken så var väl min poäng just att det blir lite fel när man kopplar samman kvinnors stora arbetsbörda i hemmet med mängden jättebebisar, eftersom att det inte är samma sak. Kvinnors stora arbetsbörda är ju ett problem som är en del av en större struktur, där jättebebisar är en del.
Tack för att du tog dig tid att svara på mina kommentarer. Diggar din blogg!
Om det ligger nåt i det? Jo, lita på det. Vi är många, många medelålders kvinnor som djupt ångrar att vi lärde oss sköta trädgårdsmaskinerna, eldningen med mera!
Jag fnissar för mig själv när lag läser dina ord… och tänk att detta nöje är helt gratis:-) TACK Clara!
….hade väl tänkt att skriva min bloggadress där dårå…
http://stocksundgarden.blogspot.com/
Känner igen det!
Här anser jättebebisen att han är fri från allt ansvar
hemma för att han jobbar. Jag jobbar också men det räknas såklart inte, hans jobb är ju mer ansträngande enligt honom. Han jobbar natt vilket innebär att han sover hela dagarna, går upp och sätter sig vid datorn och spelar, äter mat (som jag lagat självklart), tillbaka till datorn och åker sedan till jobbet. Utan minsta intresse för att umgås med sitt barn, mig eller hemmet. Har försökt prata med honom men så fort jag försöker så får jag antingen ett överlägset hånskratt, ett överlägset “amen sluta, börja inte igen nu” eller bara höra att jag vill ha något att gnälla på och bara “ska ha det på mitt sätt”. När det enda jag ber om är att han ska lyssna utan att konstant avbryta och att jag vill känna att mina känslor och åsikter faktiskt också har betydelse. Men jag får aldrig ens chansen att säga en mening. Han bara sitter vid datorn, ligger i sängen eller soffan och trycker i sig godis och skit. Och blir bara större och större och latare och latare.
Det var fina tips!
Mycket bra skrivet.
Det här är kankse ditt bästa inlägg Clara!
Ehhm, varför läser du Katrins blogg undrar jag? Hon säger att överviktiga människor är äckliga och att hon aldrig skulle anställa en överviktig person, hon tycker att det är okej att röka när man är gravid och är helt enkelt fruktansvärt otrevlig. Jag slutade läsa tvärt när jag insåg allt detta. Blä.
Jag har fallit i fällan såååå många gånger. Jag tycker verkligen att jag har tre barn ibland men det är ju bara för att jag gör precis det du säger. Jag vet det och försöker att intala mig det hela tiden. Men det jag inte gillar är när vi båda vart upptagna och inte kunnat ägna lägenheten någon städtid och så fäller han kommentaren att vi borde städa men han kan inte ta tag i och typ dammsuga då utan sätter sig i soffan och ser tv. Då känns det som att han säger åt mig att städa själv. Om jag då ber han att plocka ihop sina strumpor och kläder han slänger runt sig så kontrar han med att jag gör ju minsann samma sak så varför ska han då plocka. Jag behöver nog en coach som kan få mig att få min sambo att förstå att tvättmaskinen inte startar sig själv och främst att den inte hänger upp kläderna bara för att man stänger av den och öppnar luckan när det är klart.
Jag tror jag måste skriva av mig på ett papper så jag får ut mig allt och så kanske han kan läsa den sen så han förstår hur jag känner och konkret kan svara på hur han tycker i de frågorna. För att bara disskutera går inte. Jag förlorar jämt.
En sån kväll (?) kanske du kan sätta dig ner i soffan med honom direkt och prata igenom hur ni tillsammans kan lösa städningen. Gör en plan tillsammans och utför den tillsammans, var och en med de uppgifter man ska göra. För att komma runt pajkastning kan man bara sätta sig ner och komma överens om en rättvis fördelning.
word clara, så jävla bra!
är trött på min morsas tjat om att det faktiskt finns forskning som visar att män inte “ser” smutsen. kanske stämmer det eftersom dom inte vet vad smuts är då de flesta blivit curlade av utslitna morsor. gäller såklart inte bara män, utan vi är ju ett gäng kvinnor som inte ser/orkar/totalt skiter i det. oavsett så borde hushållsarbetet sker på lika basis!
Min man är en jättebäbis i många saker MEN det gör inget för om jag gör det så blir det då iaf gjort på MITT sätt!
Åh vad jag tycker att det är svårt att hitta en balans i det här. Kanske för att det i mitt förhållande skulle vara jag som är “bebisen”. Min fråga är väl helt enkelt om den som har lägst tolerans/är mest pedantisk alltid har rätt? Varför är ett skinande rent hem alltid att föredra? Jag ställer inte det i kontrast till ett ohygieniskt smutsigt hem, utan kanske ett hem där man kan slappna av lite mer och där man prioriterar andra saker? Jag hör ju själv hur klent det låter nu när jag skriver. Klart att man som kvinna ska vilja ha ett skinande rent hem värdig en Ajaxreklam. Säkert ska man också vilja ha det som man, men då gärna med en fru som håller i trasan. Jag upplever det mer som att jag underkastar mig min sambos vilja när jag försöker hålla lika rent som han vill ha det. Ofta städar han ändå efter mig, något som jag knappt märker om inte han säger ifrån. Själv blir jag glad när jag kommer hem till människor som inte ägnat dagen åt att städa för att de får besök, det visar ju att de har haft andra, förmodligen roligare, saker för sig. Men jag förstår att dilemmat är det omvända i många heterosexuella parrelationer. Att kvinnor förväntas ta ansvar för hem och män och att många kvinnor gör det utan att ifrågasätta maktstrukturen bakom. Carin Holmberg har skrivit en fantastisk avhandling om tio par som själva anser sig leva jämställt och som bl.a. behandlar städning i hemmet. Vi läste den tillsammans, något som jag rekommenderar alla par att göra, oavsett om man anser sig leva jämställt eller inte.
Bra poäng. Man kommer inte långt om man inte kommer överens om vad man vill åstadkomma hemma. Så man måste prata igenom det tillsammans och komma överens. Man kanske måste kompromissa men det blir inget resultat om man inte kommit fram till en överenskommelse som båda gillar.
Det är precis denna punkt min partner drar upp eftersom han inte bryr sig om lite smuts i hörnen, men det gör jag.
Min idé av en kompromiss är då att jag tex gör rent lite mindre ofta, och “tål” lite smuts ibland, tex om det är dammigt på golvet eller det står en massa använda tallrikar på diskbänken (saker jag igentligen skulle ta itu med med en gång), men vad jag skulle förvänta mig tillbaks är att NÄR man gör rent till slut, då kan det väl bli gjort ordentligt? (tex damma foten av toalettstolen ochså) inte bara “låtsas” eller inte bry sig om att göra det ordentligt.
När jag hälsade på min syster sist så diskuterade vi denna sak och hon sa att även om hon inte kan kräva sig att hennes man håller hennes nivå när det kommer till städning och ordning så kan hon kräva att han inte håller sin nivå. Det är där den där kompromissen om tvätta toalettstolsfoten varje vecka vs. varje månad och att man istället satsar på varannan vecka kommer in. Så nej den med högst krav kan inte automatiskt få makten över hur ordnat det ska vara men den kan inte heller den med lägst krav.
Känner genast att jag är väldigt lyckligt lottad! vad skönt =) när jag tar fram dammsugaren tar han den ifrån mig, när jag börjar greja med disken säger han att han hellre gör det! (måste tillägga att han jobbat som städare för flera år sedan och har fortfarande väldigt bra tänk när det kommet till just det, städning) Men också det blir jobbigt, iaf för mig eftersom jag vill känna mig delaktig i hemmet. Så jag tar tvätt och inreder (YES! vilken deal) och sedan städar vi resten av hemmet tillsammans en dag i veckan, det blir ju så mycket roligare att städa ihop med någon!! Men för oss handlar det nog om att vi har väldigt lika syn på städning, det är nog det som gör det hela så okomplicerat. Finnemang!
Hahahahaha! Jag har nog inte skrattat så mycket på länge! =D Bra skrivet och bra synpunkter! =)
Man känner sig ofta överflödig när man ska kommentera. Det är många som har kloka ord och bra åsikter (med bra menar jag väl de som jag håller med om). Hade tänkt skriva ett liknande inlägg men nu märker jag att det också blir överflödigt. Detta var ju huvudet på spiken.
Jag är en sån där som säger “dom (män) ser inte”. Är uppvuxen med många pojkar och män i familjen och jag har alltid varit arbetsledare (ibland en hatat sådan). Vem fan tål någon som tjatar? Inte jag. Men tydligen menar jag på att pojkarna i familjen ska göra det.
Jag försöker att inte ge upp, ge dem alternativ, val till vad dom vill hjälpa till med. Sedan är det bara att ge en massa massa beröm efteråt och hoppas på förbättring.
Det är där jag har mitt stora problem. Jag har inga svårigheter alls att ge beröm jag bara blir helt galen på att de (män) känner att det är befogat. Vem fan ger mig beröm när jag städat/diskat/skurat/gjort fint/köpt presenter/varit barnvakt etc etc etc.
Där behövs det mer jämställdhet!
Du får uppmuntra dem att uppmuntra dig!
Jag säger ofta till min man om jag gjort något i hemmet eller något kreativt och ber honom säga att jag är duktig. Han blir bättre och bättre på det. 🙂 Om jag inte är nöjd säger jag “kan du inte berömma mig lite mer”. Det har blivit till en grej fylld av kärlek och skratt. Det funkar fin-fint. 🙂
Tack för svar på min kommetar! Något som jag faktiskt inte varit med om innan.
Haha det gör jag faktiskt! Fast konstigt inte nog med andra bebisar – läs bröder.
Min karl är ingen riktigt bebis. Bara lite ibland 😉
Det där med att “se” framförallt.
Fast det underbara är att jag bestämde mig för länge sedan för att inte vara en sån där tjej som hela tiden känner sig bortglömd utan vill jag höra något så säger jag det. T.ex. kan inte du säga något fint om min kropp eller “tycker du jag var duktig som tog hand om tre tvättar?”.
Det tycker jag är helt rätt. Man kan inte vänta på att människor (och karlar) runt om oss ska säga exakt rätt sak. De är ju inte tankeläsare!
Precis!
Och om man påminner de hela tiden så blir de faktiskt bättre på att se det utan att man påminner dem. Det lär sig liksom vad man gillar att höra. 🙂
Tummen upp Clara!
Bra sagt! Jag håller helt med Jacob om det där med toalettfoten btw… Men jag funderar på en sak. Vad tycker du om principen ansvarsområden? Min kille är jättebra på att hålla diskbänken ren och fin, diskar nästan all disk och lagar mest mat av oss. Eftersom han tar så mycket ansvar i köket har det blivit mer naturligt för mig att badrummet är mitt ansvarsområde. Problemet blir kanske att vi båda tillslut blir så fokuserade på badrum vs kök att vi inte riktigt kan byta. Vad säger du? Vi har ju onekligen ett väldigt smidigt system men jag kan bli orolig att vi går i fällan ändå…
klokt skrivet av Clara och er andra, haller med till 100%. Men jag har ett dilemma som jag annu efter tva ar har svart att forhalla mig till. Min sambo pendlar, rejalt: Han jobbar en och en halv timma fran var hemstad och ar darfor hemifran mellan 08 -20 varje vardag. Sjalv jobbar jag 5 minuter hemifran och ar darmed hemma 17.05 varje dag. Hur sjutton ska vi forhalla oss till matlagning och stadning da? Han gillar att laga mat och vi skulle bada garna vilja dela pa det, men det skulle betyda att vi inte ater middag foran runt 21 om kvallarna, och det funkar inte med min mat-och-sov-klocka! kanske tanker ni att ‘ja men da kan han ju gora mer pa helgerna’, och det stammer ju, men nu ar det sa att vi haller pa att rusta upp det gamla viktorianska hus vi bor i, sa han jobbar redan med det hela helgerna. Drar ror och varme och grejer. Och jag ocksa saklart. Ska dock saga att matlagning pa helgerna tenderar att tillfalla mig da han ar sa himla mycket battre pa att dra ror till element an jag ar… Jag onskar tiden fanns for mig att lara mig men det ar snart vinter och jakligt kallt utan element, sa vi kor helt enkelt pa ‘snabbast vinner’ linjen. Vad tycker ni? Nagon annan med partner som pendlar? Hur gor ni?
Hej Hedda.
I mitt samboförhållande är det jag som pendlar. Åker hemifrån vid 6.30 och kommer hem tidigast vid 18. Vi har löst det så att min sambo som pluggar på orten tvättar eftersom det är enklare att få en tid då han är hemma än när jag är det. Jag är ansvarig för att hålla rent i köket och att diska. Sedan turas vi om att laga mat. Oftas gör han det eftersom vi då kan äta vid 18.30, men ibland fixar jag och så får vi äta lite senare den dagen. På helgen har jag lite mer ansvar för maten, så det kompenseras upp där. Men vi är generellt inte hemma så mycket på helgen så det brukar inte bli så många måltider då. Vi bor väldigt nära affären, så det brukar inte vara ett problem med handlingen.
Vi hatar båda att dammsuga och damma så det gör vi sparsamt helt enkelt.
Hej Hedda! (Vad kul, det heter min syster också)
Det som jag skulle vilja fråga är: Lider du av hur du har det just nu? Känner du dig orättvist behandlad, eller har det här bara blivit en fråga för att alla andra pratar om s.k. jämställdhet? Jämställdhet behöver inte vara att man skurar toaletten lika många gånger var, utan att man hjälps åt lika mycket i det gemensamma hemmet vare sig det är att diska eller dra rör. Han kanske också tjänar mer pengar på sitt pendlade jobb än vad du gör på ditt? Isåfall får du också glädje av de extra kronorna det drar in till ert hushåll och det kanske kompenserar för de extra sysslor som tillfaller dig pga hans tidsbrist.
Jag tror att nyckeln är som alltid, kommunikation och kärlek. Så länge som man kan prata med varandra och man inte känner sig utnyttjad, behöver man inte stirra sig blind på “rättvisa” och s k “jämställdhet”. Som du sa, om du är bättre på att laga mat och han är bättre på att dra rör och ni trivs med dom “uppgifterna”, vad är det för fel på det? 🙂
Hej Hedda!
Det viktiga är väl att man gör ett aktivt val, att man är medveten om varför man lever som man gör. Att kvinnan inte bara lagar maten för att det brukar vara så. Om hon gör det för att hon vill och orkar och mår bra utav det så anser inte jag att det är något farligt med det. Och att anledningen till att mannen inte gör det inte beror på att han anser att det är ett kvinnogöra. Det låter ju som att ni mår bra av att leva som ni gör och när ni är färdiga med att dra rör, kan säkert din man börja ta hand om helgmatlagningen igen. Om ni mår bra av hur ni lever och ingen av er känner i kränkta så är det ju toppen. Dock tror jag på att det är viktigt att ha en öppen dialog och kommunicera mycket i förhållande om hushållsarbetet. Och att kunna ha en flexiblitet. Så att allt inte bara blir slentrianmässigt.
Jag och mannen har diskuterat städning många gånger och vi har ungefär samma syn och vi har ungefär samma ideer om vem som ska göra vad och hur mycket men vi har båda dålig initiativförmåga och han är värre än mig. Följden blir att vår lägenhet ofta blir ganska stökig och egentligen bryr jag mig inte så mycket om det men när folk kommer på besök, vems fel är det då? Mitt! Även om det råkar vara mannen som brustit i ansvar just då.
Vi har haft våra bråk om städning dock. Jag blir galen för att han inte torkar diskbänken nog mycket och jag hatar att han aldrig kan ta sig för att städa toan. Han blir sur för att jag inte tycker att det gör så mycket om vi har allt hemma tex hushållspapper, glödlampor och för att jag tycker man köper nytt toapapper när man tar sista rullen i hållaren. Han tycker också att jag sprider mina kläder i hela lägenheten och jag är benägen att hålla med att jag gör detta till högre grad än han. Fick jag välja skulle det vara mindre saker, renare och kanske lite mer kläder som ligger på olika ställen. Fick han välja skulle det vara mer bra att ha saker och mer ‘fusk’-städat, dvs saker inknökta i ett skåp hur som helst bara de inte syns.
Väldig bra skrivet. Det ska var utan daltande och krusiduller i de fallen, skulle inte stå ut en minut med en sådan person som sambo.
Hahaha, bra skrivet! Min man vågar inte glömma presenter, tror han är rädd för sin mamma trots att han flyttade hemifrån för över 20 år sedan 😛
Ett tips är att låta mannen vara hemma i ett år med två barn. Ni ska se vilken skillnad. Min man har vuxit otroligt mycket det senaste året i allt som har med hemmet, sysslor, relation och barnen att göra.
Fantastiskt år!
Mycket intressant ämne som tidigare vållat många diskussioner hemma hos oss, trots att jag har världens mest fantastiska man, underbar och älskad av alla: )
Med två små barn är det svårt att få tiden att räcka till, det är mycket som ska hinnas med, vi har valt att vara hemma länge och min man har varit hemma i minst 8 månader med varje barn, detta har ökat förståelsen oss emellan.
Även om jag tjatar ibland så vet jag att det egentligen är han som gör mest, för att jag är ganska bortskämd, behövde inte göra så mycket hemma, medans han var van att hjälpa till. Fast jag tycker egentligen inte att det är så märkligt att det i vissa familjer är mannen som gör mest, men på grund av att jag är som jag är och tycker som jag tycker så har vi blivit någon slags symbol för jämställdhetskämpar i vår vänkrets.
Vi jobbar på detta med jämställdhet ständigt, men har löst det så att vi har olika ansvarsområden, ex. han handlar och lagar mat m.m, jag tar tvätten m.m och ……. o nu blir någon nog upprörd, vi har faktiskt städhjälp varannan vecka, vi är nöjda och mer harmoniska, slipper onödigt gnäll oss emellan (för det hade vi innan angående städningen), huset är rent och vi har tid över till annat mitt i det intensiva livet med små barn och renovering av gammalt hus. Vi har råd med detta genom att endast ha en bil, strunta i vissa semestrar, endast handla det vi behöver och köpa mycket på second hand och loppis.
Allt gott!
Karin!
Gillar starkt att du har städhjälp och inte hymlar om det. Mina föräldrar hade det under min uppväxt då de var utarbetade och bara inte ORKADE städa. Dessutom med två upproriska snorungar rännandes runt hela tiden så var det money well spent.
Tycker inte du ens behöver be om ursäkt för eller förklara hur du har råd med städhjälp. Jag säger bara: good for you! Om jag inte bodde på ynka 27 kvm som jag gör nu hade jag lätt haft en städhjälp istället för att köpa ett nytt klädesplagg varje vecka. Så värt. Allt gott till DIG, Karin!!!
Det är absolut inte fel att ha städhjälp, bara man betalar för den själv och inte förväntar sig att gamla, sjuka och arbetslösa ska stå för fiolerna via skatten!
detta är vad jag tycker om saken: http://kalika-och-livet.blogspot.com/2011/10/jamnstalldheten.html 🙂
heja clara du är bäst!
Vilken härlig blogg! Jag kommer tillbaka 🙂
Hahaha! Så sant, så sant! Minns när jag en gång bad min dåvarande pojkvän (nuvarande man) att laga middag och han svarade “Okej, men då blir det spagetti och fiskpinnar” (som han visste att jag tyckte var en äcklig kombination). Den gubben gick inte, men han försöker fortfarande då och då med liknande utpressning.. 🙂 Tur att jag också har mina brister så att vi har viss terrorbalans i hemmet.. min specialitet är att “inte se” tvätthögen eller den mögliga osten i kylen i hopp om att Någon Annan ska ta tag i det..
Om han säger så kan man ju alltid säga: – Nä men då är det bättre att jag lagar mat och sen bara laga mat som han tycker är skitäcklig eller varför inte rent av allergisk mot.
Ja här hemma ryter jag ifrån & försöker även få min man att göra det 🙂 Min mamma med många flera är sk. Martyrer, det kommer man inte långt med, man blir bara själv bitter & jättebabyn fortsätter som vanligt 😉 Raka rör är det enda rätta!
Vilken tur att jag inte hamnat ut för en jättebebis…nog att skulle jag gjort det så skulle det vist blivit en om skolning 😉
But point taken…det finns av dom närmare än man tror.
Smash! Riktigt bra skrivet.
Precis! och jag vet och jag håller med och HUR jäkla svårt ska det vara att kommunicera vettigt med sin livspartner? Va?
Skönt att du är så rak på sak och ids skriva det här långa och genomtänkta inlägget! Jag länkar!
Jag har läst “Familjens projektledare säger upp sig”. Går i samma fina anda och den har lärt mig och min familj massor!
Kram på dig!
TACK! Jag efterlyste senast igår tips för hur tusan man ska få det att fungera hemma med städning och allt som måste göras. Nu har jag bestämt att det blir till att göra en lista! 🙂
Man ska inte läsa Familjens projektledare säger upp sig samma vecka som man läser Härskartekniker. Och om man läser båda samma vecka så ska det i vart fall inte vara en vecka då man har PMS. Barasånivet. Min man vet också det. ;D
Jag städar alltid toa och badrum hos oss. Och jag veckohandlar alltid. Sist min man storhandlade var nog när jag väntade vår yngsta. Hon har just fyllt åtta. Och jag lagar maten i 99 fall av 100. Men… jag behöver aldrig röra dammsugaren. Jag behöver inte ens säga “du, det är nog läge…” för det ser och löser han själv. Jag plockar sällan av efter maten och behöver sällan ta ur diskmaskinen. Och jag behöver aldrig nånsin byta lakan, något som jag innerligt avskyr. Ungefär lika mycket som min man avskyr att städa toaletter – vilket jag tycker är rätt rogivande. Det har inte bara med lika tid att göra, det kan också värderas i “jag gillar-” och “jag avskyr-“faktor. Jag lagar gärna mat om jag slipper plocka ur diskmaskinen…
Ungefär så har vi det också, fast vi storhandlar tillsammans! Det blir en gemensam kraftansträngning i och med att vi inte har bil och måste sjutsa hem allt i cykelkorgar……
Det funkar bra för oss. Vi har liksom hittat balansen efter 8 år tillsammmans. Tummen Upp 🙂
Städa är väl inte det viktigaste som finns. Fattar andemeningen i ditt inlägg, att alla ska ta lika stort ansvar och visa initiativsförmåga vad gäller allt, men let’s face it. Just att städa är inte så kul. Finns viktigare saker att göra. Typ tvätta all tvätt i samma maskin och skita i att färgsortera, trosorna kanske blir grådaskiga men man fick i alla fall tid över till att se på TV eller gå en skön promenad. Alla har inte heller samma krav på att det ska vara rent hela tiden, och det måste ju vara okej. Som jag, jag bor i misär men trivs rätt bra ändå 🙂 Sen är det lätt att sprätta folk som Katrin på näsan och säga att hon gör fel. Det är väl där det blir svårt också, Katrin (och alla kvinnor med henne som bor med en giant baby) ska tydligen ta ansvar för att killen ska se de där dammråttorna och ta handen ur röven och städa. Då ligger ju ansvar åter på kvinnan. Hon måste tjata, vara den tråkiga.
Sen ska man väl inte ta Katrins blogg på för stort allvar, har inte så mycket till övers för henne men jag tror inte att hon tror på fullaste allvar att Bingo Rimér är retarderad 🙂 (Även om mycket talar för det……………….. skämt åsido.)
Whatever.
Ah, precis! Varför läsa Katrins blogg om man bara ska klanka ner på den, då får man väl läsa en annan blogg… eller hur är det nu det brukar låta…
Jag ser inte heller det feministiska i att tjejjer ska sitta och trycka ner varandra på nätet för vad deras vuxna sambos har för dåliga egenskaper. De får väl de (männen)stå till svars för själva.
Nej, urs, det gör inte jag heller. Vem gör det?
Förstår hur du menar Clara. Tänker dock att din ton i ditt råd är lite märklig. Men du skriver det förstås utifrån perspektivet att mannen är en ‘jättebebis’ och då kanske tilltalssättet är rätt.
För min egen del väljer jag att se min livskamrat som en likvärdig vuxen och skulle aldrig tala till honom eller behandla honom på det sätt sättet som du rekommenderar. Mitt råd skulle vara att tala med varandra om hur ni upplever er vardagliga situation i hemmet och fördela arbetsuppgifterna utifrån något slags schema. Då kan man diskutera på samma nivå istället för att förminska varandra som jag anser att man gör om man tillåter sig att tala till varandra på det sätt du beskriver.
Med detta sagt förstår jag absolut vad du vill åt hos kvinnorna. Att göra något konstruktivt istället för att klaga. Tänker ibland att klagandet kan vara någon sorts självuppfyllelse från kvinnans sida, för det är så man socialt förväntas göra – klaga på sin man om allt han inte gör.
Instämmer.
Jag var tillsammans med en jättebebis och jag försökte prata med honom på alla sätt om att hjälpa till. Jag bad med min finaste röst, diskuterade det med honom allvarligt och respekterande, bråkade och var ledsen för att jag fick göra allt. Inget av det hjälpte. Lever man med en jättebebis kanske man måste använda den ton Clara rekommenderar. Jag hade definitivt testat det om vi fortfarande var tillsammans. Kanske hade han äntligen tagit mig på allvar då.
Ett sätt som funkar för oss är att ha en veckogenomgång en gång i veckan. Då bestäms vem som ansvarar för att ringa fröken, köpa present, följa lillebror till doktorn osv. Oerhört bra! Det kan ju faktiskt vara oerhört energikrävande att försöka hålla sambandscentralen aktiv i huvudet hela tiden.
Ett riktigt bra inlägg! Känns även lite extra bra när jag läser det och inser att min man kan både tvätta, laga mat, diska och tvätta. För att få hushållet har vi förvisso behövt dela upp uppgifterna men hellre det än att vi tjaffsar om vems tur det är att ta ut soporna 😉
Jag är en jättebebis. Jag är en kvinna som lever med en kvinna och min kvinna fixar i stort sett allt här hemma. Jag är mer den som tar socialt ansvar, om kan kan kalla det så, men jag tycker inte det är jämförbart med allt hon gör för mig. Vi har pratat mycket om detta, på mitt intiativ, för jag inser ju att jag är en jättebebis och tycker själv att min sambo borde tycka jag är jobbig. Nu till kruxet, hon tycker mer det är “charmigt”, hon tycker om att skämma bort mig. Jag har försökt ordna städscheman och liknande men hon tycker inte det är så stor uppoffring att städa och fixa i hemmet så det blir ofta inte så mycket av planerna. Jag rycker kanske upp mig någon vecka eller så men sen rinner det ut i sanden. Jag tycker hon gör en extrem uppoffring för själv hatar jag att diska och städa så jag berättar konstant för henne hur mycket jag uppskattar allt hon gör. Samtidigt känner jag mig dålig, dock inte tillräckligt dålig för att ta tag i migsjälv och börja hjälpa till mer.
Vi har en mycket kärleksfull relation, vi är nära varandra så fort vi har chansen, kramas, pussas och pratar om allt. Men jag oroar mig lite för att hon låter mig vara en jättebebis och jag fortsätter att vara en (det är svårt att ta tag i sin lathet när ingen ställer krav på att man bör skärpa sig).
Sammanfattningsvis är min tanke/fråga: Kan det vara okej att vara en bortskämd jättebebis om man tillåts vara en?
I förlängningen antagligen inte, om du vill behålla din partner. Hur charmigt hon än tycker att det är att pyssla om dig finns det säkert något som hon irriterar sig på och det tenderar att samla på sig. Orättvisan i hur man har möjlighet att disponera sin tid utanför jobbet kan ju också tänkas torna upp sig till något ohållbart i längden.
Det är kanske bra att du markerar att du vill göra en del av sysslorna. Om hon protesterar så kanske du kan säga: ‘Ja, men du vet ju hur mycket jag hatar att göra X, om du gör det så är jag mer än nog bortskämd. Att göra Y och Z är inte alls så illa och jag vill också känna att jag deltar i skötseln av vårt hem’. Om hon gillar att skämma bort dig och du att bli bortskämd så tycker jag inte att det är fel men egentligen men på detta sätt kan ju du vara delaktig men ändå se till att dela lasset med henne.
Tja, det här var ju som vanligt. Det är ett jävla liv så fort det handlar om att den ena i hemmet inte hjälper till. Och som vanligt så handlar det om att män inte tar sitt ansvar och hjälper till med städningen. Och hör och häpna, det gör inte min man heller. Men vet du vad? Det gör inget!
För något som helt kommer bort när man pratar om tvätt, städ och matlagning är biltvätt, däckbyte, gräsklippning och allmänt fixande med allt som går sönder eller behöver lagas. Hur många av er städtanter skulle plocka fram en hammare, skruvmejsel och annat som behövs och laga det där trappräcket som du har irriterat dig på i flera veckor? Hur ofta tvättar ni familjens bil? Hur ofta tar ni fram gräsklipparen ur förrådet och går en sväng i trädgården med den? Nä, trodde just det… Lika ofta som jag, dvs inte alls.
Oops, så här kanske jag inte får skriva här, då säger jag ju någonting som är fel, ställer upp på snedvridna könsroller och ger männen vatten på kvarn.
Är det förresten någon som hör en man gnälla över att vi kvinnor jobbar mindre än männen? Nä, istället är det vi som klämmer in det gnället mellan “varför städar du inte?” och “kan du inte hjälpa till med tvätten någon gång?”.
Nu vet jag förstås inte om du bor på något enormt stort gods eller så, men jag kan säga att vi har ju en gård på landet med flera hus och bil och hur mycket som än krånglar och hur mycket skötsel det än är på bilar och gräsklippare, manliga sysslor alltså, så kommer det inte ens i närheten av hur mycket arbete det är med att sköta matlagning, tvätt, disk, plock, sopsortering osv. Att klippa gräset en gång i veckan går inte att jämföra med den tid och det ansvar det tar att laga sju måltider i veckan, planera inköp, handla, laga, diska och plocka bort. Och att laga ett trappräcke är ju strålande men det går förhoppningsvis inte sönder sju dagar i veckan, 52 veckor om året. Dessutom bor ju en stor del av Sveriges befolkning i städerna. I hyresrätter- Utan bil eller gräsmatta som ska klippas. Om männen bara ska göra de manliga sysslorna så blir det ju en väldans stillsam vardag för dem. Vilket syns i statistiken över hur många timmar män respektive kvinnor jobbar i hemmet.
Clara, du kallar dig genusmedveten och är uttalad feminist. Jag undrar nu följande saker:
1. Varför beskriver du att klippa gräsmattan och att handla om “manliga” sysslor? (dessutom utan citationstecken!)
Tillägg: Jag är inte uttalad feminist men tror på ett jämställt samhälle. De flesta kvinnor jag känner klipper gräset oftare än sin man och snickrar gärna. Ingen av dem är uttalade feminister eller speciellt genusmedvetna.
2. Varför ska man prata med sin “jättebebis” till man som en jättebebis då? Jag ser att du har svarat på den frågan förut, men jag förstår inte. Själv tycker jag om att ha det hyfsat snyggt omkring mig men har bott med människor som har velat ha det ännu snyggare (tror det kallas pedant). Jag skulle personligen bli arg om någon pratade med mig på det sättet. Och är det inte att förminska sin partner? Varför ens kalla sin partner för en jättebebis? Ja, jag väljer att skriva partner eftersom det inte är bara män som har de egenskaperna. Visst är de kanske fler än kvinnorna, men knappast enbart män.
Det flesta män jag känner har mer koll på städningen och matlagningen än kvinnan i hushållet. Ingen jag känner pratar någonsin om feminism och genus, ändå verkar min stora släkt och min bekantskapskrets “bete” sig mer som feminister än de som påstås sig tänka genusmedvetet m.m.
Jag vet inte vad detta beror på exakt, men jag har mina teorier. Det har gått jättebra för mig att växa upp med en mamma som absolut inte tänkte på vad som var pojkigt eller flickigt, utan låtit sina barn göra som de själva vill. Min bror lekte med Barbiedockor och jag lekte helst med bilar som liten. Det jag menar är att jag tror att problemen kommer ännu mer om man tänker på det hela tiden, dag ut och dag in. Har svårt att komma till min poäng här, men jag hoppas att du förstår vart jag vill komma.
I övrigt vill jag tacka för en fin blogg, med fina bilder.
Var visst lite snabb i början, det ska stå att HAMRA, inte att HANDLA.
Anledningen till att jag kallar det för manliga sysslor är för att det är sysslor som män traditionellt sätt gjort, precis som att laga mat och baka är kvinnliga sysslor. Det är viktigt att se befintliga strukturer för att kunna bryta dem. Det där med jättebebisen är ju förstås ett skämt. Jag tror på att man ska visa varandra respekt och kärlek. Men när någon undlåter att dela på hushållets ansvar med förklaringen att de inte kan se, inte vet hur man gör osv. Då tycker jag att man gör sig själv till en bebis. Kan man använda en dator kan man använda en diskmaskin.
Självklart ska väl kvinnor göra “manliga” sysslor också! Min sambo skulle aldrig vilja bo med mig om jag vägrade hantera en hammare eller skruvmejsel – vi har ju kommit överrens om att (försöka) leva jämställdt, varför skulle det INTE gälla gräsklippning?
Håller med de andra ovan, däckbyte sker inte så våldsamt ofta och gräset klipps under sommarmånaderna kanske en gång i veckan. Men visst skulle jag kunna ta en skruvmejsel och skruva ihop ett himla trappräcke. Det fina med att man bor själv någo gång i livet är att man lär sig sånt. Jag har lärt mig rensa avlopp, vilket kanske inte är en typisk kvinnogöra men jag måste göra det.
Tycker att alla sysslor ska kunna delas upp.
Detta argument tas oftast fram i denna debatt…
Däckbyte sker två gånger per år. Är det likvärdigt med att diska varje dag 365 dagar om året? Tvättas bilen lika ofta som kläderna tvättas? osvosv..
Precis… De “manliga” sysslorna är ju roliga också! Om något går sönder nån gång i halvåret är det ju väldigt mycket mer stimulerande att laga denna, än att återigen ställa sig vid megahögen av disk! Klippa gräset tycker jag inte är så pjåkigt heller.. Jag skulle GÄRNA ta över allt “manligt” ansvar om jag slapp disk, tvätt, planering, handla, laga mat, jag byter jättegärna!
Men nu är det såhär att jag och min sambo är studenter och har varken bil eller trägård och således finns inga manliga sysslor att sköta. Och det som behövs göras delar vi på.. Sedan kan varken jag eller min kille några manliga sysslor (förutom självklara saker som att klippa gräset), han kan precis lika lite som jag. Men den dagen vi behöver byta däck på bilen kommer vi båda läras oss detta, det är liksom självklart..
Oj, det var väldigt många intressanta fördomar om kvinnor som kan städa det.
Jag kanske känner en väldigt icke-representativ grupp kvinnor men de flesta av mina kvinnliga bekanta vet både hur man städar och hur man skruvar i en skruv. De flesta är dessutom betydligt händigare än sin partner.
De flesta kvinnor jag känner gör allt det där OCH städar och sköter huset. I synnerhet gör ‘martyrkvinnorna’ ofta majoriteten av sysslorna du räknar upp.
Vad kul att ni hittar ett sätt som passar er!
Jadu, jag kan bara säga att jag tycker synd om dig som inte kan ta hand om så enkla saker själv. Gud förbjude att du blir ensam, hur ska du klara dig utan en man som tar hand om bilen åt dig och lagar något när det går sönder?
Kul inlägg!
Vad glad jag är att jag inte är gift med en jättebebis. Det är inte han heller. Eller så är vi jättebebisar båda två det må vara hänt. Vi tar hand om det när vi ser smutsen, det är liksom en självklarhet. Tvätten är dock helig för mig. Att han inte tvättar beror helt och hållet på mitt kontrollbehov men det är ju inte heller något varken jag eller min make lägger ner så mycket gnäll över.
Jag tycker inte om kommentarer liknande: “Jag har städat idag men det kommer väl mannen att missa!” Öh. Kicka ut honom. Kommunicera. Gör nåt! (kicka ut honom kanske inte ska vara första alternativet men det är ju en smaksak) Vi kvinnfolk är inte så jävla duktiga vi heller, vi får helt enkelt göra så gott vi kan. Kvinna som man.
Nu gjorde du dig verkligen förtjänt av namnet Underbara Clara! Visst har du rätt. Detta gäller främst män och tonåringar: män för att de uppfostras så generellt att inte behöva hjälpa till (men det ändrar vi på nu!) och tonåringar därför att man som förälder generellt inte orkar hålla på med disicplin längre när barnen vuxit upp till döda fiskar med fula munnar. 😉 Som tur är finns det föräldrar som aldrig låter barnen genomgå den förvandlingen.
Jag var ihop med en jättebäbis (han va 40 år) han hade INTE klippt navelsträngen, jag kommer ihåg en episod vi blev bjudna av min familj att åka skidor över jul,då ringer jättebäbisen till sin mamma å FRÅGAR i fall han får åka, efter som det var deras tur med julen.
I mitt fall hade jag bara ringt min morsa å sagt som så, Ja kommer inte hem till jul ska till fjällen hon hade inte brytt sej.
Han var oxså tvungen att följa med å fira allt å alla i släkten “för de har alltid varit så”, man kunde INTE sejja nej till lilla mammsen.
Som ni förstår så stod jag inte ut så länge med jättebäbisen,han tog deffinitivt inget ansvar för hemmet,el det barn vi sedemera fick (hon e 12 år i dag å får inte träffa pappa av olika anledningar) men “lika gla é jag för dé,men glaás e min dotter”.
Något av det viktigaste jag har lärt mig om att bo ihop med någon är att våga tjata. För när jag växte upp läste jag i tidningar att tjat var något som dödade kärleken. När jag sen flyttade ihop med min sambo insåg jag att det faktiskt är allt svalt tjat och irritation som dödar kärleken. Det gör att man blir bitter, bitter över att bo med en jättebebis. Det bara jag och min sambo som bor här, och om han inte gör något, t.ex. inte torkar av spisen, eller inte byter toarulle, då är det bara jag som gör det – och hur jävla irriterad blir man inte då? Visst, det kanske finns personer som inte bryr sig och tycker det är småpotatis, men för mig blir en massa småpotatisar en hel jävla massa till slut.
Så om jag ska lägga till mina personliga råd och tips till den högen som redan kommit in så är det att våga tjata, prata och gör överenskommelser. Sen felar vi alla och orkar inte någon gång ibland, men händer det flera gånger i rad – tjata! Sen HOPPAS jag att det är något som kommer funka om vi skulle få barn. Har en känsla av att det komplicerar saker man nu tycker fungerar bra.
Haha! Så jävla bra skrivet! Hur många gånger jag har inte suckat när jag hört kollegor klaga på sina män “som inte ser, kan planera, ta ansvar”. Men kära nån, hur kan du vara tillsammans med en bebis brukar jag tänka då..
Hej på dig! Vad spännande att läsa alla kommentarer. Själv tänker jag så här…mitt dygn har som alla andras, 24 timmar. Det är upp till mig att fylla dessa timmar med saker som måste göras och saker o aktiviteter som vi önskar göra. Min man o jag är inte alltid överens om vad som måste göras men vi brukar snabbt komma överens eftersom annars försvinner tid som vi annars hade kunnat lägga på aktiviteter som vi vill göra. Min tid är lika värdefull som min mans. Det är ungefär som när någon låter en vänta. Skulle deras tid vara mer värdefull än min? Varför skulle mannens tid o behöv ha mer värde än kvinnans? Som skrivet, dygnet har 24 timmar. Fyll dem med de du vill…
Så rätt. Herregud ja, aldrig att jag skulle börja städa upp efter min kille. Kan inte ens tänka tanken. Världen är full av killar, välj en som kan bete sig!
Bra Clara! Jag önskar att jag läst det här innan jag gjorde slut med mitt ex för då jäklar;)
Vi bodde inte tillsammans men då han bodde hemma största delen av vårt förhållande så var det i princip som att han bodde hemma i min lägenhet största delen av tiden. Efter att jag städat en hel fredag och sedan var och jobbade på, säg, lördagen så kunde jag komma hem till massa disk i mitt minimala kök (typ 1,5 kvm) som jag fick diska upp fastän han varit ledig hela dagen. Om han gick upp sist och jag sa i en helt neutral ton att “älskling, bäddar du sängen?” så blev han trilsk och gillade inte att jag beordrade honom. Snacka om jättebebis. De gånger han hjälpte till härhemma kan räknas på en hand. Han lagade gärna mat då och då, men vare sig det var han eller jag som lagade så fick jag diska. Fastän vi försökte kompromissa och säga att den som lagar slipper disken.
Fy fan om jag hamnar med en sån partner någon mer gång. Då tänker jag inte dadda som jag gjorde med mitt ex (många gånger kände jag mig som en mamma, vilket jag inte uppskattade. Jag vill ha ett ganska jämställt förhållande och jag vill inte bli husmoren som tar hand om hemmet helt själv plus jobbar heltid). Ömsesidig respekt är vad det handlar om och det är är det bästa jag läst på länge. Önskar verkligen att jag kunnat ryta till så mot honom. Vi bråkade om det ofta men det blev aldrig någon bättring.
Hemma hos oss är det jag (kvinnan) som är bebisen. Min mann är mycket mer käsnlig över för msuts och stök än vad jag är. Jag bryr mig inte så mycket och är nog ganska lat när det kommer till hemmet och är lätt lite slarvig. Orkar inte dammsuga bakom möblerna o sånt… När det kommer till jobb och aktiviteter utanför hemmet är jag däremot en arbetsnarkoman och går upp i detaljer.
Jag har tidligare läst att Katrin har svarat att om man har en man som är bra på att städa måste han vara bög. Nu är det inget negativt i sig själv, men jag antar att hon menar att det måste vara en väldigt feminin person för att man ska kunna städa… Min man är fastighetsförvaltare och tar ner träd och fixar vägar osv. Han har alltid smuts under naglarna. Det betyder inte att man inte tycker om när det är rent när man kommer hem.
Katrin får skylla sig själv. Hon har helt klart uppfostrat Bingo till att tro att hon kan bäst. Och han kan säkert mycket bättre!
Oj oj oj… Jag och min sambo har det väldigt uppdelat i vad som ska göras i hemmet: Städning av köket och matlagning har han hand om. Jag städar badrummet, dammsuger och plockar undan prylar. Tvätta gör vi tillsammans 1 ggr i veckan och diskar gör vi båda lika mycket Hemmakontoret, ja det är det ingen som städar.
Du har SÅ rätt! Jag läste “Familjens projektledare säger upp sig” av Gunilla Bergensten och ni behöver INTE köpa den för det står bara ungefär: “Suck…dessa karlar, gnäll, gnäll, gnäll, blä, blä, blä…” och kändes oerhört könscementerande.
Jag fastnar i den där gnällfällan själv ibland, tyvärr. Jag har varit hemma med våra båda barn mest och varit den som tagit ansvar (och velat ta ansvar) för presenter, inköp av galonisar, lappen tillbaka till dagis och läkarbesök, eftersom det fungerar bra så för oss. Tills nu. För nu ser vår vardag annorlunda ut och vi ska dela på det fifty-fifty. Och då gäller det att inte vara hon som påminner hela tiden. Svårt. EN gång påminner jag, men mer curlar jag inte, med följd att vi (han) missade två remitterade läkarbesök för ett av barnen förra veckan. Det blir räkningar att betala och trista “förlåt-så-mycket” samtal att ringa till sjukhuset. Av honom. Och jag får bita mig i tungan för att låta bli med spydiga kommentarer utan bara. “Ojdå. Men du fixar det ,va? ” Och det kommer han ju såklart att göra. Jag hoppas att han snart är på banan, men lite inkörstid måste han ju faktiskt få, när jag haft hela ansvaret så länge.
Håller med om att boken är väldigt generaliserande, men ofta måste man generalisera för att belysa problemet.
Jag är också en jättebebis. 25 år och har för tillfället kaos på diskbänken sedan några dagar tillbaka. När jag va sambo med min pojkvän kan jag ärligt säga att jag faktiskt ofta inte såg att det var stökigt och behövde städas. Eller vi hade olika syn på vad som var städat och inte, jag är inte SÅ noga medan han gärna vill ha skinande rent och var sak på sin plats. Däremot kunde jag störa mig på att sängen aldrig bäddades eller att hans nycklar/telefon/plånbok alltid låg mitt på köksbordet. Nu bor jag själv och det är ingen som säger till mig vad jag borde göra eller inte, och konstigt nog är jag iaf liiite bättre på att hålla ordning. Misstänker dock att det bara är tillfälligt så här i början och snart kommer jag bo i min ungkarls(eller ja; ungmös)lya deluxe igen, precis som vanligt…;(
Bra initiativ att ta upp det i detta forum 🙂
Torka toalettfoten var 14:e dag?! Snarare varannan och det är ta mig tusan inte förhandlingsbart, jättebebis eller inte!
Heja heja! Otroligt bra skrivet:)
Vilket bullsh*t! Onyanserat inlägg, känns inte som att Clara skrivit detta. Näe, nu får det vara slutläst på den här bloggen! So long..
Nej, jag tycker inte heller att man ska behöva uppfostra en vuxen människa, sin partner. Det har min svärmor gjort ett utmärkt arbete med redan. Däremot har vi en öppen dialog och hjälps åt för att hela familjen ska orka och vara glad. Det handlar absolut inte om millimeterrättvisa, vare sig vad gäller tid eller mängd utfört arbete, utan snarare om ork och dagsform. Skulle aldrig påpeka vad min man gjort på det där sättet. Oerhört förminskande.
Tack, satte det i test direkt och funkade utmärkt. Inte för att det varit ett så stort problem hemma hos oss men du gjorde mig aningens lite starkare i tonen och jag har nu implementerat det! Nu blir det helt enkelt ännu bättre! Tack igen!
Jag undrar vilken värld jag lever i? I mina kretsar tycker jag det känns som vi alla upphöjer våra fantastiska män. Kanske är de extra bra, vad vet jag? Jag inser i alla fall efter att ha läst massa kommentarer att jag nog borde vara väldigt tacksam. Även om det för oss båda är väldigt naturligt, hur allt funkar hos oss. Och det funkar utmärkt, minsann.
Hear hear Clara! Jag har varit en kvinnlig jättebebis och manipulerat mig till att slippa undan med en hel del…men inte längre, jag tar mitt ansvar för hemmet och min man tar sitt. Fantastiskt befriande ton i inlägget, gott att du vågar säga som det är, heja dig!
TACK! jag dyrkar marken du går på Clara! Kloka, inteligenta, självständiga kvinna!!!!
Här kanske jag ska tillägga att jag inte tycker att alla måste göra allt. Poängen är inte millimeterrättvisa på själva arbetsuppgifterna – utan rättvisa i mängden tid man lägger på dem. Det är så sant så! I vårt hem så sköter sambon allt vad matlagning heter medans jag städar. Vilket funkar otroligt bra för oss! Vi har tydligt delat upp vem som gör vad och på så sätt är det aldrig något gnäll eller tjat vilket jag tror är förödande för ett förhållande. Tydlighet och att man pratar med varandra är det viktigaste i allt!
Precis vad jag också fastnade för! Om man räknar in förvärvsarbete, vill säga. För onekligen är det oxå något som måste göras…
Och isf är vi (min man och jag) jämställda, även om de flesta säker skulle harkla sig en och två gånger på det!
Jag jobbar 50%, min man 100%. Och jag gör nästan allt hemma. (Fram till vår yngsta dotter var 2,5 var jag hemma 100%).
MEN jag ser mig som jämställd. För när han tjänar pengar köper jag vinteroveraller, bakar och städar. När han arbetat färdigt så har jag också oftast det, och vi får chansen till ett liv ihop, med våra barn!
Visserligen på bekostnad av en ny bil, och ett topprenoverat hus, men iaf.
Och när jag tittar på väninnor som arbetar heltid, och sedan dessutom gör nästan allt hemma (eller tjatar på en ovillig man att hjälpa till), så blir jag lite mörkrädd. De har ju inte ens barn än, och sliter redan livet ur sig!
För de ska uppfylla alla roller, alla krav. Både modernt kvinnliga och klassiska kvinnliga. Jag har valt bort iaf en del av dem.
Jag hade alla chanser att “göra karriär”. Men jag vill inte. Vill inte!! Jag trivs där jag är! (Därmed inte sagt att vi inte kan ha konflikter! Jag fattar inte varför han inte kan plocka undan någonting efter sig någon gång, och han tycker det är märkligt att man kan leva ett helt liv utan att riktigt veta var gränserna i ens egen skog går. Men vem orkar och kan allt?)
Tack och lov hittade jag en partner (man) som uppskattar det jag gör, så mycket att han vill “betala” för det, genom att försörja oss, och våra barn.
Om vi varit annorlunda och velat ha det tvärtom, hade jag fått försörja honom. Så enkelt är det för oss. För det handlar om intresse och personlighet, inte kön!
Det är dock tre saker man ska beakta noga när man väljer som jag:
1. Det ska vara frivilligt, från båda! Det ska kännas bra!
2. Pengarna är bådas. Äg allt av värde ihop. Det du gör hemma ska räknas som lika värdefullt som förvärvsarbete. Om du vill lämna partnern ska du kunna göra det utan att ekonomin kraschar. Hemskt tankesätt, men en bra tumregel.
3. Barnen är bådas ansvar. Alltid. Ingen kan “barnvakta” sina egna barn. Båda skaffade dem lika mycket, så då ska båda ta hand om dem. (I vår familj skaffade han dessutom 33% av dem utan mitt inblandande!)
Att dela upp så var och en får göra “det gottaste” , det är bra. Kvinnor som vårdar frisk man i hemmet. Inte alls bra!
Vad kul att ni hittat ett sätt som passar er och som ni trivs med. Även roligt att du står för att du är hemma och tar hand om både barn och hem. Upplever att så många idag lever liv som de egentligen inte trivs med bara för att det ska se bra utifrån. Jag är övertygad om att vi skulle ha en mycket bättre värld om fler barn kunde ha sin mamma eller pappa hemma mer. All heder till dig!
Tänk på att spara pengar till din pension! Hemarbete är ju inte pensionsgrundande och du riskerar att bli fattigpensionär om ni inte sätter undan pensionspengar.
Tack för ett härligt bra inlägg! Dock är det svårt som någon här uppe också skriver, om man har olika ambitionsnivå. Men man får väl kompromissa kanske!;)
Återigen ger du mig inspiration Clara. >Denna gång var jag tvungen att kopiera dig rakt av, hoppas de ick bra (budskap som dessa måste skickas vidare!)
kram!
Tack för denna underbara text!!!
Det här ska diskuteras här hemma!
Heeeeelt rätt! Det finns väl inget mer osexigt än en karl (eller kvinna) som inte vet hur man lagar mat eller sätter på tvättmaskinen? Varför i hela världen skulle man vilja vara mamma åt sin egen man/maka?? Det övergår min horisont….
Thanks!
Tidigare var jag rädd för att försöka “bota” min man å jag trodde att han skulle tro att jag försökte förändra hans personlighet men det handlar om att hjälpa till att få en annan människa att bli medveten om ett beteende…
Dela upp uppgifter i hemmet två och två. När något behöver göras så gör man varsin sak, barnen kan få vara med och hjälpa till! Sätt på bra musik och sjung med ashögt! Större saker kan man göra tillsammans. Om någon är bättre på något kan man visa varandra sin överlägsna teknik och glänsa lite 😀 Om ens syn på hur man vill ha det hemma skiljer sig åt så måste man kompromissa? Att leva i ett konstant, gnälligt missnöje kan inte vara så trevligt och jag förstår inte hur man skulle vilja att ens partner känner så heller. + lite skit i hörnen dör man inte av 😀
BRAVO! Men frågan är ju främst: Vem är egentligen ihop med dessa jättebebisar?! Är inte det ett självskadebeteende så säg.
Jag vill gärna ha ett jämställt förhållande, men det är svårt! Lätt i teorin men svårt i praktiken. Jag har en sambo som är rätt lat och struntar i om det är odiskat eller ostädat hemma (även om han oftast gör det man ber honom om efter lite tjat) Och det är så oerhört trist att gnälla och tjata jämt.
Ett ytterligare problem är att hushållssysslorna tar ungefär tre gånger så lång tid för sambon som för mig. Han är väldigt omständig, gör saker noga. Lagar jag mat på 20 min tar det en timme för honom. Städar jag på en timme tar det tre för honom. Fixar jag disken på 10 min behöver han en halvtimme, osv….
Alltså blir det ofta så att jag fixar allt, i stället för att vänta på honom. Jag vill helt enkelt att vi ska få mer tid tillsammans, kunna göra roliga saker, i stället för att jag ska passa ungarna (vi har tre små barn) medan han städar och städar och stäääääädar….och tro mig, han har inte blivit effektivare med åren, trots att han fått ta en hel del ansvar i perioder.
Samtidigt vill jag ju inte bli en sådan där bitter kärring som bara gnäller på sin man. Tips, vad göra?
Gör roliga saker med barnen och planera utifrån att han tar så mycket tid. Du kan väl försöka se det positiva i att det blir gjort noga? Bjud över en vännina under tiden om du vill ha vuxenkontakt. Gör ett schema över städning och disk etc så det är tydligt när det är hans dagar. Då borde du inte behöva tjata
Jag har haft 3 förhållanden där samtliga män är sådana som tycker om att städa och laga mat. Det jag kan sakna i mitt nuvarande förhållande är dock att vi har delat upp sysslorna för mycket och gör mindre tillsammans. Om man gör mer tillsammans kan man ju lära av varandra också och pussas mer.
Mysigt och väldigt klokt!
Jag såg att någon redan nämnt Carin Holmbergs avhandling “Det kallas kärlek”, men om man inte orkar läsa den så sammanfattar den här serie-recensionen avhandlingen väldigt bra.
http://www.nittondestolen.se/2008/10/sara-hansson-recenserar-det-kallas-karlek-av-carin-holmberg/
Spot on skulle jag säga. Och bra att fundera på.
Endast nitton år och redan städoman blev jag så glad av Ditt fina, och viktiga, inlägg. Jag bor visserligen fortfarande hemma hos föräldrarna men då deras fördelning av hemuppgifter är precis som du beskriver, och av precis samma anledning, hamnar jag också däri. När jag dessutom har världens lägsta smärttröskel vad gäller smuts brukar det oftast bli jag som städar upp. Efter alla.
Detta har medfört att jag funderat mycket hur jag vill att fördelning och samspelet ska vara när jag får egen familj och eget hushåll att husa i. Fram och tillbaka har jag funderat och kommit fram till PRECIS samma sak som Du. Det värmer i mitt städ-nerviga hjärta att se att det finns familjer som har samma tankar som jag, och att det faktiskt fungerar.
Ett i-rytande som värmer i höstmörkret.
Kram
om man har städerska slipper man både städa och bråka om städningen!
Jag är ganska ung, 20 år men har ett stooort problem med städningen med min sambo. Det går inte att få in i hans huvud att han inte kan lägga en hög med 15 par t-shirts, tre par jeans och flertalet strumpor och kalsonger, använda i en hög på golvet/stolen. Eller att städa efter sig i köket, tvätta sin egen tvätt you name it. Jag har tagit initiativ till allting i stort sett! Och jag är så fruktansvärt trött på det för hatar att bo i ett ostädad hem.
Både jag och hans mor och far är pedantiska och haft långa samtal ett flertal gånger med min sambo om hur han beter sig. Eftersom han tycker om att ha det stökigt och vill ha det så. Och han snackar om att vi ska respektera honom för det, men varför kan då inte han respektera det som jag och hela hans familj tycker?!
Vi har verkligen gjort allt: pekat på smutsen, visat hur man gör, haft långa samtal, gnällt, tjatat, pratat med snäll ton, berättat hur jobbigt det är för mig o.s.v. Men han får inte in det…
Vi har bott tillsammans i sådär 1,5 år och vi har haft detta snacket minst en vecka, varje vecka sedan dess. Och jag vet seriöst inte vad jag ska göra mer! Snälla hjälp mig!!!
Kör ut honom. Varför ska du anpassa dig när han uppenbarligen inte gör det?
Det handlar ju om två i ett förhållande. Och om du jämt o ständigt sagt till att du inte vill ha det så och han inte tänker ändra sig kanske du ska bestämma dig för om du verkligen vill leva med honom. Vissa saker kan man inte ändra, du kan inte ändra på att leva i skiten och han kan inte lära sig städa. Då kanske du borde flytta. Du vet ju att det är hans nackdel, förhoppningsvis finns det fler fördelar med honom som får dig att vilja fortsätta leva med honom. Och att du får vara den som städar. Han kanske bidrar på andra sätt? Om inte, lev ditt liv på ett annat håll o hitta en mindre stöknisse! Man kan inte ändra allt hos en människa, take it or leave it.
Woooohooo Clara! Såååå sant!
Bra! Män är precis lika kompententa som kvinnor, att gnälla tar ifrån dem deras kompetens.
Hemma hos oss gör vi för tillfället så att sambon ska ta ansvar för ALLT en månad, men han kan be mig om hjälp med utförandet av saker och ting. Det funkar inte riktigt än, men skam den som ger sig.
Jag var ihop med en kille som ALDRIG tog eget initiativ till att städa, laga mat eller tvätta. Hade han lagat mat till sig själv så fick man börja med att diska kastruller och stekpanna odyl eftersom han aldrig gjorde det.
Men han trodde att han gjorde en massa saker och såg inte det jag gjorde. Såg under en vecka skrev vi båda ner exakt vad vi gjorde; disk, städ, tvätt…rubbet. Min lista var sju sidor lång – hans knappt en sida.
Hans inställning var att han skulle hjälpa till men att jag skulle leda och fördela arbetet. Han tog helt enkelt inte ansvar för vårt gemensamma hem.
Så jag KÖRDE UT HONOM – och det var så himla skönt att slippa gå runt och vara sur och irriterad hela tiden. Bästa jag nånsin gjort! Orka gå runt och dalta med en vuxen människa som han vore en unge, BOR MAN IHOP DELAR MAN PÅ JOBBET!
Gilla!
Tack Clara! Du skriver så bra. Jag känner igen både i mitt och andras förhållanden med skillnaden att många verkar ha gett upp att få sina män att göra något. Jag ger inte upp för jag tänker leva med denna människa för lång tid framöver och jag förtjänar faktiskt att få må bra under den tiden. Jag vet att han är smart som klarar en massa saker på jobbet t.ex. Hans mamma gav upp att lära honom och han var känd för sin stökiga lägenhet som ungkarl. Men jag sade att jag flyttar inte ihop med dig om vi inte hjälps åt att städa. Så vi sköter dammsuga-torkagolv-städatoan tillsammans men vardagsdiskplocktvättstäd har inte funkat lika bra + att jag är familjens projektledare. Men en anledning till att jag älskar min sambo är att han faktiskt lyssnar, bryr sig och försöker bättra sig. Vi pratar och jag berättar hur stressad jag blir och hur dåligt jag mår av att behöva hålla reda på allt, gå runt i stök då jag inte kan slappna av och tvingas välja mellan att göra mer eller tjata på någon som blir sur. Han får dåligt samvete och börjar göra mer, vilket kan komma av sig lite efter ett tag. Men då får vi snacka igen. Just nu jobbar vi på att få in rutiner – för att man måste ha det med barn för att vardagen ska fungera, och för att min stresskänsliga hälsa behöver det. Vi har en städdag då vi gemensamt bestämmer vad som behöver städas (ibland skiter vi i någon grej som är hyfsat fräsch eller gör något som sällan behövs). Vi har också bestämt att fixa klart all disk, tvätt, plock, avtorkning m.m. på kvällarna när lillan ätit och kommit i säng. Då har vi fri tid när det är klart och jag kan slappna av. Detta har funkat hyfsat i 1½ vecka. Jag har behövt påminna mycket mindre än tidigare. Min sambo har t.o.m. börjat säga ibland att “jag ska göra detdär”.
Så det som många skriver om att KOMMUNICERA (hur det känns för dig) och KOMPROMISSA. Det är vad som funkar. Iaf om man har en partner som bryr sig om en. Sedan går inte allt över en natt men så länge älsklingen försöker för din skull (och ev barns) så blir det bättre.
Fasiken vad du kan skriva tjejen! Mitt i prick o en skrattattack på köpet! Tack!
Att släpa runt sin man i hampan och peka ut fläckar som han missat…känns spontant inte som ett normalt vuxet förhållande. Jag är mer inne på linjen att man delar upp ansvarsområdena och låta var och en ta ansvar för sin egen del och göra det på sitt sätt. Gör man jobbet illa så straffas det ju i längden med att skitnivån blit påtagligt störande eftersom ingen Jättemorsa rycker in och gör det åt en. Då inser även Jättebebisen med synfel att det behövs lite uppryckning det är jag säker på. Jag har faktiskt lika svårt för Jättemorsor som för Jättebebisar. Tror dessutom att många Jättemorsor skulle må bra av att lära sig städa MINDRE både efter sin respektive och sig själva. Det finns viktigare saker i livet än städning.
Haha. Så galet ändå. Jag har aldrig varit med om att en kille inte gjort lika mycket som jag i hemmet. Men sen har jag å andra sidan inte förväntat mig mindre än så. En jättebebis har verkligen aldrig varit något alternativ.
Åh, nu förstår jag lite mer hur min sambo känner sig. Jag ser nämligen inte stök, eller jag tycker inte det gör så mycket att det är prylar överallt. Jag tycker dammtorka är onödigt, diska är tråkigt, städa toaletten likaså, för att inte tala om att plocka undan. Min sambo håller på att bli tokig på mig. Han gnäller och tjatar och säger att han inte trivs i stökig lägenhet. Nu fårhåller det sig ändå så lyckligt att jag tycker det är helt överlevbart att göra saker som maskiner gör åt mig. Så tvätta och stoppa i diskmaskinen har jag inga problem med. Bara tjoffa in sakerna, trycka på en knapp och sen gör maskinen jobbet! Vi försöker få det hyfsat jämställt, men det är svårt då jag inte har införskaffat några städglasögon än.. Men, nu ska jag betänka detta lite extra. Tack Clara för ett steg mot öppnandet av mina ögon.
Men varför är det alltid den mest renlige/pedantiska i förhållandet som ska ha tolkningsföreträde gällande hur rent det ska vara? Det kanske till lika stor del är din sambo som ska lära sig leva med lite damm.
Haha, ja, precis så har jag flera gånger lagt fram det. men sen kan jag ju faktisk hålla med honom till viss del, jag är oerhört stökig av mig. När jag bodde själv hade jag prylar överallt och hittade aldrig någonting. Inga kläder i garderoben, allt på golvet och stolar. Skolpapper överallt, man kunde inte ens äta på köksbordet utan att röja. MEN, jag bryr mig inte. Dock man jag förstå att andra personer blir galen på mig. Och har jag valt att leva med någon som vill kunna äta på köksbordet och sitta i stolarna så måste jag kanske göra slag i saken. Problemet är att jag inte gider. Jag är dock medveten av problemet. Vad jag menar här är att man borde kompromissa. Min sambo är inte direkt pedant. Han är nog snarare normal.
Åååh Clara! Jag blir alltid lika glad när jag kikar in på din blogg. Du är BÄST, du får mig alltid att jubla och utbrista ÅÅÅH, PRECIS SÅ ÄR DET. Du är inte tillgjord, inte komplicerad, inte störd, du tror inte du är bäst.. Du är bara så jävla vanlig och bra. (det låter kanske dumt och elakt men det är inte alls så jag menar, du är bara så äkta!). Jag har inget förhållande varken nu eller i mitt bagage. Men jag har gett mig fan på att ALDRIG säga åt min kärlek att han inte duger. Alltså, om han har städat hela lägenheten, men glömt att dammsuga bakom soffan, eller råkat krympa mina favorittrosor i tvätten. Så ska jag inte gnälla. Dem människorna som säger att deras män inte kan laga mat, städa eller tvätta. Dem har väl heller aldrig berömt honom för hans slit/insats. Eller tackat honom för att han gjorde det. Eller kanske ännu värre, aldrig visat/berättat hur dem vill ha det. Så som jag är uppväxt med att dammsuga, kanske min partner inte är. (jag missar typ alltid att dammsuga listerna, medan vissa ALLTID dammsugar listorna, haallllåå klart vi är olika o gör på olika sätt!). Hade någon alltid gnällt på mig om jag inte gjort rätt, tro fan att man till sist skiter i det!
Massa tack för en grym blogg!
Hej på er!
En intressant diskussion måste jag säga. Är nästan imponerad att den inte har spårat ur än vilket det oftast gör efter ett tag. I och för sig då är det ju ingen om säger emot och då brukar ju stämningen vara bra.
Min sambo hänvisade mig hit, ni kan ju kanske gissa varför =P Nu är det så att jag faktiskt kan göra allt i hemmet och jag är ingen jättebebis heller. Känner i och för sig igen typen, har sätt jättebebisar av båda könen men troligen mer representerat av män än av kvinnor. I många fall tror jag det snarare handlar om toleransnivå för hur det får och kan se ut. En anledning till att jag sällan tar initiativ till att städa är helt enkelt för att sambon får nog tidigare än jag. Sorgligt men sant.
Jag tycker det är lite dumt att bara räkna arbetsbördan i hemmet, som vissa tidigare varit inne på, fixa med bilen, planera semester eller andra aktiviteter utanför hemmet och framförallt kanske att jobba. Är det helt rätt att dela på arbetsbördan hemma om man till exempel jobbar i olika omfattning? Låt säga att en är arbetslös och den andra jobbar heltid plus att man har delad ekonomi.
En del av problemet är att i många fall tror jag att båda parterna tycker att den andra gör för lite. Man vet helt enkelt inte hur mycket jobb det är att göra vissa saker. Till exempel, hur mycket toastädning får man för att ha hand om familjeekonomin? Saker är helt enkelt lite svåra att räkna på. Hur kommer det sig att jag kan städa toaletten på 5 min när det tar 20 min för min sambo? Står det 1-1 då eller står det 1 – 4? Borde man dela upp städningen efter hur mycket man stökar ner?
Det där med att ta initiativ till saker och ting verkar vara en viktig grej. Men seriöst, hur svårt är det att säga “Det börjar se lite stökigt ut vi måste städa?”. Själv tycker jag det känns viktigare att man faktiskt aktiverar sig ungefär like mycket i sitt gemensamma liv. Så länge man hjälper till att städa när det behövs så spelar det väll ingen roll vem som tog initiativet? Jag känner att det kan vara svårt ibland att ta initiativ till saker och ting eftersom min sambo tar initiativet före.
Jag tycker kommunikation är nyckel till alla problem funkar inte saker hemma bör man sätta sig ner och prata med varandra istället för att börja behandla varandra illa. Skulle min sambo behandla mig som en jättebebis så skulle jag knappast bli bättre på att städa plus att jag troligen också skulle blir lite mer ledsen/sur/förbannad. Uppmuntran är ett säkrare kort är att sjuka till bebis nivå själv.
Listan av kommentarer är låg så jag hoppas att nån läser mitt lilla inlägg och kommenterar. Jag är öppen för en vuxen och sansad diskussion.
Känner att du kan få en kommentar av mig. Jag håller med dig. Just nu är jag föräldraledig och min sambo arbetar heltid. Nu vet jag att föräldraledig är arbete i sig och förväntar mig inte alla att göra som jag, men vi är välsignade med en väldigt snäll bebis och jag har tid och ork (inte alla dagar) men när jag har det så tar jag ofta en sväng med dammsugaren då vår bebis gärna hänger med i selen. Istället för att detta alltid ska göras av min sambo på kvällar och helger, tid som är så värdefull för oss att hinna umgås och för honom att umgås med vårat barn. Mat däremot lagar jag inte alls ofta tills han är hemma utan vi lagar tillsammans. Storstädar gör vi alltid tillsammans. Dock är det oftast jag som tar intiativet men jag vet att det är för att jag har lägre toleransnivå och visst vill jag att han ska ta intiativ men vet att jag inte kan begära att han ska ha samma ögon som mig. Så jag har accepterat att jag är den som oftast kommer med städidén. Ibland måste man bara acceptera varandras olikheter som individer och inte dra allt till att handla om kön. Vi är två personer i vårat förhållande som har olika syn på vissa saker. Men vi respekterar och älskar varandra och jag har märkt att ju längre vi är tillsammans ju mer lika ögon får vi. Min sambo tar oftare intiativ till städning idag än tidigare. Och jag har blivit mer tolerant med viss skit i hörnen. På samma sätt har man olika roller på ett jobb. Jag är sjuksköterska och på mitt jobb har jag vissa symtom som jag lättare ser än andra för att jag som person av någon anledning är mer lagd åt det hållet medan mina kollegor fortare ser andra symtom. Tillsammans utgör vi ett team.
Sen är kommunikation A och O i alla problem i hemmet som du säger. Ingen kan läsa tankar.
Jag tycker att båda ska hjälpa till lika mycket i hemmet oavsett om den ena tjänar mer än den andra. Jag tror att förhållandet mår bättre av det i längden helt enkelt att båda ansvarar för det gemensamma hemmet.
Sen ville jag ge ett tips till dig: Eftersom du är medveten om att din sambo alltid tar initiativet till städningen hemma så kanske du någon gång ibland skulle göra det före henne. Du vet väl ungefär hur ofta ni brukar städa hemma, så då är det bara att räkna ut när det är dags (även om du inte ser/tycker att det är smutsigt!) och ta initiativet till att städa. Jag lovar att din sambo kommer att uppskatta det. Du behöver inte göra det varje gång utan det räcker att du gör det ibland eftersom det visar att även du bryr dig om ert hem och inte bara städar för att du blir tillsagd.
När min fru frågar varför hon skall göra allt brukar jag svara, “Därför att Kvinnor kan!” 🙂
Ärligt talat, håller helt med Tove här ovan! “varför är det alltid den mest renlige/pedantiska i förhållandet som ska ha tolkningsföreträde gällande hur rent det ska vara?”
Jättebra fråga, svara på den, den som kan!!
Varför skall jag lägga stora delar av min lilla fritid på att uppfylla hennes/hans orimligt pedantiska krav på renlighet i hemmet?!
Många kvinnor har en hysterisk syn på renlighet och städning, och lägger all sin tid på att desinficera bostaden och därmed förpesta tillvaron för övriga familjemedlemmar.
Har mannen inte samma överdrivet hysteriska syn på städning, är han genast en manschauvinistisk jättebebis som hon helst omedelbart skall skilja sig ifrån, enligt lika hysteriska medsystrar…
Prova istället att strunta i dammråttorna i hörnet och spela roliga spel med din familj, gå ut i naturen och plocka bär och hitta på roliga saker som familjen blir lycklig över, istället för att förpesta tillvaron för alla i ditt sterila perfekta hem…
/My 5 cents…
🙂
Det “bästa” för mig är ändå de här jättebebisarnas mammor! Nu vet jag att inte alla är såhär men min makes mamma förstärker mer än gärna idéen om att män (dvs hennes söner) inte ska behöva göra något hemma.. Nu har jag lyckats “träna” min käre make rätt acceptabelt ändå, men att motverkas av en annan kvinna gör mig ändå arg. En kvinna som gärna ser att de typiska könsrollerna cementeras än mer.. Härligt är det också när hon tycker att det är mer ok för den andra svärdottern att inte städa fullt så mycket eftersom hon arbetar 8hr om dagen. Jag arbetar “bara” halvtid samt är heltids-studerande på en 5-årig utbildning. Men det är förstås inte detsamma som 8hr arbetsdagar. Halvtidsarbete + heltidsstudier = ledigt. Tydligen. Så att begära att min make delar hushålls-sysslorna är alldeles fel.. Varför själper en del kvinnor hellre andra kvinnor än hjälper dem undrar jag? (för övrigt lever den andra svärdottern och sonen i rent smuts!)
Kärlekens fem språk, Gary Chapman. I den här boken kan du lära dig upptäcka kärleksspråket både hos dig själv och hos den du älskar.
Därmed kan du bättre nå fram med den godhet du så gärna vill visa, och du får i gengäld en äkta, öppen kärlek. Läs boken och ni kommer att förstå varandra.
Lysande, helt lysande! Jag skickar genast texten till min mor, som klagar på att min far, den älskvärde jättebebisen, inte städar. Såhär självklart ska det vara!
En kort kommentar till Lennart: Det kan verka orättvist att den mest pedantiske ska ha tolkningsföreträde (fast Clara säger ju faktiskt att båda ska kompromissa, om du läser ordentligt). Men det finns en till aspekt. Att städa är att vara rädd om sitt hem. Att hålla det rent är att bevara det, att göra det hållbart i längden. Rent (ursäkta ofrivillig ordvits) resursspareri!
Visst är det bra att hålla rent, till en viss grad… Frågan är ju bara hur rent!
Att hålla för rent sliter också på hemmet, och inte bara på hemmet utan kanske framförallt på förhållandet! 😉
Det går att städa sönder ett förhållande, bröt själv upp från ett sånt förhållande med en kvinna som var pedant.
Skitsnack…allt detta ständiga ständande (och skryt om att man är duktig på att se smutsfläckar eller whatever) bland kvinnor beror inte på resurshushållning eller hälsa. Det handlar om gamla ingrodda normer as usual: en duktig kvinna har etty rent hem och en valuppfostrad man. Både och är hennes ansvar.
Vad tror du förresten folk städar med hemma? Rengöringsbranschen är en smutsig industri (ursäkta ordvitsen). Och skulle det handla om hälsa skulle folk lägga lite mer tid på att laga riktig mat istället för att värma tillsatsstinna halvfabrikat i sitt välpolerade ajaxdoftande kök. Det är i alla fall vad jag tror.
Riktigt bra skrivet… Det är det jag säger, man behöver itne skriva allt det smarta själv ofta är det någon annan som är före och då hade du skrivit det. Mycket bra! Kram
Oj vad många kommentarer! Och vad bra av dig Clara att du svarar på så många. Vill säga att jag älskar din blogg och att jag läser den för att du verkar vara en riktigt klok kvinna! Detta var ett väldigt bra inlägg som gäller ett problem som jag och mina kompisar har diskuterat flera gånger. Nu fick jag en del handfasta tips som jag ska testa. Tack för att din blogg finns!
Jag har hört en hel del bra saker om din blogg, men aldrig läst den själv förrän det här inlägget idag. Men jag måste säga, vilken fruktansvärt inskränkt syn du verkar ha i den här frågan, Clara. Bara för att du (och många kvinnor med dig) personligen anser att det är “omöjligt” att missa exempelvis en del typer av smuts, så är vi ändå (trots era bestämda åsikter, för tro det eller ej, era åsikter förändrar inte hur andra människor är) ganska många som helt enkelt inte registrerar sånt. Att du (och med tanke på kommentarerna, även många andra) tycker det är en självklarhet att märka alla petitesser och utifrån det anser er ha rätten att bestämma hur också alla andra ska bete sig, kan jag inte se som annat än komiskt, eller tragikomiskt, ifall ni faktiskt är allvarliga.
Det behöver inte vara petitesser. Att en alltid får diska, laga mat, dammsuga och tvätta är inte petitesser. Har man kommit överens om att dela upp arbetsbördan i hemmet så är det inte petitesser om den ena inte orkar ta sig tid att göra saker ordentligt. Min tid är ingen petitess. Och det är väl ändå det som är kärnan i den här frågan. Inte dammet kring toastolsfoten.
När jag var tillsammans med mitt ex och han “bodde” här så var det ofta som att en tornado dragit fram. Han gjorde allt det han tyckte var roligt, drog fram saker, drog ut möbler för att komma till kontakter utan att ställa tillbaka, fixa mat till sig om jag inte var hemma och sedan fick jag alltid alltid städa iordning efter honom. Han “kunde inte” bädda påstod han. Så mycket tid jag lade under det året på att städa efter honom. Den tiden är ingen petitess. Visst att man kanske inte alltid delar sin syn på renlighet, men där gäller det också att kompromissa. Men man ska hjälpas åt och man ska fan utföra sina uppgifter i hemmet ordentligt, det är grundläggande respekt både för varandra och för varandras tid.
SÅ SJUKT BRA!
Helt rätt!!
Gäller även barnen. Lever ensam med mina barn och kommer på mig själv att klaga på dom när de faktiskt hjälper till på sitt sätt. Tur att jag har barn som säger till när jag gnäller för mkt. Senast igår gav sonen mig en tillsägelse i frågan. Positiv kritik vill alla ha, stora som små!
Jag diskuterade detta med min mor för ett par dagar sedan eftersom min partner inte är så städvan. Nu är det inte så att han inte vill se smutsen, han fick bara inte lära sig det under uppväxten. Han hjälper mer än gärna till men vet helt enkelt inte hur han ska göra.
I alla fall kom vi fram till att jag ska försöka göra så som vi gjorde när min lillebror och jag var små; vi började med att alla plockade bort sina egna saker och städade sina egna rum, sedan gick hela familjen runt i huset och tittade efter vad som behövdes göras. Efter detta satte vi oss ner och så fick alla, i turordning, säga en sak som de hade sett och så skrev vi en lista. Sedan fick vi, åter igen i turordning, välja en sak på listan. Man behövde inte nödvändigtvis välja det man själv sett. Arbetet blev jämt fördelat och om det blev en jobbig grej över så hjälptes vi åt.
Genom att vi fick titta själva och sedan välja saker som andra sett så lärde vi oss båda att städa ordentligt.
Jag tänkte att jag skulle pröva detta med min partner då jag känner mig orättvis som gnäller när han faktiskt gör så gott han kan.
Och med detta menar jag inte att det inte finns skitstövlar som hellre lämpar över hemarbetet på de som de bor med än att hjälpa till. Sådana har jag träffat i mängder och även varit själv.
När du säger att man ska ge en grundkurs och vara övertydlig/spydig (synfel), så tycker jag du talar emot dig själv. Du säger tidigare i inlägget att man kallar sin partner efterbliven om man säger att han/hon inte kan städa, laga mat och storhandla, för att det inte stämmer. Vad jag förstår så tror du att alla män och kvinnor faktiskt klarar av att torka foten på toaletten. Vad är då vitsen med att ta med personen dit, peka på smutsen och leka pedagog? Vad har relationen tjänat på att du på ett maskerat sätt berättar för partnern vilken jättebäbis du tycker att han/hon är?
Håller med om att man behöver prata om sysslorna, och kompromissa. För som du säger, så handlar det inte om att ens partner är synskadad utan att han eller hon har en annan bild och uppfattning om vad som behöver göras och hur ofta. Men jag håller inte med om att man behöver förlöjliga partnern på det sättet. Känner man sig sårad av att partnern aldrig tar initiativ eller inte gör tillräckligt mycket eller noga? Ja, då är väl det enda rätta att berätta för denne hur man känner. Man kan inte forcera fram något som ska göras av kärlek.
Åh vad bra. Nu har du fått en ny läsare.
/anna
Superbra inlägg! En sak bara: du har använt semikolon när det ska vara kolon, där i sista stycket. Det kan tyckas vara en petitess, men du brukar ju vara noggrann med språket i övrigt så jag tänkte att det kanske vore värt att påpeka.
Du har så jävla rätt och jag älskar att du inte skyr orden. Du är helt fantastisk.
Detta har sakert sedan sagts ovan, men jag orkar inte lasa igenom alla kommentarer.
Ar inte vi kvinnor experter pa att gora vara man lata ocksa? Jag menar, det finns ju ingen som lagar sa god mat som jag? Det finns ju ingen som viker tvatten sa bra som jag? Mitt satt att diska pa ar det basta. Och fy fan om det gloms lite damm i hornet efter en dammsugning.
Rent historiskt sa tror jag att det ar sahar i manga hem (kanske ar det for att jag ar litre aldre: fodd 1969). Kvinnan star i koket for att hon ar den enda som kan laga mat till 2.36 personer utan att fa det att se ut som ett inbordeskrig. I och med det vill jag inte saga att det ska vara sa, men ar det inte lite sa i alla fall?
Jag kanner inte manga kvinnor som slapper strykning sjalvmant. Jag gor faktiskt inte det. Sjalv sa ger jag fan i att stryka eftersom jag tycker att det inte ar nagon ide eftersom plagget ar skrynkligt efter fem minuter, men ni hajjar.
Jag vill faktiskt inte att min sabo ska laga mat for jag har spyfobi och vill inte bli matforgiftad tre ganger i veckan.
Jag vill inte heller meka med var bil eftersom jag inte vill do i en trafikolycka.
Daremot ar min sambo forjavligt bra pa att plocka och det ar *inte* jag. Jag fullkomligt hatar att plocka, dammsuga och diska. Det har jag efter min alskade mor som slutade med sadant efter sin skilsmassa fran min morsgris till far.
Jag vet inte vad jag vill saga med detta inlagg. Jag tror att det ar olika for alla. Jag tror inte att man ska generalisera. Det ar alltid farligt. I alla sammanhang. Alla karlar *ar* faktiskt inte likadana. Det ar min uppfattning i alla fall. Och jag har bott med en del i mitt 42-ariga liv. Min forra sambo lagade gudomlig mat men eftersom ingen av oss kunde meka pa bilen sa hade vi fruktansvarda rakningar sa fort nat gick snett med bilen. Som ett exempel.
Sa idag lever jag med en man som dammsuger, dammar, plockar, diskar, mekar med bilen, svetsar och ar skitbra pa roliga historier. Medans jag lagar mat, tommer kattladan, stadar toaletten och skoter tvatten.
Vill bara tillagga att jag lever med en engelsman. Alla mina svenska sambor var riktiga grisar.
Tankeväckande roligt inlägg!
Låter som om detta system fungerar jättebra hemma hos er men det skulle nog inte fungera hemma hos oss. Hur kul är det när man har städat och så kommer ens partner och påpekar att man har missat en fläck? Nä, det skulle i alla fall inte jag uppskatta om min sambo gjorde. Jag tror att man har olika nivåer av vad man anser vara smutsigt och varför skulle just min uppfattning om vad som är rent vara den riktiga? Jag menar vissa kanske inte upplever att det är rent förens man skrubbat med klorin… någonstans måste man ändå dra en gräns för vad man kan kräva av den andra partnern. Då lever jag hellre med lite skit i hörnen och en relation utan tjat och gnäll.
Hurra Clara!
Du har många bra poänger, men som en vuxen man som klarar av att slå på en dator, jag vet han hur man använder telefonen och jag sköter min intimhygien. Dock kan jag inte sköta hemmet.
År av sjukdom har skadat min kropp till den grad att göra det som du kallar “sköta hemmet” är omöjligt för mig och jag måste anlita personer för att göra detta åt mig.
Att du drar alla över en kam på detta vis och på detta sätt kallar mig en jättebäbis för att jag lider av kroniska sjukdomar tar jag personligen som en förolämpning och föreslår att man tänker igenom innan man skriver.
Du har ju inte fattat poängen. Vad blogg-författaren är att många påstår att de inte kan t ex städa, som om städning vore en konst som kräver talang, utbildning etc. Poängen är att alla fullt funktionsdugliga personer kan städa. Annars beter de sig som bortskämda jättebebisar. Är du med?
Fantastiskt bra sagt Clara! Du är en frisk fläkt och det är otroligt inspirerande att läsa din blogg. U go girl! Kram:-)
Jag tycker att det känns jättebra att läsa igenom kommentarsfältet för det är inte fyllt med ursäkter från jättebebisar. Det brukar ju liksom finnas en tendens till det annars…
I övrigt jättebra inlägg. Känner igen min pappa så himla mycket i det här.
Träffsäkert och sant, från den första stora bokstaven till den sista punkten. Vet att varje ord stämmer, ändå har jag låtit det bli såhär hemma hos oss. Jag gör så gott som allt och han gör så gott som inget. Jag städar, tvättar, plockar, handlar oftast.. Vi lagar mat ungefär 50/50, men annars kan man säga så här: Jag gör 80% hemma och han bara 20 %. . . Blir trött på mig själv, som inte stampar ned foten. Kanske kan jag samla kraft efter att ha läst det här och säga ifrån.
Läste precis Aftonbladet och hittade en artikel om det här blogginlägget. Borde inte ha läst kommentarerna men gjorde det iallafall. H e r r e g u d vad folk missuppfattar!
Vad är dettta?! Så länge man inte säger något som gynnar män så går det bra, skulle man göra det så blir det ett jävla ramaskri på er jävla kärringar. 80 % av Sveriges kärringar jobbar ju inte, springer där på servicecenter och äldreboende och påstår att ni jobbar när ni sitter och latar er dagarna igenom, nä, då får ni ju jobba hemma istället.
När jag flyttade ihop men min nuvarande så var de oerhört mycket han inte kunde. Tvättat sina egna kläder hande han gjort tidigare. Men då han hade ett uniformsyrke så innebar det en tvätt med t-shirts och en laddning jeans. Och här kom jag med mina “besvärliga” som inte bara var att köra i 60 grader. Då “kunde” han inte tvätta. “Bra”, sa jag “Då kan du öva på all tvätt från och med nu till du kan det då”. Och oj, vad han lärde sig fort. Nu har han tagit över mycket av sysslorna här hemma och kan bli lite grinig när jag tagit ex tvätten “ifrån honom”. Han hävdar att tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin faktiskt ÄR manliga sysslor, vatten + elektricitet = farligt/manligt. Ha ha! Konstigt att jag fortfarande får laga mat 🙂
Du kan inte säga män är jätte bebisar,manipulativ. Du förstår väl att alla män är varken bra på städa? Du kan säga Män BORDE lära sig städa eller BORDE hjälpa till i huset mer för att det ska vara jämnställt i huset men du skriver inte ner såna ord om du inte har någon slags idiotisk tänkande att alla är kapabel och är perfekt tränade med tanke att klara det, det behövs träning. Clara skulle du ge din bil till en oerfaren förare som har kört runt i 1-2 veckor “ett t.ex.”? Nej ingen skulle göra det, Men om du lär denna förare att köra kan denna person åka vart som helst? Så lär männen att Skrubba,moppa,borsta som er kvinnor så att de lär sig och har varken inge ord att säga “jag kan inte”. Clara kasta inte alla män som inte kan städa lika bra som andra över en kant vissa kan inte städa lika bra , vi missar, Visst ger träning färdighet men utan en guide hur man ska göra ? bara slänga moppen runt och tro sig plocka upp allt smuts? Clara nästa gång tänk innan du hastigt skriver ner ord som får alla män att se sämre ut än kvinnor vi är alla jämnlika.
Ämnet i sig går att disskutera i oändlighet vilket många verkar göra på den här sidan… Anledningen till att jag gick in här och läste var att du var citerad i Aftonbladet med ordet efterbliven. Jag har idag förklarat för mina 13-åriga skollever att det är ett mycket olämpligt ord att använda så får jag syn på att en vuxen människa med ett enormt mediautrymme använder ordet. Vet inte om du vet att ungdomar idag säger “efterbliven” på samma sätt som CP användes (tyvärr används det alltför ofta fortfarande) av många ungdomar på 90-talet. Jag tycker att det är ett mycket olämpligt ord att använda eftersom det har samma betydelse som utvecklingsstörd vilket är en medfödd skada och funktionsnedsättning. Tänk dig för!
Å andra sidan har jag en kompis som kör hårt med sina söner och låter de ta de mesta av sysslor och annat medan dottern inte behöver göra knappt något. På frågan varför så svarar hon “Det kommer hon få göra när hon skaffar sig en karl iallafall så hon kan få vila sig nu”… också en variant 🙂
Generellt är det fortfarande en sanning att kvinnor gör mer än männen i hemmet. Lika generellt är det att männen jobbar mer än kvinnorna. Men ni bör nog beakta att när barnen växer upp och ni går och plockar efter era söner (efter ni tjatat 100 gr att han skall plocka upp sina leksaker, lägga sina kläder i ordning etc, och ja ni plockar generellt mer efter era söner än efter era döttrar) att ni bidrar till att männen vänder dövörat till tjat.
Helt klart är det att till viss del är denna trend på väg att ändras dels p.g.a att kvinnor idag börjar jobba mer och mer (ja det har varit så en tid men takten att arbetstiden utjämnas har ökat) och jämlikheten att båda hjälper till i hemmet har blivit mer självklar än tidigare.
Idag är det en hel del tjejer som knappt kan laga mat samtidigt som antalet som utför “manliga” sysslor typ mecka med bilen, hugga ved, byta till vinterdäck, måla om huset etc inte har ökat i samma takt.
Det finns en trend om att männen skall utföra vad som tidigare ansågs som kvinnliga sysslor i “jämlikhetens” tecken dock lyser debatten om att kvinnor skall i samma grad anpassa sig till “manliga” sysslor. Ett fenomen som jag med andra finner minst sagt ensidigt.
Ett annat fenomen som kanske inte har vetenskapliga grunder men är värt att nämnas är att när mannen väl gör någonting är det inget värt om han inte slitit eller lidit för resultatet. På underligt vis finns det tydligen någon konstigt inbyggt känsla hos kvinnor att resultatet är mer värt om det kostat mannen så mycket som möjligt i form av ansträngning.
T.ex har jag en vän som fick som krav att hjälpa till mer hemma (här skall erkännas att han är inte guds bästa barn gällande hushållsgöromål) vilket han löste genom att använda sig av hushållsnära tjänster för städning, tvätt och till viss del matinhandling(vilket han belastade sin egen ekonomi med). För att göra en lång historia kort blev detta ingen succé av den enkla anledningen att det var ju inte han som gjorde sysslorna och köpte sig fri från sitt ansvar :-).
Jämlikhet handlar nog mer om att vara lika inför lagen, ha samma rättigheter, framför allt SAMMA LÖN(hur j-vla svårt kan det vara att lagstifta om det istället för kvotering) än om att våra roller skall vara så lika varandra som möjligt.
Att det finns kvinnligt och manligt både gällande intressen( lyssna på ett gäng tjejer runt ett bord och deras konversation jämfört med ett gäng killar räcker gott) och vad man värderar är även forskningen överens om idag. De som strävar efter att sudda ut dessa skillnader i form av ett mer eller mindre androgynt samhälle kommer nog att få vänta väldigt länge än.
Ett tips på vägen dock – Spela på mannens fåfänga på ett positivt sätt tro mig det kommer att ha bättre resultat än ni tror.
Allways be nice until its time not to be nice …..
Niclas
Här var det mycket testosteronhat må jag säga. Men för att återkoppla till frågan: Så det är helt ok att kvinnan himlar med ögonen mot mannen när det gäller områden hon inte vill befatta sig med – te.x. allt så kallat underhållsarbete. Man väljer att definiera de saker som skall göras i ett hem i två kategorier: hushållsarbete och underhållsarbete och sedan väljer någon att bedöma det ena området som så väldigt mycket viktigare – dvs. hushållsarbetet. Och eftersom det alltid går ut på att utmåla kvinnan som ett offer så är jag övertygad om att hade kvinnor gjort mest underhållsarbete så hade Aftonbladets Wendelaredaktion valt att anse att det var det viktigaste jobbet i hemmet.
Clara!
Hittade hit via en artikel i Aftonbladet Wendela som handlade om det gamla vanliga feministiska gnället över att män i genomsnitt gör lite mindre hushållsarbete i hemmet än kvinnor. När man läser den undersökning som SCB gjort om detta noterar den intelligente läsaren att det faktiskt inte bara gäller för sammanboende par utab att samma sak gäller för ensamstående kvinnor jämfört med ensamstående män. Ensamstående män klara alltså av att sköta sitt eget hushåll på kortare tid än vad ensamstående kvinnor klarar av att sköta sina hushåll på!
När man sedan läser lite i din egen blogg så inser man ganska snart varför kvinnor lägger mer tid på hushållsarbete än män. Jag har nog aldrig läst en blogg som varit mer inriktad på just hushållspyssel och “keep up the appearence” än denna. Här hyllas verkligen det gamla hemmafruidealet och att pyssla i köket! Men det är ju frivilligt att lägga så oerhört mycket tid på sådant som bara behöver ta en liten stund. Inte underligt då att män lägger mindre tid på hushållsarbete. De är helt enkelt betydligt mer effektiva och rationella än mammarollskramare som du, UnderbaraClara!
Seriöst! Om man tar över mammarollen till sin partner så får man fan skylla sig själv!
Är man så jävla dum att man städar, plockar efter sin man, tvättar…bäddar rent, köper presenter osv ska man FAN inte gnälla!
Du har själv satt dig i den här sitsen, kom för fan inte och gnäll hos mig! Jag blir så jävla matt o fan så jävla less på alla jävla fakkin idioter som curlar sin man (ok..säkert även sin kvinna) i flera år, sen så börjar de tröttna o kräva saker o ting….bara för att inse att du är gift med ett barn!
Vill du vara jämnställd..se då för fan till att skriva ett kontrakt över vad ni gör bäst..det behöver inte innebära att mannen skurar golven eller startar tvättmaskinen medan kvinnan byter däck på bilen. Anser ni er jämnställda över era hushållssysslor…låt så vara. Skit i alla andras åsikter!
Det påminner mig om mitt första sommarjobb.
– Första dagen får flickorna storstäda toaletterna och pojkarna hacka ogräs på grusgången. När vi flickor efter hårt arbete är klara får vi hjälpa pojkarna som inte har kommit särskilt långt.
– Killarna har misskött köksarbetet och får andra uppgifter utomhus, bl a att städa toaletter, rensa ogräs och att sälja program. När chefen är missnöjd med deras toalettstädning får vi flickor göra om deras jobb, medan killarna ägnar sig åt det som de föredrar, d.v.s. att sälja program vilket ger dem provision utöver lönen.
– Det bästa var när en kille i köket påstod att han inte kunde diska, varpå jag förklarade för honom hur han skulle göra samt påpekade “du påstod när du kom försent i morse att du hade blivit ombedd att diska i personalrummet…”. Då säger han uppriktigt “Det förstår du väl att jag bara sa att jag inte kunde diska för att slippa.”
Låt er inte luras!
Haha, bra skrivet Klara. Läste upp det för min egen jättebebis och sa ska vi inte försöka komma fram till något vettigt. ( efter trettio år, hoppet slocknar aldrig ) Mannen tyckte då att vi kunde börja med att plocka undan efter oss. Jag kan verkligen göra ett bombnerslag av ett rum eller av ett helt hus för den delen men jag städar undan efter mig själv. Mannen däremot fattar inte att tallriken inte hoppar från bordet till diskmaskinen av sig själv o.s.v. Och, ja, jag har provat att inte göra något. Men det här är en neandertaljättebebis, han behöver en säng, en tv och ett bord att slänga hamburgerpapperen på. Men vem ska städa toaletten då, försökte jag. -Inget svar.
Vad jag gjort fel ? Varit för mild, för snäll, inte satt ner foten från början. Varit rädd om kärleken. Framförallt, inte fattat att det behövdes. Jag hade aldrig träffat någon sådan art förut 🙂
Men nu ser jag hur tuff min svärdotter är och tar efter, till priset av vår relation kanske, men det får det vara i så fall. Jag ska inte behöva bli förbannad mer, deprimerad mer, ledsen mer.
Kramar
Även kvinnor är jättebebisar! Hur många kvinnor är det inte som köper hus utan att ha en aning om hur man underhåller, reparerar och renoverar ett hus? Som inte kan använda en borr, hammare och såg. Eller som köper en bil utan att veta hur man byter däck, fyller på olja, kylarvätska, spolarvätska etc. Hur många kvinnor är det som faktiskt försörjer sig själva? Istället arbetar kvinnor så lite att sambon/maken måste skjuta till. Och blir sen väldigt överraskade vid skilsmässan att han går därifrån med en fet lön och en schyst pension. Är ju ingen slump att de som hör till de fattigaste i Sverige är ensamstående mammor.
Jag läste the True Science of Gender av Cordelia Fine för inte så länge sen och det finns studier i hur kvinnor faktiskt gör MER hemma om de tjänar mer än sina män för att de mår liksom dåligt över att tjäna mer.
Jag har så svårt att förstå varför man inte vill göra saker själv eller att man kan må bra över att låta nån annan göra det åt en. Förstår inte alls grejen.
Min pojkvän bor ju hemma hos sina föräldrar och jag bor med dom eftersom det var bäst tills jag fick eget i England. Och det är så himla svårt att sätta ner foten när min jättebebis inte vill städa eller plocka undan disken efter sig. Om jag blir arg så brukar han säga att han gör det “senare” och det fungerar liksom inte i det här huset eftersom då gör hans mamma allt det åt honom. Jag känner mig så jävla hjälplös och vill inte alls flytta ut ihop med honom efter ha sett hur han betett sig. Så jävla drygt :3
Vi har ett annat problem; jag är jätte bebisen, eller snarare; jag hänger inte med i min sambos takt!
Min sambo är fruktansvärt effektiv, bra resultat och snabb så in i bomben! Det är bara det att han gör i stort sett allt; diskar, tvättar, städar och går ut med hunden. Det är liksom som att när jag kommer på att det nog är dags att diska, då har han redan hunnit ALLT! Visst jag lagar mat lite oftare och tar hand om katten.
Vi har haft både bråk och bra diskussioner kring detta att jag inte hänger med, att jag blir stressad och att han är tvärtom; blir stressad om det inte är fixat. Han har otroligt bra föräldrar som uppfostrat honom så underbart fint! Och jag är uppvuxen i lite kaos. Men vi har kommit fram till att han ska be om hjälp, jag ska fråga om han behöver hjälp, annars kör vi som vanligt; han gör i stort sett allt och det GILLAR han… Det är bara jag själv som ger mig skuldkänslor att jag gör mindre, men han trivs kanon. 😉
Om vi skall vara realistiska, och sanningsenliga… så handlar det om “tolerans-trösklar”. Dvs de män du syftar på, har helt enkelt en högre toleranströskel, och gör en annan bedömning om när det är dax att tex dammsuga. Konstigare är det inte. Svårt ?