Imorse steg jag upp tidigt för att förbereda adventsfika för min kompis Jonna.

Ljulyktan på bron tändes förstås

Glöggpannan på vedspisen

Apelsiner fullproppade med nejlikorMassa fikabröd förstås.

Min favoritlek som liten var att “göra mys”. Gå ut med dockorna (alltid föräldralösa stackare) så att de blev nerkylda. Sedan ta in dem igen, och stoppa ner dem i den varma docksängen. Tända mysbelysning. Vara snälla tanten och göra det riktigt gott och hemtrevligt för de små. Så att de stackars föräldralösa barnen fick sin mysigaste stund i livet.

Det mysigaste av allt mysigt som finns är att göra fika till människor (helst tjocka barn) som kommer in från kylan och är trötta, frusna och hungriga. En av de saker jag längtade efter med att få familj var att ha några att göra mysigt åt. Idag slog det mig att det är samma grej som jag hållit på med sedan jag var liten. När jag gör mysigt för andra leker jag egentligen med mina dockor. Det låter ju inte riktigt friskt när man lägger fram det så, men precis så är det i alla fall.