Stressade människor är intressanta på det sättet att de saknar självinsikt. De tror inte att de är stressade. Eller jo, lite grann, men att de ändå har allting under kontroll. För när det är för mycket på jobbet så går de bara in och jobbar extra några kvällar och då känns det genast bättre. Stressen dämpas. De jobbar lite hårdare, skyndar sig lite mer, tränar lite extra. Och då får de en liten ficka av lugn inuti sig. Och så andas de ut och tänker, phew vad tur att jag inte är stressad i alla fall. Jag har koll på läget.
Det är inte fel att träna om man är stressad – det är bra! Och att jobba undan när man har en stor aretsbörda är heller inte korkat. Men om lösningen på stress alltid är aktivitet- till och med mer av samma aktivitet som skapat stressen -tycker jag att man ska ta sig en funderare. Är det verkligen en åtgärd som avstressar? Eller kanske subventionerar den bara att man fortsätter leva med ohälsosamt stor arbetsbörda?
Är man så stressad att man inte kan njuta av sin ledighet utan att först anstränga sig än mer för att kompensera. Ja då kan man ju undra om det inte vore bättre att bara strunta i ledigheten helt? För att slippa besväret.
Hur vet jag det här? Jo för att jag är precis likadan. Men jag jobbar på att åtgärda det. Hur jobbar jag med det? – Genom passivitet. Genom vila. Inte genom mer av samma aktivitet som gjorde mig stressad från första början. Det är svårt, men det funkar.
68 svar
Jag jobbar på det men oj vad svårt det är! Har tagit ledigt flera dagar under jul och nyårshelgen men blir vansinnigt stressad och får dåligt samvete när jag inte gör något. Varför skall det vara så svårt att bara ta det lugnt och njuta?
Stress beror på olika saker. Den typ av stress som grundas i något som man inte kan se en ände på och som man själv egentligen inte kan påverka, det är en farlig stress. Då måste man förmodligen tvinga sig att vila emellanåt och se till att varva ned och ta det lugnt.
Stress som man ser en ände på och som beror av något som kan och ska bli färdigt, exempelvis en magisteruppsats eller en rapport eller en krönika, kan man dock hantera genom att jobba undan och göra färdigt. För när man är färdig så kommer lugnet och ledigheten och då kan man vila ut. Det finns inget värre än att tvinga sig till ledighet, när man vet att man egentligen inte har tid.
Håller med!
Och stress man får av sådant man innerst inne inte vill göra är naturligtvis inte nyttigt. Om den enda glädjen med ett arbete är “jag lyckades möta deadlinen – sjutton vad duktig jag är!”, så ska man inte lura sig till att tro att man trivs med det man gör.
Vi skulle alla behöva bli bättre på att vara i nuet. Som barn kunde vi det. Barn kan. Det är mycket bra vi glömmer när vi blir vuxna!
Under min mammaledighet har jag gått ner ordentligt i varv. Jag bävar lite grann för att börja jobba snart igen. Mitt jobb är en ständig kamp mot stressen. Nu när man har barn har man ju dessutom viktigare saker på prioriteringslistan, då blir det än mindre tid över att jobba av stressen. Vi får se hur det går.
Jag önskar att jag kunde pusta ut och vila lite – sedan när min uppsats inte laddas upp på kurswebben i tid skylla på att jag behövde vila lite. Sedan när CSN ringer och frågar varför jag inte examinerat min senaste kurs och undrar vad jag sysslat med istället(jobbat…) säga att jag behövde en stunds vila. Sen när jag inte alls förstår någonting av vad de vill att jag ska svara på, trots att jag läst på så mycket, så mycket – på tentamen framför mig, luta mig tillbaka och vila en stund.
Sedan plötsligt är jag 25 år och med skulder upp till öronen – och arbetsgivaren undrar vad jag sysslat med de senaste sex åren, då betygen tryter och omtentorna överlappar varandra(och ett program som egentligen skulle tagit 4,5 år – tagit 6 år) – ja, då skulle jag kunna svara att jag vilat däremellan. Så skönt det var!
Tänk om det vore så skönt att jag inte behövde träna(jag lever ju ohälsosamt och blir fysiskt svag annars), jobba(CSN skapar inga juristkursböcker), åka hem så ofta som möjligt(annars sliter jag ju ut mig själv säger mamma), skapa ett kontaktnätverk – genom att ständigt socialisera och umgås med bekanta, läsa böcker(för det är ju det jag egentligen brinner för) och pussa lite på min pojkvän(för vi behöver ju också kvalitetstid) – utan bara vila ut lite. Inte stressa. Ta det lungt.
Kanske är det så enkelt att det är lugnet som gör mig stressad – för att jag vet att jag inte kommer undan allt det där andra som faktiskt gör mig stressad och som kan göras någonting åt. Allt det där som bara MÅSTE göras.
Suck.
Oj vad jag känner igen mig i det du skriver! Precis så är det för mig med.
Åh samma här. Precis så.
Så sant! Det är som att ett helt nytt liv uppenbarar sig när man är ledig och man tänker på just såna där saker. 🙂
Eller så är man stressad och vet mycket väl om det och försöker dra ner på takten. Men då kan det hända att saker skiter sig, att det man inte gör när
Man försöker dra ner På takten blir en hög och så försöker Man hinna ikapp på den tid man har för man får ju inte göra övertid för ekonomins skull. Och till följd så blir kvalitén sämre och så blir man ledsen för
Man är egentligen ambitiös men har för lite tid för de uppgifter man förväntas hinna och till följd av det funderar man på karriärsbyte fast man egentligen är bra på sitt jobb och gillar det.
Lugn är bra, helande och hälsosamt. Och svårt. Brukar försöka att vara närvarande i allt det jag gör, tror minsann att det kallas för mindfulness. Lycka till med passiviteten, en viktig sysselsättning!
Det är tråkigt att vi lever i någon slags kollektiv känsla av att duktig duger, och den som jobbar får äta. Det är klart att man måste ta ansvar för sitt liv och människor runtomkring, men det är ju inte detsamma som att ta det lugnt ibland och ändå veta sitt värde. Vad ska det bli av vår generation när vi hamnar på hemmet undrar man, när någon annan plötsligt måste klä och mata oss och vi behöver andra för vår överlevnad. Jag hoppas vi kan lära oss vilka vi är innan dess – först och främst för att det kanske är ett helt liv fram till den dagen, och det är mycket göttare att gå igenom livet utan att stressa efter något som man ibland inte ens vet vad det är. Jag försöker lära mig att tysta den där rösten som säger att jag borde göra så mycket mer, och istället bestämma mig för att “jag kan njuta av den stunden i soffan, när jag nu ändå sitter här”. Det är svårt men ibland går det, för att citera lite…
Ibland måste man göra ingenting för att ha tid att känna efter att man finns…
Ja det där med självinsikt har du fullkomligt rätt i!
Kloka ord och jag nickar igenkännande!!
Sitter och grinar av stress så mascaran rinner, känner att jag inte räcker till eller är på rätt plats. Försöker jobba mer och mer, för att få det att ta slut, men det gör det ju inte. Inte konstigt att jag sitter här och känner som jag känner. Så jag ska jobba på det – och försöka att inte känna att hela världen vilar på mina axlar. Klok insikt är vad jag ville säga – och att jag behövde läsa detta precis idag. Precis nu. Så tack för att du säger/skriver detta och får mig att må bättre.
Jag är precis likadan! Som du skriver, världen vilar inte på dina axlar. Eller mina. Ta hand om dig!
Tack detsamma Anna! Stor Kram!
Bra formulerat! Det är viktigt att ta hand om sig och om familjen och om det som verkligen betyder något. Jobbet är ju viktigt och måste förstås skötas bra, men för de flesta av oss är det inte våra arbeten vi kommer att minnas när vi är gamla och tänker tillbaka på våra liv. Att hinna andas, leva i nuet och njuta av vardagen är ett bra nyårslöfte. All den tid som springer förbi är ju livet. Det är lätt att glömma.
Precis vad jag behövde. Tack!
Det svåraste är just att vara passiv. Något inom mig stretar emot och säger att det är fel att göra så – jag måste ju göra annat för att vara nyttig. Efter fem minuter i soffan hittar jag ofta mig själv i köket, funderande på vad jag skulle kunna göra.
Den här föreläsningen handlar om just det här:
http://petnoga.blogspot.com/2011/12/myths-of-overworked-creative.html
Fick mig EN otroligt stressfri dag när dagmar vällde in över landet.. ingen ström inget vatten.. Vi tände ljus i hela huset och i kaminen sprakade ständigt en brasa. Jag bara satt och sov i en fåtölj i köket. Otroligt härligt. Även om jag inte har ett “pappersjobb” med massa uppgifter känner jag att jag blir stressad. Otroligt dumt. Vi borde halvera arbetsdagarna, då skulle fler ha jobb också 😉
Jag tränar på min förmåga att göra ingenting. Vilket betyder att försöka flyta runt. Inte vara så förbaskat duktig. Utan kanske förlora mig själv i en bra bok eller helt enkelt sitta och titta ut genom fönstret på fåglarna.
Det som är mest irriternade i kråksången; det verkar inte som om vi som stressar hinner mer med än de som låter bli.
Oj, så mitt i prick. Alldeles riktigt! Detta är precis vad jag själv jobbar på.. Har riktigt svårt för att bara vila.. För min del kommer rastlösheten krypandes på nolltid och sedan får jag dåligt samvete för att jag inte gjort något vettigt (om jag nu lyckats sitta ner i någon timma…). Riktigt bra funderare! Kan lova att du väcker mina tankar på nytt, dags att ta det hela på allvar och ge hela grejen ny energi och kämparglöd – hade ju varit trevligt om jag kunde lyckas vila en gång utan dåligt samvete 🙂
Tror bestämt att du hjälpt mig formulera ett av min nyårsmål, så får det bli. Man tackar!
Bra och viktigt inlägg! Man behöver också ställa sig frågan – varför är jag stressad och är det värt det? Beroende av svaret så kanske man behöver ändra någonting. Kanske sina mål, antalet aktiviteter, den praktiska hanteringsstrategin eller hur vi själva i tanken bemöter det som stressar oss. Ett viktigt ämne som jag tror behöver luftas mer!
Visst är det skönt att sitta ned och göra ingenting! Om man dessutom har något vackert att titta på, t ex vacker natur, är njutningen ännu större 🙂
Du har helt rätt. Och ja, jag är precis likadan. Det här med att inte inse stressen… emellanåt hamnar jag i djupa svackor, för att jag inte inser att mitt tempo är alldeles för högt. Man kan nästan säga att jag går in i någon sorts minivägg. Än så länge tar det bara nån vecka av vila för att jag ska repa mig, men är rädd att det blir värre. Jag måste lära mig att hantera det tidigare!
Jag ser vår stressade tillvaro till stor del som ett samhällsproblem. För det är inte alltid lätt att lyssna på sitt egna behov av att sakta ner, när allting runtomkring en skriker “öka, öka, öka farten!”. Sex timmars arbetsdag är ett steg i rätt riktning! Och en förmåga att lyssna inåt, vid rätt tidpunkt.
oj vad jag kände igen mig….jag har under en längre tid trott att jag har haft allt under kontroll…när det blir lugnt omkring mig så blir jag rastlös…det var då jag insåg att jag var stressad fast jag trodde att jag var lugn…numera tränar jag på don’t be hasty (taget från Sagan om ringen)..än så länge fungerar det relativt bra..som sagt ett dagligt arbete för mig att kombinera stressen med lugnet
kram Åsa
Jag stressar aldrig. Det kanske ger något positivt för vissa människor…en drivkraft eller så… men inte för mig, så jag har valt bort det. Känner mig nästan aldrig stressad vare sig på jobbet eller hemma. Ekorrhjulet, nej tack säger jag!
Intressant. Jag tycker inte alls att folk går runt och tänker “phew vad tur att jag inte är stressad i alla fall” utan mer att “stress” har blivit ett modeord som alla slänger ut sig men som få egentligen är. Vissa jobbar, hämtar barn och lagar mat när dom kommer hem och tänker att oj, vad stressad jag är – men kom igen, det är ju knappast något att bli stressad över, det är ju en vanlig vardag. Det jag tror kan vara problemet är att man tänker för mycket över allt som ska göras istället för att bara få det gjort, så där tror jag inte alltid att släppa allt och vila är en särskilt bra lösning. I mitt huvud låter det mer logiskt att sluta grubla, sluta klaga och sätta igång med sakerna som måste göras – sen kan man ju strunta i mindre livsnödvändiga saker som att pynta tårtan till helgens fika (ett exempel på sånt som jag själv kan bli stressad av att jag känner att jag måste hinna) om man nu känner sig så stressad. Allt handlar ju om prioritering, har sällan hört välorganiserade och realistiska människor klaga över stress – önskar själv att jag vore sån…
Exakt! Jag är sällan stressad, men de gånger jag KÄNNER mig stressad är dagarna då jag tar det lugnt och bara ligger på soffan och TÄNKER på allt som ska göras. Saker som egentligen bara skulle ta några timmar (läsa den där boken, skriva på uppsatsen, diska och leka med katten…) Så länge man gör saker istället för att bara tänka på dem så behöver man ju sällan stressa… Att genomföra saker och avsluta saker gör dessutom människan lycklig, det frigörs lyckohormoner när man slutför sina uppdrag så att bara ligga på soffan och “stressa av” ser jag ingen vits med. Vem blir lycklig av att lata sig?? Nä… sova gör man på natten när alla ens sysslor (som gärna får fylla dagen) är avslutade.
Estoy de acuerdo! Fast det gäller inte alla stressade människor!
Så otroligt klokt. Redan när jag började jobba sa en överläkare till mig “tro aldrig att du kan jobba dig ur en för stor arbetsbörda”. Så sant, för hur snabbt man än jobbar finns det alltid mer man kan göra inom vården och till slut är man utbränd och kan inte göra något alls. Jag är en sån läkare som måste få lite mat i magen emellanåt och måste kissa i alla fall någon gång på arbetsplats för att kunna jobba med empati. Sån är jag och det är mig dom har anställt.
Man måste själv se till att man jobbar i en takt som gör att man orkar länge. Ingen annan gör det åt en.
Kramar
som ensamstående är det ju inte så lätt att hitta en lucka att vila i. Däremot får man försöka lyssna in Gud i sin vardag, som just nu tillexempel så håller han på o lär mig att inte stressa, genom att förstå att stress inte gör saker snabbare..
Hej!
Jag måste säga att reklamen som blinkar stör mitt läsande, jag vet inte om det bara är jag, men jag har svårt att koncentrera mig på det du skrivit! Lite synd, du kanske borde fundera på det ifall ditt primära syfte med bloggen är att man ska läsa texterna eller kolla på reklamen. Jag gillar ju din blogg, så jag tycker att det är lite synd att det blivit lite jobbigt att läsa den.
Allt gott,
Anna
Är/har oxå varit så. Bestämde mig för att ta HELT ledigt över nyår för att få åtminstone ett liitet andrum. Helt stängt av mailen men svarar i telefon (som dock är kopplad på ledighet). Det som slagit mig mest är att även alla andra verkar tycka att det är konstigt att man bara är ledig. Samma meningsutbyte i alla tre samtal idag:
-Men, vad GÖR du den här veckan??
-Är ledig.
-Ja, men vad GÖR du?
-Är hemma
-Jaha… Men.. Du fixar med huset och så då?
-Ja, det kanske jag gör… (sagt för att jag inte tycker jag ska behöva förklara eller motivera vad jag gör på mina välförtjänta lediga dagar).
Rätt knasigt va…
Jag undrar också vad du gör då? Kollar på tv? Sover? Hur svårt kan det vara att svara på vad du gör? Att bara stirra in i en vägg känns ju inte heller vidare hälsosamt…
Varför inte?
Tycker det kan vara himla skönt att bara ligga på sängen och stirra i taket ibland.
Hear hear!
Så sant! Passivitet är underskattat. Kan vara svårt, men jag ÄLSKAR att bara göra ingenting. Händer dock inte så ofta…
Puss från stresspsykologen
Hej!
Tack för en superblogg!
Ofta tror jag att man är väldigt medveten om stressen man har inom sig, det är ofta den inre stressen som gör en dålig, de inre kraven som oftast är alldeles för höga för att bara realistiska. Att ha ett spännande jobb som är utvecklande, bra betalt och roligt, samtidigt ska man vara en bra vän till sina kompisar, träffa föräldrar, syskon och släktingar, vara en bra fru/sambo till sin partner och vara en fantastisk mamma till sina barn, samtidigt som man ska träna, läsa, renovera huset, sköta hushållet. Det är en ekvation som oftast inte går ihop. Oftast lyssnar man till dem där inre rösten “jag måste” lite för mycket, och allt handlar om ens egna krav på sig själv och en slags bekräftelse inför andra.
Det är viktigt att bekräfta sig själv och intala sig att man faktiskt äh bra som man är, man MÅSTE inte ( iaf inte hela tiden).
Jag har (av egen erfarenhet) fått lära mig hur hantera alla dessa inte krav, och det är inte lätt, i synnerhet om de är en del av ens person. Tips är att gå till en duktig KBT-terapeut, det är väldigt givande och lärorikt. Gör sånt som är kul och som ger mycket energi. Hitta EN aktivitet som man älskar och gör det ofta ( ex ridning, fantastisk terapi). Om stressen är att man måste jobba väldigt mycket för att klara sig ekonomiskt för att boendet är dyrt. Byt till ett billigare boende, det går om man bara vill. Är jobbet stressen, ryt ifrån, säg upp sig. Förverkliga en dröm och gör det man egentligen vill.
Det går att förändra en situation, men det kräver jäkligt mycket jobb, vilja och en tro.
Jag vet, jag har gjort allt det där… Stressen finns där ibland, men mindre och mindre för varje dag ;)… Det är en förbannat härlig känsla, när man väl bestämt sig att göra något åt det, och det faktiskt inte finns någon återvändo…
Tack för ordet, kram!
visst e livet himla svårt fast ibland så gudomligt lätt, tur att de där ibland ibland infinner sig
Jag var passiv mest hela julen, men fy vad det kliade i fingrarna. När man är fostrad i ett samhälle att alltid prestera mer så blir det svårt att sitta och bara vara. Men jag gör som du, tränar på att bli bättre. Och vad skönt det är att bara sitta still ibland…
Stress är aldrig bra, stress är bara negativt. Jag tror jag är allergisk mot stress, började min jobbkarriär som 14 åring gick in i väggen av stress vid 22 år, är nu 30 år & inser att det var bra jag fick uppleva allt det negativa med stress. Så jag kan försöka leva utan det, även om det är svårt. Men vi har ju bara 1 liv!
Folk tycks glömma bort att livet är fullt av möjligheter och alternativa vägar. Jag är fast besluten att man själv väljer sitt öde. Mycket tycks omöjligt. Men tänk på alla möjligheter.
För mig finns positiv stress. Det är under den som de kreativiteten tar fart och bästa jobben blir gjorda.
Min mormor sa ofta “lägg dig ner o låt livet gå över dig”. Det tror jag är bra att göra ibland 🙂
ö.. fel plats att skriva detta på antar jag, men tyckte du skrev nånstans och frågade vad vi tyckte du skulle skriva om. Och jag kom bara på att jag tycker att det är gött med folk som vågar va redigt seriösa. Det är lite pretentiöst att vara seriös liksom, inte så många som vill vara det. Man kommer liksom inte undan hur som helst när man varit på riktigt.
Fast blandningen är fin. Tramsigt är trevligt, roligt är roligt och onödigt kan vara befriande. Det seriösa ger dock en skön tyngd så att allt bara inte flyger iväg… om jag får säga det själv. Ja det har du ju nu med.
Vad vill man veta annars… tjaa.. det mesta pratas det ju om överallt. Vad pratas det inte om? Sånt som det är besvärligt att prata om. Sånt skulle dock förstås vara desto intressantare att läsa om. Lur’t det där. Fridens!
Helt sant! Utan de verktyg jag fått med hjälp av mindfulness vet jag inte hur jag skulle klarat vissa perioder förra året. Att sitta med bara sig själv, är svårare än vad man tror. Jag tror ofta att vi använder oss av aktivitetsflykt för att undvika möta oss själva.
Jag mår bra men i alla fall jag behöver ständigt säga nej. Nej till att ha det “perfekta livet” (överprestera gällande karriär, matlagning, träning, städning). Jag tillåter mig att vara lat och att ta det som någon annan tycker är genvägar. Accepera att jag inte kan göra allt eller vara med på allt. Jag jobbar och älskar mitt jobb, och på fritiden gör jag mest saker som jag verkligen vill göra. Inte för att någon förväntar sig att jag gör det. Det är mitt recept på att må bra och inte stressa på ett negativt sätt.
Jag blir stressad av träning. Tycker att hela kvällen försvinner och matplaneringen blir jättekonstig de dagar jag försöker planera in träning.
Det är jättedumt, för jag vill så gärna att träningen skall vara något som jag längtar till, en stund för mig själv, men det är det inte.
Så är det för mig med.
Jag blir stressad av att kvällen är uppbokad.
Kloka ord!!!!
Det ligger mycket i det som du säger och tyvärr är det väl så att det är lättare för någon annan att se det där än för den som själv är mitt uppe i karusellen.
Jag som själv är hemmafru och dessutom inte har barn har ju relativt lite stress medan min man stressar desto mera. Själv säger han att han trivs bäst när det är så, men jag försöker ändå så gott jag kan att dämpa det hela.
Jag kan även märka på mig själv att jag drivs med lite i hans tempo och oroar mig för hans problem osv.
Lite lagom med stress mår man inte dåligt av men när det tar överhanden blir det annorlunda.
Kram Mrs G
Jag saknar en vinkel i ditt inlägg, men i och med att du är frilansare så är det inte konstigt om vinkeln saknas. Jag lägger till den, när arbetsledning/chef inte förstår/ser den stora arbetsmängden hos sina anställda. Då finns risken att stressen normaliseras och förväntas för att arbetet ska utföras. Naturligtvis bör den anställda ha sådan kommunikation med sin chef att de kan diskutera och förändra intensiv arbetsbörda, men så är det sällan. Istället tas hög arbetsbelastning som självklar och förväntas hanteras av den anställde.
Mycket bra! Konstigt att man behöver påminnas om sådana självklarheter…
Tycker du har lite fel angående det här med träning Clara. För mig är det inte stressande att träna mycket, det är tvärtom en nödvändighet för att vara pigg och orka med vardagen. Det är vila och avslappning för mig att springa en löprunda efter jobbet istället för att bara hasa ner i soffan. Känner mig aldrig så lugn och harmonisk som då. Dessutom får man myror i benen när man har ett kontorsjobb och sitter still hela dagen, det är helt enkelt nödvändigt att röra på sig. Man sover bättre, vilar passivt bättre, och man blir mycket piggare och full av energi. Så jag tror inte din filosofi passar in på oss kontorsråtter, så jag säger tvärtom ni stressade kontorsarbetare (och andra också för den delen) träna mer istället när ni är stressade inte mindre. 🙂 Däremot så håller jag med om att lösningen inte är att jobba mera, det kan aldrig vara en bra lösning!
För mig börjar stressen när jag var föräldraledig och nu när jag jobbar börjar stressen när jag kommer hem. Älskar mina underbara ungar men jag får aldrig tänka en tanke färdigt innan det är något nytt som det frågas efter eller om, tusen frågor som mal och mal. Jag kastar i mig maten för att kunna hjälpa älsklingarna, de små som inte klarar sig själva. Pappa finns alltid där utan honom skulle jag ge upp. Men vad underbart det är att komma till jobbet och stänga dörren till kontoret och njuta av tystnaden och gå på toa med stängd dörr.
Klokt sagt, de ska ja börja tänka på!
Visa ord. Det tror jag är rätt övergående av västvärlden att ha problem att vila när allt handlar om vad man presterar.
Klokt och tänkvärt, gillar att läsa allas kommenterar angående detta också. Mycket viktigt ämne.
Intressant!
Det där med stress ja… Eller att inte stressa. Jag jobbar på det jag med. Är stolt över mig själv som på nästan en dag och en kväll knåpade ihop min rapport utan att vara alltför stressad som jag vanligtvis är. Att inte hinna, att måsta… Den där tiden som ständigt jagar en. Men från förra året bestämde jag mig att säga nej till saker. Att inte få dåligt samvete för det jag inte hinner (går sådär men jag försöker). Och ta hand om mig. Det finns bara en mig.
Nu är det här inte mitt i prick i vad du skriver, men jag måste tipsa om dokumentären “the big silence” från BBC: http://www.youtube.com/watch?v=L_zDtdYu3mA
Jag började tänka på den när jag såg kommentarerna om hur det tar emot att vara stilla och kunna njuta istället för att känna att man måste göra något. Jag är inte troende, men jag tror verkligen på det som sägs i inledningen “Duanting as it may be, we all need silence. When we enter regularly into silence we start to see things with greater clarity and especially I have come to know myself and come in touch with that part of myself which is the deepest part – my soul”
Jag tror på att man mår bättre av att vara stilla och vila, på riktigt emellanåt. Att många tenderar att “fly” från sig själva och tankar som ger en ångest, och därför kan det där ekorrhjulet av stress sättas igång, och man blir “beroende” av att hålla igång. Har sett många i min närhet göra så, och även jag själv för några år sedan.
Jag lärde mig att koppla av genom att göra saker långsamt. Det började med löpningen. Istället för att pressa mig och tänja mina gränser, så lade jag av pulsklockan och började springa långsamt, och gick om jag blev trött (istället för att pressa mig ytterligare). Sedan på Friskis utegympa låg jag och tittade på molnen när de andra gjorde sit-ups, etc. För mig var det här revolutionerande. Inte alltid göra mitt bästa. Att spara arbete till morgondagen istället för att stanna sent och göra klart. Promenera i naturen i behaglig takt istället för maxfart för att få upp flåset. Det är tre år sedan detta började och jag njuter fortfarande av att vara så “anarkistisk” att jag bryter mot mina egna regler som skapats för att jag tidigare bedömt mig efter mina prestationer, och inte för vem jag är.
Oj, va sant det där var! Tänk vad saker blir tydliga i det skrivna ordet. Jag har tänkt så många gånger att jag borde jobba istället för att ta den där lediga dagen! Men jag tar den ändå, men jobbar över innan! Nu får det vara slut på det!! tack Clara!