Stressade människor är intressanta på det sättet att de saknar självinsikt. De tror inte att de är stressade. Eller jo, lite grann, men att de ändå har allting under kontroll. För när det är för mycket på jobbet så går de bara in och jobbar extra några kvällar och då känns det genast bättre. Stressen dämpas. De jobbar lite hårdare, skyndar sig lite mer, tränar lite extra. Och då får de en liten ficka av lugn inuti sig. Och så andas de ut och tänker, phew vad tur att jag inte är stressad i alla fall. Jag har koll på läget.

Det är inte fel att träna om man är stressad – det är bra! Och att jobba undan när man har en stor aretsbörda är heller inte korkat. Men om lösningen på stress alltid är aktivitet- till och med mer av samma aktivitet som skapat stressen -tycker jag att man ska ta sig en funderare. Är det verkligen en åtgärd som avstressar? Eller kanske subventionerar den bara att man fortsätter leva med ohälsosamt stor arbetsbörda?

Är man så stressad att man inte kan njuta av sin ledighet utan att först anstränga sig än mer för att kompensera. Ja då kan man ju undra om det inte vore bättre att bara strunta i ledigheten helt? För att slippa besväret.

Hur vet jag det här? Jo för att jag är precis likadan. Men jag jobbar på att åtgärda det. Hur jobbar jag med det? – Genom passivitet. Genom vila. Inte genom mer av samma aktivitet som gjorde mig stressad från första början. Det är svårt, men det funkar.