Ett av de bättre uttryck en nybliven småbarnsförälder kan lära sig är “det avgör jag”. Så många vill lägga sig i hur man sköter sitt barn. Och även om det är i all välmening kan det skapa en stor osäkerhet hos föräldrarna.
En av de första promenaderna jag gick med lillen kom det fram en ytligt bekant som stack ner handen i vagnen och konstaterade att lillen var för lite klädd. Det var han inte, eftersom jag nyss konstaterat att han var varm, på gränsen till svettig. Eftersom att jag visste det blev jag inte osäker utan ignorerade hennes kommentar. Men hon envisades. Ojoj vad han måste frysa…kära nån…ska du inte sätta på honom en till mössa? När hon för tredje gången påpekade att han var för lite klädd sa jag med myndig stämma – Det avgör jag. Då blev det tyst. För det var ju sant. -Det avgör jag. Och det borde hon lite på: En normalbegåvad människa kan bedöma om en bebis är lämpligt klädd och dessutom kommer den anstränga sig för att avgöra det. Den höga tanken är man skyldig nyblivna föräldrar.
Jag vet inte vad det är med många mammor? De verkar oförmögna att förstå att precis lika mycket som de älskar sina egna barn älskar andra mammor sina barn. Och vill dem gott. Bara för att man själv fostrat sina barn och tycker att man lyckats, betyder det inte att man vet hur man ska fostra andras barn. Det är tvärtom bäst att hålla mun tills kunskapen är efterfrågad.
Själv har jag valt ut ett par tre erfarna föräldrar i min närhet som jag litar på. Som jag frågar om råd när jag är osäker på något. I övrigt behöver jag inga råd. I övrigt klarar jag mig alldeles utmärkt. Jag är vis av erfarenhet efter att ha haft problemhund. Folk som inte hade en aning om någonting la sig i och kom med beskäftiga råd, som gjorde mer skada än nytta. Framförallt för att det fick mig att tvivla på min magkänsla och min kompetens. Tänk vilken nytta jag hade haft av ett myndigt – det avgör jag när de kom där, med händerna på ryggen, och ett ogenomtänkt omdöme på läppen.
Det avgör jag är en fras som sätter punkt. Som inte utmanar till konflikt, men tydligt ger budskapet hit men inte längre. Det är förälderns säkerhetsavstånd till omvärlden. Det funkar som magi.
Podd: Som trebarnsmorsa blir jag mindre mammaskammad – äntligen!
141 svar
stämmer bra det där,andra lägger sej i rätt så mycket och oftast är det mor/far föräldrar och äldre människor som helst gör det…men i sista hand är det föräldern själv som gör enligt hur den ser saken bäst!!
Har inga barn, men är också vis av erfarenheten med en problemhund. ALLA har verkligen en åsikt, även de som inte har egna hundar. Märkligt det där…
Jag sku nästan säga att _speciellt_ de som inte har egna hundar eller barn…
Jag har inte egna barn (dock haft hund hela livet) och ska också ta till mig av rådet. DOCK skulle jag, som svar till Niina vilja säga att en person som inte har barn, på vilket sätt blir den per automatik diskvalificerad att tycka/tänka/ha åsikter? Tycker att det där är en ganska kontigt inställning att ha faktiskt.
Det gör en inte diskvalificerad till att ha en åsikt att inte ha barn, och det är det ingen som har påstått, men däremot kanske man inte kan komma med en åsikt om just hur det är att få råd som man inte vill ha från andra föräldrar.
Detta lägger jag in på listan över mycket goda råd då jag blir förälder om några veckor!
Och tänk så skönt att ha samma sunda förnuft i resonemang med barnet självt! Att veta – det här är en vuxenfråga, jag/vi föräldrar bestämmer och tar ansvar. /Pingla
sitter och tentapluggar i norge (och behøver pauser, læser då din finfina blogg, ska snart ha tenta om bla cirkulationen). och appråpå det dær med att klæ barnet så att det inte fryser men istællet ær supervarmt ær inte så bra. før barn kan inte reglera sin værme som vi vuxna kan och det ær faktiskt bættre før barnet att vara lite før kallt æn att vara lite før varmt…
En fras att använda i många lägen, inte bara när det gäller barn och hundar. Lita på sin egen smarthet – mycket smart.
yes!
Jag tänkte samma sak. Den frasen kan man använda i många sammanhang! Även riktat till en själv, när man inte kan låta bli att tvivla på sin egen förmåga att avgöra vad som blir bäst i olika situationer. Det avgör JAG. Basta.
Åh det är då himla sant. Men även jättekonstigt att behöva bli påmind om. Tack, söta du!
Hej hej, vilket bra & viktigt inlägg! Det måste kännas förnedrande att som nybliven förälder hela tiden få en massa omyndigförklarande påhopp när man vet att man har gjort enligt konstens alla regler! Även fast det de säger är med välvilja så är det så himla onödigt!
Inte för att detta är jätteviktigt men det verkar som att tiden inte stämmer här på bloggen! Första inlägget är från idag, kl 11.26 står det… Men min klocka(och alla andras också skulle jag tro!) är inte mer än 10.41!
Jag tror din klocka går fel 🙂 ser du vilken tid din kommentar postades? Långt efter tio..
Jamen det var ju det som var så himlans märkligt. Klockan var ju bara 10.41 när postade! Och på ditt inlägg står det 03.57 fast klockan bara är kvart i fyra nu! (Har dubbelcheckat med televisionen och min klocka går rätt!) Klockan i bloggen går helt enkelt en timme före!
Eller så är det för att jag är i Finland och ÄR 1h före då jag skrev det 😉
Helt rätt där!! Det kan jag behöva använda både till bekanta, okända och min egen mamma 😉
Vilken bra reflektion Clara! Kan tänka mig att använda den frasen när jag kommer ut som lärare i en alldeles egen klass och föräldrar ska komma och tycka o tänka om hur jag undervisar. Jag vill ju mina elevers bästa och skulle ta ganska illa upp om någon inte litar på mig och min profession! Jag har ju läst 4 år på universitetet for crying out loud! Jag avgör själv, alternativt i samråd med andra lärare som känner mina elever, på vilken nivå jag ska lägga undervisningen och hur jag ska bedriva den. Det avgör jag.
Tack för en fin blogg vill jag lägga till också.
Kram från mig!
Fast jag kan tycka att det är rätt viktigt att kunna ta in också föräldrar och elevers åsikter och inte stänga öronen för dem. Det är rätt lätt som lärare särskilt som färsk att felbedöma enskilda elevers förmågor och svårigheter. Jag säger inte att man skall göra om sitt upplägg omedelbums men ändå ta in och reflektera och hela tiden visa en öppenhet och lyhördhet mot föräldern.
På vilket sätt motstrider sig det att man är utbildad, preffesionell och att man kan ta in råd? Det man är skeptisk till är inte att TA EMOT råden, utan alla som i all hast sk apracka på andra de där råden.
Utvecklingssamtal:
Lärare: Love behöver gå på extramatte.
Förälder: Nej, det behöver han inte. Det avgör jag.
Lärare: Du förstår inte. Love ligger efter. Det avgör jag.
Förälder: Nej, nej, nej! Love har inte tid med sånt. Det avgör JAG!
Lärare: Men hallå jag har utbildat mig och vill barnens bästa, jag avgör!
Förälder: Nej men hallå jag vill min son bäst och vill honom allt gott i världen, DET ÄR JAG SOM AVGÖR!
Hahahaha! Klockrent tycker den andra Tove (som faktiskt inte är samma) kanske har jag hittat min själsfrände. 🙂
Hehehe, för en sekund blev jag lite nervös att jag själv i något obevakat ögonblick skulle slängt iväg ett klockrent om mitt eget skämt. Tills jag insåg att jag inte är ensam i världen om mitt namn. //ev. själsfrände
Som lärare får jag ont i magen när jag läser detta. Jag har mött elever som gått på knäna i skolan eftersom de har någon slags inlärningssvårighet men där föräldrarna tvärvägrat att ge sitt godkännande till en utredning. I vissa fall kommer eleverna att få vänta till de är myndiga och kan bestämma själv innan de kan få adekvat hjälp. Tyvärr är det alldeles för sent i många fall. Föräldrar är inte alls alltid de som bäst avgör sådana här saker. Låt oss hoppas att eleven i exemplet faktiskt klarade matten i slutändan och inte bara blev förvägrad hjälp eftersom hennes mamma vägrar inse att just hennes unge har behov av extra stöd.
Och jag som förälder mår också dåligt av den här diskussionen. Vad är det för dumheter? Vare sig lärare eller föräldrar bör rörande skolan hojta “Det avgör jag”.
Någorlunda normalfungerande föräldrar känner sina barn bäst, lärarna känner dem bäst i skolmiljö. Det absolut enda rätta är att få till ett samarbete mellan hem och skola om skolsituationen inte är tillfredsställande. En lärare som berättar för mig som förälder att hon/han har 4 års utbildning och därför vet bäst skulle förlora mitt förtroende snabbare än kvickt. Lyhördhet och ödmjukhet samt en äkta önskan om barnens bästa och en öppenhet för kommunikation är vägen till lösningar.
Jag är själv mamma till 2 barn som har/ har haft olika slags problematik i skolan, varav ett barn med diagnos. Hade lärarna försökt skriva mig på näsan med utbildning och erfarenhet hade jag gått i taket. Istället har de behandlat både mig och mina barn med lyhördhet och respekt, vilket bidrar till att jag har 100% förtroende för dem. De har bevisat sin kompetens, och även sina goda avsikter, och har samarbetat med mig runt mina barn och det är verkligen guld värt.
Det var just det jag tyckte det där exemplet (som jag tolkade som ironiskt) var ett så bra exempel på. Hur fel det kan bli om när man som lärare/förälder/vad-som-helst-egentligen inte vill ta till sig eller ens lyssna på andras råd och åsikter för att man tror att man alltid vet bäst och avgör bäst själv vad barnen behöver.
Om det var någon som missuppfattade min lilla konversation så tyckte jag mest att det var kul att retoriken “det avgör jag” blir fullständigt meningslös om det finns flera personer som alla tycker att de har mest befogenhet att avgöra. Typ en mamma och en pappa. Eller en lärare och en förälder. Och man kan verkligen föreställa sig att föräldrarna till lärarstudentens (som kommenterade först) framtida elever inte kommer ha inte har samma åsikt om vem som avgör “mest”.
Vem som har mest rätt i om Love ska gå på extramatte eller inte går väl inte att avgöra baserat på den där konversationen, eller? Men eftersom Love är min fiktionära karaktär bestämmer jag att båda hade rätt då Love behöver lite lagom med extramatte, förslagsvis varannan vecka, och att det därför hade varit mest fördelaktigt för Love om de lyssnat lite på varandra….
Helt sant! Men är inte det här ett gammal inlägg..? #trogenläsare
Jag tyckte också att det kändes bekant på något sätt…
Tror jeg leste om det i et mamma-blad 🙂
Så bra, och rätt. Fint tips!
Himla bra skrivet och så sant så! Och barn är faktiskt olika, bara för att exempelvis kläderna ett barn har på sig är för kalla för honom/henne kan de samtidigt vara alldeles för varma för ett annat barn! Jag önskar att jag hade varit lika bra på att säga ifrån när plutt var liten, men jag blev mest förvirrad avv alla “goda råd”. Men nu för tiden är det iallafall ingen som kan komma och säga att jag gör rätt eller fel, jag har tuffat till mig 😉
Jag har inte barn men tänkte precis på det du skrev, precis som vuxna torde väl barn kunna ha olika temperatur. Jag har en vän som är mycket varm av sig. När jag tycker att min lägenhet (som också är ganska varm) är skön håller h*n på att ångkokas.
Jag kommer att ta till mig mig detta. Är lite trött på (framförallt) kvinnor som ska vara någon slags hönsmammor åt allt och alla. Jag är 30 och myndig, jag fixar detta.
Bra uttryck:) Det ska jag också använda, även om mina barn är betydligt äldre. De “välmenta” råden slutar inte att komma bara för barnen blir större…
Tusen tack kloka du för ditt inlägg!! Sitter & väntar på mitt första lilla mirakel & har funderat så mycket på just detta!
Tack för ett bra tips! Det ska jag spara för framtiden 🙂
Så sant!
PRECIS samma sak hände mig. Var ute med nyfödingen i MÅNGA minusgrader (i Umeå!) men det var VARMT i vagnen, det hade jag känt och bebisen var på gränsen till svettig trots att han bara hade tröja, sparkbyxor och en tunn mössa. Han låg i sovpåse som var minst sagt varmt. En släkting i 50-årsåldern blev helt förfärad och skulle ner med handen i vagnen. Jag blev rejält dumförklarad av henne och hon sa att man minsann måste klä sina barn – annars blev de förkylda…. Jag sa ungefär som du och sa att jag faktiskt vill mitt barns bästa och att sovpåsarna kanske utvecklats lite på de 40 år som gått mellan hennes och mitt barn.
Alla kan uppfostra allas barn….. tror de. Särskilt de som inga barn har är min erfarenhet. Nu – när bebisen är en välartad tonåring är jag nöjd över vår uppfostran men vår väg var just VÅR väg. Den passade vår familj och den passade honom.
Håller inte med om det där med att de som inte har barn är värst… tycker de som har barn som är vuxna sedan länge är hemskast. De har glömt så mycket och det var mycket bättre på deras tid. Har man inga barn har man ju ingen aning om hur varmt eller kallt barnet ska vara eller hur många lager kläder som ska på. Oftast tittar man inte på det heller. 😛
Nej, ok vad gäller kläder men hur barn “ska vara” tyckte jag folk utan barn var klart “värst” på. De visste minsann exakt hur barn var och hur det bara var att göra si eller så.
Vi kanske hade tur också. vad vet jag – som slapp råd från folk som haft barn tidigare (förutom den här släktingen då). Varken mina eller makens föräldrar la sig i ett dugg och kompisarna hade antingen inga barn (tyckte och tänkte) eller var småbarnsföräldrar själva (sa inget). Vi fick barn när vi var 23 så inga kompisar hade större barn 🙂
Jag har inga egna barn än, men längtar efter barn. Och jag får hela tiden motstridiga råd från de som redan har barn om hur jag bör eller inte bör göra. 😛 Alla lägger sig i mitt liv som om jag själv inte borde ha en åsikt. De vet liksom bättre, de har fostrat egna barn. Jag tror främst det här gäller människor vars egna barn är vuxna. Jag umgås med många som har barn, i allt från 2 år och uppåt. Men värst är tanterna 🙂 För mig alltså. Men sedan behandlar man säkert människor olika. Jag som är liten, späd och så blir säkert annorlunda bemött än en stor, kraftfull och bestämd tjej..
Håller med dig Annie tycker också att dom med vuxna barn är värst. Jag har själv råkat ut för det.
gå in på ett forum för småbarnsmammor så får ni se att “de” minsann också vet bäst, enligt sig själva. och det stämmer visserligen som regel när det gäller de egna barnen, men många vill även gärna tala om för andra hur de ska (och kanske framför allt inte ska) uppfostra sina barn. jag är själv småbarnsmamma men gillar generellt inte stämningen inne på diverse forum. samma sak gäller ju ofta när tex clara lägger upp en bild på bertil i framåtvänd vagn eller ebba lägger upp en bild på mariannes hemlagade barnmat. då har många andra småbarnsmammor bevisligen väldigt starka åsikter. och vad jag vill komma fram till sist och slutligen är att ingen grupp är värst utan att det finns förståsigpåare bland alla sorter. =) /mvh
De med barnbarn är värst 😉 Plötsligt märker de alla småbarn och vad deras föräldrar kan göra annorlunda… illa.
Så sant! Helt sjukt vad mycket råd det är från alla, från folk som haft barn som är helt annorlunda mot ens egna. På BB fick vi en massa motstridiga råd som bara gjorde oss förvirrade tills vi kom på att vi ska lyssna mer på oss själva och vad vi tycker verkar vettigt. I början av amningen fick jag ont i ryggen och fick då råd om hur jag kunde sitta. Ibland kan råden vara bra men det gäller att lära sig sålla, tänka och känna, och bara pröva det som verkar vettigt.
JA! Så bra, så rätt! Jag är så fruktansvärt allergisk mot allt mammaprat och alla mammaråd jag får hela tiden. Det är nästan så illa att jag nu undviker många mammor bara för att jag inte orkar höra allt. Jag har också en del förebilder som jag frågar om råd om jag är osäker. Men sen får det vara stopp! Mitt barn mår ju bra och vi föräldrar med!
tänkte så på min mamma när jag läste detta. Jag får ofta och ganksa bestämt säga åt henne på skarpen att inte lägga sig i folks liv, särskilt såna som inte känner utan till exempel bara ser på stan. Det är helt fruktansvärt pinsamt när man går förbi ngn och hon säger, lite för högt, något om personens sätt att klä sig, klä sitt barn, eller vad som helst annat. Jag tror hon blivit en riktig tant. För det mesta håller hon sig dock ifrån att klaga högt direkt till den det gäller. istället sparar hon gnället till mig och det kanske är tur det… 😉
Jag håller med. Men inte bara. För som jag ser det kan det aldrig vara fel att se och ha barnet i centrum, och det är många, många som ser och ger (i sitt tycke) kloka råd för barnens skull. Ja, vi som föräldrar behöver vara trygga i vårt föräldraskap och lita på att vårt omdöme räcker långt, men om folk i vår närhet skulle sluta bry sig om barnen som de ser, skulle vi få ett samhälle som jag inte vill vara en del av. Då skulle mannen som lät sonen gå hem från Uppsala kunna svara på vår högst berättigade kritik, “det avgör jag, om jag vill uppfostra min son med hårda metoder eller inte”, då skulle alla de barn och unga som lever i missbruksfamiljer och/eller med sociala problem lämnas helt ensamma av vuxengenerationen, för att vi inte vill trampa föräldrar på tårna genom att “lägga oss i”. Jag vet att det är skillnad på om man klär sitt barn tillräckligt varmt och om man utsätter sina barn för uppenbar misshandel, men det är min bestämda uppfattning att vi måste låta andra ha insyn i våra liv och låta dem uttrycka sin mening. För barnens skull. Och om vi inte får säga något om småsakerna i barnets liv, hur ska vi möjligtvis kunna säga något om vi befarar att något går riktigt på tok? Jag tror att mammor kan vara så trygga i sig själva att de inte tar det personligt om någon säger något om barnen som man själv inte håller med om. Om inte annat får man ju anledning att tänka över varför man gör saker, och bli mer övertygad om att man gör rätt. Och det är ju bra!
Väl talat!
Jo, men man behöver inte ta för givet att andra är idioter. Som den där kvinnan Clara beskriver 😛 Det är ju att dumförklara en nybliven mamma att bara sticka ner handen och slänga ur sig sitt råd. Jag rör inte barn jag inte känner väl. Dety kallas respekt. Och mina åsikter kan jag dela med mig av om någon frågar, spontant ge någon, men man läser ju av den man pratar med ifall man ska ihärda sina råd elelr bara låta det vara. Och det är en jäkla skillnad på att ge något gott råd, som du beskriver det, och lägga sig i. 🙂
Mrs Stenlund, mycket god poäng du gör här!
“Det avgör jag!”…ska jag använda då min svärfar försöker bestämma vad mina barn får och inte får göra.
Finns dock en poäng i inlägget före men tycker att man får välja sina strider lite. Vissa saker är självklara att lägga sig i, andra inte.
Det är ett jättebra sätt att sätta stopp. Men inte så lätt ändå att säga. Det ska jag öva på.
Tänkte inte skriva så långt, men jag har mycket att tillägga i det här om att få, ge och ta råd!
Min flicka är rottweiler/flatcoated retriver. Hon ser ut som en liten, slankare rottisflicka och få förstår att hon inte är renrasig. Rottweilern är en ras förknippad med väldigt negativa saker och jag har fått ta väldigt mycket skit för att folk är fördomsfulla och oförstående. (Min sambos mormor varnar i all välmening för att rottisar i tyskland äter barn när man tittar åt andra hållet, det har hons ett på tysk TV).
Lady är också en “problemhund”, fast egentligen bara en hund som är ovanligt osäker. Hon växte upp på landet och träffade knappt andra människor, livsfarliga statyer/resväskor/barnvagnar/soptunnor eller hundar, och när vi väl åkte in till stan eller försökte träffa folk ute var/är det många som är fördomsfulla vilket inte har hjälpt. Så i andras ögon är hon problemhund, i mina en hund som gjort otroliga framsteg och lärt sig jättemycket sedan vi flyttade från smålänska landsbygden till centrala Göteborg. Oavsett:
Väldigt många försöker lägga sig i hur jag uppfostar henne. När ho var 12 veckor gammal sa veterinären åt mig att hon jag låter hunden gå före mig någongång kommer hon bli dominant och farlig och tvungen att avlivas inom ett år. Jättekul att höra när man precis skaffat valp och verkligen bullshit: hunden ska gå där jag vill att hon går, ha kontakt med mig och “fråga” om hon ska gå före eller efter uppför en trappa, genom en dörr osv. (Kontakt mellan ägare och hund är det viktigaste och grunden till ett bra hundägarskap vilket jag tror att du håller med mig om.)
Sedan dess har många lagt sig i, gjort mig ledsen och förbannad, bidragit till hundens osäkerhet. Främande människor som tar sig rätten att gå rakt fram, gripa efter hund och koppel och ska berätta för mig hur jag ska göra. En veterinär stod och berättade för mig att det var vikigt att, när en hund är så osäker, inte tvinga sig på henne eftersom att hon då riskerar att bita, medan hon själv tog tag i den lilla valpen som tjöt av skrcäk och nafsade efter hennes händer (Lady var fyra månader och hade sträckt sig allvarligt när vi besökte en marknad).
Lady har lärt sig (tyvärr) att främlingar är läskiga och hon gömmer sig bakom mig om någon kommer fram. Pratar en främling med henne börjar hon gruffa, tillslut kan hon både resa ragg och skälla. Så går det när människor som möter oss antingen skriker och springer, vänder och går åt andra hållet eller går långfa omvägar allternativt springer rakt fram och tjuter “Jag har haft rottweiler/pitbull/amstaff/schäfer/rhodeshian/ovtjarka, jag vet vad jag gör!!”.
Senast det hände var förra veckan. Lady och jag lekte med en pinne när en annan hund oväntat dök upp runt ett hörn. Lady, som var väldigt uppspelt, tok ett lekfullt skutt frammåt accompanjerat med ett skall. Jag korrigerade såsom jag lärt mig på hundkurserna, ett kort rygg i kopplet för att fånga hennes uppmärksamhet, vilket lyckades och vi fick ögonkontakt. Jag placerade mig mer synligt och gjorde mig stor med mörk röst. (För även om hon bara menade väl förstår inte andra det, och jag ser allvarligt på “utfall”.) I alla fall, Lady satte sig, fokucerade på mig och lugnade sig. Precis när jag ska berömma henne kommer en invandrarman i trettioårsåldern framrusande ropandes “INTE SLÅ HONDEN, INTE SLÅ HONDEN!”.
Jag, som precis hann tänka “inte fan slår jag min hund” reagerade inte lika fort som Lady. Hon blev jätterädd, reste raggen enda till svansen (vilket jhag bara sett ett par gånger i hela hennes liv). och ryggade. Men han fortsätter fram mot henne, med utrsträkta armar, spretande fingrar och ropar “Inte slå honden, jag visa hur du göra jag har pitbull!” om och om igen. Lady flydde och de sprang runt mig ett par varv innan jag återvan fattningen och började rytra åt honom att sluta. Men han slutade inte, han forsatte jaga hunden, även om han slutade springa och bara gick. Jag försökte ställa mig ivägen, fräste att han skrämmer hunden och i helvete inte skulle lägga sig i, men han lyssnade inte alls. Han fortsatte försöka fånga Lady, ta kopplet och stirrade hela tiden på henne “Jag har pitbull, ingen fara, jag har pitbull”.
Det hela varade i kanske fem minuter, medan jag försökte Lugna Lady, få honom att sluta upp samt lyssna på mig när jag sa att hunden är RÄDD för främlingar och att han skrämde henne. Han gav inte upp. Lady skällde och morrade och visade alla tänderna. På något sett hamnade hon mellan mig och honom, och han försökte nå henne. Då gjorde hon något som verkligen fick mig att känna att det var dags att ge upp försöken att tala vett med idioten. Hon, en rottiskorsning på 35 kg, kastade sig upp i min famn och försökte krypa in under min jacka för att söka skydd. Jag vände och flydde med hunden väl medveten om att händelsen skulle kunna sätta spår i både mig och hunden.
Alla råd är inte goda råd. Lady har gradvis lärt sig att främlingar inte är farliga. Men denna händelse har gjort att vi trillat ner en bit på den där trappan. Månader av träning är fruktlösa nu när hon åter är mer misstänksam när någon närmar sig. Idioten menade bara väl, men min fegis får lida för det. En hund som skäller irriterar många, men en rottis som skäller gör folk livrädda. Få ser skillnad på rädsla/osäkerhet och aggression. Vi jobbar varje dag med att få Lady lugn (blandras rottis/flatcoated retriver är inget att rekomendera, mycket hund och mycket energi) och självsäker. Efter flytten till Göteborg med alla nya föremål, ljud och dofter har hon vant sig mer och lärt sig att inte bry sig. Men när någon kommer fram till oss eller en annan hund ska hälsa på henne, då vet hon inte hur hon ska bete sig. Hon försöker smita undan situationen genom att gömma sig bakom mig. Hjälper inte det så skäller hon, för då brukar få våga hälsa på henne. Jag har flera grannar med hundar i området som numera känner oss oc h deltar aktivt i träningen att vänja henne och det går så himla bra. Vissa av dem ger mig råd värda att lyssna på. Det går inte att straffa en osäker hund, utan man får var abestämd, konsekvent, lugn och trygg själv för att hon ska kunna bli detsamma. Likväl går det inte att berömma eller leka bort det, för flatten i henne gör henne väldigt lättstressad och okontaktbar. Men det syns ju inte på henne att hon är flat, folk ser bara tan-teckningen och hör bara hennes skall när de går fram till henne…
På ettårsvaccinationen hände två roliga grejor. I väntrummet kom det in en liten westie som skällde på Lady. Lady kröp inb och gömde sig under min stol, vilket fick hela rummet att brista ut i skratt. Sedan sa veterinären när vi skulle gå, att hon aldrig sett en så osäker hund som inte försöker bita. Hon berömde vilket förtroende som finns mellan oss och hur Lady står ut med obehagliga saker när hon har mig som stöd. Nu är Lady 1 år och sex månader och börjar lugna ner sig något. Hon blev mycket bättre när jag slutade följa alla råd och började lita på min egen kunskap om hunduppfostran, hundar och sunda förnuft. Hon är ingen problemhund, utan en hund med problem.
Och problemet är fördomar.
Oj herrejäklarr, det var inte meningen att det skulle bli SÅÅÅ långt! Förlåt.
Långt visserligen, men väldigt fint inlägg 🙂
Det var en fin och gripande berättelse. Lycka till med Lady!
Tack!! 😀
Vilkenfin historia! Tack för att du berättar. 🙂
Fin fin berättelse! Jag har själv haft en väldigt osäker hund, jag försökte med allt för att få hon bra, hon var osäker som valp, har senare fått veta att hennes far var aggressiv/beteendestörning (bitit barn, och andra främmande människor).
Jag fick aldrig min Line bra, utan droppen kom då hon i panik försökte bita en kompis över handen då vi stod på en parkering och det var rusningstrafik och människor cyklade förbi. Då såg jag att det är inte möjligt för den här hunden att bo kvar i stan med mig och mina andra två hundar (en av dom andra tryckte ner henne och gjorde det bara värre för hon).
Så min Line fick flytta till min mamma & pappa på landet, hon har blivit SÅ mycket bättre där, och hon är en mycket tryggare hund idag. Min pappa är världens gladaste att han fick chansen att äga henne, för hon och han är det perfekta radarparet :).
LYCKA TILL med Lady! Kämpa på, och ge inte upp! Massage är bra för att få nervösa hundar att släppa upp lite spänningar i kroppen 🙂
Lady har också varit osäker hela livet, mörkrädd som liten valp och sedan rädd för allt under uppväxten. Dock känner jag båda hennes föräldrar och de är snälla och goa båda två, pappan dock en aning osäker så det kommer säkert ifrån honom.
Sedan fick vi det dumma tipset att leka med henne för att avleda uppmärksamheten… men då blev hon ju bara stressad. Och ju mer vi lekte, ju mer stressad blev hon. Så vi sökte hjälp av samma tjej vi gått valpkurs hos. Och så skulle det botas med “brutalitet” (Inte våld, emn hård röst och mycket markeringar i kopplet, handgripligen sätta hunden och vara ganska omild, vilket jag inte tyckte om) enligt hundkursledaren, men det märktes redan efter att bara ha provat hennes övningar och metoder i en timme att det inte fungerade, Lady slutade kommunicera och hon är annars en lyhörd hund. 😛 Nej, med henne gäller tålamod och en fast hand – och precis som du beskriver att undvika situationer där hon kan bli trängd. 🙂 Tack för den fina responsen!
Långt men läsvärt!
Jag håller med om att det var ett fint inlägg, det märks att du har kunskap om hundar och älskar din hund.
Dock undrar jag varför det var viktigt att skriva ut att det var en “invandrarman”. Spelar det någon roll?
Antagligen spelade det ingen som helst roll. Jag läste det som ett sätt att måla upp händelsen.
Jag vet inte om det spelar roll eller inte, därför skrev jag ut det. Kanske var det så att han faktiskt inte språkligt förstod? Kanske var det därför han inte slutade fastän jag skrek? Det skulle ju göra honom till en mindre idiot i mina ögon. Men i övrigt spelar det ingen roll vad jag vet.
Jättefint inlägg men fastnade också, tyvärr, i varför du behövde skriva ut att personen i fråga var invandrad (undrar också hur du vet det. Frågade du?).
tänkte jag också på. “inte slå honden!”, var det verkligen nödvändigt att skriva så?
Det finns inget som är nödvändigt att skriva. Nu blir det bara fånigt. Jag skrev på talsvenska för att göra situationen mer levande. Sluta tolka in så mycket. Om jag skulle skrivit ” ‘yr tänkte dy när dy sa det?” skulle dety varat menat att imitera franska. Skulle jag skrivit beskrivit en göteborgare på McDonnalds skulle det ha blivit “En hambörjare uuutan ost! Tackaaarrr!”.
Sluta övertolka.
Därför att jag tror att det var en av sakerna som drev det till att bli så fel. Kanske var det för att det var språkfel som han inte förstod vad han gjorde? I så fall kan man ju ursäkta i någon mån att han inte slutade?
Bra svar på mycket som kan komma upp i samband med barn!
Men vad är det med folk som ska ned i vagnen och pilla på små spädbarn. Det, om något, gör MIG galen! Nöj dig med att titta, och om du vill känna fråga mamman eller pappan om det är okej!!!
Precis som med hundar 😉 Fråga först, klappa sedan. Barn kan bli sjuka av massa bakterier och smutsiga, kladdanda fingrar. Hundar kan bli rädda av främmande, flaxande händer.
Jag håller verkligen med om att folk lägger sig i andras liv helt utan efterfrågan, i SÅ många olika lägen. Alla borde pröva öva sig i att få andra människor att bli mer trygga, mer säkra, mer “beslutskraftiga” i den riktning de själva vill gå. Och sluta tro att jag själv alltid vet vad som är bäst för någon annan. Att lägga sig i kan såklart vara av största välvilja och leda till något bra, men ofta är det enbart arrogant och självupptaget.
Ibland kan en del lägga sig så mycket så att jag blev chockerad över hur man över huvud taget vågar. Det är otroligt hur mycket man kan blir kritiserad som förälder.
Väldigt bra inlägg! Jag har fyra barn, men är väldigt noga med att inte tala om för andra med barn om hur dom ska sköta sina barn, om det inte är så att dom frågar om råd förstås. Samma respekt vill jag ha tillbaka.
Du är lika klok som vanligt! 🙂 Om jag någon gång får barn hoppas jag kunna behålla samma sunda tankar. Kan tänka mig att de kan skena när väl ungen är på plats, men nån måtta får det ju vara. Man måste kunna lita på sig själv och sin egen magkänsla! Sen om man behöver ha tips och råd ska man såklart inte vara rädd för att fråga.
Kanske borde jag också börja använda denna fras oftare.
Särskilt sen jag fick tvillingar i somras så har jag fått så otroligt många “goda råd” om hur tvillingar ska skötas. (från folk som inte har en aning).
Halleluja Clara. Något av det bästa du skrivet (som jag kan komma ihåg iaf) Jag kommer alltid bära med mig detta. Både när andra ger tips åt mig och när min egen tunga slinter.
Tack
Skitbra skrivet. 🙂 Jag är ingen pappa, och ingen blivande pappa heller. Inte just nu iallafall, men i framtiden så. Det är bra att du skriver sånt här och ger tips till alla som är nyblivna och alla som drömmer om att bli förälder. Tänk att tre ord kan räcka så långt. Bravo! 🙂
Vad rätt du har Clara i det du säger, och kanske är det lättare att fostra andras barn. Har en kännsla av att så här har det alltid varit. Klokt av dig att säga ifrån.
Ett mycket bra inlägg, jag kan tänka mig att många erfarna vill lägga sig i barnaskötseln!
Däremot blev jag lite ledsen när min fina mormor ville dela med sig av ett bebisråd när min styvkusin blivit pappa och de var och hälsade på med bebisen. Kommer inte ihåg rådet exakt, men ungen skrek och hade blivit matad, rapad, bytt och allt det där. Mormor tipsade om något som hon hade brukat göra men sin syster och sina barn när de var små och de skrek utan en till synes märkbar anledning, och då snäste mormors svärdotter (nyblivna farmodern) att mamma visste nog själv att sköta sitt barn. Det är klart hon vet, och det är klart hon kan men ett sådant råd kunde jag inte tycka var att lägga sig i barnet skötsel.
Nej, det ska ju heller inte svänga helt åt andra hållet tills man inte får prata om barn varken i allmänhet eller synnerhet.
Klokt. Mycket klokt, måste jag säga.
En viktig aspekt kanske man bör lägga till:
Visst bestämmer man som förälder vad barnet får och inte får göra, men är barnet med på besök hos andra, eller kanske blir passat av mor- och farföräldrar eller andra, ja då måste man faktiskt som förälder förstå och respektera att andra människor kan ha andra regler gällande i sina hem än vad man själv har hemma. Dessa andra regler behöver barnet få lära sig, och barn är minsann duktiga på att komma ihåg vad som gäller på olika platser och med olika människor!
Att utveckla sådan färdighet kommer också att vara till nytta i framtiden, då de kommer att möta många olika människor i många olika situationer. Då är det bra att kunna känna av vad som gäller, och inte bara ta för givet att de egna reglerna kan användas överallt.
Visserligen ska även detta hänsynstagande ske inom rimliga gränser, så att det inte blir förvirrande för barnet eller överträder en för föräldrarna viktig regel eller gräns, men nog kan ett barn redan tidigt förstå att hemma hos mormor/morfar/farmor/farfar/annan person, där får jag göra si men inte så.
God kommunikation med andra vuxna i barnets omgivning om vad som gäller tror jag är nyckeln, och då ska man komma ihåg att både ge och ta: Inte bara ‘råd’ eller ‘order’ – från någon sida!
Absolut bästa kommentaren av alla…att lära sig visa respekt för andra och andras regler.
Kloka ord som jag också står fast vid. Tack och lov är det mer sällan människor kommer med åsikter och “bättre vetande” nu än när vår son var nyfödd, eller så har jag helt enkelt lärt mig att sålla bort det. Visst att många människor bara vill “barnets bästa”, men herregud, det vill väl föräldrarna också? Ingen vettig förälder skulle väl gå ut med sitt barn i snö och rusk utan att klä barnet efter behov tex? Vill jag ha andras synpunkter frågar jag, i övrigt förväntar jag mig att dessa människor litar på att jag faktiskt vet bäst när det gäller min egen son.
Hej Clara! Jag ville bara informera om att jag skrivit lite om dig och din blogg då jag tipsar om mina favoritbloggar. Hoppas det inte gjorde något. Älskar verkligen din blogg och vill du att texten ska ändras eller så kan du kontakta mig.
här är inlägget: http://hemmahoskajsa.blogspot.com/2012/01/mina-favoriter-i-bloggosfaren.html
Det här var ett strålande inlägg!
som någon klok sagt en gång….förut hade jag inga barn och en massa principer..nu har jag en massa barn och inga principer…Ligger något i det tycker jag=) ha en bra dag
Bravo Clara! Hit, men inte längre.
Jo, det är himla roligt hur mycket andra tycker sig veta fast de inte känner människorna eller djuren i fråga. Antar att det oftast är någon form av välvilja, om än en mycket påfrestande sådan. Jag undrar vad det är som saknas hos folk som gör så? Även om jag har åsikter har jag svårt att tänka mig att bete på ett sådant sätt. Har inga barn men en hund som förvisso inte är en problemhund på något vis, men har en specifik ovana. Vi arbetar hårt med att få bort detta, och det blir också gradvis bättre MEN senast på vår inflyttningsfest var det en bekant som på sitt sätt magiskt skulle arbeta bort beteendet på 5-10 minuter. Det var inte utan att jag log när hon, något spak, efter bara 5 minuter konstaterade att det nog fick vara. Om det hade varit så lätt och snabbt så tror jag nog vi redan hade fixat det själv, eller..? Men det kräver en del mognad att lära sig att lita på sin egen kompetens och kunna konstatera att “det avgör jag!”.
Har verken hund eller barn, men er student og kommer borti de merkeligste forslag på hvordan jeg bør lese pensum, skrive oppgaver og ellers leve livet. Den setningen er gull verdt for de fleste tror jeg.
Jag har inga barn själv än och nä tänker inte komma med ngn predikan eller så för jag håller med om att man avgör detta själv. Har själv fått många kommentarer då jag passat min 21 år yngre kusin. Dels att du som är så ung och skaffar barn redan och dels hur ska det gå för din utbildning och detta av helt vilt främmande (!) ofta äldre damer. Ja guuuu vad hemskt om jag hade haft en 4-åring nu. Herre gud. Vid 21 års ålder var jag nästan färdigutbildad (började skolan ett år tidigare), jobbade extra på jobbet jag idag är fast anställd på och ja herre guuu vad min framtid skulle förstöras av barn. (o ja, detta är enbart ironi). Ja kan ta att de tar mig för yngre för ser ung ut det får jag höra ofta men orkar inte bry mig, men att de börjar kommentera att jag skulle förstora min framtid. Många av dem själv hade säkert barn i den åldern också. Jag brukar säga att ja, men hur gammal tror ni att jag är då och får alla möjliga svar, 18, 17, och har en femårig unge (min kusin ser tydligen äldre ut då.. fast 4 o 5 är inte alltid så stor skillnad, I know)…jo men jag var 12 när jag fick henne, det är lugnt… Förlåt för mitt röriga inlägg nu, men kunde inte låta bli att kommentera.. saken är den att oftast säger jag inte att det är min kusin, låter det bara vara, för då skulle de väl hoppa på mig och säga att jag det är väl tur eller nåt.. Skönt att fått skriva av sig lite och det är inte riktigt samma problem, men just det där med att folk lägger sig i. Jag älskar barn och vill själv ha det en dag, men det skrämmer mig att folk kan vara så hemska mot varandra när det kommer till sådant här också
Jag har upplevt samma saker så många gånger och förstår och håller med i ditt inlägg Clara. Och jag tänker att det behöver inte finnas en motsättning i att önska att folk ska hålla inne med sina “kloka råd” när de inte är efterfrågade samtidigt som vi vill att vi har insyn i varandras liv och agerar när folk missköter sina barn. Tyvärr är folk lika bra på att INTE lägga sig i när de borde som de är bra på att lägga sig i när de INTE borde. Om ni hängde med? 😉
Så sant så Clara! Sånt där kan reta gallfebern på mig. Sen är det speciellt folk som har fler barn än en själv som anser sig kunna veta bättre “För de har minsann fött och uppfostrat 3, 4 eller 5 barn…..”
Jag själv har 3 barn och jag skulle ALDRIG yppa ngt till ngn annan förälder om inte min åsikt efterfrågades, även om jag själv känner att så borde den föräldern inte göra…men vem är jag som ska lägga mig i. Så länge jag inte ser ngn aga sitt barn eller skada på annat sätt så håller jag mun. Vart speciellt förbannad en gång när en kompis fick sitt första barn (i samband med att jag fick min 3:a) och hon brukade ringa och fråga mig en massa i början och jag gav henne tips och råd och uppmuntrade till att lita på sig själv. Men så en dag när hon förmodligen ansåg sig ha blivit varm i kläderna så började hon öppna munnen och tillrättavisa mig 🙁 Störtförbannad blir jag!!! Man ska inte lägga sig i, är det så att man inte ser uppenbara saker som kan skada barnet (aga, ungen kan bränna sig på en spishäll, häll kokhett vatten över sig, ta på ngt vasst etc, etc) så ska man hålla mun. Varje förälder vet bäst hur det klär sitt barn, hur ofta det ska bada, etc, etc… OCH bara för att man har fött 10 barn kan man inte allt om barn, ALLA barn är olika!!!
Så otroligt bra skrivet!! Tack! 🙂
Som vår läkare sa då vår flicka fick diabetes sex år gammal. Lär er allt för väl hemma kommer alla andra vara experter om ni inte redan VET allt…;) Och oj vad det stämde, alla visste EXAKT hur vi skulle göra med tösen, typ alla utan vi då…;)
Jag håller både med dig och inte med dig. Jag tror att det är farligt att skapa ett samhälle där man inte tillåts lägga sig andras sätt att leva, där varje familj blir som en enskild enhet som ingen annan har att göra med. Det finns något ordspråk som säger att det krävs en hel by att uppfostra ett barn tror jag? Till exempel så finns det gott om situationer tror jag där det krävs att vuxna personer vågar säga ifrån/säga åt barn att det dom gör är fel, även om det inte är ens egna barn. Jag tror det blir ett humanare samhälle om man både vågar ge och ta kritik, och inte är rädd för “lägga sig i” eller blir irriterad så fort någon annan gör det. Därmed inte sagt att det ska gå till överdrift, då man också måste lita på att var förälder vet sitt egna barn bästa. Som du tidigare skrivit så handlar det ju om att välja sina fighter. Så därför förstår jag ju mycket väl vad du menar också Clara, eftersom det känns som att alla har så mycket åsikter om just småbarnsföräldrars sätt att vara – och man behöver därför förmågan att kunna säga ifrån ibland och att känna att man kan lita på sina egna åsikter kring hur man vill uppfostra sina barn. Det jag vill påpeka är väl främst att det inte känns så svart och vitt, ibland måste man kunna låta andra komma med råd/ifrågasätta samt kunna våga göra det själv, samtidigt som många också behöver acceptera att olika lösningar funkar för olika individer och att man inte ska försöka pracka på andra sin egen uppfattning kring hur det ska gå till.
Håller med till punkt och pricka!
Önskar att folk kunde lära sig att sluta sprida oönskade råd om en massa saker, speciellt barnuppfostran. Om man vill ha råd så frågar man efter dem.
Det är så sant som det är sagt!
Folk i allmänhet vill gärna lägga sig i och visa att de kan mer än man själv i olika sammanhang. De dyker upp överallt och en del kallar det Besserwissers- med all rätt.
Jag märker det själv med mina hundar, att folk ofta vill läxa upp en.
Trist på något vis för man tar åt sig ibland fastän man vet att man inte gjort något fel.
Kram mrs G
Åh, vad många tillfällen jag minns senaste året av just det du beskriver. Som mamma till en liten Nils (född bara några dagar efter Bertil) har det bara haglat tillrättavisningar, tips och “kloka ord” över mig och min sambo. Nästa gång (för jag lovar, den kommer komma!) så ska jag tänka på dig, Clara. Och sen ska jag svara, alldeles bestämt men inte otrevligt; – det avgör jag.
Jag älskar verkligen dig och det du skriver. En inspiration är du – till att göra och våga göra. Och våga vara.
Med mitt första barn var jag osäker på varmt/kallt för barnet i vagnen. Jag köpte en liten termometer å lade bredvid bebisen. Den kunde jag sen sticka under näsan på “tyckande folk” Plus att jag själv blev säkrare på att mitt tycke av klädval var perfekt! 🙂
Kan bara hålla med 🙂
Tack för tipset, det ska jag lägga på minnet tills jag själv får ett eget barn. Detta är nämligen något som jag tycker verkar jobbigt med föräldraskapet.
Men istället för att bara ignorera henne kunde du väl bara vänligt svara henne att han inte var för kall för du hade precis kollat men tack för omtanken?! Det hade väl också fått tyst på henne. Hade hon sen ÄNDÅ fortsatt att tjata kan man ju säga det du sa och bara gå därifrån. Hennes oro kanske var äkta och inte för att dissa dig som förälder? Alla VET ju redan att det är föräldern som AVGÖR!! Och ni har ju det faktiskt väldigt kallt uppe i Norrland… Jag vill gärna ha svar och en respons när jag frågar nåt och om den andre då inte säger nåt tillbaka skulle jag nog också upprepa det. Man är ju ingen tankeläsare! Nu tolkade hon säkert din respons som väldigt defensiv och att du tog illa upp. Tycker svenskar är alldeles för kritikkänsliga och snarstuckna och alla frågar faktiskt inte om råd fast de borde… Som Ebba brukar skriva: “Kill them with kindness”. Nog ett klokt sätt som kanske den andre sen tillämpar vidare.
Apropå att föräldrarna alltid vet och avgör bäst själv stämmer det heller inte alltid, särskilt inte ang. klädsel. (Men du som infödd och naturälskande norrlänning gör säkert det!) Jobbar man hela dagarna och har barnet på dagis som är ute mycket och man själv bara är inne kanske man inte alls vet hur mycket eller vilka kläder barnet ska ha i olika väder. (Även om det går att ta reda på…) Det har jag hört dagispersonal berätta; de kommer med fel vantar, fel skor etc, som inte alls är praktiska eller tillräckligt varma. Då är det väl bara att som förälder ta det som konstruktiv kritik och att man lärde sig nåt nytt, för man vill väl sitt barn väl? Inte ta det personligt och bli sur…
Förrsten, köpte en julmustsort jag inte provat tidigare, “Swedish Lappland” med en ren på från Nyckel-bryggerier i Norrbotten. Är det nåt ni brukar dricka i Norrland eller? Tycker faktiskt den var god! Såldes ut för bara 5 kr/flaska…
Jag håller med om det där med fel kläder på dagis och att föräldrar inte alltid vet bäst. Jobbade ett år på dagis och det fanns vissa barn där föräldrarna helt felbedömde barnens kläder och lät dem gå i alldeles för kalla och trasiga ytterkläder (och utifrån sett verkade det inte bero på fattigdom då föräldrarna själva kom i nya kläder och körde en stor fin bil av nyare modell). Det störde verksamheten då vi ibland fick ta in barnen tidigare för att de frös så illa. Vi påtalade det för föräldrarna om och om igen, och fick ibland inget svar och ibland svaret att det är minsann föräldrarna som avgör. Det är såklart inte samma sak som ett spädbarn på en promenad i vagnen och de allra flesta i den föräldragruppen kunde verkligen bedöma hur barnen skulle kläs för att kunna leka ute, men hur irriterande det än är att andra vill lägga sig i tror jag ändå någonstans att det är bättre att fråga en gång extra än att vara rädd att trampa någon på tårna.
Nä jag ser tillbaka på min egen uppväxt (utan att gå in i detalj och inte för att säga att någon är en dålig förälder) önskar jag att fler vuxna vågat fråga och tillrättavisa även när min mamma sa att hon minsann visste bäst hur hon skulle uppfostra oss. Då hade jag antagligen inte haft så stora problem med självkänsla och tillit idag.
Fast det är ju inte bra så som många av kommentarerna hävdar, att man inte borde ge råd om någonting förrän folk ber om det. Jag tycker att det är bättre att man lär sig skaka av sig råd som inte är kunniga/ meningslösa i sammanhanget än att alla människor konstant ska akta sig för att råka lägga sig i någon annans liv. Visst ibland blir det för mycket när alla tjatar om samma grej. Men ofta är det ju en fördel att man kan lära av varandra!
Tänkte t.ex. på ett barn jag vet som brukar vara manipulativ och elak mot sina kompisar, vilket hans föräldrar inte ser / inte orkar se. Andra föräldrar slutar bjuda hem familjen för att skydda sina barn från honom,. De säger inget, eftersom utomstående inte “får” lägga sig i. Men hade det inte varit bättre för alla i längden om man berättade hur det låg till istället, trots att föräldrarna troligtvis skulle reagera med ilska och börja försvara sig (för får det höra samma sak från många kanske inser att det finns ett problem och vågar gå till grunden med det)
Tack för ett bra inlägg och en bra fras. Den ska jag öva på, jag ska säga det högt flera gånger om dagen så att den trillar ut naturligt nästa gång någon har åsikter om vad jag bör eller inte bör göra 🙂
Har nämligen en “udda” hobby; jag samlar på dockor och får ofta höra att de pengarna borde jag lägga på något vettigare, nästa person som säger det kommer att få höra: Det avgör jag!
Jag har ett barnbarn som är 2,5 år och det skulle aldrig falla mig in och komma med “goda” råd utan att föräldrarna frågar om hjälp. Har även en brorsdotter på 18 år och aldrig har jag lagt mig i hur föräldrarna har uppfostrat henne. Det är klart att jag ibland undrar varför föräldrarna gör som dom gör, men då brukar jag tänka att jag inte har med det att göra.
Har någon gång halkat in på någon föräldrasajt och blivit mörkrädd av stämningen där, hur mammor rent ut sagt mobbar andra mammor. Skrämmande.
Det jag också reflekterar över är att det går så bra att komma med “råd” och trycka ner en mamma eller pappa när det gäller vardagliga saker, men när det kommer till allvarliga missförhållanden så håller alla helt plötsligt tyst för man kan inte “lägga sig i”
Ofta läser man till exempel om barn som blivit misshandlade och flera runt barnet säger att de misstänkt att något varit fel, och liknande saker, men ingen har gjort eller sagt något!
Så sant vad du skrev- och kommer säkert att behöva ditt råd: det avgör jag/vi !! har redan före bebben ens kommit till världen fått “goda råd” . Och att man kan bli paff varenda gång- man vet ju att det menas väl- men i vissa fall skulle man bara kunna säga att tack- men håll klaffen!! men kankse för att hålla upp god min- så är det bättre med: det avgör jag 😉 tusen tack för ett bra inlägg- detta peppade mig lite grann igen att det vi kommer att bestämma över och hur vi uppfostrar är helt vårt eget val och ingen annans 😀
Mycket bra skrivet Clara.
Som nybliven mamma förundras jag fortfarande av hur vissa människor tar sig rätten att lägga näsan i blöt.
Andra mammor som har så starka åsikter om ditten och datten bara för att man inte gör på samma sätt som dom kanske gjorde. Och det gäller allt!
Från hur, var och när barnet sover till blöjbyten och kläder.
Vagnsåkning frammåt eller bakåt…
Men det är precis som du säger- man måste få välja själv hur man ska göra.
Med kärlek gör man det man vet är bäst för just sitt barn. Det gör vi alla.
Så det så!
Tar med mej-“Det avgör jag” för framtida bruk.
Tack!
S Å bra skrivit!
Jag är lite kluven till det där… självklart kan dåliga “goda råd” vara både jobbiga och destruktiva, men samtidigt tycker jag att det är något fint med tanken att barnen är alla vuxnas ansvar. Något som jag har ännu svårare för än folk som kommer med kassa råd (ofta baserade på könsstereotyper och annat skit) är vuxna som vänder ryggen till när barn far illa och tycker att “det är inte mitt ansvar” och “de där klarar de bäst själva”. När det gäller t.ex misshandel och liknande tycker väl de flesta att man ska ingripa, men jag tycker nog att man ska komma med råd innan det har gått så långt också. Jag har t.ex. sett en pappa som ställt vagnen med sitt spädbarn (kan inte ha varit mer än någon månad) rakt i solen utan solskydd under en fika och en mamma som matat en annan nästan nyfödd med Coca cola i nappflaska. Jag sa inget, men jag grämer mig fortfarande och önskar nog att jag hade gjort det. Jag valde i somras att säga till en bekant vad jag läst om att använda spraysolskydd med kemiskt filter på små barn när jag såg att hon gjorde det och jag vet inte om hon blev arg eller kände sig kränkt. Jag hoppas så klart att hon inte gjorde det, men även om jag vetat att hon blev arg vet jag inte om jag hade kunnat hålla tyst om att jag läst att det var farligt när jag såg hur hon sprayade hela sin sexmånaders. På samma sätt vill jag faktiskt att andra ska säga till mig om sådant som de tror kan skada mitt barn, för det kan ju hända att de faktiskt vet någonting som jag har missat. Blev t.ex. oändligt tacksam när en mamma “stoppade mig” från att ge min älskade skrutt Småfolks havrestix när jag missat larmet samma dag om cancerramkallande ämnen i dem. Och så stänger jag öronen (eller säger ifrån) när folk kommer med råd jag tycker är dåliga.
Håller med!
åh tack! skulle vi kunna översätta det avgör jag till engelska oxå!? 🙂 jag bor i canada och har en mycket engagerad svärmor och “gammel” svärmor som inte förstår att sjukvårdens och konsumentverkets rekomenationer har ändrats på de ungefär 30 och 50 åren som de va sen de hade små barn.
tack för en bra blogg!
Vad lustigt förresten, nu såg jag att en annan Tove varit inne på lite liknande tankegångar längre upp (var lat och orkade inte läsa igenom allt innan jag själv kommenterade). Det var inte jag dock. 🙂
En annan intressant fråga är hur föräldrar är mot varandra. När den ena har varit hemma och föräldraledig och den andra sedan ska vara föräldraledig, exempelvis. Jag tror att det finns många föräldrar som klagar på den andra föräldern för att hon/han anser att barnet måste skötas på ett visst sätt, och inte litar på att den andra föräldern också kan avgöra vad som är bra för barnet…
Jag brukar inte “snoppa av” sådär som jag tycker “det avgör jag” gör, utan istället förklara hur jag resonerat med t.ex. kläderna (har också haft ett varmt spädbarn) Då brukar folk lugnas och förstå att jag vill mitt barns bästa, annars kan de oroa sig för mitt barn för att de också bryr sig, och att de bryr sig är bra! Någon gång kanske jag resonerat fel och då vågar de förklara för mig hur de tänker.
Tack för ett klockrent inlägg! Och bästa uttrycket med stor betydelse – det avgör jag. Ja för vem ska avgör om ens barn fryser, är trött, hungrig osv om inte barnets föräldrar?
Jag förstår mig inte på människor som alltid måste kommentera och tro att de kommer med bra råd.
Självklart ska man lyssna och kunna vara öppen för förslag och råd från andra. Men människor som jämt måste kommentera, då undrar jag för vems skull och varför de ger råden.
Förvarning inför eventuella kinaresor: där pekas det bestämda fingrar mot skandinaviskt sett väl påbylsade barn, sen hurvas det symboliskt. De kinesiska sötnosarna har dunbolstrat vid 5 plusgrader.
Följaktligen blir restipset: lär dig ‘Det avgör jag’ på kinesiska.
Jag brukade säga ja, ja och sen lät jag det gå in genom ena örat och ut genom det andra.
Mitt första barn var dessutom väldigt lätt att klä, han gallskrek direkt om han blev för varm och det blev han lätt… han fick värmeutslag när vi var på babysimmet eller om vi var för länge på BVC (även om jag tagit av allting annat än bodyn).
Jag är tacksam att jag var såpass gammal som jag var när jag fick barn för det gjorde mig väldigt trygg i mig själv och vågade lita på min magkänsla fullt ut.
Oj, det var ett bra råd, Med ett det avgör jag så tar jag det ombord. Känner så ofta likadant, och ibland är det lätt att hålla på sitt men allt som oftast så sätter sig dom där små “råden” i huvudet och bråkar. Särskilt när dom kommer från närstående (läs föräldrar).
Tack för en fin blogg.
Oj, vad alla håller med! Visst, finns det en poäng, men sägs det inte att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn? Men detta kanske inte handlar om uppfostran, men helt fel ute är det väl ändå inte? Glöm inte att de flesta goda råd faktiskt kommer sig av att människor vill väl. Känns kanske jättejobbigt när man vill vara så självständig och klara sig själv hela tiden, men jag kan uppskatta engagemanget i min unge. Sen gör jag ju i slut ändan som jag vill, utan att vara otrevlig eller övertydlig.
Inte konstigt att tidigare generationer tycker att vi 80-talister är både elaka, “kan-bäst-själva” och har attityd sköter-mig-själv-och-skiter-i-andra… Jag är en “kan-bäst-själv”-typ, men jag försöker jobba på lite mer ödmjukhet…
Precis som jag trodde så blev det stort gensvar på detta inlägg.
Det verkar som att många behöver få avreagera sig, så det är verkligen toppenbra att du tar upp det här, Clara! Underbart!
Jag verkar faktiskt vara lyckligt lottad jämfört med många andra!
Vettig mamma, svärmor och andra släktingar som inte lägger sig i. Visst kan jag få råd eller diskutera problem med både släkt och vänner, men det slutar oftast med “men det där vet ju ni själva antingen bäst, det är ju ni som är Sveas föräldrar”. Det samma på BVC, fullständig tilltro att vi är de som har mest koll, eftersom vi är de som känner vår dotter bäst.
Jag var däremot innan väldigt orolig för att behöva genomgå vad många föräldrar (mammor) utsätts för dagligen. Internet är ju ett galet exempel på hur hemska folk kan vara mot varandra och tyvärr ofta kvinnor/mammor som trycker ned andra kvinnor/mammor.
För mig har det snarare blivit tvärtom, jag har istället reagerat på hur många komplimanger jag fått under de här 9 månaderna jag varit mamma! Tänk att en främmande person tar sig tid att både märka och sedan berätta att vi är himla fina tillsammans, att hon verkar vara en himla go’ unge och att jag verkar förstå henne så bra! Komplimanger i vardagen är något som vi skulle bli bättre på att ge!
Kanske är jag bara blind och döv som inte märker dumma kommentarer? Men då får jag väl vara glad över det, för fy sjutton för att behöva känna sig ifrågasatt som förälder! Alla barn är olika och vad som fungerar på ett barn för en förälder behöver inte fungera för nån annan bara för det!
Vad skönt med någon som kan se det positiva och fina! Jag blir också så glad över alla fina komplimanger vi får vart vi än kommer, mycket oftare än vi får “goda råd”… Säkert är det också så att du förmedlar på något sätt att du har kontroll på läget och blir inte påhoppad därav… 😉
Tack för tipset! Är precis nybliven mamma till en 5 dagar gammal son.
Hej!
Tycker även att det här stämmer på gravida. Jag är gravid just nu i v21 och har mått väldigt dåligt. Både högt blodtryck och kräkningar varje dag, hela dagen! Och jag gick även upp i vikt tidigt, är nu uppe i +10kg.
Och jag är så glad att jag har den barnmorskan jag har. Hade jag inte haft henne så kan jag lugnt påstå att jag hade varit riktigt deprimerad nu. För de råd jag har fått är att du måste ut o få friskluft o gå! Det kommer du få energi av, du kan ju inte ligga inne hela dagarna! Och då har jag varit så slut att jag inte ens har orkat stå upp när jag borstar tänderna, bara att duscha eller att gå från sovrum till köket har varit en pers!! Och det råd ALLA har gett mig är att GÅ UT OCH GÅ! Men min barnmorska sa att lyssna på kroppen, orkar du inte gå så ska du inte gå utan VILA. Och jag har varit en väldigt aktiv person fram till graviditeten. Och tack vara att jag typ har legat i sängen hela hösten (har inte kunnat gjort annat) så är mitt blodtryck nu bra. Men jag har ju känt hela tiden att min kropp orkar inte, men ändå vet jag att hade jag inte haft min BM som stötta mig så hade jag trott på alla andras råd. Varför tror alla att bara för att det var på ett visst sätt när de var gravid så ska jag må lika. Och ingen av de som gett mig “råd” har ens mått i närheten så dåligt som jag har gjort! Nu äntligen börjar jag se ljuset i tunnel då jag “bara” spyr en gång varannan dag och faktiskt orkar att ta en dusch! =)
Jättebra skrivet! Jag håller verkligen med.
Fantastisk bra innlegg! Beste jeg har lest på lenge. Stå på – du er BRA! 🙂
Ja, aldrig har man fått så mycket råd som när man första gången blev förälder. Aldrig har jag känt mig så liten och förvirrad. Tills dess jag bestämde mig för att inte ta emot fler, och fråga efter råd. Sunt förnuft räcker långt!
Att kunna ta emot kommentarer/åsikter är en stor konst, tror att har man god självkänsla är det lättare.
Tycker det är viktigt att få höra andras åsikter, det kan ju hända att det ibland finns något gott att ta till sig, man får ta det onda med det goda.
Bra sagt!
//Kjerstin
Det var det bästa jag hört på länge! Efter att jag valde att separera från min barns pappa fick jag höra oändligt många gånger att jag var en dålig mamma. Tills jag nästan började tro på det själv. Trots att jag VET att jag faktiskt är världens bästa mamma! För det AVGÖR JAG!
Tack Clara för din underbara blogg med superfina bilder och kloka funderingar!
Åh vad jag önskar att jag använt denna fras när min lille kille var bebis! Det är för många helt naturligt att kommentera hur andra sköter sitt eller sina barn, samtidigt som samma människor aldrig skulle få för sig att tillrättavisa hur andra inreder sitt hem eller lagar mat.
Jag råkade ut för många förtäckta åsikter, där personen i fråga vänder sig till barnet och med förmanande röst utbrister saker som “Men tror mamma verkligen att du är hungrig nu igen? va!?” osv. Oförskämt!!
/Christine
Idag var jag och en vän på Ica med våra söner nerbäddade i sina vagnar. Min vän höll på att trä på regnskyddet på sin vagn då det kom fram en gammal dam till mig. Hon la sin hand på min, pekade på min väns vagn och frågade bekymrat om jag trodde att barnet skulle kunna andas därinne! Hahahaha. Nej nej, det blir helt vakumförpackat nu, hade jag lust att svara.
Förövrigt är min svärmor bvc-sköterska. Jättebra ibland. Ibland skitjobbigt, då vissa råd eller åsikter får mig att känna mig lite halvdålig och osäker. Jag som inte kände mig ett dugg osäker innan “rådet”! Trist. Men hon gör det ändå bra tycker jag. Själv skulle jag säkert haft ganska svårt att hålla truten när det kom till mitt eget barnbarn ifall jag varit bvc-sköterska i typ 30 år.
Bra skrivet!
Vilket bra inlägg.
De sociala myndigheterna har fullt upp med ungdomar som hamnat på glid tack vare att deras föräldrar sagt “det av gör jag”….Föräldrarna kan inte tänka sej att just deras barn bär sej illa åt i skolan…Det är trots allt inte hunduppfostran ni pratar om..en misslyckad hunduppfostran kan man lösa genom omplacering (borde funka på vissa ungar också eftersom en del föräldrar är fullständigt olämpliga..) det gäller barn är det senare Till personerna som entusiastiskt hejar på bloggskrivaren vill jag bara säga: Ni vet inte alltid bäst! (Jo jag har barn själv och det har gått bra för dom i livet…)