En mycket klok kvinna frågade mig för ett tag sedan; Vad är det du är rädd för Clara?
Vi diskuterade mitt företag, mitt liv, allting som känns läskigt och stort. – Jag är rädd för att misslyckas, svarade jag. – Fel Clara. Du är rädd för att lyckas.
Rädd för att lyckas? Klart jag inte är rädd för att lyckas? Det är ju misslyckandet som är läskigt, försvarade jag mig. Men förstod i samma sekund att det inte var sant. Misslyckande betyder att allt är sig likt. Att ingenting förändrats. Att misslyckas är att stå kvar i det välbekanta. Förväntar man sig att misslyckas kommer misslyckandet kännas hemtamt och tryggt. Att lyckas däremot – det tarvar förändring. Genom lyckandet kommer otryggheten. Vad kommer hända ifall jag får mitt drömjobb? Ifall jag hittar min drömprins? Ifall jag blir med barn? Vad kommer hända när jag hittar huset jag vill bo i? Om jag har råd att köpa det? Vad händer när jag äntligen kommer in på psykologprogrammet?
Mina största rädslor i livet handlar inte om att misslyckas utan om vem jag kommer att bli när jag lyckas med det jag föresatt mig. Vad ska jag då ha för mål? Hur ska jag gå vidare? Om det visar sig att jag har så hög kapacitet – var kommer jag då sikta härnäst? Och hur långt kommer fallet till botten att bli? Om jag lyckats.
Det är läskigt att lyckas. Det gör ont att växa. Det är otäckt att vara på toppen och titta ner. Man har så mycket att förlora.
107 svar
Väldigt klokt sagt. Det är otäckt att lyckas på ett sätt, men det är ännu värre att känna att man har missat sina chanser.
Bra sagt! Min största rädsla är att missa chanserna, det känns mycket värre än att misslyckas men ändå ha försökt.
Jag känner flera stycken framgångsrika människor, som efter att ha lyckats hamnar i depressioner. Plötsligt är kampen över och de vet inte längre vad de ska sträva efter. Scary shit.
Min man uppnådde ett stort antal av de mål han hade satt upp, allt innan 30, det mesta redan vid 27. Sedan tyckte han, precis som du säger, att han hade ju uppnått allt, vad skulle han nu sträva efter? Nu har han nyligen fyllt 33 och börjar fundera över nya mål, men det har tagit honom några år! De nya målen grundar sig också på nya värden i livet, inte de gamla målen.
Jag tycker inte att man är misslyckad om man står kvar i det “välbekanta.” Varför skulle man vara det? Varför ens säga det eller tänka det om sig själv. Jag tycker inte ens man måste lyckas
Man är inte alls misslyckad om man står kvar i det välbekanta. Men om man vill vidare och inte kommer vidare – det är det jag pratar om
Sant på många sätt. Men inte är det ju kul att misslyckas heller!
Intressant skrivet. Jag tycker nog också att förändringar är läskiga. Men det är också genom egna beslut och förändringar som man växer som människa. Att inse vem man är men samtidigt utvecklas på vägen. Jag gillar dina funderingar!
Så jäkla bra skrivi. För det är ju sant! Har aldrig tänkt så innan.
Så klokt skrivet och verkligen sant, jag ser verkligen upp till dej Clara, du är en stark kvinna ialf från min synvinkel. Någonting jag skulle tycka var intressant att läsa om är hur du har lyckats bli din egen, alltså eget företagande mm. Detta är något som verkligen sporrar en att göra det man verkligen vill!
För nog kryper det under skinnet när man gör något man inte alls har lust med!
Ha en fin kväll!
mha en fin vän fick jag en stor insikt som tycker jag kan relateras till detta “det är vårt ljus och inte vårt mörker som skrämmer oss mest”..
Yes, så där tänker jag med. Och det är också läskigt att lyckas för att man då även har ett ansvar att göra något av det fina man uppnått. Man har mer att leva upp till när man tagit sig fram till målet.
vad fint skrivet, förändring kan vara läskigt men jag tycker fortfarande att det iaf för min egen del är värre att misslyckas än att lyckas. Jag vill ju komma in på en designskola och jag vill absolut inte att allt ska vara likadant som nu. Så jag är inte rädd för att lyckas, snarare tvärtom.
Jag hör orden uttalas… 😉
Sov gott och bra jobbat idag!
A.
Word!
Förstår vad du menar! Jag kan känna att det här med att ”våga lyckas” kan vara lite komplicerat… För när man når framgång eller lycka, ja då kommer prestationsångesten ofta smygandes och med den även rädslan att inte räcka till, eller för att inte vara så bra som man kanske framstår! Helt sjukt egentligen, för det finns ju människor som har kilovis av självförtroende och som inte räds att sälja sig själva i förpackningar, vilka lovar att de är långt mycket bättre än vad de egentligen är! Samtidigt lever vi i ett samhälle där det ofta kan tyckas lite fult att vara lyckad och nöjd med sig själv… Så hela det här resonemanget blir både komplicerat och en aningens motsägelsefullt!
Men att leva är ju att våga, så jag tycker att man ska våga så mycket det bara går!!! Hellre våga och vinna, än att inte våga och istället försvinna!!!
Ha en makalöst fin kväll och kommande dag!
hurra vilken bra text!
jag har funderat mycket på det där med. fast då förklätt som en rädsla att inte vilja ha något när jag väl kommit till målet. och är det så, ja då är det ju bara att stanna upp och byta spår. fast jag måste bara förstå det på riktigt.
kram!
Visst gör det ont när knoppar brister…
Det var fanimig det bästa jag läst på länge! Har aldrig tänkt på det så, men hon har ju så rätt! Vad kul att få nya insikter i livet! Tack Clara och den kloka kvinnan 🙂
Det är läskigt att ta steget vidare men fantastiskt härligt när man vågar. Jag håller helt med dig om att lyckas är att våga.
Hej Clara!
Detta är verkligen dubbelt! Jag sitter och ska precis söka ett jobb som jag verkligen, verkligen vill ha. Jag vill absolut ha det och det skrämmer mig mer om jag inte får det, att bli kvar där jag är och vad det skulle göra med mig. Sen samtidigt får jag jobbet, så kommer det också nya rädslor.. osv….
Men jag säger ändå: Uppåt och framåt – mot oändligheten och vidare!!!!
KRAM K
Vilken härlig tjej du är! Skriver vad du tycker och tänker och det är saker man inte har tänkt på själv, men när man läser det inser man hur rätt du har. Fortsätt med såna här fantastiska inlägg, för det är sånt som man som läsare uppskattar. Jag är bara 16 år men är fullkomligt fast i din blogg!
Härlig reflektion…kram
Väldigt sant och klokt! Det kan också vara problem om man lyckas med något stort rätt tidigt och helt sonika inte har det målet kvar. Vad ska man då ha för målsättning? Man vill ju inte misslyckas med nåt man lyckats med tidigare men vart ska man satsa när man uppnått det där man suktade så efter?
/*
Åh… Så sant, ich precis vad jag behövde höra. Är på väg att hoppa men jag är så rädd så rädd… Det är dax att ta sats och se om vingarna bär. Tack för de kloka orden.
Visst är det läskigt att titta ner, men det är då du breddar det du lyckats med. En stadigare bas att stå på gör att du inte faller. Du håller redan på med breddningen och är säkert medveten om just detta, men ändå. Tänk så då det svindlar.
Jag håller till stor del med dig. Just nu har jag nästan ALLT. En underbar son, mitt drömhus på landet och en man med exakt alla dom egenskaper som jag alltid letat efter. Jag har rest till spännande länder på andra sidan jorden och har den stora drömresan inplanerad redan till våren. Jag har en examen på universitetet och fast jobb. Tanken har slagit mig att nu, nu kan det bara bli sämre. Jag har uppnått allt som jag drömt om och jag är bara 26 år..
Hitta nya drömmar baby! Det finns oändliga möjligheter.
Passa på och njut! Skriv ner vad du är tacksam för varje dag. Försök uppskatta situationen. Själv är jag föräldraledig och har inget jobb att gå tillbaka till – därför ingen villa utan en liten lägenhet. Världens bästa man och en söt unge – det är jag lycklig över. Men osäkerheten som väntar (trots att jag sökt en hel del jobb) är inte rolig. Du som har “allt”, försök verkligen njuta och oroa dig inte för sämre tider, vi är tillräckligt många som behöver göra det på ett eller annat sätt.
Du kommer att få nya drömmar, jag lovar! Helt plötsligt vill du ha fler barn, utvecklas på jobbet osv. Drivet fortsätter! I know! 🙂
Det är dit jag vill komma. Då ska jag rädda världen, där finns det mycket att göra, drömmar att förverkliga för andra.
Jo, ni har rätt. Tanken har slagit mig att “shit, nu har jag ju allt”, men sen är nog jag precis som de flesta att man hittar nya drömmar och mål att uppnå. På sätt och vis blir man aldrig nöjd och det är nog så det ska vara. Man måste alltid ha något att sträva efter och se fram emot.
KlokaClara.com
Älskar sådana här inlägg. Du är så klok! Mera mera mera!
That’s it! Det är hög tid att börja förändringen… watch me succeed!
sa himla sant, tack klokaste du!
Åh, vad klokt skrivet! Det stämmer ju så väl. Jag har flyttat utomlands, pluggat utomlands och skaffat jobb utomlands. Men ibland har jag avundats så mycket de som bor kvar i den lilla ort i Bohuslän där jag kommer ifrån. De som jobbat kvar i den butik de fick jobb i efter gymnasiet. Som skaffade lägenhet och en kille ifrån samma ställe. Och som är nöjda med det de har. Jag önskar ibland att jag också varit nöjd. Livet hade tett sig så enkelt då. För precis som du säger, det känns som att man har så fruktansvärt mycket att förlora. Men så tror jag att alla känner, även de som jag har avundats känner nog ibland att de har allt att förlora.
Wow! Jag vet precis vad du menar, fast jag har inte kunnat formulera det förens nu! Jag kom in på just psykologprogrammet och ska börja om några dagar och det efter att ha försökt att komma in i två år. Senaste tiden har jag känt att det har vuxit någon konstig slags oro, liksom kliat lite utan att man har vetat riktigt vart. Jag var överlycklig över att äntligen ha lyckats komma in men tanken på vilken stor förändring det skapar i mitt liv ÄR läskig. För man vet så mycket mindre om tillvaron då. En sak som blir väldigt lätt att föreställa sig kan nog vara ett misslyckande för då är det bara att addera känslan av misslyckandet till bilden av den nuvarande tillvaron. Jag hoppas att man kan öva sig lite mer på att bara våga hoppa ut i ovissheten.
Tack för att du en underbar blogg och för att du vill dela dig med oss.
Apropå att lyckas och misslyckas läste jag en spännande artikel om en kvinna som sa att vi måste våga mer, chansa mer och våga ta fler nej och möjligheter. Det jag tar med mig från det är att våga ta fler nej, för det ger mig fler möjligheter! Bloggade om det här:
http://www.alexmo.se/2012/01/vaga-ta-fler-nej.html
Här ska du få läsa ur ett av Nelson Mandelas tal. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
“Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness, that most frightens us. We ask ourselves, who am I to be brilliant, gorgeous, talented, and fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small doesn’t serve the world. There’s nothing enlightened about shrinking so that other people won’t feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We are born to make manifest the glory of God that is within us. It’s not just in some of us, it’s in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.”
Det är ett fantastiskt stycke text. Vill bara påpeka att det inte är Nelson Mandela, utan Marianne Williamsson som skrivit dem. Texten är tagen från hennes verk A return to love (svensk översättning Åter till kärleken).
Tack för ett fantastiskt bra inlägg. Jag har länge haft svårt att ta tag i saker. Stannat på ett jobb jag avskytt. Bokstavligen fastnat i livet. Inte ens kunnat slita mig från datorn. Liksom stagnerat i en slags kokong av ingenting. Ett ingenting där jag varken utvecklats, rört mig framåt eller blivit lycklig. Jag har känt att jag inte haft något att förlora i min egen tillvaro. Min egen dödlighet har inte skrämt mig alls, då jag inte uppskattat mitt liv. Det är som om jag frusit fast i strålkastaren som ett rådjur på en hal väg, inte vågat springa åt varken det ena eller andra hållet. Inte vågat lämna ett mörkt ingenting, nästan skytt dagsljuset. Bara orkat med ett halvdunkel som kunde vara eller inte vara. Inte på riktigt engagerat mig i min egen existens.
Jag har förberett mig på att saker kan gå åt helvete, nästan försökt motarbeta negativa konsekvenser genom “förebyggande” ångesttankar. Som om jag skulle bli straffad av att tänka positivt, hoppas och tro på det bästa.
Så läste jag en artikel om glädjefobiker. De som inte vågar glädjas i rädsla av att straffas på ett eller annat sätt. De som är livrädda för att lyckas, att plötsligt ha så mycket att förlora. De som på något sätt lärt sig (eller fått för sig) att det straffar sig att försöka och tro och hoppas.
Nu har jag sagt upp mig och startat eget. Jag har börjat uppskatta dagsljus. Känna glädje. Jag r ofta livrädd men jag har börjat våga hoppas en aning, och mana bort tankar på att det kommer straffa sig att må bra. Det tar så emot att tänka långt fram i tiden, känna efter vad jag vill ha, men jag jobbar på det varje dag.
Tidigare har jag inte kunnat formulera mål (det har gett mig fruktansvärd ångest) men nu har jag satt upp fyra tydliga mål för 2012. Jag jobbar varje dag på att försöka förstå att jag är värd att må bra, att jag inte behöver “ta ansvar” för att oroa mig för min egen och andras del – att min oro inte hjälper någon, inte kan förhindra att dåliga saker händer.
Det är viktigt att komma ihåg att det kan vara jävligt läskigt att lyckas, för man måste ta ett steg ut i ljuset, lämna sin trygga kokong, öka sin fallhöjd.
Så tack för att du delar med dig av kloka tankar, tankar man kan behöva påminna sig om gång på gång.
Bra sagt, tack att du delade din historia. Har själv också haft liknande svackor. Och så har jag andra gånger försökt, men satsat på fel saker. Hoppas jag nu är på rätt spår. Om inte annat så är det bättre att misslyckas än att inte ha satsat alls.
Tack för att du delade med dig. Känner verkligen igen mig, bara det att jag inte tagit tag i det än..
Sofia, känn efter vad du tycker är kul. Gör en liten rolig sak åt gången och känn ingen stress. För att orka ta sig ur sin “förlamning” i livet behöver man känna glädje och ha kul. Inte göra något för att man måste eller borde.
Jag har tänkt en del på att det är ganska likt det här med att behöva gå upp för en lång rulltrappa som stannat. Titta inte hela vägen upp när det bränner i benen, fokusera på ett enda trappsteg åt gången. Till slut kommer man upp. 🙂
Kloka tankar. Det redde ut en del som ännu inte hunnit formuleras i mitt huvud. Skönt med en genväg! Ungefär samma känsla som att få hoppa två steg framåt i ett brädspel, man måste liksom hitta sitt egna mål med sina tankar men ibland kommer några kloka ord och hjälper till på vägen, som att få skjuts!
Tänker jätte ofta på detta…rädslan att lyckas. Flera gånger i mitt liv har dörrar öppnats för mig men jag har skyndat mig att slå igen dom mitt framför näsan på mig själv. För snart 14 år sedan gjorde jag nåt jag aldrig trodde jag skulle våga, jag gick faktiskt in genom en öppnad dörr. Jag öppnade även en egen dörr åt någon annan…och tänk, han klev också in. Så träffade jag och min man varandra och livet blev så fantastisk och otroligt och enkelt. Trots detta har jag fortfarande svårt att “lyckas” (att lyckas betyder ju inte bara att få ett välbetalt arbete). Svårt att välja det jag vet är bäst för mig och som helt säkert skulle få mig att växa och älska mig själv…visst är det märkligt? Om man vänder lite på orden blir det lyckorädsla…plötsligt känns det ju fånigt att vara rädd…ha fobi för att lyckas. Hm, då borde ju boten vara att träna sig på att lyckas för att komma över skräcken…då vet jag vad jag ska göra så fort jag vaknar i morgon:))
Kram Annika
Tack för detta Clara!
I höst har mycket gått bra och just nu har jag en svacka när saker inte gått så bra, jag som trodde att jag alltid skulle lyckas har faktiskt misslyckats (men jag har ju ändå försökt och försöker igen!) Fast nu har jag fått en så sorglig inställning. Att jag inte kan se framemot det som kan lyckas, att jag inte kan våga vara glad för något för det kommer ju ändå att gå åt helvete sen. Varför skulle min lycka få bli långvarig? Hoppas jag kommer över det snart:)
Fint innlegg! Fikk meg til å tenke på Karin Boyes dikt:
http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/ja-visst-gor-det-ont.shtml
Underbar dikt, men underbart budskap. Tänkte inte på den direkt, lite förvånad över mig själv över det faktumet nu då jag ser din kommentar 🙂
Känner mig väldigt träffad här kan jag säga. Jag är livrädd för att ta de där stegen jag hela tiden drömmer om att ta. Söka drömjobben, säga “jag älskar dig” som är så läskigt fast jag VET att han inte skulle krossa mitt hjärta, spela mina låtar för andra, släppa in människor i mitt liv… Men jag jobbar på det – att våga. Trots att det kanske skulle gå vägen 😉 Tack för påminnelsen.
Tror det ligger en del i att ju mer man lyckas, desto högre kommer man och då blir fallet så mycket längre när man väl faller. För förr eller senare måste man ju falla (säger hjärnspökena iaf).
Så himla sant! Vilket bra inlägg!
Följ ditt hjärta. Det är en utmaning. Oavsett. Nu går jag.
Så klokt skrivet! Känslan av att nå ett högt uppsatt mål skapar en tomhet. Att lyckas kan även skapa avund från omgivningen. Vem tror hon att hon är? Tack för många bra blogginlägg!
Detta var det smartaste jag har läst på länge. Själv har jag alltid mål som jag vill nå, men jag förväntar mig inte riktigt att nå dem, men ändå vill jag nå dem. Jag lever på att längta till saker så att jag vet att det alltid är något förväntansfullt framför mig.
Allt är ju hur man väljer att se perspektivet.
Jag brukar också säga att när man går i medgång/framgång får man se vem som är ens vänner. De som inte är riktiga vänner försvinner ..//Fia
Livet kommer att ha många överraskningar men också många prövningar. Väldigt många av våra kändisar uttrycker att de är så rädda för att det dom gör, ska genomskådas, att de lever en bluff. Men det viktiga är väl ändå att göra det man önskar, vara beredd på att det trots det kan komma svåra utmaningar och några felsteg. Det är inte hur man “har det” som är problemet utan “hur man tar det”´samma om det gäller fram- eller tillbakagång på livets väg. Men njut för fullt när det är som bäst och våga ta nästa kliv i alla fall. Men förnöjsamhet är icke att förakta.
Kan bara hålla med dig i varje ord du skriver.
Oftast är vi rädda för att lyckas, vi är rädda för förändringen som kommer att ske, precis som du skriver. På så viss är vi rädda för en förändring i vår tillvaro, eftersom det är något nytt som vi kanske inte kan hantera. Skulle ärligt talat säga att min största rädsla är att lyckas, men kämpar med den varje dag. Jag älskar förändringar och utveckling, än hur läskiga de är.
Håller med…
Nu övar jag på att bli vän även med mina obehagliga känslor (de behagliga tycker jag ju redan om). Tror att det är det som menas med att älska hela mig själv… Så minst en gång om dagen stannar jag kvar i rädsla eller ilska eller vilket obehag som nu kommer. Tills det klingar ut… Obehagskänslorna laddas ur på det här sättet märker jag… blir mindre obehagliga. Och jag blir mer och mer bekväm med mig själv. Kram.
Jag tror du har förbaskat rätt. Det är därför det är så lätt att fastna på samma bekväma ställe där man vet allt och kan allt redan. Själv är jag äntligen på väg att försöka göra något nytt med mitt liv, men det tog några år att samla modet. Hoppas jag lyckas! 🙂
Godmorgon Clara,
har följt din blogg en längre tid och jag måste bara säga att du skriver så mycket klokt.
TACK för att du delar med dig ♥
Vinterhälsningar från finland
vilket bra inlägg! jag har bara en sak att säga om det – jag känner igen mig.
Bra insikt! Jag är jätte glad att jag titta in och fick läsa precis vad jag behövde höra just nu. Jag sitter och drar mig från att illustrera färdigt en barnbok…… Men jag har ju redan misslyckats om jag inte gör den klar för att jag är rädd, så för mig är att lyckas, bara att våga tro på mig själv och inte vara rädd. Jag citerar Yoda; Fear leads anger, leads to hate, leads to suffering….
Tack för att du ger så mycket till alla, du är underbar!!!
Det är precis detta jag tänkt på också. Jag är redan gift, har hus, tre barn, två katter och är nästan färdig med min utbildning…sen då? Fyllde nyss 31 år och har läst din blogg en tid. Din “käckhet” har stört mig så mycket och så fort du uttalat dig om något som i mina ögon är sunt bondförnuft får du hurrarop från massor av människor som om du vore nåt slags helgon…men idag slog det mig. Fan va modig du är! Du vågar uttrycka dig i offentligheten, med alla de risker det innebär för glåpord, kritik och hån (risker att misslyckas offentligt!). Jag tror att din kapacitet är obegränsad, vad du än lyckas med OCH du behöver inte oroa dig över vad som “händer sen” i den otrygga situationen – allt löser sig! Den där otrygga situationen blir snart trygg den med och sen hittar man alltid nya mål att sträva mot.
Tack! Detta behövde jag läsa idag! Ditt inlägg har gett mig lite styrka till att orka med denna dagen också.
Den här typen av inlägg från dig gillar jag allra mest. Eftertänksamt, klokt och något att ta med sig.
Förändringar är alltid läskiga oavsett om de är till det bättre eller sämre.
Att kunna välja och forma sitt liv kan lätt vara skrämmande. Total valfrihet är lika med total ångest.
Vanskligt det där ordvalet med att lyckas och misslyckas. Men jag förstår vad du menar, det är lite som ordspråket “You can’t lose what you never had”. Oavsett vilket så är det viktigt att inse att det inte finns en sorts lycka, däremot är utveckling och förändring lyckosamt för alla individer, vare sig man tror på det eller inte. Att ständigt utmana sig själv är väl den bästa medicinen på att “känna att man lever”.
Tack för de orden, Klara. Det var precis det jag behövde höra! Och jag känner igen mig – jag är rädd för att lyckas, och givetvis rädd för att misslyckas också. Så där någonstans står jag och balanserar. Nu får det bli 2012 års visdom; Det är dags att gå vidare nu.
Riktigt tankvärd text Clara!
Det finns så många vinklar på detta. Människor är rädda för förändring, det okända skrämmer.
Jag är rädd för jag vet inte hur jag ska göra det jag drömmer om, alltså genomföra det. Det är läskigt att segla på okända vatten. Behöver ta reda på mer. Har inte orkat och vågat ta reda på mer för att jag varit rädd för att det ska vara för läskigt, inte vet vart jag ska vända mig, och för att jag mått så dåligt att all energi gått åt till det viktigaste. Om jag bara slutade oroa mig. Tänk vad mycket energi jag skulle frigöra då. Dags att släppa rädslan.
Jag har kämpat för att må bättre psykiskt och när jag började må bättre var det jätteläskigt. Vissa stunder kunde jag känna mig glad och det gjorde mig nästan skräckslagen, för det var så okänt. Jag visste inte hur man gör eller beter sig eller vad man gör med glädjen. Jag vet inte om jag fortfarande vet men har vant mig lite mer nu.
Situationen jag varit i så länge känns otryggare och läskigare än att lyckas. Just därfor ska det gå bra. Jag är så inställd på det nu, längtar efter förändring. Det som händer det händer.
Alltid skönast att vara kvar i det välbekanta. Jag är i exakt den sitsen & vet inte riktigt hur man tar sig till nästa steg. Har i många år haft det väldigt jobbigt med skolan & jobb på grund av anledningar som bland annat depression (är just nu sjukskriven) och man blir därför så tacksam att man mår hyfsat att man helt enkelt inte vågar ta nästa steg. Jag har skrivit det förut till dig, att starka kvinnor som du (inte alltid då såklart) inspirerar till att våga mera. Vi kvinnor behöver hålla ihop & peppa varandra till att ställa högre realistiska krav på oss själva. Att inte fastna när man vill mer och komma ur martyrskapet som känns så välbekant & som man lätt hamnar i när man tycker allt är jobbigt. Kram
Det här var exakt vad jag behövde läsa idag! Tack!
Så himla sant! Det där tänker jag ofta på bara det att jag inte kunnat formulera det, du hittade orden.
Jag tänker mer att det handlar om att man är rädd för det som är nytt och obekant. Om det kommer bli som man hoppats eller om man kommer klara av det när man väl får det där jobbet, barnet eller utbildningsplatsen. Nya situationer kräver mer av oss och eftersom vi inte vet säkert vad vi kan förvänta oss måste vi vara beredda på det mesta.
Har faktiskt inte tänkt på det så tidigare, men detta stämmer nog in på mig och många jag känner.
Vill du bli psykolog, Clara? På riktigt alltså?
Tror hon drog några exempel bara… Jag menar hon har väl redan hittat sin drömprins? 😉
MYCKET BRA!
Gillar den här bloggen. Du har tagit ställning och lyft upp ett ämne som känns svårt att prata om.
Du är guld och fantastisk med dina recept och otroligt vackra bilder på inredning , piff och pynt. Inspirerande och kreativt.
Fast…. det du skriver nu det ger substans och djup, något bestående. För min del får du gärna skriva mer i den här stilen.
Ta det som positiv kritik, för det är så jag menar.
Samma ord fick jag höra från en jobbcoach när vi diskuterade mitt jobbsökande. Jag hävdade att mitt jobbsökande gick så långsamt för att jag var så rädd för att ingen skulle vilja anställa mig. Hon hävdade däremot att jag var rädd för att lyckas, vilket jag tyckte lät helt ologiskt…tills nu. Jag har på sista tiden verkligen tagit tag i mitt jobbsökande och vad är jag rädd för nu? Ja, inte för att ingen ska vilja anställa mig utan att telefonen ska ringa och att de ska vilja att jag kommer på en arbetsintervju; jag är helt enkelt rädd för att lyckas.
Tack Clara för det här inlägget, det kom precis i rätt tid för mig! 🙂
Hej Clara!
En eloge till din förmåga att formulera dina kloka tankar i ord. Du gör klokt i att sikta högt och självklart kommer du ibland att landa utan att ha nått målet, eller kanske har du rent av bestämt dig för ett annat ännu viktigare mål under resans gång. En sak är säker och det är att du landar, kanske på främmande outforskad mark där livet bjuder på överraskande utmaningar. Jag har själv gjort flera resor och vid varje landning har livet gett mig nya stigar att vandra. Oftast bra stigar.
För många år sedan siktade jag på att komma in på psykologprogrammet och kom så långt som till andra reserv. När inte det gick valde jag att läsa fristående kurser inom området och i efterhand insåg jag att min ambition nog inte var att jobba som psykolog utan att få mer kunskap om hur vi människor fungerar och tänker. Jag har haft stor nytta av kunskaperna, både för egen del och i min roll på min arbetsplats. På misslyckandekontot är att jag aldrig lönemässigt nådde en psykologlön.
sant! aldrig tänkt på det… om jag tex söker nytt jobb är jag faktiskt mer rädd för vad som händer om jag får det, än för att inte få det…
Så sant, så sant. Det är skitläskigt att inte veta vad som väntar, att lämna tryggheten.
När jag läser texter som denna blir hela mitt inre ivrigt och nickar med för fullt. Jag verkligen vill leva så. Men så kommer vardagen och ramlar över mig, bit för bit faller det jag önskar bort och sen är det glömt. Då är det bra att det hela tiden dyker upp påminnelser. Som det här inlägget. Tack, Clara!
Det där behövde jag verkligen läsa! Jag har ÄNTLIGEN bestämt mig för att flytta utomlands nu i maj, efter att ha skjutit på det i flera år, och jag är livrädd! Jag har hela tiden trot att det som stoppat mig har varit men rädsla för att misslyckas men nu inser jag att det verkligen är helt tvärtom. Jag kan verkligen relatera till detta inlägg. Tack fina Clara, nu har jag fått den spark i baken jag behöver.
Precis så känner jag med.
Åh jag känner igen det där så väl! Jag tampades med de känslorna en bra bit in i mitt företagande. Nu säger jag alltid till mig själv “Du är värd att lyckas” varje gång det känns som att allt ska krascha. Hejja dig!
Hej Clara!
Jag fick samma insikt för något år sedan, att jag inte vågar försöka för att jag inte skulle veta hur jag hanterar situationen om det faktiskt skulle funka. Inser att jag fortfarande är kvar i det tänket (man önskar ju att insikten skulle ge förändring).
Men Clara, hur hanterar du detta? Du har ju under det senaste åren fått göra mycket som du drömt om. Hur hänger det ihop med den rädslan? Hur besegrar du rädslan? Blir den större eller mindre av att du uppnår dina mål?
Allt gott! Du är bra!
Väldigt tänkvärt! Tror tyvärr att detta tänkande är extra vanligt hos kvinnor. Och visst är det så att man ofta tänker som så att om man lyckas med något så får man ta ett steg tillbaka med något annat. Undrar varför det är så… Borde inte positiva saker kunna trigga fler positiva saker? Tack för ditt fina och tänkvärda inlägg!
Absolut tänkvärt! Det är mycket som är skrämmande med att satsa och lyckas – förändringarna, vad omgivningen kommer tänka och tycka (för med förändringar kommer ju ofta personliga förändringar som kanske har konsekvenser för ens vänner och familj), osv.
Inlägget fick mig också att tänka på hur ofta man saboterar för sig själv – struntar i att söka vissa jobb eller pengar eller ta vissa möjligheter (kanske möta sin drömpartner) därför att “det kommer ändå aldrig fungera.” Jag kom att tänka på hur många gånger inom de sista åren som jag faktiskt själv struntat i att ta vara på viktiga möjligheter, eller har gjort ett halvdant jobb på en intervju eller i en ansökan utan att riktigt förstå varför jag gjorde så. Men det är nog delvis rädslan för att OM jag satsar helhjärtat och misslyckas så bekräftar det ju att jag inte är tillräckligt bra – och om jag lyckas så är det också läskigt! Dags att börja satsa mer helhjärtat och försöka bli modigare kanske :).
När jag blir rädd, osäker, orolig eller rådvill kring framtiden och olika val (vilket är mest hela tiden just nu…) så brukar jag tänka på ett fint citat som ger mig lite ljus i det mörker man kan uppleva:
“My child, you worry too much. I’ve got this, remember? Love, God”.
Och jag tror att det är precis vad han har tänkt – vi ska inte behöva oroa oss eller vara rädda för han vet alltid vad som blir bäst i slutänden. Fast det är hemskt svårt att sluta oroa sig. Eller att sluta vara rädd. Hemskt svårt.
Helt rätt, men inte lätt. Själv fick jag drömjobbet direkt efter examen – enligt mina dåvarande kriterier. Det konstiga var att jag inte riktigt trivdes, men det har tagit mig nästan fem år att våga inse det. Lyckat?
Du är så klok att jag får rysningar. Tack för detta inlägg. Tar och länkar direkt från min blogg 🙂
Håller inte med. Det är roligt att lyckas, och eftersom man är människa hittar man strax ett nytt mål. Drömjobbet kanske blir tråkigt, man inser att man hellre vill bo i lägenhet än i den där drömvillan, man längtar efter förändring. Jag har uppnått en massa av mina mål, men vill ändå alltid vidare. Hittar ett annat jobb som verkar roligare, vill bli jättebra på något annat precis när jag just lärt mig något, osv. Och är ganska nöjd på vägen dessutom.
maybe the problem is there: the general expectation that a high potential should definitely be used to achieve something. we can have a great potential for many things but choose to act on just a few of them. just for fun, just for pleasure. without running after success or running away from failure.
Hej Clara!
Kunde inte beskrivit det bättre själv. Står just nu och stampar i livet och jag tror att det mycket beror på att jag vågar inte möta det okända. Vågar inte chansa riktigt för jag är rädd att misslyckas. Bättre då att fortsätta i invanda fotspår fast det är jäkligt trist och inte ett dugg utvecklande. Nä, 2012 ska bli ett år av förändring, att tro på sig själv och våga förändra.
Tack för ditt inlägg!
/Soffi
Herre Gud så träffande!
Så sant, så sant! Hurra för alla som vågar satsa och även peppar andra att våga samma!
du är klok! tack för att du sätter ord på det som gnager. fint. tack!
Skönt att läsa om djupa och lite känsliga ämnen på din blogg. Inte alla som vågar skriva öppet om sina tankar.
Tänkvärt…
Pricksäkert och svårt att värja sig emot. Jag vill tro att jag är rädd för att misslyckas, jag säger ju alltid det. Men nu sticker det till någonstans där i bröstregionen, och klumpar sig i halsen. Är jag rädd för att lyckas?
Briljant Clara. Du och din blogg är så himla bra!
Nelson Mandela har uttryckt samma sak i denna formulering:
Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla.
det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer mest.
Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra.
När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.
Estoy de acuerdo de Eva!
Återvänder ofta till det här inlägget för att det är verkligen sant för mig. Är så rädd för att lyckas så jag får ångest. Vad kommer hända då, och hur illa kommer det bli när jag väl misslyckas (märk, räknar med det även då)? Att ändra på livet, byta vanor och rutiner är i sig jättejobbigt. Tänk om jag inte klarar av att anpassa livet när det väl krävs? KLOK reflektion, återkommer ofta till inlägget för att påminna mig om vad jag egentligen är rädd för och hur bakvända och kontraproduktiv mina tankar är <3 tack för en lika värdefull reflektion, sex år senare!
Att lyckas är det jag är mest rädd för. Därför står jag kvar och stampar på samma ställe, år ut och år in. Frustrerad och arg.