Jag läste i DN att en lägenhet sålts på Östermalm med kvm-priset 100 000 kronor. Vi skulle alltså kunnat få 2 kvadrat på Östermalm, för samma peng som vi köpte ett stort hus med vacker utsikt på västerbottens landsbyggd. Tänk hur olika långt pengar räcker!
Vår dröm har alltid varit att ha så lite skulder och så stor frihet som möjligt. Tjänar vi några pengar utöver det som krävs för att familjen ska gå runt vill vi betala bort de få lån vi har. Så att vi kan få ännu mer frihet! I tider av finanskris och oljekris under uppseglande känns skulder som ett stort orosmoment. Jag vill ju leva ett liv med stor ekonomisk frihet. Det kan man göra på två sätt; Tjäna extremt mycket pengar. Eller ha extremt låga utgifter. Men det är inte inkomsterna som gör en rik, det är utgifterna som gör en fattig. Många som tjänar bra binder ju upp sig på så stora utgifter att pengarna ändå inte skänker någon frihet.
Jag vill gärna jobba eftersom jag älskar mitt jobb. Men jag vill framförallt ha en skön och fungerande vardag. Där barnen bara går korta dagar på förskolan och vi inte måste stånga oss blodiga för att få ihop det förbannat uttjatade livspusslet.
Vi vill ha lite fuck off-marginaler. Marginaler för att kunna säga fuck of till knäppa arbetsgivare, dåliga dealer och samarbeten som dränerar mig på energi. Inte för att vi är täta som troll men för att jag vet att vi klarar oss på små marginaler. När vi köpte hus letade vi ett som vi skulle ha råd med även om vi i framtiden skulle bli tvungna att leva på a-kassa, eller sjukpenning. Det kanske låter deppigt och pessimistiskt, men för mig är det en stor glädje. Att veta att man inte måste gå ifrån hus och hem om något livet skulle krisa. Då kan vi säga fuck off till samhället när vi tröttnat på dess villkor. Några egna höns och en massa grönsaksodlingar ovanpå det och plötsligt är man inte längre så kapitalberoende – men full av ljuvlig frihet.
267 svar
Tack för ett bra inlägg! Fler borde tänka som du. Själv håller jag på att betala av mitt csn-lån så fort jag kan och jag hyr ett vackert hus på landsbygden istället för att köpa ett.
På ett sätt förstår jag vad du menar, men inte på ett annat. Alla har inte den möjligheten som du har att bara bosätta dig långt ute på landet och jobba hemifrån.
Man måste ta hänsyn till var det finns arbete, barnomsorg, familj & vänner etc.
Ett samhälle utan konsumtion skulle ju inte fungera alls, hur skulle du då som bloggare kunna försörja dig tex?
Enda möjligheten att tjäna pengar på sin blogg är genom försäljning och reklam.
Och vad skulle hända tror du om alla sa Fuck Off till samhället så som du förespråkar? Vad skulle hända med välfärden då?
Inte ditt bästa i lägg Clara. En söt tanke som tyvärr inte funkar i verkligheten.
Ja, jag tror att vi skulle kunna bygga en helt ny fantastisk samhällsmodell här i världen, om fler vågade kliva av ekorrhjulet. Vågade tänka den tanken. Det är inte en söt tanke. Det är en revolutionär och samhällsomstörtande tanke. Men söt är den inte. Sedan kan det väl inte finnas någon som inte förespråkar konsumtion? Alla människor måste konsumera; mat toalettpapper, kläder osv. Det är ju överkonsumtionen man vänder sig mot. Att människor jobbar så hårt för att hålla uppe en jättehög konsumtion, när man skulle kunna nöja sig med en mindre.
Hur menar du att det skulle fungera?
Vem skulle bestämma hur mycket som är normalt att konsumera eller inte?
Vem ska betala till den gemensamma kassan?
Jag är inte på någotsätt aggressiv nu utan undra hur du tänkt?
Med vänlig hälsning, Mrs G
Jag förstår inte vad du menar? Vadå betala till den gemensamma kassan? Det gör man ju genom skatten.
De som tex lever på akassa, betalar dessutom störst andel av alla i skatt, dvs till “den gemensamma kassan”. Efter senaste regeringsskiftet blev det dessutom enormt mycket dyrare att ens vara medlem i en a-kassa. Så vi betalar, även vi som inte jobbar. Kom ihåg det, Mrs G.
@ mrs G. “En söt tanke.” Brrr. Fundera över hur du anvander ditt språk. härskartekniker undandedes.
Det var absolut inte illa menat på något sätt. Ber om ursäkt om det kunde tolkas så.
Mrs G
Underbart inlägg. Mycket tankvärt! Jag tycker att det är underbart med människor som tänker “bort” från ekorrhjulet, eller som bara tar stickspår då och då. Det gör världen så mycket “sundare”. Att två föräldrar jobbar heltid och lämnar barnen på dagis ( på övertid) för att kunna konsumera lyx artiklar och resa till tropiska paradis, det kan jag inte förstå. Har alltid trott att man skaffar barn för att man vill vara så mycket som möjligt med dem. Man kanske inte behöver köpa den där svindyra möblen (som för övrigt är så enkel att man kan snickra den själv med KÖPTA brädor och KÖPT färg) när barnen är små men om man senare i livet får råd så givetvis om man nu fortfarande känner för det. Har man pengar så får man givetvis konsumera hur mycket man vill, men går det ut över barnen eller andra männskliga relationer då är det något som är käpprätt fel. Istället för 22 kvadratmeter i stan bor jag på en liten gård (inte långt från några större städer) och min gosse som är i Bertils ålder kommer i framtiden att få lära sig var maten kommer ifrån och varför maten faktiskt måste kosta några kronor i affären i städerna:)
Du har så rätt, kära Clara! Världen skulle bli bättre. Tråkigt nog behöver ingen oroa sig för att precis alla skulle göra som du, så kapitalismen går nog inte under av den orsaken, den är ju bra på att sabba för sig själv.
Jag vill bara tillägga att jag själv är hemmafru , men för fen sakens skull INTE beredd att säga Fuck Off till samhället eller stänga några dörrar alls för den delen.
Mrs G
Fuck off har ju mer att göra med att inte ställa upp på sådant som inte känns rätt om man nu har möjlighet till det.
Det betyder inte att man inte vill vara del av samhället.
Jag tror att vi kommer att återerövra tiden av ren nödvändighet. Utvecklingen kommer att sakta ner och vi kommer att behöva göra mer kvalitativa val.
Vi kommer att behöva lägga ner mer tid på färre saker och lära oss att konsumera bättre och klokare. Vi måste ju kunna stanna upp, utvärdera och smälta allt detta som hänt i världen på så kort tid.
Ja att vi måts lära oss att tänka betydligt mera långsiktig och välja kvalité framför kvantitet det är jag helt överens om.
Jag väljer hellre att köpa en i mångas ögon svindyr sak som jag vet att jag vill ha livet ut istället för att hela tiden kpa nytt nytt och billigt krafs.
Mrs G
Hej! Vill bara säga Tack för ett bra och inspirerande inlägg. Har flyttat från storstan o ut på landet med man o en drös barn och halverat boendekostnader trots att vi gått från radhus till villa. Jag känner mig väldigt välsignad som har
Helt rätt! Men fuck OFF va? 🙂
Kloka tankar som får mig att fundera över mina egna fuck-off-marginaler…
sketabra clara 🙂
just precis.
Ja du lever drömmen min vän. En annan har all släkt och vänner i Stora staden så om vi flyttar har vi ett billigt boende med mycket plats för folk att hälsa på men ingen som kommer eftersom det är långt åt tjotahejti. Det är lätt att skryta om sitt alltigenom superbraiga boende och liv när man har alla kring husknuten (om nu ett par mil är kring husknuten). Det är inte som att man VILL betala miljarders miljarder för att bo ihopknökt med massa idioter men man MÅSTE för att man vill ha vänner o familj nära och kanske ett JOBB. Alla kan inte leva på att blogga.
1. Om dina nära och kära inte ids åka ett par mil utanför stan för att hälsa på dig, så är det något fel. Och vem vet, om du flyttar utanför stan och dina nära ser att det fungerar så kanske de blir inspirerade att följa efter – problemet löst!
2. Ja, ett par mil är runt knuten här uppe, tar max 20 min att köra.
3. Det finns faktiskt jobb här uppe också, tro’t eller ej. På ditt inlägg låter det som att alla i Norrland försörjer sig på att blogga alt. är arbetslösa.
Alla behöver inte och kan inte bo i Stockholm.
Du missförstod nog, att har man släkten och vännerna ett par mil bort så är det inga problem. Så är det såklart. I mitt fall är familjen 150mil bort. Inte smidigt. Familj kvar i norrland. Givande/bra jobb för min utbildning i södern. Det suger men det är verkligheten för många.
Nej, men de jobb som finns i glesbygden är kanske inte de man vill ha. Eller så finns det väldigt få av dem, i tex. Luleå (som är hyfsat stort) finns det ett enda gymnasium och om du då är lärare i ett visst ämne kanske det finns två tjänster. Sen finns det inget mer jobb åt dig i den stan. Du får flytta eller jobba på ICA, vilket du kanske inte vill om din dröm är att vara just lärare. Och alla kan inte eller vill inte skapa sig ett eget jobb.
Haha, skulle det bara finns ett gymnasium i Luleå??? Jag är helt överygad om att det finns minst 10, med flera olika linjer på varje. Shit vilka fördomar det finns om norrland.
– Umebón
Jag var tvungen att googla. Det verkar finnas tre gymnasium i Luleå. Varav ett är inriktat på teknik och ett på praktiska utbildningar. Så, nej, tio stycken ser det inte ut att finnas.
Hej och hå!
Kan meddela att förutom den kommunala Luleå Gymnasieskola så finns NTI-gymnasiet, Norrlands entreprenörsgymnasium och Luleå praktiska gymnasium. Fyra gymnasieskolor alltså. Bara Luleå Gymnasieskola har 17 program, hur många program friskolorna har vet jag inte men mer än ett per skola låter väl vettigt. Tycker inte direkt att man bör gråta blod ifall man vill jobba som lärare i Luleå. Är man inte picky och villig att pendla 20-45 min/enkel väg så finns det gymnasieskolor av varierande kvalisort både i Boden, Piteå och Älvsbyn.
Sen framgår det inte riktigt om du menar att Luleå är glesbygd “Nej, men de jobb som finns i glesbygden är kanske inte de man vill ha. Eller så finns det väldigt få av dem, i tex. Luleå (som är hyfsat stort)…”. Luleå är ju bara Norrbottens residensstad med cirkus 50.000 invånare (beroende på hur man räknar, räknar man hela kommunen och inte bara tätbebyggelse kan man lägga till x antal tusen), har stålindustri (SSAB) plus ett väldigt populärt och högt rankat tekniskt universitet, LTU, med studenter från alla världens hörn. Men visst, för vissa kanske det är glesbygd, vad vet jag.
Elin: Ett par mil utanför Sthlm kostar husen, villorna och faktiskt även lägenheten flera miljoner. Om vi skulle kunna köpa ett hus för 200000 kr vore vi tvungna att flytta just till Norrland och då vore det nog inte släktingarna som inte kunde komma och hälsa på som det vore fel på.
Dessutom skulle det bli en jäkla massa bilåkande istället för den miljövänliga kollektivtrafik vi idag använder oss av.
Håller helt med dig, inte alls så lätt som hon får det att låta!!
Jag tror inte att du behöver ta Claras inlägg som en provokation eller en uppmaning att alla ska flytta till Norrland.
Man behöver inte ta det som en provokation. Däremot kan det kännas lite obekvämt, om man upplever att man inte kan flytta långt (ja långt, för även landet utanför stan är dyrt) från stan pga jobb, vänner eller släkt, och någon påpekar att man inte har några fuck off-marginaler och kanske måste “gå ifrån hus och hem” om man blir sjukskriven.
Vi har också köpt ett hus, som skulle ge oss knappa fyra kvadratmeter. Vi är en trädgård på 2000 kvm och ett hus på tre plan. Och dessutom vldigt små lån!
Åh så skönt med fler som tänker likadant. Jag har pluggat i två år utan studielån nu och ändå lyckas vi spara lite pengar varje månad för att en dag kunna köpa ett hus utan att få miljonlån. Men också får att kunna vara med dotterns så mycket som möjligt. Klarar vi oss på en lön nu, klarar vi oss utan två heltider sen.
Det är det här lilla problemet med arbete. Det dräller väl inte av sådana där du bor. Det är inte alla som har förmågan att klara sig som du gör. Men det är ett val man får göra själv.
Vi sökte oss ut på landsbygden för att få lugn och ro men samtidigt också inte behöva jobba ihjäl sig och samtidigt ha “fuck of-marginaler”.
Väl skrivet, hoppas det väcker folks tankar om konsumtion och livskvalite.
Mvh
Fuck-off marginaler, mm det låter fint! Det kör vi på!
Kram
Brukar uppskatta alla dina inlägg men inte detta i ärlighetens namn. Du får det att låta mycket enklare än vad det är. Bor i Göteborg, där priserna visserligen inte är lika illa som Stockholm, men näst intill.
Har precis köpt radhus och priset låg på dryga 3 milj. I ett område precis utanför Göteborg. Och förövrigt i riktigt dåligt skick, inrökt och äckligt och i minsta storleken.
Våra alternativ var, flytta långt långt ifrån släkt och vänner och byta liv. Eller gilla läget och betala.
Jag drömmer självklart också om att “ha så lite skulder och så stor frihet som möjligt”. Men du får det att låta alldeles för enkelt !
I övrigt, tack för en inspirerande blogg!
Det går ju att bo i kranskommunerna till GBG utan att köpa ihjäl sig. 3milj måste ändå vara rätt centralt beläget till Göteborg. Bodde i Alingsås tidigare och pendlade till GBG utan problem och 5 mil är inte så långt. Allt handlar ju om hur man prioriterar.
Mvh Lars
Ja, allt handlar faktiskt om prioriteringar och vanor. Bor också i Göteborg och man måste ju faktiskt inte bo i hus/radhus. För vissa är det en frihet men det går finfint att bo i lägenhet också och ha t.ex. en hyra istället. Nä, släpp kraven lite! Att bo rymligt i en stad utan att betala för det är liksom inte en ekvation som ens finns!!!
Vi har också tittat på de där radhusen i 3-miljonersklassen, men inte heller varit nöjda… Så; när vi hittar det rätta huset vill vi också flytta utanför stan men inte för att det egentligen behövs pga. platsbrist, utan för att vi vill ifrån stadsluften och för att vi vill leva istället för att jobba. Tills dess är lägenheten på 65 kvm riktigt trivsam! Vi har ett barn, men tanterna i uppgången med lika stora lägenheter har alla fött upp 5 eller fler barn i sina 🙂 Allt går om man vill.
Haha…tänkte på en annan kul grej också appropå det idylliska landet med frisk luft som ofta är så romantiserad. Vill inte verka hemsk pessimistisk, men myggor, knott, fästingar, misslyckade odlingar, huggande av ved och jäkla massa bilåkande var man än ska är ju inta alltid så supermysigt… En hel del tid o energi går åt till saker man kanske inte tänkt på, om man inte bott på landet innan. Jag är lantis o mår inte bra i lägenhet i staden, men livet på landet är inte så drömlikt alltid. Kram!
Ja, man kan ju bo billigt i Lilla Edets kommun…en bland Sveriges sämsta…billigt och bra? Det är ju inte gratis att pendla 10 mil om dagen heller när bränslepriserna bara ökar. Vi ska flytta närmre till nåt dyrare för att vi tröttnade på att sitta i bilen med barnen en stor del av dygnet o här går inga bussar alls nästan… Som jag skrev i förra kommentaren så är det massor att tänka på!
Håller med! Det är massor att tänka på o pengar är inte allt. Jag är nog hellre fattig bland nära o kära så barnen får träffa släkten och så, än rik o isolerad.
Att bo nära släkt och vänner är det jag prioriterar. Jag vill kunna lämna barnen hos farmor/mormor utan att behöva åka tåg i 30 min och sen åka buss lika länge. Kunna sätta mig i bilen och vara framme hos mina syskon på några min.
Och då blir mina val, betala och gilla läget eller tvinga med mina nära och kära till sveriges skogar och billigare boenden. Så säg inte att det är enkelt ! Och att det handlar om prioriteringar ? Tycker det känns svårt att prioritera bort mina första skrivna rader. Skuldfri vs. olycklig?
Det var precis så jag tänkte också och vem tar hand om höns och odlingar när man åker kors å tvärs för att träffa alla? Frihet? Däremot är det jättekul att det funkar så bra för Clara, kul för henne. OBS! Jag är inte sarkastisk, utan uppriktigt glad för Claras skull så att hon kan hålla på med den här bloggen som jag oftast uppskattar.
Men hallå, 3 miljoner för ett ofräscht radhus utanför göteborg låter ju helt orimligt!!! Hoppas ni inte skrivit på köpeavtalet ännu. I Alingsås (4,5 mil norr om Göteborg) finns ett radhus till salu som är nyrenoverat och på 108 kvm. Utgångspriset är 895 000.
Lägg då till pendlingskostnaderna till huspriset. Och oflexibiliteten det innebär att jobba i stan, vara beroende av bil eller kollektivtrafik (med köer och allt vad det innebär) och sedan ha barnen på dagis och skola i Alingsås. Stress, stress… Vill du då prioritera och gå ner i tid, ja hoppsan, då blev visst inte “utanför-stan-alternativet” så billigt längre.
Helt rätt tänkt. Vi fick inte vårt hus riktigt lika billigt men jag är av samma filosofi som du, helt klart.
Låter otroligt sunt, och flera skulle leva efter det. Man hör dagligen om människor som jobbar som fasen och lämnar barnen 9-10 timmar på dagis varje dag för att själva kunna jobba heltid (välbetalda jobb), och så klagar de så in i norden. Det är för det mesta upp till en själv att förändra sin situation. Vi gjorde precis som ni, värdesätter friheten, och att inte behöva vara piskad till att jobba heltid båda två för att få ekonomin att gå ihop. Vi här i Sverige lever ganska “rymligt” och ska ha mycket kapitalvaror för att alla andra har det Det är värt otroligt mycket att få spendera mycket tid med familjen :). Och när jag blir gammal lär jag ju inte minnas hur kul det vara att jobba så in i helskotta för att kunna betala av lån på flera miljoner, nej jag kommer att komma ihåg att jag verkligen gjorde det jag ville och spenderade så mycket tid med familjen som jag bara kunde…
Viktiga ord. Om alla unga som står i startgroparna inför att etablera sig i livet skulle tänka på samma sätt tror jag färre skulle slita med att få det sk. livspusslet att gå ihop. Många vill vara hemma med barnen men kan inte för att de lånat upp så mycket pengar till hus, bilar och annan att de helt enkelt inte har råd. Tänk om de skulle valt att leva enklare så kanske de kunde ha gjort det där som de faktiskt ville och inte slita med att få in pengarna. För det materiella kan aldrig ge samma trygghet och livsglädje som en vardag där man inte måste prioritera bort det man egentligen tycker är viktigt för att överleva. Själv har jag varit hemma med barnen, men ångrar ändå en del investeringar som vi skulle ha levt bättre utan… men snart är vi skuldfria och det känns onekligen skönt!
Nja, tror jag. För en ung människa som precis är i “startgroparna till sitt liv” tror jag att det är dumt att bosätta sig flera mil utanför stan bara för att få ett billigt boende.
För vissa fungerar det att åka kollektivt på landsbygden men inte för alla och dessutom kan kollektivt åkande (obs, typ Länstrafiken, inte kollektivtrafik i en stad som ju ofta erbjuder betydligt fler turer) sällan erbjuda den flexibilitet som möjligheten att ta sig dit man vill då man vill med cykel/till fots/kollektivtrafik i stan/bil gör.
Jag tror att detta leder till ett större beroende av bil än om man bor i stan, och dessutom i regel inte vilken bil som helst. Om man ska nån nytta av den lär den ju ska starta JÄMT och vara säker och ha bra däck osv. osv. Detta ser för mig ut som att:
1. Man har köpt på sig ett hus, billigt visserligen men som är halvt eller helt omöjligt att sälja. Mycket svårt att motivera renovering osv. om man inte tänkt bo där typ resten av sitt liv.
2. Man har en dyr bil som kommer att kosta multum i drivmedel och reparationer i och med att man måste köra så mycket. Speciellt några år senare då man har barn som börjar komma upp i åren och inte längre nöjer sig med fritidsutbudet på byn utan har aktiviteter i stan.
Dvs. ekonomiskt vansinne, speciellt i början på livet om man inte är helt säker på vad man vill!
Sen finns ju de som hävdar att det också är stora miljömässiga fördelar att bo i en stad. Tex. möjlighet till kollektivtrafik, stordriftsfördelar med transport, fjärrvärme m.m. Höns på gården till trots.
Jag tror att det är lätt att lura sig på den idylliska bilden av livet på landet. Det är mycket mer läckande oljefat på bakgårdarna och bilberoende än man vill låtsas om.
Härligt inlägg!
Jag och min sambo köpte en lägenhet i vår småstad för 70.000 (som vi betalade kontant för) samtidigt som vänner köpte lika stor lägenhet i Malmö för över miljonen. Och fick massa lån på köpet.
Pengar räcker verkligen olika långt!
Det är helt sant. Jag vill bo på landsbygden med, ha låga avgifter och ha det gött. Problemet är detta, jag arbetar som designer och även om jag skulle starta upp något i norra Sverige så finns det inte många möjligheter till ett smidigt yrkesliv där. Det är surt. Skönast är att bli anställd, särskilt när man är nyutexaminerad men jag undrar var arbetsgivarna finns som vill erbjuda ett intressant designjobb? Där design inte bara ses som att jobba på en butik och skylta en del, göra några annonser i lokaltidningen, eller sitta på kammaren och göra keramiktjädrar som inte går leva på året om. Jag ville gärna utbilda mig inom design hemma i Norrland, (är norrlänning) men om jag inte vill bli industridesigner så finns inga möjligheter.
/Norrlänning
Exakt samma sits för mig, fast jag är yrkesarbetande designkonsult. Det är Stockholm som gäller. Punkt.
Berätta gärna om din syn på design och vilken typ du skulle vilja syssla med! Jag blir nyfiken (även om det här kanske är fel plats).
Jag kan förstå din önskan om anställning och på så sätt samla på sig erfarenhet men… design och norrland är inte motsatser. Tror att problemet att få företag att inse att 1. design är bra och viktigt för de flesta företag och 2. det är värt pengarna, är nationellt.
Landsbygden är ju inte bara Norrland 🙂
Menar du att ert hus kostade 200 000 kr?? Det blir 20 000 euro det.. Får man typ ett garage för här. Hej då Finland. Jag flyttar till Sverige..
Precis så resonerar jag och min man med (letar dock fortfarande efter vårt tillflykts-hus)… Det är alltid bra att tänka på framtiden och blir det krig och katastrof är det bra att klara sig utan samhällets hjälp, med ved, djur och grönsaksland…
Tyvärr sa de på radion igår att det kan vara svårt att få tag på hus på landsbyggden för att det är så låga priser där att folk struntar i att sälja sina hus som istället för stå tomma. Det känns som det ultimata slöseriet i min mening….
/ Olivia
Ja! Vi lever efter vad vi tror är livet, för att det varit så för oss tidigare, för att det borde vara så och för att det är så för alla andra. Men, alla har vi ett eget val. Alla kan vi tänka själva. Vi behöver inte all konsumtion. Vi behöver inte göra som alla andra. Vi behöver välja och framförallt välja bort. Det går att leva ett bra liv på landet i norra Sverige. Det finns jobb här, utvecklande och bra sådana. Precis som överallt annars. Annat är bara bortförklaringar av människor som egentligen inte har någon insikt. Livet kan vara enkelt. Enkelt och så himla fint. Heja Clara!
Fan va glad jag blir när jag läser ditt inlägg! Det är precis så där jag vill ha det, eller att man har sparat ihop mer pengar innan man köper ett hus för max 1 miljon!
Alla gör sina egna val, det är väl det underbara med livet, men jag har svårt att se meningen med att köpa en sån där liten lägenhet o känna att man får ut lika mycket av det som man faktiskt betalar!
Just nu bor vi i en trea, jag och min sambo, men när vår inneboende vill flytta ut så kommer vi omgående att flytta till mindre för man är ju aldrig i det tredje rummet om vi är själva. Ett sätt att spara minst 12 tusen på på ett år, väldigt tänkvärt 🙂
Hade bra, kram!
För övrigt, vad jag längtar efter en mer vänsterdriven regering som ger alla lite mer fuck-off frihet oavsett livssituation och placering i landet. Man ska inte vara livegen att tvingas göra vad som helst. (Jobbsituationer) Med höga kostnader och stenhårda krav – livegen. Hejdå till mycket som våra förfäder kämpade fackligt för oss att få åtnjuta.
Den som sparar pengar är inte livegen. Ser man hela lönen, efter absolut nödvändiga livsomkostnader, som omedelbart konsumtionsutrymme då hamnar man närmare ett livegenskap.
Blir alltid lite provocerad av den här sortens åsikter. Obehagligt med folk som tror att skattepengar är en outtömlig kista och inget som människor som arbetar/driver företag har arbetat ihop till. Jag har inget emot allmän A-kassa och andra omställningsförsäkringar, eller sjukförsäkring och äldreomsorg för den delen, men jag har något emot uppfattningen att dessa säkerhetsnät ska bekosta ett leverne med guldkant. Guldkanten kan man själv välja eller välja bort, men det är synnerligen ohyfsat att tro att “någon annan” ska vilja betala för ditt lilla extra när det t.ex. inte finns tillräckligt med vårdplatser på sjukhusen.
Tack, Clara, för att du visar upp dina sunda syn på ekonomi. Jag hoppas att fler tänker efter lite före när de läst ditt inlägg (t.ex “kan vi behålla det här huset om en av oss är med om en olycka?”)
Ett förtydligande till mitt inlägg som svar på Dojans ovan:
Jag antog att den “fuck off”-frihet du åsyftade skulle bekostas med skattemedel. Var det korrekt? Om inte står jag fortfarande för min åsikt, men inte som svar på ditt inlägg längre 🙂
Så, nu kan jag gå och räkna min matte utan att distraheras av tankar om folk som inte kan tänka efter före. Nyttigt att skriva av sig.
Alla kan eller vill inte bo på landsbygden.
Man kan undra hur bostadsmarknaden har blivit som den är. Är det värt eller vettigt att spendera flera miljoner på en lägenhet? Troligtvis inte.
Bankerna tar ut stora marginaler det är ett som är sant.
Sen tycker jag inte man skall tro att det bara är välbetalda som måste ha sina barn länge på förskolan.
Nej, det är väl precis tvärtom. De som måste ha sina barn där längst är ju ensamstående mammor med låg inkomst. Fram för 6 timmars arbetsdag1
Helt rätt! 6h arbetsdag för alla!
Håller med helt och hållet! Länktips, en annan klok bloggare som är för sex timmars arbetsdag:
http://blogg.resume.se/nina-akestam/2012/01/12/tidrapport/
Mm, ja undrar vad 6-timmars arbetsdag skulle göra med den nationella ekonomin = välfärden och hushållsekonomin????? *gaaah…*
Jag är en sådan där sk ensamstående småbarnmamma med låg inkomst. Livet blir inte alltid som man tänkt sig och man gör det bästa av situationen. Trots att jag minimerat utgifterna så måste jag arbeta heltid å ha mitt barn långa dagar på dagis, för annars klarar vi oss inte. Och visst, det handlar om prioriteringar och jag håller med rent principiellt i allt Clara säger i sitt inlägg. Men jag har faktiskt prioriterat att ha ett jobb, att ha tak över huvudet och mat på bordet. Och jag tänker inte ha dåligt samvete eller känna mig sämre för det, är stolt och nöjd över mitt liv ändå, trots att det inte blev som jag tänkte. (hade trott att jag kunde vara mer med barnet, vilket jag kunnat om vi varit två.)
Du ska vara stolt! Ensamstående föräldrar är mina idoler 🙂
Vi tänker precis likadant. Kör igång mitt växthus till våren och drömmer om solceller på taket som kan försörja vår jordvärme pump med energi inför dåliga tider. Man ska ju inte ta ut allt negativt i förskott men vem vet… Tack för ett bra inlägg 🙂
Väl uttryckt! Jag undrar när du kommer släppa Ernst-inspirerade tändsticksaskar eller tex toarullar med dina väl valda visdomsord på 😉
Okej nu var jag lite putslustig..men ändå vore coolt att få Claras ord mer nära i vardagen.
Det känns befriande att läsa ditt inlägg (även om man inte befinner sig i exakt samma situation som du, med bostad, familj, höns på gården (snart?), etc…). Jag började läsa din blogg i somras och det var samtidigt som jag “möblerade om” i mitt liv: jag rannsakade mig själv, tänkte ut vad som är viktigt i mitt liv och vad som inte är det, för att få fram vad jag prioriterar och vill prioritera. Och för att få fram HUR jag vill leva. När jag kom fram till vad som var rätt FÖR MIG dök du upp och jag blev så glad! Och det ger energi och en extra kick att följa dig i din blogg, fortfarande.
Clara förklarar ett annat sätt att leva. Inte att det är enkelt. Inte att det är den bästa situationen för alla. Bara att det är såhär hon gör.
Så himla sund inställning. Håller verkligen med. 6 timmars arbetsdag är ett viktigt förslag som fler politiker skulle våga föra fram hårdare. Det skulle alla tjäna på i längden.
Underbara svenska avundsjukan.. “Jag vill oxå, men det går inte, jag kan inte, jag måste ditt och datt”. Vi är väldigt duktiga på att berätta för andra vad vi själva inte kan eller vill.. Clara lever sin dröm och vissa kan bara inte va glad för hennes skull, det är sjukt.. Det löser sig alltid på ett eller annat sätt, det där som kallad livet vet ni 🙂 Det är viktigt att vara lycklig för det man har och jämföra sig med alla andra..!
Du lever min dröm helt klart! Lite för långt norrut för mig, men annars är det perfekt. Jag hoppas att vi ska kunna köpa hus med tillräckligt med mark för lite djur ( t ex grisar och höns för husbehov) inom några år. Först måste vi bara ha jobb för på a-kassa köper man inga hus alls tyvärr…
Wow, då skulle vi ha bott på 12 kvm just nu. I stället bor vi på landet i ett unikt, underbart arkitektritat hus från 50-talet på sammanlagt 340 kvm. Nej nog lever jag hellre här ute i naturen med 5 minuters cykeltur till sjön och jobbet 5 minuters promenad härifrån. Pengarna vi betalar nu går ju i allafall inte till en hyresvärd. Önskemålet är precis som ditt, att kunna bli av med lånen så fort det bara går och leva fritt! Lycka.
Exakt så lever jag och min familj. I Stockholm innebär det iofs att vi bor i en liten trea, men det lider ju vi inte av. Ibland undrar jag vad folk använder två heltidslöner till egentligen. Tid tillsammans är ju det dyrbaraste vi har.
Helt lovley Clara, så här vill jag oxå ha det! 🙂
Vad härligt att läsa att du lever min (och många med mig) dröm. Att leva hållbart med mycket frihet är verkligen något att sträva efter! Det gör mig glad att du lyckas, för det ger även mig hopp!
Ha en fin dag
/Anna
Låter på vissa som att man måste bo ute på landet för att leva billigt utan lån. Funkar ju även med hyreslägenhet dock. Frihet mitt i stan för en familj med låga inkomster och utgifter! Eller är hyreslägenhet lite fult? Kanske tvingas man bo i ett “dåligt” område i så fall. Alla gillar invandrare men bara om man inte behöver ha dem som grannar, eller?
Själv lever jag min dröm med fyra ungar i hyreslägenhet i stan. Det har gett möjlighet till lång universitetsutbildning, mycket tid hemma med barnen och tid över till att faktiskt vara ute i den (på pappret i alla fall) så hett efterlängtade naturen på riktigt… Plus att ungarna slipper växa upp med bara vit medelklass runt knuten. Man behöver inte äga!
Just i Stockholm går det inte att få hyreslägenhet tyvärr, men i övriga städer kanske det är lättare. Klart det är bra att hyra om man kan.
Det går det visst! Jag fick hyreslägenhet i en förort till Stockholm när jag var 21 år. Man behöver inte bo i innerstan…
Jo, skulle gättegärna leva så. Men nu håller vi ändå på och letar bostad i Sthlms innerstad för ungefär 4 miljoner. De jobb vi har utbildning till och vill jobba med finns bara här i stan, så vi har inget val. Vi kan inte jobba som frilansare och vill inte jobba med det som oftast erbjuds på landet. Jag vill också ha gott om tid för min familj och mitt egna liv, och det innebär att jag inte vill pendla så långt. (Det blir ändå ganska länge.) Därför är det uteslutet att bo i förorten där det är billigare eftersom man då måste pendla länge och dessutom ha bil, som är en stor utgift.
Så tro inte att man är blåst för att man bor i stan och har skyhöga lån – det funkar helt enkelt inte för alla att bo på landet och leva billigt. Men superbra för er att ni kan göra det! En bra inspirationskälla till de som överväger det alternativet.
(Sen uppskattar jag för stunden att bo i en stad -jag tycker om att kunna köpa mig en chokladcroissant eller en bra bok på stört, utan att behöva baka själv eller beställa från utlandet. Jag tycker mer om att sitta på café eller titta på folk på stan än att ta en skogspromenad genom snön. Jag gillar att kunna välja ett superbra genusdagis till mitt barn och inte vara hänvisad till det som finns i byn. Etc.)
genusdagis, eh ?
Jag håller med om att det i inlägget finns en antydan till att man är helt blåst om man väljer att bo i stan med höga lån. Jag gillar tanken som Clara för fram men det finns ett element av fingerpekande i texten.
Jag gillar också stadens möjligheter. Inte på det sätt som du beskriver… inte hänga på café …och jag är nog nästan aldrig “på stan”. Men just det där att det finns lite utbud…att man kan välja en waldorffriskola om man vill, hitta butiker med stort ekologiskt utbud…kunna gå på loppis i princip varje helg vår och höst när vartenda bostadsområde ska ha sin egen bytardag eller kvartersloppis. Jag spar nog lika mycket pengar på stadens “loppisutbud” som vad jag gör på att odla mina egna grönsaker. För ja, det KAN man göra även i stan …
Nu har jag ändå fattat det som att Clara inte bor så fasligt långt ifrån Umeå som är en stad med stort utbud…så hon har nog diverse att tillgå. Men däremot att bo ute i ingenstans med bara småorter som närmaste “stad” skulle göra mig totalt nipprig.
Det här med boende och livsval är inte alltid enkelt. Väljer man en variant innebär det oftast att man väljer bort något annat. Jag och min man valde ett hus på landet men vi fick istället ta pendling till jobb. Vilket innebär långa dagar och stora kostnader för bil. Trots det är våra månadskostnader lägre än våra vänners i stan. Tyvärr blir det långa dagar om man jobbar heltid vilket en av oss gör. Och tyvärr blir det inte så många spontanbesök av vänner. Men. Det vi vinner är naturen inpå knuten, tystnad, lugn, att få drälla runt i sin egen trädgård. Ja på fredagskvällen när man kommer hem från arbetet så är det ALLTID värt att pendla. Och vem vet en vacker dag kanske här finns jobb inom räckhåll. Jag ser det som att vi även stödjer landsbygden med att flytta hit, gynna lokala företag och handlare etc. Det finns ett pris. Absolut. men det är banne mig inte för högt. Alldeles lagom när man får det så jävla skönt och harmoniskt. Alla mina tidigare stressymptom försvann när vi flyttade ut på landet. Så valde jag. Någon annan kanske inte skulle stå ut. Vi är olika och väljer olika. Men allt har en prislapp.
Hej svejs!
Jag drömmer om ett liknande liv i framtiden. Bor fortfarande hemma hos mina föräldrar i Stockholm eftersom det både är för dyrt och svårt att hitta en lägenhet som inte kostar skjortan (både hyresrätt och bostadsrätt) och som har bra standard. Jag vill inte vara tyngd av lån, så medan jag studerar och bor hemma slipper jag en massa studielån för tillfället. Flera av mina vänner som har flyttat har köpt ettor för ca en miljon och då har oftast föräldrarna behöva hjälpa till. Ska studera i England några veckor och då trodde jag först att jag behövde ta studielån men har lyckats spara och låna lite av nära och kära istället (ingen ränta!). Jag kan tänka mig att flytta någon annanstans i Sverige, men är väl lite rädd att Stockholm är min hemstad och att jag ska få svårt att känna att en annan stad blir lika hemma (det handlar inte om att det är huvudstaden) plus att det man vill jobba med kanske är svårt om man bor på landsbygden. Men jag hoppas att det går någon dag. Ditt inlägg inspirerar mig till att det är lönt med friheten i längden. Kram!
Det är så vi har ordnat vårt liv också! Och tack vare det kan jag vara heltidsmamma och ägna mig åt skrivande. Allt går med rätt planerande.
Kram/Fina Frun
Så skönt att höra att fler tänker lika dant, nu hade vi ett dyrare hus men vi lyxar oss absolut inte, vi lever på en lön för att barna ska kunna vara hemma så mycket som möjligt med familjen. Vi har valt bort status grejerna och valt ett något fattigare liv i pengar men 100 ggr rikare i kärlek och tid till barna i deras uppväxt!
Kram Lina
YEAH! Håller med i varenda bokstav! Snart är jag och grabben ute ur stadshysterin vi med – can’t wait! Tid för kreativitet, lugn och kärlek är viktigare än alla pengar och allt lyxtrams i världen!
Rent lånemässigt håller jag med dig. Men jag ser också till mina föräldrar som äger hus, och hela tiden känner att de borde lägga sina pengar på att renovera badrummet (det behövs pga begynnande mögel, inte estetik) istället för att göra vad de drömmer om. Bor man i hyresrätt behöver man inte köpa ny spis och tvättmaskin för att båda går sönder samtidigt (återigen mina föräldrar). Själv tänker jag bo billigt i hyresrätt ett bra tag till. Kanske gerillaodla lite morötter också 😉
Otroligt SANT! Hel rätt önskar att jag en dag går samma väg…;)
Hej!
Jag tycker att det rimmar illa att säga fuck off till samhället och välja att inte jobba när man tröttnat på dess villkor men ändå leva på a-kassa. Är man less på samhället och dess villkor kan man ju inte ta emot pengar från det? Spännande om alla gjorde så.
Håller med! A-kassan är inte en rättighet man kan ta till när man tröttnat på jobbet (eller vill säga fuck off till samhället). Det är en hjälp man kan ta till en kort stund innan man hittat nytt jobb. Tycker jag…
Sund inställning du och din familj har 😀 . Den inställningen vinner man på i längden eftersom den ger den sanna friheten i ens liv.
Kram Mrs NoGood
Well spoken!
Det är tyvärr inte alltid bara frågan om det om ens nära och kära VILL komma och hälsa på om man bor långt borta från dom. Mina föräldrar är gamla och behöver mera och mera hjälp av sina barn, de orkar inte resa runt så mycket något längre, så det är mitt val att bo så nära av dom jag har råd med. Det behövs för att få vardagen fungera, och som dotter vill jag hjälpa dom nu när de är gamla. Och både för min dotter, deras enda barnbarn, och för dom är det viktigt att kunna umgås så mycket som möjligt. Det är något som vi alla är glada över och som för oss är en av livets rikedomar.
Det hade ju verkligen varit drömmen. Fast jag är mer störd av mina CSN-skulder än husskulder. Så skönt det hade varit att slippa ha det där hängande efter sig.
“Den som är satt i skuld är icke fri” 😉
Jag har också funderat i de där banorna, att leva mer än jobba, att ha marginaler om man blir sjuk eller förlorar arbetet. Å andra sidan, händer det så kan man alltid flytta till något mindre, jag är inte så knuslig med att bo tjusigt eller stort (en skada av att ha flyttat en miljon gånger kanske).
Känner dock att jag är lyckligt lottad som har möjlighet att ha ett hus i regionen där jag växte upp även om det kostar en slant. Mestadels är det ju förstås bankens hus, jag bara lånar det ett tag. 🙂
Studielån är ofta första steget in i skuldfällan och väl där…. tja, jag tror vi alla vet hur det ser ut. Våra skulder är någon annans tillgång och ju mer skulder vi har desto mer gnuggar någon annan sina händer. Jag skrev ett blogginlägg om just Studieskulder och vad vi inte vet om just studieskulder.
http://barfotachefen.se/csn-forsta-steget-in-i-skuldtrasket-2
Ja man kan ju klaga på allt.
Tycker bara det är drygt att svenskar klagar på CSN, var glada att vi har möjligheten att ta studielån… det är ingen som tvingar er att ta bidragsdelen heller.
Det var absolut inte menat att klaga på studieskulder för det är ofta den enda möjligheten till att kunna utbilda sig. Faran är att vi är omedvetna om att studieskulder kan leda oss rätt in i en skuldfälla och in i det s k “anställningsträsket” där vi tvingas arbeta med första bästa jobb för att betala av våra skulder. Eller så fortsätter vi studera med ännu mer skulder i slutändan.
Jag vill bara att vi ska vara mer observanta och även upplysa våra barn om det så de inte tar på sig studieskulder som de sedan inte klarar av. Det är för många den första vägen till skuldfällan.
Låter härligt, men ibland vill det sig annorlunda. När den stora drömmen är designstudie i Danmarks huvudstad och den stora kärleken för staden bara fyller hela kroppen, då kan man inte med att flytta ut på landet, då måste man få vara där. Insupa staden, cykla på gatorna och läsa design för att få ändra världen lite till det bättre. Då blir lägenheten dyrare, lånet större, men när det var det passionen och visionerna leder till – då väljer jag nog hellre ett lån och en dyrare bostad. För här är mitt hjärta glatt! Och så gäller det bara att fortsätta lita på att Gud har koll på saker och ting och att mina lån inte sätter mig på gatan. Alla har olika liv och prioriteringar såklart.
Gud så fint skrivet! Jag älskar oxå Storstan, med alla negativa och positiva saker den medför! Men mest av allt älskar jag mångfalden. Men som sagt, vackert skrivet! Och seriöst, vi bor i Sverige, där den största staden har ca 1 miljon invånare och ligger mer naturskönt än vad de flesta andra storstäder gör. I Göteborg är jag vid havet efter 10 min. cykeltur (eller 10 min. promenad för den delen, men då älvinloppet), eller vid sjö och skog om jag kör 30 minuter åt ett annat håll. Visst, jag får dela det med fler, men långt till natur och stillhet tycker jag då rakt inte att jag har. Don efter person. Och naturligtvis är det bra att tänka på vart man stoppar slantarna!
Inget är svart eller vitt, boendeval, jobb eller barn. Det är farligt att peka pinne mot andra som har valt ett annat sorts liv. Då blir det andra finare och vad säger det? Jag bor i Malmö och älskar det, har sommarstuga och älskar kombinationen. Här i Malmö behöver vi inte ha bil, utan vi cyklar överallt. Vi träffar otroligt mycket människor, med bakgrund från alla delar av världen, inspirerande! Kulturlivet flödar och barnen kan åka skridskor i folketspark, eller rida på en häst. Alla städer, byar, orter har sina positiva sidor! Och negativa.
Jag tycker inte det låter pessimistiskt. Jag tycker det låter inspirerande, inte att leva på a-kassa. Men att ha ett hem som är ens eget, inte bankens. Någonting man kommer kunna betala av och äga helt själv. Att kunna klara sig på små inkomster men ändå känna sig fri. När jag läste om det i Living-tidningen som du var med i så tändes en liten låga, som kanske kan bli en idé. Jag ska fundera på det, hur jag vill ha det. Det är inte självklart att man måste bo i en lägenhet i stan. Så tack för inspirationen.
Så levde jag också förut men hamnade i stora inkomster stora utgifter-fällan och håller på att återgå till fuck off livet. Jag köper inget överhuvudtaget som jag inte akut behöver och jobbar mindre nu. Det är superviktigt att känna att man kan klara sig på väldigt lite pengar det andra ger en konstant vår filt av oro. Det spelar ingen roll att man åker till Thailand och Åre. Livet är mycket bättre med små utgifter.
Mycket intressant inlägg. Sätter ord på saker jag funderat på.
Citat som sätter huvudet på spiken:
“Men det är inte inkomsterna som gör en rik, det är utgifterna som gör en fattig. Många som tjänar bra binder ju upp sig på så stora utgifter att pengarna ändå inte skänker någon frihet.”
Sedan definieras ju frihet olika av olika personer. Jag längtar efter ett liv på landet för att jag inbillar mig mer frihet då. Medan min pojkvän tycker det är mer frihet i stan med tillgång till “allt” och massor av möjligheter, istället för att vara bunden till bil, att behöva ta hand om sitt hus, skotta, klippa gräs, o.s.v…
Ett liv i “ekonomisk frihet” kräver att man gjort vissa val tror jag, för att inte bli stressad och förvirrad, typ “vad ska jag göra med denna frihet?”
(Ja, detta är en i-landsdiskussion).
Så sant Clara. Vi lever själva efter den devisen.
Även om vårat hus inte var fullt så billigt som erat så skulle vi iallafall nästan ha kunnat köpa 3 likadana för samma pris som kompisar i Malmö köper små lägenheter.
Vårt motto är att kunna leva på min killes A-kassa om vi skulle bli tvungna.
Själv har jag knappt någon då jag pluggat och varit egen företagare allt för länge…
Ja du lever en dröm och jag har precis samma inställning som du. Tyvärr har min man en hela annan inställning och är mycket fokuserad på adressen och antalet kvadratmeter inför bostadsköpet i vår. Landet går tyvärr bort då det troligtvis blir för omständigt med 2 tonåringar:(
Åh ja jag tänker precis så. Just nu bor jag i Stockholm men hyr i andra hand, jag trivs här men jag kan inte se mig trängas i en pyttig lägenhet med barn om tio år när jag vet vad man kan få på andra ställen för samma pengar. Jag är uppvuxen i ett stort hus med trädgård i en ödslig by, som jag visserligen inte vill tillbaka till, men jag tänker mig en mindre stad… Det som dessutom känns så skönt är att jag är utbildad sjuksköterska och inte borde ha något större problem att hitta jobb på andra platser i Sverige. För andra yrkesgrupper kan ju det annars vara ett ganska stort problem.
Clara har en viktig poäng här! Många medel- och höginkomstagare i Sverige skulle kunna välja lägre utgifter och mer tid för barn etc. Om alla gjorde det skulle bostadspriserna dessutom sjunka… Här på Nya Zeeland där vi bor jobbar folk så lite som möjligt, har inte så fina bilar och inga flotta hus.Folk betalar av på sina lån så fort de bara kan, men förväntar sig inte att också ha råd att åka till Thailand varje vinter. Ingen småbarnsfamilj som vi känner har två heltidsarbetande föräldrar, men glada vuxna och barn.
Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Går att applicera på boendet… Billigt = långt från ära och redlighet, lantligt, mysigt, mycket jobb med huset, dyra resor till arbete och köra runt barnen. Dyrt = mitt i smeten, jobba mycket bara för att betala boendet, nära till det mesta, satt i skuld.
Om du vill köpa ett torp på landet som ligger nära stan, titta här: http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3SQC2I9472TIRUO7
Vi säljer vårt restaurerade mysiga hus.
Jag lever samma slags liv. På landet, med djur och trädgård (åtta hr trädgård med träd och gräs på) Det är kanon att kunna leva billigt och veta att man inte lägger alla pengar på boendet. Tyvärr hänger hela min drömbild på att jag kan jobba hemifrån (tack bredbandet som ett företag fixat till byn). För jag insåg som föräldraledig att jag fick så mycket pengar plötsligt, då jag slutade köra omkring i bilen hela dagarna för att jobba. Det är oerhört svårt att komma undan milen i bil på landet, om man som sagt inte kan stanna nära hemmet och jobba.
Sedan att hönsmat är så jäkla dyrt, hönshuset drar ström då det är så svinkallt här i norr och att det knappt blir några matrester till dem så äggen är billigare att köpa är en annan sak. Eller att man behöver en hungrig häst eller ännu bättre -svinsvindyr traktor som drar diesel för att odla mat till djur och sköta sin gård, det förtränger jag en stund.
Så grämer jag mig över den så korta norrländska odlingssäsongen som gör att det mesta fryser innan det blir uppätet i mina kära trädgårdsland.. Men nog tjurat, det är helt underbart att bo som vi gör!!
Du beskriver så bra hur jag och min man skulle vilja ha det och vi tittar ofta på hus på orter där priserna inte är i närheten av vad vi har fått betala för vårt hus. Problemet för mig är att jag älskar min familj allt för mycket för att kunna flytta iväg allt för långt bort. Tyvärr.
Kram
Heja Clara! Jag blir lycklig när jag läser ditt inlägg. För det visar att man kan ta ansvar över sin egen frihet. Jag vill också ge dig ett passande citat här: “Den som är satt i skuld är inte fri”.
Hur många i Sverige kan köpa ett hus för 200 000 kronor? Det är ju bara löjligt att du ska sitta och berätta om hur bra ni har det med era marginaler hit och dit. Klart som fan att man knappt har några lån om man kan köpa ett hus till det priset. De flesta hus som inte är fallfärdiga ligger runt minst en miljon och uppåt idag och en rätt stor del av befolkningen kan faktiskt inte flytta ut till någon norrländsk skog för att starta företag eller vad det nu är du sysslar med.
Plus att det inte ens är ekonomiskt att vara skuldfri i det här landet, inga skulder = högre skatt. Samt, visst skithärligt att komma över ett billigt hus, men vad händer den dagen du ska sälja det? Mina föräldrar köpte ett hus svinbilligt som sen under årens lopp stigit rejält i värde pga renoveringar och ökat taxeringsvärde vilket ledde till en rejäl vinstskatt på dryga 100 000 när de nu sålde det.
Så Underbaraclara, vem är du att uttala dig i det här ämnet? Som att en grönsaksodling och några höns skulle fixa biffen. Värsta skiten jag hört!
Men Stina, jag har väl inte sagt att någon ska köpa hus? Än mindre bo på landet. Jag bara berättar hur jag gjort, men det är tydligt att jag trampade dig på en öm tå, eftersom du reagerar så otroligt starkt och aggressivt. Hade jag inte hittat ett billigt hus hade jag bott kvar i en hyresrätt. Där kan man nämligen också bo billigt och vara skuldfri. Dessutom finns det faktiskt hyresrätter på landet! Och för mig handlar inte allt om att slippa undan skatt. Det handlar om precis det motsatta. Att du inte förstår det hör väl ihop med varför du är så arg.
Nej du. Jag har inga ömma tår, inga skulder och trivs väldigt bra i min hyresrätt. Jag blir inte arg för att jag personligen drabbas av ditt inlägg jag blir bara så jävla trött på att du försöker måla upp en sockersöt värld. En orimlig bild där vi säger fuck off till det som är jobbigt. Sluta ha barnen på förskola. Bra lösning. Särskilt för de utbildade förskolelärare som mister jobbet. Skaffa höns så klarar du dig. Jo men visst. Jag blir arg för att det här låter som ett jävla skrytinlägg från din sida. “Kolla på mig! Jag har köpt ett billigt hus, jag kan vara hemma med min son och jag har inga skulder, vi har det SÅ himla fantastiskt bra” Ett slag i magen för dem som dagligen tampas med dålig ekonomi, som har skulder som de kanske inte ens själva rår för. Som måste jobba heltid med barnen på dagis från 8-5 för öht kunna ha mat på bordet.
Hahaha, kul med lite protester mitt bland allt puttinuttigt. Jag blir också ofta provocerad ju käckare allt verkar, då erfarenheten ofta ger en mindre fin bild av samhället ju äldre man blir. Det vore ju bra om det fanns nån lyckad lösning för alla, men eftersom alla är olika antar jag att det blir omöjligt? Roande och kritisk attityd Stina.
Vi tycker nog lika ifråga småbarnsföräldrar som måste jobba heltid. Själv är jag ju för 6 timmars arbetsdag och högre löner inom låglönesektorer som vård och omsorg, där många kvinnor jobbar. Dessutom högre barnbidrag och bostadsbidrag till de familjer som har lägst inkomster. Men vad det har med mitt inlägg att göra fattar jag inte? Jag berättar om min verklighet. Och du kommer och kallar det för skit och skryt och slag i magen osv. Det är uppenbart att du är väldigt arg och frustrerad över någonting och att det inte har någonting att göra med mig.
Förlåt, men jag tror faktiskt att det har med dig att göra. Jag förstår precis vad Stina menar. Det här inlägget är ganska så självgott och naivt.
Nej, det har inte med mig att göra. Alla måste ta ansvar för sina egna reaktioner. Att du uppfattar mig som självgod och naiv ligger helt på dig, precis som det faktum att du blir obekväm när andra lever annorlunda liv än dig. Det är något du får lära dig hantera. Det kan jag tyvärr inte hjälpa dig med, även om jag önskar att jag kunde det för då skulle jag ju slippa kommentarer som dessa.
Hurra Clara! Bra svarat med konkret och icke destruktiv feedback. Det är så himla svårt att ta kritik på rätt sätt utan att låta känslorna styra, men detta var kanon! Fortsätt så! Fast ilska råkar jag bara gå igång på, dina bitska inlägg o eventuella bitska kommentarer är så himla kul…därför är det trist att så många är så hopplöst snälla = ingen kul fight! Jag kan förstå att det inte är lika kul för dig o mer personligt för dig så därför var det imponerande att du tog kritiken så bra. Som jag skrev en annan gång – du är förbannat modig! Jag hade förmodligen blivit knäckt med en gång av all skit man riskerar att utsättas för. Fortsatt lycka till!
Skulle vara intressant att höra hur du tror att kortare arbetsdagar och högre löner ska kunna finansiera höjda bidrag? Bara av ren nyfikenhet alltså.
Då behövs inte höjda bidrag annat än till de allra fattigaste. Eftersom det skapas fler jobb och minskar akassan mm
Nej, det har verkligen inte med dig att göra Clara. Tycker det låter som att denna person som blivit så arg hamnat i något som den inte trivs i, och därmed blir provocerad av att du lever detta liv. “Skrytinlägg”…vadå…så här lever du och du är nöjd med det…det är väl jätte härligt. Hoppas att Stina också får leva det liv hon vill leva så hon slipper bli arg på sådana inlägg.
/Maria
Har själv varit hemma med mina barn, vi levde
på en normallön på landet med mycket självhushållning. Har p g a detta blivit kallad obotlig romantiker, flummig och t o m har några sagt att det varit synd om barnen som inte fått gå på dagis. Allt detta skiter jag i och vet att det handlar om osäkerhet och bitterhet. Det handlar om prioritering. Kanske får man skippa Thailandsresor, två bilar, nya kläder osv. under några år. Vi mår i allafall jättebra och ungarna är glada över sin barndom. Det är inte sockersött, det är livet lilla vän!
Stina, vad spelar det för roll att dina föräldrar fick betala vinstskatt på 100 000 kr? De gick ju med vinst! Vinstskatten är väl 30 %, så då måste ju vinsten ha varit på över 300 000 kr. På vilket sätt är det inte bra för dem? Och varför är du så missunnsam mot Clara? Kul för henne att hon trivs med sitt liv! Och varför ska hon inte få skriva om det på SIN EGEN blogg?
Jag bor själv i en svindyr lägenhet i Stockholm (vilken jag har lånat mycket pengar till) och ibland känns det väldigt läskigt och jobbigt. Men ofta trivs jag väldigt bra.
Men jag blir ändå glad av Claras inlägg. Att hon är nöjd med sina val är ju härligt för henne! Varför ska hon inte få uttala sig om det? Tänk om fler kunde vara positiva kring sin egen tillvaro!
Sara: Vad spelar “vinsten” för roll om man säljer huset 30 år senare för att man inte har råd att bo kvar, köper en lägenhet för de pengar man får ut av husförsäljningen men ändå inte kommer undan skulden för att man dessutom ska betala 100 000 kronor till staten för att de köpte huset billigt på 80-talet?
Och när ska folk fatta att argumentet “hon får väl skriva det i sin egen blogg” inte håller? Tror Clara är väldigt medveten om att hennes blogg är en offentlig plats och om det är så att hon inte vill ha reaktioner på det hon skriver skulle hon antingen kunna stänga ner kommentarsfunktionen alt strunta i att skriva alls.
Clara: Nej, inte särskilt arg heller. Enbart irriterad på ditt inlägg. Precis som andra har skrivit här; ett riktigt pekfingersinlägg.
Vinsten spelar roll eftersom att den alltid innebär ett överskott! Sen är det tråkigt att dina föräldrar inte hade råd att bo kvar och de hade kanske behövt de där extra 100 000 kronorna. Men reglerna är ju desamma för alla och i det stora hela tycker jag att det är otroligt bra att vi betalar skatt på inkomst från tjänst och kapital.
Haha, ok, ja men vad skönt att vi är två om det då Stina – pekfingersinläggen alltså!
Läste du mina andra kommentarer där jag skriver att jag uppskattar saken du för fram? Men att det är skrivet på ett sätt som gör att många nog känner sig träffade och blir oroliga för sin egen situation och därmed känner ett behov av att “försvara sig”? Självklart ligger mina reaktioner helt på mig! Men det gör de ju oavsett vad jag upprörs av. Man kan alltid välja att uppröras eller inte uppröras. Bara för att min reaktion ligger på mig betyder det ju inte att det inte kan finnas ett uns av sanning i det jag säger. Och ja, jag kan säga att jag reagerade med lite magont och ångest över mitt eget liv när jag läste ditt inlägg. Liksom många andra härinne. Och inte är det lätt att bara glädjas för andra när man mår dåligt själv! Men det vet du säkert lika bra som jag.
Ja jag läste det. Och jag ber om ursäkt om jag lät hård, det var inte min mening. Jag tycker bara att det blir konstigt när människor projicerar sin oro och stör sig på mig, och tar ut det på mig. Jag skrev inte för att gotta mig i hur andra har det utan för att konstatera att jag är väldigt glad över hur jag har det
Stina, för det första, ditt aggressiva sätt att argumentera är inte smickrande eller övertygande alls. Jag kommer på mig själv med att nästan rygga tillbaka och automatiskt inta försvarsposition på grund av din dåliga retorik. Det hela toppas av kommentaren att Claras blogg är en “offentlig plats”, vilket i sig är något av det löjligaste jag har hört. Det är Claras blogg, vill du läsa – läs. Men det är hennes plats, Claras plats. Offentligheten är i detta fallet snarare observatörer än delaktiga, vilket också är hela poängen.
Många verkar här missa poängen. Jag läser inlägget som om det handlar om prioriteringar, och en förklaring hur Clara valt att prioritera. Väljer man att utbilda sig (t.ex.) inom ett yrke som bara finns i Stockholmregionen så handlar det också om prioriteringar, som prioriterar bort alla andra möjligheter till boende utanför staden. Men det är också en prioritering.
Hahaha. Kul att Karin intar försvarsposition när det här inte handlar om dig någonstans. Tillåt mig också att skratta åt att du på detta gulliga vis försvarar bloggaren i fråga. Jo, det är visst en offentligt plats, precis som hela internet och cyberspace är! Valet att lägga ut sitt liv på internet är upp till var och en och om Clara inte ville ha några reaktioner skulle hon inte skriva som hon gör. Som jag nämnde tidigare, Clara vet exakt vad hennes blogg är till för och hon utnyttjar det på ett alldeles utmärkt vis. Precis som andra bloggare gör. Genom att skriva inlägg som de vet kommer väcka känslor och leda till debatt, hur skulle de annars får fler läsare? Finns ju inget som är lika poppis som upprörande inlägg!
Men vad bra du är som har fattat poängen. Tack för din trångsynthet och för att du spä på budskapet “om du inte håller med så läs inte och kommentera inte”. Det är det löjligaste jag någonsin har hört! Och med trångsynthet menar jag det faktum att du i din kommentar menar att det du har kommit fram till är det rätta.
Jag är knappast ensam om att reagera på detta inlägg. Som någon skrev där uppe; tonen läggs redan i första stycket av inlägget. “Kolla här vad mycket mer vi fick för pengarna, ett stort hus på landet medan du fick några kvadratmeter inne i stan”. Men den där lägenheten var kanske någon annans dröm…varför utgå ifrån att de belånade, de kanske bara har mer pengar än vad Clara och hennes familj har? 200 000 kronor är faktiskt i vissa världar inte särskilt mycket pengar! I första stycket klargör Clara en ståndpunkt i stil med att vi är bättre för att vi satsat våra pengar på ett hus och stackars er som “bara” har en lägenhet i stan!
Du har verkligen förmågan att vara fasansfullt otrevlig mot alla, Stina. Tänk vad skönt om du startade en egen blogg så kunde du avreagera dig där istället. Gör det, du verkar ju ha mycket att tycka till om!
Jag citerar ur barfotachefen: “Du håller dig själv som gisslan
De som hör till den s.k. medelklassen hanterar sina pengar på ett lite annat sätt. De tror att de, genom att ha tillräckligt med pengar så de kan lägga undan i en buffert så håller de sina problem en bit ifrån sig. De klättrar på karriärstegen, har lån på huset, de pensionssparar i aktier och fonder. När de här människorna börjar närma sig livets mittpunkt, dvs 50 sträcket, upptäcker många av dem att de har tagits som gisslan på sina egna kontor. Av sig själva!! De sitter fast i ekorrhjulet utan möjlighet att fly därifrån som de ser det ur deras perspektiv. De börjar längta till 65 årsdagen då de får gå i pension och vet inte om att deras liv som pensionär framöver kommer att levas under betydligt tuffare former än nu.”
http://barfotachefen.se/sparare-ar-losers
jag önskar mig det du skriver. alltså, små utgifter. men det är så svårt för jag kan liksom inte tänka mig ett liv någon annan stans där mina vänner inte bor (jag bor på österlen och här är alla hus så himla dyra eftersom stockholmarna kommer och köper upp så många utav dem!).. men ändå. klokt så som du resonerar. jag är så glad att mina föräldrar resonerade så när jag växte upp. jag var ungen som gick kortast på dagis. må hända med ärvda och lappade jeans, men jag var bara där några få timmar om dagen..
Hej Clara,
Blir så glad när jag läser ditt inlägg och håller fullständigt med. Fast egentligen är jag inte så anti lån, tycker inte att det är jobbigt med ett stort lån då min månadskonstnad ändå blir väldigt låg då huset är väldigt energisnålt. Men jag har en dröm om att kunna klara mig på mindre pengar så att jag kan jobba mindre, då mer tid till mina barn och kunna odla/baka mer själv.
Känner själv att det som är mest värt något för mig är att få tid med barnen, kunna få vara med dom istället för att dom skall gå långa dagar på friitids/dagis. Men snart blir jag mammaledig och då får jag smaka på det livet lite.
MVH
Maria i Hudiksvall
Jag håller helt med dig. Finns tyvärr inte så många andra runt omkring mig som gör det.
Väl talat! Bra uttryck det där, “fuck-off marginaler”… får man sno det? 🙂
Såklart! Spread the word!
Fuck off marginaler kommer från en författare vars namn jag nu inte minns…typiskt, men boken handlar om ekonomi mm.
Åh. Huvudet på spiken som vanligt. Själv är jag bara 23 år gammal och inte “hunnit” dra på mig en massa skulder, men det har jag inte heller tänkt göra. Mina föräldrar har alltid varit noga med att man tjänar pengarna först och slösar dom sen, inte tvärtom vilket sker med lån. Alla resor och annat “lyx” har vi kunnat unna oss eftersom vi har relativt låga kostnader och har kunnat bygga upp vårat hem från grunden då min pappa är en entusiastisk (och kunnig!) hemmabyggare.
Alla som säger “alla har faktiskt inte ett val, vill vi ha våra drömjobb kan vi inte få vårat drömhem..”; ser ni inte att ni visst har ett val? Ni har ju valt att prioritera era drömjobb! Hade det viktigaste varit att kunna bo ute på landet i ett billigt hus med låga kostnader, ja då hade ni kanske istället tagit jobbet på Ica i grannbyn. Ni valde drömjobben.
Clara är så pass lyckligt lottad att hon valde drömhemmet och så kom drömjobbet på köpet. Allt går. Man har alltid ett val. Att inte välja, det är också ett val.
Så himla klok du är!
Hej!
Jag tycker det här är väldigt spännande. För det är ju en väldigt liberal syn att alla kan
lite som the American Dream. Som kanske inte går ihop med mer vänster-åsikter. Och hur applicerar man då den åsikten om våra fria val på människor som har det tuffast i samhället? Har de “valt” detta?
Jag älskar själv tanken med autonomi t.o.m till en gräns som är beyond “fuck off”-marginaler. Åtminstone en period i mitt liv vill jag leva helt självförsörjande.
Och det värsta jag vet är när jag möter människor som tappat hoppet om att leva ett annat liv.
Men det är lätt för mig att säga som är ung och ännu inte har egna barn eller en frånskild man att ta hänsyn till t.e.x.
Men det är en svajjig väg man kan hamna på om man tror att alla har samma förutsättningar att göra val… Detta är ju en syn som är väldigt stark i t.e.x. USA.
Men har vi det? Och om vi isf tror det, hur påverkar detta vår politik?
Det här tyckte jag var jättebra skrivet! Jag kan ibland själv känna mig fast i ekorrhjulet och tänka att jag inte har något val, vilket är fel. Jag kan lägga om mina vanor, byta jobb, flytta, ja göra jättemycket för att påverka min situation och anledningen till att jag inte gör det är för att jag värderar vissa saker i min livssituation just nu, trots allt. Och de sakerna är viktiga att identifiera och uppskatta, annars blir man kanske missnöjd och känner sig instängd och det är kanske då man som vissa här irriterar sig mycket på någon (t.ex. Clara) som gjort andra val än man själv?
Jag tror att det är jätteviktigt att jobba på att se det som att man har ett val. Med detta kommer insikten att man själv ansvarar för sin egen situation och hur man mår. Och detta måste samhället möjliggöra också, man ska som individ kunna känna att man kan göra något åt sin situation (möjlighet till utbildning, vetskap om att man får vård och stöd om något skulle hända, veta att man får säga sin åsikt och engagera sig politiskt, att inte bli diskriminerad pga kön, hudfärg, m.m.).
Ja, då har man höns och grönsaksträdgården och sen kom en torka och sjukdom och så sitter man där utan mat och utan pengar.
Man är aldrig helt fri, antingen tvingas man gå upp och jobba, tjäna pengar så man kan leva, eller så tvingas man gå upp och se till landet, och djuren, så man kan leva.
Nej, man är aldrig helt fri. Men det sa jag väl inte heller? Man kan vara mer eller mindre fri och jag föredrar mer!
Intressant inlägg! Det är såna inlägg som skiljer dig från många andra bloggare och därför så roligt att läsa din blogg.
Håller med! Jag älskar när Clara skriver sånt här! Och så apropå alla som kommenterat och gnällt om hur dyrt det är med husköp nedanför norrland: Hus som det Clara och Jakob köpte finns i söder också, för kanske dubbla priset (400 000). Men alla som följer bloggen vet ju att Clara och Jakob själva renoverat huset. Hade det varit i toppskick hade de knappast fått det så billigt.
Jag & min kille tänker just i dessa banor just nu. Vi bor i Toronto & för oss två fungerar det bra, men vill man ha en familj… tja, då krymper verkligen marginalerna. Ett hus här kostar minst 3-4 miljoner, vilket innebär att halvtidsjobb för att vara hemma med barn inte finns på kartan. So, vi funderar på hemflytt i ett par år i alla fall. Just till Norrland – vill ha ljusa sommarnnätter & “fuck off” pengar så att vi flyga bort under de mörka vintermånaderna.
Kan ju tipsa att Smålands inland är himla billigt också. Vi bor ca 3mil från Växjö och ett av husen här är till salu för 400 000. Det ska vara i behov av uppfräschning men ser i alla fall inte ut som ett ruckel. Då är det dessutom gångavstånd till affär, gym, pizzeria, bank, värdshus etc. Så Norrland är inte enda valet. Ett litet samhälle på under 2000 invånare och en ca en mil till närmsta staden. Vårt hus kostade sju kvadrat i Sthlm. Vi älskar det!
“När vi köpte hus letade vi ett som vi skulle ha råd med även om vi blev tvungna att leva på a-kassa. Det kanske låter deppigt och pessimistiskt, men för mig är det en stor glädje. Då kan vi säga fuck off till samhället när vi tröttnat på dess villkor. ”
Du, Clara, är det inte lite motsägelsefullt att säga fuck-off till samhället samtidigt som du tänker nyttja a-kassa om det skulle behövas…
Varför inte? Jag betalar väl skatt som alla andra? Eller måste man låna miljoner och konsumera som en galning för att ha rätt till trygghetssystemen? Anledningen till att jag vill kunna bo där om jag så blir arbetslös eller sjukskriven är för att jag vet av egen erfarenhet hur lätt ett liv slås sönder. Jag orkade inte jobba när min mamma hade dött. Fick vara sjukskriven. Då hade det varit ännu värre om jag dessutom tvingats flytta för att vi levt med så små marginaler.
Hej!
Jag håller helt med Emmy och Linda ovan. Det är ju, som du visserligen säger, en sak om det händer något i ens liv som gör att man inte kan jobba eller om man blir uppsagd=trygghetssystem. Det är en helt annan sak att säga att “jag har tröttnat på samhällets villkor så nu ska jag gå på a-kassa och har rätt att göra det för att jag tidigare har betalat skatt”. Som Emmy skrev; tänk om alla skulle göra och tänka så! Att tröttna på samhällets villkor är väl ingen anledning att få a-kassa?
Hur hittade ni ert hus? Kan du inte skriva lite mer om huset, inredning och så? Gärna om blommor också även om det kanske är ide i fönsterkarmarna just nu 🙂
De e härligt att höra att du är nöjd med ditt liv. Men alla vill inte leva så som du gör. Min dröm är att bo i stora staden, en fin lägenhet där det är nära till allt å alla. Bara för att min dröm ser annorlunda ut än din, så betyder inte de att jag och min sambo har massa skulder, jobbar med nått som vi inte vill och/eller har 0 frihet. För så är det verkligen inte!
Vad skönt att du trivs. Varför tror du att jag tror att man är skuldsatt upp över öronen för att man bor i stan?
Tack. När det gäller stora lån i stan, så fick jag den känslan när jag läste ditt inlägg. Bor man på landet så är det drömlivet och dessutom billigt. Å bor man i stora staden så betyger det tvärt om (se min första kommentar). Kanske tolkade jag ditt inlägg fel, men de va i alla fall min känsla som jag fick när jag läste.
De e tur att vi alla är olika. För annars skulle vi leva på samma sätt å bo på samma ställe. 🙂
Tack för en bra blogg, även fast jag inte alltid håller med dig.
Detta kanske är problemet… Inlägget kanske inte alls pekar finger åt dom som inte kan leva UnderbaraClara-livet, men tyvärr var det den känslan man fick och jag tror det är därför många har reagerat. För i själva verket är det ju såklart en bra grej vi snackar om, att konsumera mindre och leva mer, men vissa formuleringar kan hamna snett och få folk att känna sig utpekade, överkörda, oroliga för sin egen livssituation och därmed vilja “försvara sig”.
I den mån ni nu kan leva på sjukpenning. Jag menar det finns alltid en bortre parentes, en vändplats där vårt trygghetssystem tar halt. Då är det enda som finns socialbidrag och DÅ får du nog bereda dig på att sälja huset innan du kan få ut de ynka kronorna.
Vem har snackat om sjukpenning?
Clara, i en kommentar lite högre upp
Läste några av kommentarerna till inlägget och jag förstår inte riktigt hur en del orkar att vara så emot hela tiden. Det här är Claras blogg där hon skriver ner sina åsikter och tankar. Självklart finns det ett stort antal människor därute som inte håller med eller inte alls förstår vad Clara menar i sin blogg. Klart att detta är ett forum för diskussion, så blir det alltid när man lägger ut sina åsikter på nätet, men alla dessa påhopp, vad ska dom vara bra för? Varför måste människor ta det som ett förolämpning att Clara vill leva på ett visst sätt? Varför är det att “skryta” när man berättar att man lyckas få det precis som man alltid önskat? När jag läser Claras inlägg gör dom mig glad, det är fantastiskt att hon mår så bra och detta är inget att skämmas över! Ni som tar så illa vid er av denna typ av inlägg att ni måste kalla Claras åsikter något så nedvärderande som “söta” kanske helt enkelt borde läsa en annan typ av blogg.
Begreppet “fuck off-marginaler” är helt fantastiskt! Jag hade inte haft något emot att leva som du gör, jag tycker att det låter jättehärligt! Och hade jag aldrig flyttat ifrån mitt ljuva Norrland så hade möjligheten funnits, även om jag med största sannolikhet haft ett vanligt 8-17 arbete och inte haft möjlighet att jobba hemifrån, men ändå.. Nu trivs jag förvisso bra med att bo som vi gör här också. Mitt i centrum i storstan, en väldig kontrast mot det lantliv jag är van vid. Vi hade turen att göra en väldigt bra affär när vi sålde vår gamla lägenhet, så de pengar vi lägger ut varje månad för att bo är nog knappt en tredjedel av vad många andra runtomkring oss betalar, allt för att vi hade lite tur. Vi har ingen bil, det behövs inte, det tar mig 10 minuter att gå till lillens förskola, 15 för att gå till skolan, 2 min för att gå och handla och ytterligare 2 för att ta mig till gågatan. Jag trodde att jag skulle spendera pengar som en galning om jag bodde så centralt, jag har ju affärer vart jag än vänder mig, men nä, jag tror det fick motsatt effekt. Mat prioriteras, kläder när det behövs och utöver det går pengarna mest till kurslitteratur och sparande. Vi valde bekvämlighet när vi flyttade och fick låga kostnader och massa tid över på köpet. Det blev med andra ord inte alls som vi tänkt oss, utan mycket bättre! 🙂 Allt handlar ju i slutändan om vad man prioriterar, i vårt fall bekvämlighet (närhet till jobb, skola, förskola, mataffär, buss osv), i andra fall kanske öppen planlösning, närhet till naturen eller billigt boende. Kan man få allt man önskar på en och samma gång är det ju bara ett plus. Den dag vi bestämmer oss för att flytta till hus kan det nog bli större problem, den dagen blir det annat än bekvämlighet som får prioriteras om vi över huvud taget ska ha råd att leva och bara vara.
Du tänker så klokt!!
Min dröm är verkligen att leva som du. I ett stort fint hus på landet, utan vidare omkostnader, kunna jobba hemifrån och styra tiden själv under ansvar. Jag är dock uppäxt i Stockholm och har alla mina nära här. Jag kan ingenting om resten av landet. Jag vet inte ens var jag ska börja leta… Jag bor i en lägenhet med dyra lån, men det är ett val av att ha nära till jobbet, så att jag kan hämta min dotter tidigt på förskolan utan att få höra något om det av chefen. Det är så mycket avgörande bitar. Jag har svårt att komma härifrån. Men ibland vill man bara släppa allt och dra.
Bra talat och skönt att många håller med dig! Och om ännu fler insåg att det kanske vore sunt att säga Fuck Off till den här samhällsstrukturen så kanske vi inte ens hade behövt bekymra oss om skulder, nedskärningar och dylikt. Gör en lista över bra och dåliga följder som kapitalismen fört med sig så kanske ni förstår vad jag menar (den enes bröd, den andres död- principen).
Vi är en art på den här planeten precis som alla andra djur vi delar den med. Hade vi levt av och med naturen, istället för av plast och låtsas pengar så kanske vi kunde levt här ett par hundra år till. Som det ser ut nu så kan det likväl sluta som i Victoriasjön, vi förgör allt omkring oss för att slutligen förgöra oss själva.
För om urbaniseringen fortsätter i samma takt som den gör idag världen över, så kommer två tredjedelar av världens befolkning att bo i städer om 50 år. Det skapar kanske ekonomisk tillväxt men det är också där fattigdomen ökar som mest, och sopberget växer sig allt högre. Motvänd urbanisering kan vara ett steg i rätt riktning, även i vår lilla vrå av världen… Hoppas ni förstår min koppling till Claras inlägg 🙂 /Värme till er alla
Låter underbart!
Alltså oavsett om man bor i villa, eller hyresrätt eller husvagn eller husbåt så tror jag att det handlar om att skita i vad man “ska” göra eller var och hur man “ska” bo, tänka över vad som är viktigt för MIG och sen sträva mot det. Vi köpte hus – billigt och på ett billigt ställe – för att en av oss hade fått ett fast heltidsjobb och i vår ålder “skulle” man ju ha hus. Men jag har ångrat det valet därför att alla våra besparingar gick först in till huset och sedan gick våra marginalpengar in i underhåll av huset – pannan strejkade, osv. För mig med mina prioriteringar i livet hade det nog varit bättre att bo i hyresrätt – jag njuter inte av att ha hus, att hålla på med inredning eller att lägga pengar på sånt – och delvis spara mer och delvis kunna fortsätta resa, äta på restaurang, hålla på med mina hobbies som jag fick bortprioritera.
Nu har mitt liv förändrats – jag har ett nytt jobb och var tvungen att hyra lägenhet på annan ort. Jag valde att strunta i hur någon av min samhällsklass “ska” bo och hyra billigt och dela lägenhet med en “sambo” för ett halvår eller år så att jag ska kunna lägga min lön på det som är viktigt för MIG – och det är inte mitt boende.
Om det är viktigt att man bor i stadsmiljö men hus är för dyrt så kan man ju satsa på en hyresrätt. Det finns också folk som bor i kollektiv fortfarande som ett billigt alternativ. Om jobben finns i stan men man samtidigt drömmer om något på landet, bo så billigt som möjligt och spara till en stuga med lantliv för somrarna i Småland eller Norrland. Om en stuga inte funkar, överväg att köpa en husvagn och ställ den vid en fin sjö. Sjön, skogen och tystnaden finns ju där fortfarande för själen om det är det viktigaste… Poängen är som sagt a. att inte konsumera tanklöst eller för att “alla andra gör så”, b. att vara kreativ i sina val och c. att prioritera det som är allra viktigast för DIG och inte upptäcka en dag att din tid och dina pengar går till en massa annat men inte till det som får dig att må bra.
Sen kan det förstås ta lång tid innan man tar sig dit man vill men jag ångrar som sagt en del av de prioriteringar jag gjorde (husköpet!), lever INTE exakt som jag vill (än) och försöker att välja smartare i framtiden. Jag uppskattar Claras inlägg för att det får mig att tänka på just det där med att ha friheten att välja hur man lever och hur man konsumerar.
Jag bor själv i hyresrätt centralt i stan och tycker det passar mig utmärkt, MEN tyvärr är det ju inte bara att “skaffa hyresrätt” eftersom bostadspolitiken för tillfället går ut på att man ska köpa och sälja och få stå 100 år i kö för en hyresrätt (så är åtminstone läget i Malmö, gbg och sthlm). Jag har vänner som vill ha hyresrätt men har tvingats att köpa lgnht ändå pga hyresrättsbristen.. Så är det tyvärr.
Jag håller med till punkt och pricka. Och är så GLAD att jag kunnat jobba medan jag pluggat och sluppit ta lån. Nu bor vi i ett gammalt hus med stor tomt där vi odlar – och siktar även vi på hönshus. Fast vi snart har 4 barn använder vi oss av en skruttig gammal bil (fast den står mest i garaget), för det mesta cyklar vi eller går, eller åker buss. Kläder köps bäst på second hand. Så sparar vi pengar, för vi lever mest bara på en lön, ibland en och en halv. Amorterar gör vi också, fast banken tyckte att vi som har lån under 2 miljoner inte skulle behöva göra det. Men hallå?! VARFÖR i allsin dar vill man stå o betala en massa ränta i hundra år? Nä, vi vill också ha större frihet, och vill kunna erbjuda detsamma till våra barn. Man måste inte konsumera platt-tv, iphone, ny bil, svindyra inredningsdetaljer och bli fast i pengahets och skulder. Konsumtion gör oss inte lyckligare, annat än för stunden, och det finns mycket vi skulle kunna klara oss utan. Igår lyssnade jag på det här: http://www.youtube.com/watch?v=TQmz6Rbpnu0
Hennes tal fick mig att gråta.
Alltså, jag sitter också på ett alldeles för högt kvadratmeterpris och lån, och har en helt annan livssituation än Clara. Men för den sakens skull kan väl inlägget mana till eftertanke? Poängen är väl inte att alla ska flytta till ett hus långt ute på landet och skaffa höns?
Jag tror att vi alla skulle behöva ifrågasätta vår konsumtion, och vad vi lägger vår tid och våra pengar på. Sedan kan man självklart göra det aktiva valet att jobba mycket, köpa en dyr lägenhet i innerstan eller en dyr villa, och belåna sig för att uppnå den standard man anser sig vilja ha. Men jag tycker att det vore önskvärt att någonstans på vägen reflektera över varför man gör det, vilka följder det får och om det är värt det. För alldeles för många människor har pengar i dag tappat sitt värde – det är siffror på ett papper eller en datorskärm, och man kör på, fastnar i bostads- och konsumtionskarusellen, tror att man måste bo på ett visst antal kvadratmeter, att de kvadratmetrarna måste omvandlas till ett hus efter en viss ålder, att man behöver byta bil med jämna mellanrum, ständigt uppgradera sina teknikprylar etc etc. Att det är rimligt att betala 80 spänn för en grovlimpa, och att köpa färdigriven lök i plastförpackning. Man blir fartblind, kör på, tänker inte efter – för hur fasen ska man hinna göra det när man jobbar tio, tolv timmar om dagen, pendlar, hämtar, lämnar, tränar, stressar och försöker få ihop sitt liv?
Jag säger inte fuck off till samhället, men jag säger fuck off till delar av det. Och jag ifrågasätter det definitivt, trots att – eller just för att – jag själv är en del av det.
Det är inte alls få förunnat. I trakterna där jag bor är jag den enda som lever på en blogg, alla andra har vanliga jobb. Det går fint att bo här. Visst måste man pendla men då det är billigt att bo kan man arbeta deltid och då får man ändå mycket tid hemma. Förövrigt känner jag mig ödmjuk och tacksam varje dag.
Jag vet inte vad bensinen kostar där du bor, och jag antar att det kanske är kortare avstånd från landsbyggd-med-rejält-billiga-hus till stad-med jobb.
Så är det tyvärr inte i hela landet. För att komma i närheten av de huspriser du pratar om här i krokarna måste man pendla så pass långt att pendlingskostnaden skulle äta upp hela den kostnad man sparar in på huslånet. Det blir alltså inte särskilt mycket billigare än att bo stadsnära om man måste pendla till ett lönejobb.
Hur ser kollektivtrafiken ut för de som pendlar? Mina fördomar om Norrland säger mig att i stort sett alla familjer har bil eftersom kollektivtrafiken är betydligt sämre utbygd än längre söderut.
Jag, sambon & hunden hyr ett underbart hus på landet vilket passar oss bra. Kommer vi i framtiden vilja köpa vårt nuvarande boende kommer det att kosta oss en bra slant, men inte mer än vi har råd med. Det är det som är det viktiga tycker jag, det och att inte behöva köra en massa bil trots att jag bor på landet 😀
Dina fördomar stämmer ju till viss del. Det är tyvärr inte ekonomiskt försvarbart att ha bussar som går varje kvart i mindre byar eller samhällen, medan det i storstäderna inte skulle fungera alls om bussarna inte gick var femte minut. I Norrland talar vi ju ofta om längre sträckor när vi pratar om byar och städer, medan en by i södra Sverige kanske bara ligger 5-10 minuter utanför stan. Människor väljer ju oftast det snabbaste enklaste alternativet att ta sig till och från jobbet. Tar det 45 minuter med buss och bussarna går en gång i halvtimmen kanske man hellre väljer att köra bil om det tar 30 minuter och du slipper anpassa dig efter tidtabellen.
Många VILL säkert åka kollektivt men samtidigt vill man kanske inte riskera att komma sent till jobbet eller skolan.
Nu är ju detta bara vad jag tror, ingen absolut sanning, men det är min upplevelse efter att ha flyttat från en by i Norrland till Malmö centrum.
Däremot har ju undersökningar visat på att de som bor på landet även är de som kör mest bil och då även längre sträckor, medan de som bor i storstäder är bättre på att åka kollektivt/gå/cykla. Inte så konstigt med tanke på hur kollektivtrafiken ser ut idag, kan jag tycka.
jag som bor i storstan och arbetar nära en stor väg kan bara säga att det är sorgligt många stockholmare som tar bilen till jobbet. för att det är enklast och bekvämast för dem förstås.
Det beror ju på var på landet du bor, många av mina kollegor busspendlar från ställen som har bra bussförbindelser. Bra, är ju relativt förstås men en buss varje varannan timme ungefär är det jag pratar om. Ett fåtal bor på ställen där de går oftare än så men ändå på landet. Mitt jobb tillåter flex så det går ganska bra för dem. Några av dem cyklar ett par mil istället även på vintern. De som bor mer avlägset har naturligtvis bil eller samåker om de känner någon som bor i närheten som ska till samma ställe. En bil måste man nog ha om man ska bo på landet i norr men två är inget måste beroende på var du bor.
Jag delar dina ideal Clara och jag önskar att jag hade kunnat leva efter dem så som du gör. Tyvärr är jag en av de människor som bundit upp sig i ett fint hus med lån på över 4 miljoner och ett himla jobbande för att kunna finansiera alla utgifter. Mina ideal om ett jämlikt äktenskap går i stöpet mer och mer allteftersom min man tjänar mer och mer pengar och på så sätt får en viktigare karriär än min. Jag får ta ett allt större ansvar ensam för barn och hem. Jag är olycklig och har flera gånger påtalat detta för min man, men han är förblindad av alla pengar och kan inte tänka sig att byta livsstil. Så därför är det underbart att läsa ett inlägg som du skrivit, så härligt att du lever ditt liv precis så som du önskar! Kanske kommer även jag dit i framtiden…
Jag tror faktiskt många tänker på liknande sätt, fast alla som sitter fast i ett ekorrhjul och vill komma ut måste ropa ganska högt för att få hjälp att hitta ut.
Vi har också gjort liknande val, men alla kan ju inte ha samma flax…
Min man pendlar långt för drömjobb och jag har valt bort drömjobbet för det ligger för långt bort. Vi lever billigt, men likväl kostar pendlingen mycket pengar. Jag upplever oss faktiskt ganska sårbara. Blir vi sjuka eller får ont i ryggen blir det inte lätt att bo som vi gör, även om vi har råd.
Men trots allt är vi lyckliga och har fått så mycket livskvalitet med detta livet, att det är värt allt. Vi jobbar så lite vi kan, har mycket tid för barnen och hoppas att ryggarna ska hålla:)
Jag ville bara uppmuntra alla som kämpar för ett gott liv på sitt eget sätt.
Ja, exakt så tänker jag också! Att medvetet minska sina utgifter är en riktig lättnad.
Sen kan jag inte förstå att en del läsare här blir så upprörda. Du har ju inte alls klankat ner på någon annans livsval (som t.ex. någon skrev), utan snarare presenterat ett alternativt tankesätt. Jag känner ofta att den här världen bara handlar om att tjäna och äga så mycket som möjligt, det finns en framgångsnorm och “alla” strävar efter att passa in (ibland kanske omedvetet – och det är ju himla olyckligt). Jag tycker du visar ett så fint exempel på ett annat alternativ. För det finns en massa olika alternativt, det finns alltid val om man bara vågar tänka efter och välja annorlunda.
Att någon uppfattar ditt inlägg som skryt säger mycket mera om den personen än om dig.
Ja precis! Bra skrivet och tack Clara för ditt inlägg!
Så här gör min familj för att slippa jobba skiten ur oss och ändå ha tid och råd med varandra och det vi tycker om: Jobbar långa nattpass på ett soft jobb inom omsorgen och är därmed ledig 30 dagar på sex veckor. Bor i hyresrätt för drygt 6000 kr/mån, har ingen bil och odlar på kolonilotten. Har dessutom privilegiet att bo i Sthlm i en otroligt naturskön förort med naturreservat, badsjöar, djur och svamp. Och tio minuter in till stan när vi vill det. Mer ekologiskt och fritt än vi lever tror jag inte ens att ni “ekonördar” gör.
Vad roligt att ett inlägg som detta provocerar så mycket, jag tycker att det säger en del om inställningen till våra egna liv. Det verkar finnas en uppsjö med människor därute som är av åsikten tror att Clara försöker omvända samhället genom att få folk att göra som hon. Jag tror att hon snarare försöker inspirera och visa att det går att leva på ett annat sätt en den gyllene medelvägen. Men att det är så många som reagerar aggressivt kanske är ett tecken på att en del är frustrerade över att de “tvingades” välja just medelvägen.
Några tankar jag fick av inlägget och kommentarerna:
1. Att somliga argumenterar för att samhället skulle störta samman om “alla” gjorde som Clara och klev utanför de utstakade vägarna, får mig att undra om dessa människor tror att samhället har tillkommit enligt någon gudomlig fulländning. Strukturer upprätthålls genom att folk lever i enlighet med dem. Om fler började ifrågasätta och leva på alternativa sätt, skulle samhällsstrukturer omformas – strukturerna är inte huggna i sten, och det är väl alltför väl!
2. Det verkar som att många, i kommentarerna, tror att det finns två alternativ. 1) Storstad. 2) Landsbygd. Jag själv bor i Norrköping där boendet är (relativt) billigt och upptagningsområdet är enormt = det finns många möjligheter till jobb (folk som bor här jobbar i stan, i Linköping (en av Sveriges största städer!), i Stockholm(!) och i småorterna omkring. Vad jag menar är att det finns mellanting mellan storstad och landsbygd som funkar väldigt bra rent ekonomiskt OCH jobbmässigt.
3. Sen att det finns de som blir sura för att Clara kan jobba hemifrån gör mig bara full i skratt. Att skapa sitt eget jobb/sysselsättning är inte alls någonting som är få förunnat. MEN det krävs att man kämpar, att man vet vad man vill, att man har självdisciplin samt en hel portion jävlar anamma. Och det är där jag tror att det brister för många. Vill man inte, så går det inte.
Jag tror att många väljer den gyllene medelvägen för att det är enkelt. Punkt. Men då får man stå ut med att det finns de som “har det bättre”.
Jag tror att det är just det som är grejen, att Clara gått sin egen väg o får det att låta så lätt o lyckligt…vilket hon emellanåt framhävt, precis som du skrev, krävt en jäkla massa energi av henne. Håller med om att samhället är en produkt av oss själva o vi får såklart själva göra något om vi vill ha förändring, eller skylla oss själva. Återigen – det är bara inte så förbannat käckt o enkelt. Jag tror inte att så många strävar efter ett liv som Claras, fast valt medelvägen av bekvämlighetsskäl? Livet på landet är inte en dans på rosor, precis som det inte är på alla andra ställen heller. Allt o alla har baksidor…och ibland är det störigt/provocerande när bara den fina fasaden visas. Fast såklart kan man ju skita i Claras blogg om man blir irriterad, precis som Clara kan skita i griniga kommentarer om de stör henne. Kram på er alla o lycka till med era liv!
Instämmer. Att jobba hemifrån är i många fall mycket mer krävande än att få åka till ett arbete. Att ha disciplinen att gå upp i vettig tid varje morgon. Sätta sig och göra dagens arbetsuppgifter även om disken/städningen/något roligare pockar på din uppmärksamhet.
Är student, har precis flyttat hemifrån och tänker också ungefär så. Trodde och tror nog att det är ganska normalt? Känns väldigt obehagligt med studielånen så jag försöker utnyttja dem så lite som möjligt, sparar, jobbar och har en bra summa på banken ifall det skulle behövas till något. Hade känts väldigt jobbigt utan att få känna den tryggheten.
Hade jag köpt en så dyr lägenhet hade jag känt mig tvungen att njuta tiodubbelt också, och behövt vara rädd för vad som händer om jag inte skulle ha råd längre..
Vilket bra uttryck; fuck-off-marginaler!
Det har pojkvännen och jag sysslat med att jobba för under vår studietid och nu när vi båda snart har varsin examen inser vi verkligen att det har varit sååå värt det. Vi har dessutom också kunnat vara med om en massa äventyr under tiden, vilket vi kan fortsätta med i framtiden också tack vare att ha tänkt över hur vi ville göra med studielån (undvika så mycket som möjligt), pendla till skolan, vara ekonomiska och tänka över vad vi verkligen behöver och vill lägga våra pengar på. Det innebär att vi idag verkligen kan säga fuck off till mycket som vi inte anser vara värt det och satsa på vad vi verkligen vill och drömmer om! 🙂
En annan sak man märkt då barnen börjar bli lite äldre är alla fritidssysselsättningar/lekstunder för barnen, som inte längre bryr sig så mkt om att mamma eller pappa är hemma. Det är rätt viktigt att inte ha för långt till vänner o idrott, hoppas Bertil har många barn nära. Vi kommer främst flytta närmre o dyrare för barnens skull.
Tänkte också på det, och själv drömmer jag om att flytta någonstans nära en stad, där barnen kan vara ute, men där det även finns lekkamrater i närområdet och där jag inte behöver satsa all min ledig tid på att underhålla en trädgård eller renovera ett hus.
Beundrar verkligen dig Clara! Du är så fantastiskt ärlig och sann på så många sätt! Du skriver så mycket bra att man blir alldeles varm =)
Bra inlägg, och bra debatt.
Jag tror att den som har skulder kan inte vara fri, och det är så många som lånar på sig mer än nödvändigt.
Här i södra Spanien är det fult att köpa andrahandsbilar, second handmöbler och att hyra istället för att äga en bostad. Och så fort ett lån är betalt skriver man upp sig på ett nytt. Vi vägrar dras in i den svängen.
Jag förstår precis hur du tänker. Jag vill inte heller skuldsätta mig upp över öronen med fasta utgifter så att jag tvingas jobba arslet av mig bara för att gå runt.
Vi har ett så billigt hus det går utan att vara tvugna att pendla (aptrist och kostsamt i både tid och pengar) vilket tyvärr innebar runt miljonen när vi köpte. Vi har lite funderingar på att senare flytta en liten bit utåt landet och skulle i dagsläget kunna köpa en hyffsad gård inte allt för långt från stan helt utan lån.
Att köpa ett jättebilligt hus i någon avfolkningsort har inte lockat då dessa ofta kräver renovering och de pengarna man lägger in i renovering ser man sedan aldrig av igen – vilket gör det ganska oekonomiskt i längden. Jag hjälper min mor hitta ett sådant hus som fritidshus nu och det är inte helt lätt för trots de låga prislapparna blir det ju en hemskt dyr affär om man plötsligt måste byta tak, dränera, putsa om fasaden eller något. Däremot kommer hon inte behöva låna något för huset…hon kan köpa ett hus för en halv miljon kontant för vinsten hon gjort på sin bostadsrätt. Billigt och lönsamt är liksom tyvärr två helt olika faktorer på bostadsmarknaden tyvärr. Det är billigare att köpa ute på vischan men lönsammare att köpa i stadsnära läge.
Clara, du är helt underbar. Jag “vågar” inte skriva “f… off”, för jag har försökt använda ett ganska ok språk ett tag, (pga tonårsföräldraskap, och småbarnsinnehav före det:) , men jag såg din rubrik snabbt förut, efter två jobbnätter och på väg till föräldramöte nej fel – lite trött – personalmöte. Det var kul att läsa den rubriken JUST när jag skulle till personalmötet:) Ha ha:) /ledig nu!
Men man kan bli rik på att låna pengar också. Faktiskt. Om man investerar dem i attraktiva bostäder i storstäderna. Det skapar en rätt rejäl pott med fuck-off-pengar också.
Exempel: Vi köpte vår första lägenhet för drygt tio år sedan. Lånade en miljon, det kändes som jättemycket pengar och vi var oroliga för hur det skulle gå eftersom vi studerade. Sen sålde vi den lägenheten för två miljoner. Nästa boende: En miljon till i vinst. Den tredje: Lika mycket. Som det är nu har vi ett fint hus med ett övervärde på ca 3-4 miljoner.
Det är en bra slant som vi inte hade kunnat få ihop om vi hade köpt ett billigt boende i säg – en liten by utanför Umeå.
Att undvika att låna pengar är faktiskt inte alltid smart. Att investera pengar i sitt boende är just det, en investering som på sikt leder till mera pengar.
Så det finns faktiskt olika sätt att skapa marginaler i sitt liv. Billiga omkostnader och höns är ett sätt. Fastighetsaffärer ett annat.
Vad härligt att du trivs med ditt liv. Nu var det ju inte så att jag ville bli rik och ha fuck off pengar- jag vill ha marginaler och vara skuldfri och då är ju ingen bra ide att låna.
Men är inte det samma sak? Den som gjort vinst på en bostadskarriär och därigenom kan bo obelånat har ju också skuldfrihet och goda marginaler. Ni har bara tagit olika vägar dit.
Nej skillnaden är ju att man måste ta ett stort lån för att nå dit (om man inte redan är rik) och det är ju lånen som är otäcka!
Ja som sagt vägen dit är ju olika men resultatet är ändå detsamma = ekonomisk trygghet, skuldfrihet och marginaler. Om jag säljer min villa idag kan jag köpa ett hus som ditt och ha 900 000 i fuck-off marginaler på banken…Det är sjukt att det fungerat så och jag kan inte påstå att jag tycker den samhällsutvecklingen är särskilt positiv eller givet kommer att fortsätta, men det är ändå något man måste ha med i bakhuvudet innan man givet tror att de där köparna-av-den-svindyra-bostadsrätten gjort sitt livs sämsta affär. De kanske har gjort sitt livs mest ekonomiska beslut någonsin…men ja…otäckt är det förståss innan man vet hur det går.
Jag tvivlar inte på att det kan vara en “bra affär” rent ekonomiskt. Men det har jag väl inte skrivit heller? Jag har för övrigt inga synpunkter på hur många miljoner folk lägger på sitt boende. Gör vad tusan ni känner för!
Men vi kan ju bara sälja vårt hus, betala av våra lån, köpa ett nytt billigt hus och sen ändå ha rejält med pengar på banken. (Nu väljer vi inte det, vi trivs bra där vi bor, men möjligheten finns där, om vi skulle vilja.)
Hade vi gjort som du hade vi ju inte haft de marginalerna vi har nu …
Utan vi hade haft ett hus som kanske knappt gick att sälja och inga extrapengar.
Jag tycker att det är härligt att du gör dina egna val. Men ibland blir du rätt kategorisk. Olika saker är rätt för olika personer. Och dyra bostäder i storstan kan faktiskt också innebära ekonomisk frihet, på sikt.
Jag är inte kategorisk. Jag har ingen åsikt om hur andra spenderar sina pengar. Jag har inte sagt något negativt om de som väljer att ta stora lån, varken i blogginlägget eller bland kommentarerna. Och det är ju mer än man kan säga om vissa som kommenterar här.. Jag skiter högaktningsfullt i vad ni gör med era pengar, bara ni är glada och nöjda.
Jag tycker att du är kategorisk ibland, även om jag gillar och läser din blogg.
Du skriver tex om frihet och att det innebär att inte ha några lån och att ha låga utgifter. Det är en snäv, och något kategorisk syn på frihet tycker jag.
För dig är frihet att bo billigt i ett hus på landet. För en del kan frihet vara att kunna sticka näsan in i en affär när andan faller på, att kunna välja i ett stort jobbutbud, att ha nära till vänner och bekanta …
Du vill gärna berätta för andra hur det ska vara och hur man ska leva (inte bara i det här inlägget), och jag saknar en viss ödmjukhet när du berättar om dina egna val. Du är jättetuff som går din egen väg, det tycker jag verkligen. Men livet ser olika ut för olika personer och alla håller inte med om dina lösningar.
Vad kul att du gillar min blogg. Jag har så höga tankar om mina bloggläsare att jag tror att de förstår att när jag skriver JAG så menar jag JAG och inte alla andra. Jag skriver att frihet för MIG är att inte ha några lån. Jag kan inte se att jag överhuvudtaget nämnt eller pekat ut någon annan? Det gör de så bra själv.
Jo, jag förstår att du menar dig själv. Men om du hade lagt till ett par meningar om att ekonomisk frihet kan se ut på olika sätt, att det också i storstadsområden finns folk som trots lån och höga boendekostnader hämtar tidigt på dagis och satsar på familjen så tror jag att ditt inlägg hade uppfattats som mer ödmjukt.
Det är fantastiskt att du är så säker på hur du vill leva. Jag är glad för din skull! Och jag förstår att du liksom måste marknadsföra din livsstil och dina val på olika sätt i bloggen. Men ibland så kunde det vara klädsamt om du inte förpackade dina inlägg i den där “jag vet bäst”-tonen.
Varför kunde du själv inte tänka det? Varför förutsatte du det värsta? Bara i den här texten har ju folk läst in att jag tänkt leva på a-kassa, att jag inte vill betala skatt, att jag tycker att alla som inte gör som mig är ofria idioter osv. Det är omöjligt att gardera sig för alla missförstånd. Jag har försökt men lagt det på hyllan. Man får ta mig som jag är helt enkelt.
Det krävs ju rätt mycket tur också för att lyckas med den typen av fastighetsaffärer ni gjort. Utan att vara hundraprocentigt insatt så skulle jag tippa att de flesta inte kunnat tjäna tre millar på fastighetsaffärer på tio år. Jag håller på att sälja min lägenhet nu, har bott där i sju år, och i bästa fall kan jag tjäna kanske 10% av köpspriset. Så även om höns och billiga omkostnader inte heller är något idiotsäkert sätt att skapa marginaler så skulle jag tippa att det nog är väldigt mycket säkrare än att spekulera i bostäder.
Helt rätt!
Den som står i skuld är inte fri.
Vi har gjort precis likadant vad gäller husköp och har inga andra skulder.
Jag är en sådan människa; jag lever helt och hållet utan fuck off-marginaler. Centralt boende, konsumtion, restaurangmiddagar varje vecka, utlandsresor fem gånger om året, ständigt senaste i:phonen, designerprylar till hemmet, storartad shoppingrunda vid varje löning. Jag skulle, utan problem, kunna lägga över 10 000 kronor i månaden till Fuck off-kontot istället för, som nu, konsumtionskontot. Men det är skrämmande – det ÄR min konsumtion och mina resor som gör mig lycklig, som ger den lilla guldkanten som gör livet värt att leva. Ett liv utan känns helt enkelt torftigt. Hur skulle jag tex överleva vintern utan min inplanerade tre veckors resa till fjärran land? Naturligtvis inser jag det sjukliga i att lyckan är så beroende av konsumtion – den stora utmaningen är såklart att helt sadla om! Hur gör man?
Bra inlägg, jag känner precis samma sak. Men du kanske kan börja med att spara bara en tusenlapp i månaden? Det är ju isf bara 10 procent av ditt konsumtionskonto, det borde inte svida så mycket. Det är sjukt bra att ha lite pengar sparade.
Alltså, jag tycker om dig Clara.
Det låter helt underbart och väldigt vettigt!
I tider som dessa måste man tänka på alla what-ifs och prioritera efter vad som är viktigast i ens liv.
Huvudet på spiken! Precis så här känner jag. Tack för att du är så inspirerande och sätter ord på viktiga tankar. Sånt här tycker jag om att läsa!
Tycker du tänker HELT rätt. Fatta hur mkt lyckligare man blir av att kunna jobba mindre och umgås mer med sina barn än att bo flottare än flottast på beekostnad av tid med familjen.
De är så härligt med människor som går lite utanför mallen!
Omskakande, uppfriskande, inspirerande och roligt.
Tack Clara!
Ja det är då tur för dig att vi är olika. För tänk om alla östermalmsbor, och andra pantade storstadsbor, vore så kloka som dig och helt plötsligt valde att bosätta sig i Västerbottens inland. Då skulle du inte ha lika vacker utsikt längre.
Hej Clara! Gillar skarpt när dina inlägg tar ställning i olika frågor, och att du står på dig trots att du riskerar att få en del mothugg. Du är en stor inspirationskälla! Fortsätt blogga och tycka! Du har en fantastiskt möjlighet att vara opinionsbildare, och jag tycker ofta att du bär upp det fint.
Som kristen skulle jag dock önska lite fler inlägg som behandlar din tro. Det är inte allas kallelse att stå i kyrkan och predika, men Jesus har kallat alla i sina olika sammanhang berätta om honom och vad han gjort för oss. Jag skulle gärna se mer av detta, just för att du har en sån unik ställning med så många dagliga läsare.
Tack för en fin blogg!
Varför blir så många provocerade av detta inlägg? Jag blir så trött – i Sveriga får man INTE vara glad och nöjd över sitt liv. Clara beskriver här hur hon lever, hur hon vill leva och varför hon vill leva på detta sätt. Detta är vad som gör Clara och hennes familj lycklig. Och det gör folk arga? Jag fattar inte, det är väl underbart att man faktisk KAN leva det liv man vill! Att det går! Jag tycker det är inspirerande med sådana här inägg som bryter normen, man behöver inte göra som alla andra!
Men som sagt, man får inte visa glädje och lycka för då kommer det genast några irriterade missunsamma människor som måste ryta till och kalla detta inlägg för ett “skrytinlägg”, och att det är ett “pekfingerinlägg”.
Att skiva hur ens egen dröm ser ut innebär inte att man försöker trycka till andra människor – jag kan inte läsa någonstans att Clara hävdar att andra människor borde göra som henne. Men tydligen måste varenda människa sitta och förklara sig varför de inte lever på samma sätt, det tror inte jag var tanken med inlägget.
Clara, jag tycker du är svincool som går din egen väg! Tack för att du inspirerar mig till att leva ett liv som JAG vill leva, att tänka efter på vad jag vill innerst inne och vad som är viktigast för mig. Det var det jag fick ut av detta inlägg (och inte att jag måste kopiera ditt liv för att vara lycklig, som vissa verkar tro att du menar).
Kramar!
Tack =)
Det är bara roligt att Clara trivs bra med var hon bor och hur hon lever sitt liv. Alltid intressant att läsa om människor som lever en aning udda, och vill bara säga att jag gillar din blogg så mycket! Själv får jag dock en gnutta panik bara av tanken att leva i en liten by med flera mil till närmsta stad. Jag skulle inte bli långvarig, hehe. Jag bor i Linköping i en härlig bostadsrätt, inga höga lån, nära till allt och ändå är det en småstadskänsla här som jag trivs väldigt bra med. Lagom är bäst, man är ju svensk 🙂
hej clara!
jag och några vänner har idag diskuterar dig. och vill gärna få svar på frågorna. hur kommer det sig att du inte accepterar att folk inte tycker som dig (syftar på kommentarer som är negativa som du direkt reagerar på).
hur många var det som skrev och frågade om du var gravid? har då aldrig sett några kommentarer.
känns i detta fall med “jag är fet”-inlägget och inlägget där du visar dina ben att det är ett fåtal kommentarer.
ha det fint!
var har du fått den uppfattningen ifrån? Jag accepterar att folk tycker annorlunda än mig. Annars skulle jag väl inte godkänna deras kommentarer? Det vore ju oerhört enkelt att sitta och radera allt annars.
Det är ca 15 personer som sedan i juls mailat/kommenterat att jag är gravid. Under hösten betydligt fler. Nöjd med det svaret?
Att vara sparsam fast man inte måste är nog den mest provocerande livsstilen som man kan ha! Jag lever enkelt men i stan och jag har slutat säga något om mitt liv och min ekonomi till vissa människor för de förstår inte. Hur kan jag ha flera tusen kvar varje månad när vi bara har en lön och de har slut en vecka innan på två? Hur kan jag låta bli att köpa prylar med argumentet att mina gamla saker är hela och fungerar? Hur kan jag välja att ha månadslånga avbrott från att köpa kläder när ändå gillar att köpa sådana (en av få saker jag faktiskt ‘shoppar’)?
Jag lever inte så för att vara bättre eller för att jag är tråkig och präktig utan för att det är det liv jag vill ha. En dag vill jag äga ett hus men det är ingen brådska och andra saker är högre upp på listan. Jag drömmer också om att odla mer men jag odlar lite på balkongen och en vän vill ev låta mig odla lite på hennes kolonilott. Skogen är full av svamp och bär och jag vet var de finns. Jag gillar stan och landet så exakt var jag hamnar till sist vet jag inte, men troligen kommer jag aldrig välja en större stad än den jag bor nu.
Håller med fullt ut. Den absolut största dödssynden i dagens samhälle är att vara nöjd med det lilla. Jag lever billigt som tusan, min hyra är sinnessjukt låg och lägenheten är alldeles lagom stor för mig. Jag har inget körkort, ingen bil, utan åker enbart buss och tycker att det funkar suveränt plus att ett årskort bara kostar 3500 kronor och då får jag åka så mycket buss jag vill. Jag äter billigt, jag köper sällan kläder och om det är något jag absolut behöver kollar jag alltid på secondhand först. Jag hatar begreppet “shoppa” och tycker att en hemma-middag med vänner eller en kaffe på stan med sällskap är mer värt att lägga pengar på än en ny topp från H&M. Så länge jag har mat för dagen, tak över huvudet samt givande relationer med vänner, familj etc. så är jag nöjd. Om jag måste ta ett deltidsjobb längst ner på stegen för att få det att funka, fine, då är det så. Ekvationen karriär + pengar = “det lyckade livet” funkar inte för mig. Pengar definierar inte mig som människa, och att göra karriär har aldrig intresserat mig. Min ovilja att sträva efter någonting bättre är för många andra väldigt provocerande. Men det är ett val jag gjort, och jag är väldigt bekväm med det.
Det här inlägget är ju fint i stort. Jag tycker absolut att man ska vara stolt och nöjd och gärna mallig över sin livsstil och sitt val av bostadsort. Det som stör mig är att du väljer att inleda inlägget med att strö skit över någon annans livsstil och val av bostadsort. Det är superfint för er att ni bor som ni gör och tänker som ni gör. Men det är lika mycket värt att vilja bo på östermalm. Allas drömmar har ett värde. Jag tycker aldrig att man ska strö smuts på någon annan för att hävda sig själv!
Jag länkade visst från fel inlägg..sorry, nu blir det dubbelpost. Du har inspirerat mig till ett inlägg idag… att malla mig lite över MIN plats på jorden…den svennebananska villaförorten! http://regnavdagar.blogspot.com/2012/01/frihet-en-hyllning-till-villafororten.html
Men alltså, är folk så missunnsamma att de inte kan höra någon berätta att den är nöjd med sitt liv utan att se det som kritik mot alla andra? Om jag säger att jag hittat t.ex. mitt drömjobb menar jag väl inte att alla andra/andras jobb är dåliga val? Ta lite inspiration för fan, detta är ett sätt att leva, och de som vill leva så som Clara kanske blir inspirerade av hennes berättelse. Alla måste inte vara förebilder för prick alla!
Gött att läsa ngn som har samma syn på ekonomi. Orden “det jag har fått som en gåva ska jag ge vidare som en gåva” är sköna ledord. Kanske för att förstå att inget jag har är för min egen skull, skönhet, begåvning, pengar, kunskap, utan jag har dem för att ge vidare för människans bästa. För vårt allas bästa. Och är jag fri och ej bunden vid något tror jag det är kanske enklare att ge vidare mina gåvor till andra och egoismen minskar? Kvälls funderingar “fri på jorden, fri i himlen, bunden på jorden, bunden i himlen’
Jag är så stolt över dig Clara!!!!!
Puss & Kram
Väldigt, väldigt bra inlägg! Så otroligt roligt att läsa om hur du har fått det att fungera, för det sättet du valt är tyvärr inte det som alltid framhävs och “ges som alternativ” till unga. Själv är jag knappt fyllda tjugo, bott i både Stockholm, ute på landet och uppväxt i en klassisk svensk “håla”, så har iallafall erfarenhet av olika livsstilar:) Själv jobbar jag och sparar för att en dag kunna köpa mitt drömhus på landet, ett vackert vid en sjö där man kan bo med sin familj och sina djur, mötas av vackra vyer, närhet till skogen, åka till lilla ICA som har allt man behöver men inget mer, “töla” med grannarna i byn lite titt som tätt etc. Det är min syn på hur jag vill ha mitt liv. Visst den är romantiserad, för i själva verket vet jag att det kommer innebära en jävla massa arbete, begränsat utbud, bilåkande etc, men hur många är det inte som vill romantisera sin vardag? Att man ibland kan glömma det negativa med sitt livsval och se det positiva med det?
Som jag skrev är det sättet jag vill leva inte det som lyfts fram. Det jag hör är snarare att jag kommer kasta bort mitt liv, “du är ju så ung, bind inte upp dig, var fri. Utbilda dig, res och träffa människor.” Det är inte det liv jag vill leva, men det kan vara någon annans dröm. Tyvärr är det lättare att kritisera mitt synsätt och mina val, då de inte tillhör vanligheterna, säga att det “minsann inte går att leva i en gulliplutt värld”…nej en förlåt för att jag valt ett annat sätt att leva. Hade jag däremot sagt att jag vill flytta tillbaka till Stockholm, pluggat, skaffat drömjobbet, ha nära till allt etc så är det nog inte många som höjt på ögonbrynen. Den bilden är inte romantiserad alls…tydligen. Jag tror snarare att jag fått uppleva en hel del svårigheter att ha eget boende, hitta jobb (visst det finns men det är väldigt väldigt många som söker), massa pendling som tar tid, stress etc. Men visst måste väl alla få “romantisera” sin vardag, eller som jag hellre vill säga, se det positiva i den? Samtidigt som alla måste få leva det liv man valt. För visst kan det ibland kännas som att man inte har något val, men jo det har man.
Sen är det ganska sjukt att vi lever i ett samhälle där man känner att man måste bo i storstan för att ha drömjobbet. Låt jobben flytta ut, låt det bli bättre att bo utanför storstan (bättre kollektivtrafik, utbud av affärer etc). Rusta upp “hålorna” och jobba för en levande landsbygd. Alla kan och vill inte jobba för det, men samtidigt vill inte alla jobba för storstan heller. Det är ju bra att vi vill olika, förhoppningsvis så får väl både stad och landsbygd utvecklas:)
Tack Clara för en grym blogg!
Forsta gangen jag laser din blogg, sa jag har aldrig last nagra tidigare inlagg fran dig. Har svart och forsta vart folk tycker att du pekar finger och talar om for dem hur de ska leva. Jag laste ditt inlagg tre ganger och tolkar det absolut inte sa som vissa verkar gora. Forsokte hitta om och om igen vart i texten det stog att man skulle flytta ut till landet, annars ar man inte bra nog, kunde dock inte hitta det. Jag tolkar ditt inlagg mer som sa har trivs du att leva och du delar med dig en del om hur du trivs bast. Toppen inlagg tycker jag. Tack for att du delade med dig.
Hej Clara! Vad glad jag blir när jag läser ditt inlägg o dina kommentarer på detta! Jag tycker du är en så finfin landsbygdsambassadör! Blir alltid sugen på att flytta ut på landet när jag läser din blogg, men jag tror jag stannar kvar där jag är – i hyresrättskollektivet med små utgifter och stora fuck-off-marginaler, vilket faktiskt fungerar i stan på en deltidslön även då man inte är student längre och trots att jag har både man och barn att försörja.
För övrigt så tycker jag inte ditt inlägg är provocerande. Du säger ingenstans att någon annan måste göra samma val som du. Däremot tycker jag vissas svar är provocerande, som är av typen: “jag MÅSTE bo i stan pga mitt jobb, och då MÅSTE jag köpa en bostad för 4 miljoner”. Men kom igen! Även om det skulle vara så att du MÅSTE bo i Stockholm för att där finns det enda snitsiga jobbet som du vill ha, så är det ingen som tvingar dig att köpa en bostad för fyra mille! Köp den där ettan som Clara refererar till i inlägget istället, den är ju relativt “billig” jämförelsevis 😉
Det är inget “måste” att bo på 100 renoverade kvm eller i eget hus om man har heltidsjobb och bra lön och bor i stan, inte ens om man har barn! Och sänker man kraven på sitt boende så kan man faktiskt hitta något betydligt billigare även i storstäderna, även om man inte kommer undan med de priserna som är på landsbygden i västerbotten. Och på så vis öka sina fuck-off-marginaler.
Och de som blir provocerade av att Clara antyder (vilket jag inte uppfattar att hon gör) att hon kan tänkas leva på A-kassa någon period av sitt liv och därmed tycker hon är en parasit som lever på skattebetalarnas pengar tycker jag ska granska sig själva och fundera på hur mycket staten subventionerar deras svindyra boende genom ränteavdragen varje månad, år ut och år in!
Tjingeling! Keep up the good work, Clara!
Jag är ensam mamma som försörjer två barn. Jag har tack och lov ett fantastiskt jobb som jag älskar även om jag inte tjänar storkovan, dock är det ett jobb som – hör och häpna – inte kan skötas hemifrån. Jag är uppvuxen i Stockholm, mina barn med, jag har min familj här, jag älskar att bo i en storstad. Trots att vi klämmer ihop oss i en pytteliten trea på dryga sextion kvadrat har jag inga fuck-off marginaler. Inga marginaler alls faktiskt. Jag tycker att det är orimligt att det ska vara så stora skillnader på att bo på landsbygd och i stad. Valmöjlighet? Nä, inte om det bara innebär att man ska kunna välja det ena.
Du har valt det liv du vill leva, uppenbarligen, eftersom du berättar att du älskar att leva i stan. Det är du inte ensam om och därför är det trångt och dyrt. På landet vill inte jättemånga bo och därför är det rymligt och billigt. Men jag tror egentligen inte att den ekonomiska skillnaden blir så enorm- på landet ska det stora huset värmas upp och bilen är förmodligen livsnödvändig. I stan ingår oftast värmen i hyran/bostadsrättsavgiften och du klarar dig med cykel/busskort. Det finns för och nackdelar med allt. // Tjejen med bostadsrätt i Västra Frölunda
Hej
Ser att Fuck-off marginaler är ett hett ämne även här och det är det överallt. Jag bidrar gärna med ett blogginlägg från min sida för ett tag sedan som är aktuellt i allra högsta grad i det här sammanhanget.
http://barfotachefen.se/dra-at-helvete-pengar
Hej!
Har nyss hittat till denna blogg via “Husmorsskolan”. Måste börja med att säga att jag gillar det du gör! Är så oerhört trött på alla modebloggar (som jag läst i massor av år) som förespråkar ett anorektiskt leverne och dyra märkeskläder. Kul med ett alternativ! Alternativet jag gillar… 😉
Nog om detta. Nu till inlägget ovan. Har inte orkat läsa alla kommentarer, men får känslan av att det är en kulturkrocks-fråga. Jag är själv en tös från norraste Lappland och bor i en liten by. Nu kostade i nte vårt hus så lite som 200.000, men det kostade inte heller en miljon. Vi är oerhört nöjda med hur vi lever! MEN min syster (som är Stockholmare) skulle ALDRIG byta mot mitt. liv. Hon är hellre skuldsatt i Stockholm än skuldfri i Lappland. Helt enkelt för att den livsstilen inte passar henne.
Jag tycker att vi norrlänningar är otroligt lyckligt lottade som kan bo så billigt som vi gör! Och jag hade önskat att fler kunde testa på det MEN jag förstår att Norra Lappland inte tiltalar alla. Det ÄR lite speciellt med att bo på landet, lite småisolerat. Jag älskar det och Clara älsakr det, men jag begriper ju att smaken är som baken!
Skuldfri i Lappland eller skuldsatt i Stockholm? Tja… det spelar väl ingen roll bara man är lycklig? Jag är det – min syster är det. Vi är olika helt enkelt!
Exakt så vill jag med ha det. tyvärr kostar husen skjortan I Göteborg men man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda.
Jag kramar om datorn en stund och låtsas att det är du. Sunda människa!
Vi gjorde samma sak år 2000, köpte ett hus utanför Skellefteå för 100000kr. Vi bodde där och var hemma med barnen, odlade potatis, fiskade och jagade. Det var ett perfekt liv tills barnen blev ca tre år men fy så tråkigt efter det. Vi fick lappsjuka, dagarna gick så sakta luften blev tung att andas. Vi längtade bort från allt det bonniga så vi flyttade hem till Eskilstuna men hade huset kvar som fritidshus några år men nu är det sålt. Jag brukar säga, köper man inget behöver man inte dra in några kulor. Friheten är otroligt viktig fortfarande men till Norrland flyttar vi inte igen. Sedan finns det tyvärr inte samma möjligheter för barnen där uppe.
Så klokt Clara. Underbart!
Jag hejar på er och ska jobba mot att befinna mig i liknande fördelaktig position inom kort.
Ha! Det här var ändå typ det bästa du skrivit, Clara. Så självklart – och ändå har det inte slagit mig förän nu. Sitter i en situation där jag önskar så bittert att jag hade bara ett litet fuck-off kapital. Tror minsann jag ska skaffa mig det. Det handlar ju inte om att man ska säga fuck off till allt och alla som någon skrev, utan bara till det som är destruktivt, suger musten ur en och får en att känna sig sämre än man är. Fuck off – ett tillskott till språkrådets nyordslista!
Hej Clara,
Tack för ditt inlägg!
Det fick mig verkligen att tänka till. Jag blev så till mig att jag genast mailade det till en kompis och våra planer om att gemensamt flytta våra familjer tog fart 😉
Förstår inte att folk blir provocerade, men det är ju just det de blir. Så jag hoppas det rinner av dig.
Som sagt, mycket intressant! Skriv gärna mer i frågan.
Vilket bra inlägg! Min mamma har jämt sagt till oss barn: Det är inte de stora inkomsterna utan de små utgifterna!
Du resonerar som jag gjort sen jag utbildade mej. I alla år sedan dess har jag lyckats leva med fuck-off-marginaler. Först i lägenhet i stora staden, senare på gård utanför den lilla staden.
Det känns så skönt att vara “fri” och inte i någon ekonomisk rävsax, att ha ett bra liv att leva! Lycka till även framöver.
Montesquieu (1689-1755) sa: “Ville vi bli lyckliga, vore det lätt ordnat. MEN vi vill bli lyckligare än andra, vilket är svårare, eftersom vi tror dem vara lyckligare än de är.” Det skriver jag udner på.
Jag bor för tillfället i Malmö men vill så gärna flytta hem till Medelpad som jag kommer ifrån. Köpa ett hus på landet och slippa storstadsstressen. Men tyvärr så finns det inte lika många jobbmöjligheter uppöver och min pojkvän som är dansk skulle ha väldigt svårt att få ett jobb med just det han vill arbeta med. Tyvärr så kan ju inte alla få sina drömmar att gå ihop.
Man kan också ha relativt höga inkomster och ändå inte dra på sig utgifter motsvarande dem. För man behöver inte ha flermiljonershus bara för att man bor i storstad. Och man behöver inte jobba ihjäl sig bara för att man är högutbildad. Vi kan spara ihop till ett hus i Norrland på ett år om vi vill, istället sätter vi de pengarna på sparkonto tills vidare och bor i hyresrätt i storstad. Och skippar det där med bilkörning väldigt ofta, eftersom vi kan åka kommunalt överallt (och snabbt).
Man behöver inte så mycket pengar för att leva egentligen så jag håller verkligen med där, Clara. Sedan ska man inte döma ut förskolans funktion (vilket du säkerligen inte menade att göra), den borde om något bli mycket mycket bättre eftersom de flesta faktiskt vill jobba (tänker jag mig i alla fall). Vi skulle kunna gå ned på halvtid båda två och ändå klara oss fint men vi tycker ju om våra jobb och vill vara där/jobba ifred, och då har vårt barn faktiskt roligare på förskolan där hon kan vara ute och leka när vi jobbar och inte måste sitta inomhus och pyssla- helst lugnt- vilket är omöjligt för rätt många ett-och-ett-halvtåringar ;). (Visst kan man jobba på kvällar istället men vi är oftast så trötta- och särskilt om vi passat barnet hela dagen att det inte kan bli några långa pass i det läget ändå).
Du har skrivit två knivskarpa saker som jag verkligen har tagit till mig:
1. Här ovan; “Men det är inte inkomsterna som gör en rik, det är utgifterna som gör en fattig”. Jag har precis börjat studera ekonomi och jag lovar att detdär kommer jag plocka fram många gånger som ess ur rockärmen. Ska vara noga med att citera dig:)
2. “Det avgör jag”. Kan omsättas till måååånga andra saker utöver att vara småbarnsförälder. Man säger ju att jag litar på min egen förmåga och kompetens att fatta ett beslut i frågan. Och med rätt sassyness så kan det markera att någon tjurtant eventuellt är inne och lägger näsan i blöt. Med bara tre ord, liksom.
TACK Clara! Jag tar verkligen till mig det!
Jag har läst en del kommentarer, men inte alla, jag håller med Clara, det är bra att ha låga utgifter och ett billigt hus, jag köpte billigaste huset i Holmsund för 16 år sen, med stort renoveringsbehov, och idag är jag skuldfri.
Det är fortfarande inte färdigrenoverat, jag har målat och taspetserat och bytt fönster och kämpat på, med hjälp av släkten, men det blir snyggare för varje år.
En kompis till mig köpte ett dyrt hus, för det var i fint skick, efter att tag ville de ändå ändra så det blev i deras smak, så inte tjänade de nåt på att köpa det ” färdigtapetserat “.
Jag har väldigt låg lön, många av er som läser här, tjänar per månad den summa som jag tjänar per år, men jag är lycklig nu, mitt förra jobb hade mycket högre lön, men jag vantrivdes så jag blev riktigt trött och deppad tillslut.
Tack underbara underbaraclara. Detta var precis vad jag behovde. Ibland blir jag fast i “keeping up with the Jones’ ” tankar men det ar inte sa jag vill leva. Jag vill ha frihet, inte prylar. Jag och min familj bor i ett underbart hus med lite lan och iblad blir jag hemmablind och vill ha det storre och battre. Saken ar den ar jag har det bra. Vi har allt vi kan onska oss och mer. varfor dra pa sig lan nar man inte behover. Jag vill hlst leva lanefritt. Det jag vill ha ar mer frihet och mer ledighet. Det ar vad jag stravar efter egentligen. Tack for att du far ner mig pa jorden igen for det ar dar jag vill vara.
Blir lite fundersam och nästan rädd över mängden kommentatorer som säger “allt går om man bara vill”. Lite väl mycket av Självhjälps- och Välj glädje-böckerna. Någon här uppe sade: Kan det även appliceras på utslagna, slagna, riktigt fattiga också?
Jag är lite för erfaren av livets verkligt mörka sidor och vad det kan göra med människors situation för att strö det ganska amerikanska framgångstesen kring mig, även om jag i stort är med på att människor kan göra mirakulöst mycket av sitt liv med ett nytt, eller ett annat, tänkande.
Men en jätteintressant debatt detta. Jag , som flyttat från mindre stad i Dalarna till Stcoholm för 23 år sedan, känner mig inte ofri trots lån på hus i förort. Det jag vågat åstadkomma med mitt liv här under den tiden, vet jag att jag aldrig hade klarat av på hemorten. Visst vore det härligt att vara “fri” och äga hela huset men jag har ju inte heller som bärandes studieskulder sedan 1990 gått omkring och känt mig ofri dagarna i ända. Lånen är ju en helt fantastisk möjlighet som får många av oss att förändra våra liv till det bättre. Liksom utgifter faktiskt kan vara. De flesta människor, åtminstone i mina sammanhang, är vuxna nog att inte ta lån (och får inte heller lån) om de inte har en ekonomi som kan bära situationen. Jag jobbar som du hemifrån, men är otroligt medveten om att utan min mans 10-timmarsdagar kunde jag inte leva på mina deltidsprojekt. Visserligen skulle jag vilja ha honom hemma mer men då hade jag heller inte den frihetn i at jobba när det passar och hämta barnen väldigt tidigt. Allt är en avägning. Men återigen, för de riktigt fattiga blir denna diskussionen helt abstrakt – de har inte “lyxen” av fler val än valet att överleva.
Hej Clara,
Jag tycker att det var ett fint inlägg och den fick mig att reflektera över min egen konsumtion. Vad jag kan vara utan och inte och framför allt – vad jag inte VILL vara utan. Jag brukar sällan bry mig om att läsa kommentarer men gjorde det denna gång och jag förundras över hur olika vi tolkar en text.
Jag har ingen längtan efter lantliv och självhushåll men läste ändå in en positiv känsla i din text om att leva enkelt om det är det man vill göra.
Jag ska nog hålla mig borta från att läsa kommentarsfältet i fortsättingen.
Tack för en fin blogg och för att du, med ditt annorlunda liv ( jämfört med mitt) ger mig perspektiv på hur jag lever. Krama din fina pojke från mig.
Mvh Helena
Jag tänkte nog inte att detta inlägg skulle väckt så mycket upprörda stämmor ! Här går det vilt till.
Själv känner jag mig igen i ditt inlägg Clara. Jag bor i Stockholm i en lägenhet men förhållandevis billigt ändå. Min dröm är dock att spara till ett hus och bo billigt på landet, bland grönsaksland, växthus och granar. Jag lär mig om hur gamla hus och hur nya självförsörjande hus fungerar. Jag drömmer om att leva så mycket off-grid som det går, men ändå vara en del av systemet. Jag filar på en affärsidé som kan fungera där jag bor i framtiden, vart det nu än blir.
Jag tror inte på att världen som den ser ut idag håller i all evighet, som vissa verkar tro. Rädsla styr många människor, som därför blir provocerade när deras uppfattning om hur ett fungerande system ska upprätthållas, ifrågasätts. Jag vet, inte ens inom min egen familj tycker vi samma sak och det upprör ofta.
Jag uppskattar att du delar med dig av dina erfarenheter och visioner om livet, för även om några personer blir upprörda så ger du ändå väldigt många en ny idé, som de kanske aldrig tänkt på förr!
Kram Sofia
Heja Clara! Och med det sagt. Ja, den här bloggen romantiserar en massa saker, exempelvis lantliv. Jag har själv vuxit upp ännu längre in i landet än den by där du bor Clara. Det är inte speciellt enkelt. Du måste fixa det mesta själv och har långt till det flesta. Det blir en massa bilkörande (vänta du bara, när lilla B blir större blir det ännu värre. Om han ska dansa, spela hockey eller gå på bio.. bil, bil,bil) och när husen ska säljas vill ingen ha dom (sett många gånger). Trist men sant! Men då till läsarna: Är det inte just därför den här bloggen är så fantastisk?! Den visar på ett alternativt liv som för oss alla inte är möjligt att uppnå, men det väcker tankar. Clara har valt skottning, billigt hus, mycket tid hemma och en del pendling. Vill man i stället välja hyreslägenhet, dyrt hus, resa runt i Australien eller sitta på en parkbänk och pilla i naveln är det väl upp till var och en. Vilket beslut man än fattar för det med sig konsekvenser för ekonomi, miljö och det sociala livet. Alternativen finns där, det gäller bara att vara beredd att hoppa av ekorrhjulet och prova något och inte gnälla på annat folk! Själv tänker jag göra något mitt emellan. Bosätta mig i ett litet samhälle. Jag vill ha nära till affären, god gemenskap med grannar och ett hus som inte är allt för dyrt. Å det gott folk, det är inte trendigt på något sätt! /Kärlek å allt det där som glöms bort på nätet!
hej Clara!
jag tycker det är underbart att du bor på landet och lever ditt liv. jag skulle gärna göra det också om det inte vore för att jag inte vill och faktiskt inte heller har råd att ta ett lån. plus att jag inte har lust eller ork att ta hand om ett hus…för även om man kan köpa ett hus relativt billigt måste det väl tas hand om också? jag har den fantastiska turen att ha en fin hyresrätt i utkanten av stockholm, vilket ger mig en kvarts promenad till stort naturområde och bondgård, 20 minuter in till centrum. plus att jag slipper ha bil vilket verkligen känns som ett stort plus. så jag har det riktigt bra trots att jag bor i “ghettot”. 😉
När jag flyttade tillbaka till stockholm från mina studieår i Umeå var det vissa (en kompis kompisar..) som undrade varför jag inte köpte en lägenhet. jag bara stirrade på dem och undrade hur de kunde tro att alla har råd att ta lån, speciellt när man precis börjat jobba? var det bara för att jag skulle erkänna att varken jag eller mina föräldrar har så mycket pengar? däremot den fantastiska turen att stått i hyreskö sedan -85…så när jag blir avis på de som bor mer centralt påminner jag mig själv om att jag har gott om plats, väldigt lite trafik och fem minuters promenad till min syster och systerson. och “bara” studieskulder. 🙂
Oj, jag blev faktiskt också lite provocerad av det här inlägget. Eller kanske mest avundsjuk när jag tänker efter 🙂 Bor i Köpenhamn, letar nytt boende, och ja… här är det inte så lätt att ge sig själv fuck-off marginaler, även om vi jobbar på det, jag och sambon. För visst är det drömmen. Önskar att jag kunde göra likadant, men sambon har barn sen tidigare som bor här i stan, så att flytta mer än ett par mil i någondera riktningen är inte något alternativ…. Billiga hyresrätter ska man vara rik eller ha väldigt bra kontakter eller ha stått i kö i 20-30 år för att komma åt. Som sagt, lite avis är man allt, men underbart att ni valt det liv ni har och framförallt att ni värdesätter det ni har!
Ett mycket klokt sätt att resonera. Vad är det för nöje med en stor lön om den går till en massa trista fasta utgifter och 25 000 i månaden i räntor? Ju mindre skulder och prylar man har, ju friare är man!!
Och jag som ÄLSKAR Sthlm så mycket! Är så glad att jag har mina vänner och familj här. Det är värt lånen alla gåner. Och så försöker jag väl se min bostad som en investering, även om det går upp och ner på marknaden så kommer bostäder (i de attraktiva områdena) troligtvis vara lättsålda. Jag gillar att vi alla kan och får vara olika. Dvs att du faktiskt får leva din dröm på ditt sätt och jag drömmen på mitt sätt.
In intressant reflektion men man bör inte glömma att frihet kan vara olika för olika människor. För mig är frihet att bo på ett ställe där jag vet att det finns många arbetstillfällen som matchar min utbildning (och därmed mina drömmar) och ha rimlig pendlingstid och kommunikationer så att jag vet att mina barn kan hämtas på förskolan inom rimlig tid även om jag råkar missa en buss. Frihet för mig är också att bo i en borätt (med lån förstås) där jag kan vara med att påverka både avgift och yttermiljö utan att stoppa all hyresvinst i fickorna på någon privat värd för hyresrätter är inte alltid billigare på småorter (min mamma betalar ca 80 % av sin pension på en småort med stor arbetslöshet då bilfrabiken gått i konkurs). Frihet för mig är även att just nu välja bort hus och trädgård och spendera den tiden med mina barn och slippa tänka på ev husunderhåll såsom dränering, takbyte, fasadmålningar och annat som man faktisk måste hålla på med i hus även om man inte är intresserad av senaste trenderna.
Så jag håller med Clara att det inte alltid är inkomsten som gör en rik utan utgifterna men ibland så hjälper utgifterna till att göra mig rik på tid vilket just nu är prioritet för mig för att just få ihop ett livspussel där jag får använda min investering i utbildning samtidigt som jag har familj på ett ställe där utbudet är stort av såväl service som aktiviteter.
Tack för att intressant och tänkvärt inlägg. I dessa tider av statushets blir det direkt provocerande att välja en alternativ väg. Men jag uppfattar inte inlägget att handla om att “man bör köpa ett billigt hus på landsbygden, annars är du ägd”. Jag uppfattar inlägget som en uppmaning att tänka efter ordentligt kring hur man vill leva. Trivs man med att arbeta heltid och ha dyra huslån så är det såklart inget fel med det. Men jag tror det finns ganska många av oss som bara huvudlöst fattar dessa viktiga livsbeslut utifrån “hur alla andra gör”. Sedan går många där och är olyckliga och tycker att de inte har tid med livet. Eller går och drömmer om en Lotto-vinst. Fast man själv har möjlighet att spara ihop till en sådan om man bara gör vissa omprioriteringar. Det är bra att bli påmind om att man faktiskt inte behöver konsumera en massa onödigt, man behöver inte skänka bort sin lön till HM och Gina Tricot så fort den landat på kontot. Man kan välja att betala sig själv först och sedan vara kräsen med vilka som ska få en del av ens ihoptjänade stålar.
Många i min närhet märker jag behandlar mig annorlunda sedan jag började konsumera mindre, jag är helt enkelt inte lika trendig som förut. Jag går sällan till frisören och shopping är inte högprioriterat. Just nu är jag väldigt nöjd med inredningen i vår hyreslägenhet, men det har tagit flera år att få ihop till alla möbler, som består av IKEA och Blocketfynd. Jag minns folks förfasade miner när de kom hem till oss och såg vår gamla aprikosfärgade skinnsoffa som vi hade i flera år. De trodde bara vi var omedvetna töntar med dålig stilkänsla, men de underskattade oss. Det fanns liksom en plan = arbeta mindre, leva enkelt, ha mer tid med barnen, ha råd att konsumera mer etiskt eftersom det ofta kostar mer, leva miljövänligt. Eftersom vi är “vanliga” människor och inga skogsmullar och därför inte umgås i såna kretsar så blev detta konstigt för vår omgivning. Och jag kan förstå hur svårt det är för gemene man att ta steget till minskad konsumtion eftersom det faktiskt leder till att ens status i bekantskapskretsen minskar. Så mycket av vårt sociala liv kretsar kring vad vi konsumerar. Man får beröm för nån ny soffa, jacka, mobil man köpt. Man pratar om spännande resmål, husrenoveringar osv osv. Ganska skrämmande när man tänker efter! Men jag är nöjd med vår omställning även om det fört med sig en del oväntade nackdelar.
Jag förstår inte riktigt hur ni som kommenterar här tänker ibland. Ett klockrent inlägg som beskriver hur lycklig man kan vara för ens preferenser tillåter lyx där andra ser mörker och skog tolkas som en skrytartikel med mål att dissa folk som väljer att bo i städer? Ni får fan ta och ordna upp er lite! Jag och min fru (som för övrigt är den som visade den här fantastiska bloggen för mig) bor dyrt i Sveriges dyraste stad, men det skulle aldrig komma mig för att riva ned Clara för att hon vurmar för ett alternativ som är diametralt motsatt mitt. Varför skulle jag det? Ingenstans i bloggen kan man utläsa att alla som tycker annorlunda än Clara har fel, är dumma i huvudet eller är allmänt undermåliga. Trots detta haglar det av kommentarer som stinker avundsjuka och missunsamhet.
Hur svårt kan det vara att bara läsa en bloggpost för vad den är, reflektera över den med inställningen att posten är 100% väl menad och sedan skriva en åtminstone artig kommentar? Man behöver inte hålla med, men att inta försvarsställning bara för att någon skriver några rader man inte håller med om visar på extremt dåligt omdöme och ett stort mått osäkerhet.
Precis dessa tankar finns i mitt huvud…..precis så här vill jag ha det (bortsett från att jag vill bo i Dalarna!). Inte bo i vår huvudstad, skyhöga lån och en otroligt stressig vardag. Längtar efter ett annat liv, ett liv i “frihet”!! Ett liv med hus på landet, huckle på huvudet och gummistövlar fulla med jord från potatis odlingen!! Så små utgifter som möjligt ger ju ett behov av små inkomster och det blir ju i mina ögon ett fritt liv!! Mitt problem är bara att jag inte riktigt delar mina åsikter med min man tyvärr. Men hoppet är ju det sista som överger en så jag är positiv till att förändring kommer!!! 🙂
Exakt! Så inspirerande! Precis så tänker vi (knappt) vuxna i vår lilla familj med. Nyblivna föräldrar och nyinflyttade i en andrahandstvåa i Stockholm med vänner som pratar HUTLÖST dyra bostadslån och galna månadskostnader för små lägenheter i en av stressat folk fullproppad stad börjar vi få smått PANIK!
I augusti tar vi vårt lilla (friheten i att ha lite materiella saker är enorm!) pick och pack och drar till en vacker småstad och ett stort hus som kostar ingenting med storstadsmått mätt. Vi längtar, fantiserar och drömmer om just höns, grönsaksland och oberoende.
Det här inlägget har jag kopierat och klistrat in i ett dokument på min dator, för att det var så jäkla bra. För att jag behöver läsa det då och då. Jag tycker att du är väldigt klok! Och det är så skönt och inspirerande att läsa att det finns fler som resonerar så, för ibland känns det verkligen som att man blir straffad för det. Tummen upp! 🙂
Inspirerande inlägg, som vanligt. Tror verkligen det är bra att ta sig en rejäl funderare på vad man vill få ut av livet. Är det tex värt att lägga alla pengar på boende, om man ändå jobbar så mycket att man knappt hinner vara hemma? Å andra sidan kanske man just därför vill ha det där perfekta boendet, för att njuta de få stunder man faktiskt har tid att vara hemma. Själva har vi sålt huset för att bo i Thailand ett tag, och vår lilla familj njuter i fulla drag av att ha hur mycket tid som helst för varandra!