Jag läste i DN att en lägenhet sålts på Östermalm med kvm-priset 100 000 kronor. Vi skulle alltså kunnat få  2 kvadrat på Östermalm, för samma peng som vi köpte ett stort hus med vacker utsikt på västerbottens landsbyggd. Tänk hur olika långt pengar räcker!

Vår dröm har alltid varit att ha så lite skulder och så stor frihet som möjligt. Tjänar vi några pengar utöver det som krävs för att familjen ska gå runt vill vi betala bort de få lån vi har. Så att vi kan få ännu mer frihet! I tider av finanskris och oljekris under uppseglande känns skulder som ett stort orosmoment.  Jag vill ju leva ett liv med stor ekonomisk frihet. Det kan man göra på två sätt; Tjäna extremt mycket pengar. Eller ha extremt låga utgifter. Men det är inte inkomsterna som gör en rik, det är utgifterna som gör en fattig. Många som tjänar bra binder ju upp sig på så stora utgifter att pengarna ändå inte skänker någon frihet.

Jag vill gärna jobba eftersom jag älskar mitt jobb. Men jag vill framförallt ha en skön och fungerande vardag. Där barnen bara går korta dagar på förskolan och vi inte måste stånga oss blodiga för att få ihop det förbannat uttjatade livspusslet.

Vi vill ha lite fuck off-marginaler. Marginaler för att kunna säga fuck of till knäppa arbetsgivare, dåliga dealer och samarbeten som dränerar mig på energi. Inte för att vi är täta som troll men för att jag vet att vi klarar oss på små marginaler. När vi köpte hus letade vi ett som vi skulle ha råd med även om vi i framtiden skulle bli tvungna att leva på a-kassa, eller sjukpenning. Det kanske låter deppigt och pessimistiskt, men för mig är det en stor glädje. Att veta att man inte måste gå ifrån hus och hem om något livet skulle krisa. Då kan vi säga fuck off till samhället när vi tröttnat på dess villkor. Några egna höns och en massa grönsaksodlingar ovanpå det och plötsligt är man inte längre så kapitalberoende – men full av ljuvlig frihet.