Om udda fick vara jämnt

Det jag beundrar Jakob allra mest för är att han är så totalt obrydd om folk är ”konstiga”. Jakob skulle aldrig orka bli provocerad av Björn Ranelid. Aldrig heller av att en kille bär kjol eller att en kvinna på banken har blått hår. Jakob gillar alla människor nästan. I alla fall går han inte och stör sig på någon. Speciellt inte ifall de är lite knäppa och udda eller knepiga socialt.

Både jag och Jakob har hela våra liv upplevt att många människor som är lite ”udda” dras till oss. Ett tag när jag var yngre tyckte jag att det var jobbigt eftersom jag inte förstod vad som förväntades av mig. Men idag gör det mig bara stolt. Att människor som på ett eller annat sätt inte passar in i samhällsnormen – känner att de får passa in med oss. Det är typ den finaste komplimang man kan få! Och någonting jag hoppas att jag kan föra vidare till mina egna barn. För egentligen tror jag att det handlar om att ha en god självkänsla. Har man en god självkänsla och grundmurad uppfattning om sitt eget värde så kan man umgås och acceptera alla. Och andra vill i sin tur vara i ens närhet. Bland skolbarn märks det på flera sätt. Till exempel kan det handla om att inte vara rädd för att umgås med sådana som betraktas som töntar, av rädsla för att det ska smitta av sig. Eller att någon annans ”konstighet” ska få en själv att verka udda.

En god självkänsla är den finaste gåva man kan ge sitt barn och därigenom också alla andras barn. Tolerans för det udda. Eller om man så vill – det unika.

Kyckling med smak av saffran och apelsin

Gyllenbrun kyckling serverad med ris och purjo.

Detta är ett himla gott kycklingrecept. Jag lagar det inte så ofta då kyckling, om man ska köpa en ekologisk sådan, inte är särskilt billigt. Men det är ju precis som det ska vara!

Några har frågat var man får tag i Bosarpkyckling så här långt norrut. Svaret är ICA Kvantum på Umedalen i Umeå. Tror det är enda butiken som har det. Fråga annars i era butiker. De flesta brukar kunna ta hem det och dessutom visar man då butiksinnehavarna att det finns ett intresse för ekologiska råvaror.

Du behöver:

Kyckling 1 kg

10 Scharlottenlökar

3 morötter

1/2 purjolök

1 pkt saffra

Skalet+saften av 1 apelsin

5 dl vatten

hönsbuljong

2-3 msk Maizena

Salt, peppar, vitpeppar

Så här gör du saffranskycklingen:

Dela kycklingen och bryn delarna i en stekpanna.

Lägg sedan över i en gryta.

Skala scharlottenlökarna och dela dem på mitten.

Gör långa tunna stavar av morötterna.

Lägg ner i grytan tillsammans med resten av ingredienserna (förutom purjon).

Låt koka upp och sedan sjuda i ca 20 minuter, eller tills kycklingen är helt genomkokt.

Plocka upp kycklingen och red av såsen med maizena.

Lägg i purjon och kyckligen och värm på.

Servera sedan grytan med ruccola och ris.

Bra sås reder sig själv

Har jag berättat att jag har dåligt tålamod?  Faktiskt verkligen INGET tålamod. Vill jag göra någonting så vill jag göra det på en enda gång. Framförallt om det handlar om kreativa saker. Jag kan absolut inte vänta på att Jakob ska komma hem från skolan för att hjälpa mig flytta något tungt till en ommöblering. Jag gör det själv på ren vilja.

Detta innebär att jag på egen hand kånkat stora linneskåp uppför vår branta trapp, flyttat ett piano själv när jag var gravid i sjätte månaden. Och i helgen innebar det att jag bar tre massiva spegeldörrar nedför vindstrappan. Dörrarna väger som en mindre björn, vindstrappen stupar brant och för att få ner dem skulle de pressas genom en vindsglugg så smal att Kim Kardashian skulle fastnat. Det slutade med att jag fastnade. Jag blev fastklämd i vindstrappan! Ensam hemma, under en tung spegeldörr. På radion spelades blott en dag ett ögonblick i sänder…och jag tänkte att jag dör nog här. Fryser ihjälp på vinden till mitt eget hus. Fastklämd under en spegeldörr. På grund av ett pysselrus. En kreativitetsöverdos. Ett stackars offer för den inredningsmani som sköljer över landet.

Fast sedan blev jag arg nå vansinnigt och bände loss dörren. Det tog sin modiga halvtimme, men tillslut kunde jag åla mig därifrån. Än mer bestämt satte jag genast igång att bära ner resterande dörrar. Jag tar det nämligen som en personlig förolämpning när saker är för tunga för mig. Bra sås reder sig själv.

Basen

En av förmånerna med att bli sminkad av duktiga makeup-artister är alla små knep man lär sig. Jag sminkar mig sällan i vardagen men när jag ska iväg någonstans brukar jag använda dessa produkter för att få en riktigt fin och jämn hudton.

Först smörjer jag in ansiktet med ekologiska Skin perfect moisturiser från Picaut. Två varv, med några minuters mellanrum. För att verkligen bli återfuktad. Sedan använder jag Make up stores concealer Cover all mix.Den innehåller tre olika färger man blander ihop själv till den rätta nyansen. Dels duttar jag under ögonen. Dels i ögonhålorna. Sedan runt näsvingarna som alltid är röda och så i mungiporna. Överallt där det är lite rött, mörkt eller blåaktigt duttar jag concealer. Det gör hela skillnaden! Jag använder den neutrala färgen i dosan och mixar med antingen den röda eller gula nyansen. Runt ögonen använder jag den rödtonade varianten som neutraliserar blått. Runt näsvingar använder jag den gula varianten som tonar ner det röda.

Därefter använder jag en borste från ID och en fantastisk flytande foundation från MAC, Face and body foundation, som alla makeupartister jag blivit sminkad av använder. Jag penslar hela ansiktet och även öronen och halsen. Den är väldigt tunn och ger ett osminkat och ”naturligt” intryck. Därefter adderar jag rouge, mascara och skuggor – men det skiftar från tillfälle till tillfälle vad jag använder.

Norrskenet

Jag har möblerat om i sovrummet och ställt vår säng precis under fönstret för att kunna se på stjärnorna innan jag somnar. Synd bara att jag är halvblind utan glasögon och därför måste ha brillorna på mig för att kunna se något. Igår natt såg jag något särskilt fint i alla fall. Ett sprakande norrsken över himlen. Var bara tvungen att stiga upp och hämta kameran för att dokumentera.

Semmelbak

Jag har bakat semlor med lillen. Bullarna är så goda att man kan äta dem släta med ett glas mjölk.

Det blev ett par särdeles fula och knöliga bullar, som det gärna blir när en liten är med. Men smaken var det som sagt inget fel på.

Jag gillar uppdelningen vi har. Han tar locket med grädde och jag tar resten!

Mamma(pappa)barn

Jag läste för något år sedan en artikel om producenten och låtskrivaren Andreas Carlsson. Andreas lämnade sin son för att flytta till Los Angeles och satsa på sin karriär. Han menar att de ändå har en god relation eftersom han pratar med sin son via skype varje vecka. Vinkeln på artikeln blir att Andreas Carlsson är en himla bra pappa. Jag läste en annan intervju, den här gången med småbarnspappan Carl Bildt. Journalisten frågar om han reser mycket? När träffade du din familj sist? varpå Bildt deklarerar att det nog var några veckor sedan sist.  Ingen fråga följer. Inte en enda som ifrågasätter det. Tvärtom faktiskt. Journalisten verkar helt nipprig över att få tala med denna store man.

Tänk er det motsvarande: Maria Wetterstrand berättar i en intervju att hon inte sett sina barn på flera veckor, för att hon jobbar så mycket. Och journalisten reagerar inte på den upplysningen utan frågar raskt vidare om annat. Kan ni föreställa er det? Eller såhär; Robyn blir i välsignat tillstånd, får en liten dotter men innan dottern fyllt ett år drar hon till Los Angeles och lämnar pappan med ensam vårdnad. Robyn hyllas och utses till Årets Mama eftersom hon faktiskt ringer sin dotter en gång i veckan på skype.

Jag skriver inte det här för att peka ut någon som en dålig pappa. Utan för att peka ut hur otroligt olika villkoren är för mammor och pappor.  Det blir ett jädra hallaballå om en småbarnsmamma börjar jobba tidigt.  Men de flesta framgångsrika män är aldrig ens barnlediga. Jag har flera gånger fått höra vilken duktig man jag har som varit barnledig lika länge som mig. Ingen har sagt att jag är duktig för att jag varit barnledig lika länge som honom. Någon har till och med påpekat att han är snäll för att han ”hjälper till” så mycket med Bertil. Aldrig någonsin har någon berömt mig för att jag ”hjälper till” så mycket med min egen son.

Mammor granskas, döms, hånas, hängs ut i media. Skrivs det en bok om en mamma som inte håller måttet – då hakar drevet på. Vi älskar att plocka ner mammor på jorden. För verkliga felsteg och inbillade, vare sig det är fakta eller en partsinlaga vi läser. Pappor som är knepiga på både ett och två sätt hyllas däremot ofta av omgivningen och barnen. ”Visserligen var han alltid frånvarande, men de gånger han var där var det fest!”. När pappor lämnar mammor är det mödrarna som till störst del bär barnens ilska och besvikelse. Av den enkla anledningen att mammorna är där. 

Det tänker jag när jag läser Åsa Mobergs text om Anna Wahlgren och Alva Myrdal. Och Hanna Hellquist eminenta text om pappaböckerna. Lästips!

Söndag

Imorse vaknade jag tidigt och hoppade direkt i skidorna och tog mig en tur innan frukosten. Det var helt knäpptyst ute och gnistrande solsken. När jag kom in var jag så i gasen att jag städade sovrummet av bara farten.

Till lunch svängde jag ihop en kalops på renkött och så lite ruccola till. Det var galet gott! Det är alltid galet gott att äta när man har åkt skidor

Dagen avslutades med kalas för min moster. Och så massor av pussar på min bebis som sov borta i natt. Att den ungen inte skrumpnat ihop till ett russin är en gåta, med tanke på alla blöta pussar jag tvingar på honom.

 

 

Jag tog fan i båten och rodde honom i land.

Den här hösten har varit helt galen. Delvis av egen förskyllan, delvis på grund av saker vi inte kunnat råda över. Oförutsedda problem. Jakob har pluggat hundra procent. Jag har varit barnledig själv. Haft huvudansvaret för lillen. Plus att jag startat upp mitt aktiebolag, skrivit en bok, gjort helt nya säsonger av Pikant i P4 och Husmorsskolan i P1. Medverkat i Gokväll regelbundet, skött bloggen, skrivit krönikor för diverse tidningar samt gått igenom en otrevlig arbetsrelaterad konflikt. Arbetsuppgifter som tagit bra mycket mer tid än en heltidsanställning. Hur sjutton har jag fått ihop det med att ha en liten bebis? Jag fattar inte. Men jag umgicks knappt med en kompis i höstas, jag ringde ingen släkting, jag var med lillen hela dagarna och jobbade hela kvällarna och på alla hans lurar. Inte för att det var roligt men för att jag var tvungen. Jag hade fan i båten, och försökte desperat att ro honom i land.

Att leva som vi gjorde vissa perioder i höstas – det går emot alla mina ideal. Alla tankar jag har kring hur jag vill att mitt liv ska se ut. Man kan inte jobba som en tok för att sedan panikvila, för att sedan jobba som en tok för att panikvila…balans fungerar inte så. Balans är att hitta jämvikt. Inte sett över ett år – utan sett över varje månad, vecka och dag. Över varje timme. Balans är att stå och balansera i nuet. Men om man bara pendlar mellan två diken, aldrig förmår stanna på vägen. Då är man inte i balans.

Det är inte konstigt att jag nu känner mig lite trött. Lite kantstött. Nu när jag är ute på andra sidan. Men samtidigt också fruktansvärt stolt.  Inte för att hösten var bra,  den var ju faktiskt helt omänsklig, men för att jag fixade det. Jag är stark som fan – starkare än fan! Jag tog honom i båten och rodde honom i land.

Silltruten

Någon undrade var Melker tagit vägen. Ingenstans. Han är med hela tiden. Precis som vanligt. Går under namnet Silltruten. För att han kan flyga.  Och luktar sill i truten.

Därav det ständiga pussundvikandet för min del. Men man får agera snabbt – annars slätar han av en ordentligt.

 

 

Vilan

Det blev väldans tyst här på bloggen i veckan. Sjuka och ynkliga drog vi till Jakobs mormor i måndags för att vila några dagar. Det var riktigt fint! Vi grillade utomhus, tog långa sovmornar och åt massor av gott. På kvällarna skrev jag på boken. Nu är jag hemma igen och det känns betydligt bättre än innan jag for. Jag fattar inte vad vi skulle ta oss till utan familjen?! Lillen har haft fullt upp med att vispa pannkakssmet, åka spark, bada badkar och utforska fjärrkontroller. Nu är han mätt på stimulans, i alla fall för några dagar.

Manustvätt

Jag gör mitt bästa för att hinna med bloggen dessa dagar. Om det blir något glest mellan inläggen så  beror det på att jag sitter med första manustvätten till boken. Den stjäl all energi. ( Inte för att det finns så mycket energi att stjäla efter en vecka med sjukdom och tandsprickning, men ändå ) Jag önskar att jag fick visa er hur fin boken blir! Det här med att skriva bok med ett års framförhållning passar inte otåliga åttiotalister som mig. Jag söker en quick fix – jag vill ha responsen direkt! Ändå passar bokskrivandet perfekt på sätt och vis. Jag får jobba själv, i ensamhet. På egna arbetstider och vara min egen chef. Jag kan inte låta bli att mellan manusvaskandet fila lite på synopsis på min nästa bok. Det ni – det blir grejer det!

Kul!

Det är så himla roligt att ha barn – verkligen det roligaste man kan hitta på! Efter några otroligt griniga dagar med tandsprickning och gråt är det nu som en omvänd hand. Jag kittlar honom. Brottas med honom i dubbelsängen, pruttar honom på magen. Han tänder och släcker på alla lampknappar. Pekar på lampan och säger dää.

Det kanske inte låter så roligt men det är det verkligen. Små saker blir roliga när man får barn. Jag längtar efter att åka till badhuset, efter att kasta sten i en vårbäck. Efter en tur till en hage där man kan titta på en get. Efter att rita med kritor och fingerfärg och fylla badkaret med vatten och klämma ner oss tillsammans med massor av leksaker.

Kladdkakemuffins

Muffins av kladdkaks-smet står färdigbakade på tårtfat. De är dekorerade med grädde och frukt.

Kladdkakemuffinsarna från lillens kalas är verkligen att rekommendera.  

Så goda att man blir vindögd och ställer sig på ett ben, hissar svenska flaggan i topp och spelar en fanfar genom att prutta med armhålan.

De är väldigt mäktiga så räkna inte med att gästerna äter mer än fem. Var alltså.

Till muffinsen behöver du:

125 g smör

2 ägg

3 dl ljust muscavadosocker

2,5 dl vetemjöl

5 msk kakao

1 msk vaniljsocker

1krm bakpulver

1 nypa flingsalt

100 gram mörk choklad med nötter

Så här bakar du kladdkake-muffins:

Smält smöret och låt det svalna.

Vispa ägget och sockret riktigt flufffigt. B

landa torrvarorna och vänd försiktigt ned i smeten med en slickepott.

Tillsätt slutligen smöret.

Fyll muffinsformarna till 80 procent. Så att de jäser upp och blir riktigt höga.

Tryck ner några rutor mörk choklad i varje form.

Grädda sedan i 175 grader i ca tio minuter.

De ska kännas kladdiga i ugnen! När de tas ut ur ugnen sjunker de ihop i mitten. Men det gör ingenting för där ska ju grädden ligga!

Klicka i grädde och dekorera med kiwi och vindruvor – det syrliga är gott till den söta chokladen.

Ett rop på hjälp!

Jag har ett stor problem; jag är en slarvmaja. Jag släpper saker rakt ner utan en tanke på att vika ihop och lägga undan. Jag glömmer byxorna på köksbordet, tandborsten i fönstret. Jag lämnar lillen strumpor överallt i huset och låter en gammal kissblöja ligga kvarglömd på toalettgolvet. Jag förstår inte varför jag är sådan här. Jag HATAR ju stök. Min man hatar också stök och jag ska inte säga att han hatar mig när jag gör så här…men inte fasen flödar kärleken inte.

Jag är själv less på att det är som ebb och flod här hemma. Jag drar fram och drar fram och drar fram. Sedan får jag ett ryck och rensar bort alltihop på en gång. Sedan drar jag fram och drar fram och drar fram och så börjar det om. Det är inte kul men jag gör det inte medvetet. Jag önskar att jag skulle börja lägga sakerna på rätt ställe på en gång. Men jag har alltid så många tankar i mitt huvud, så många projekt på gång, så mycket impulsivitet i kroppen att det gör fysiskt ont att stoppa mitt flow för något så banalt som att lägga smutsiga sockar i tvättkorgen istället för att bara slänga dem i något hörn. Men nu har jag tröttnat och vill verkligen förändra mitt beteende i grunden. Jag tror att den här tiden jag spenderar med att plocka plocka plocka skrot skulle kunna ägnas åt något bättre.

Kan inte ni tipsa mig om hur jag ska göra? Finns det fler slarvmajor som lyckats bättra sig? Som lyckats få lite mer ordning på sina liv? Som lyckats bli sådana där pedanter som städar undan efter sig på en gång. Utan ansträngning och viljekraft – bara på rutin. Lika rutinerat som jag inte gör det. Snälla! Terapia mig! HJÄÄÄLP!!!