Det suckas ibland över bloggar som min och Sandras. Anledningen är att det är för fint och vackert. För lite sorg, ångest, depp och död. Bilderna är för snygga, inläggen är för glada. Kompisarna som porträtteras för vackra. Kalasen för roliga. Så där kul kan det ju inte alltid vara!? – Nähä, men har vi påstått det?

Jag har skrivit om depressioner, när min mamma dog, jag skriver när jag är trött och inte orkar städa. Men jag gör inte det särskilt ofta. För det här är min tacksamhetsdagbok. Den fyller jag med allt det vackra som mitt liv till väldigt stor del består av. Och till min personlighet är jag dessutom obotlig optimist.  Visst blir jag arg och frustrerad och ryter ifrån. Jag har ju en helt egen kategori för sådana inlägg. Men i grunden är jag en glad och bubblig person. Att inte få blogga utifrån det perspektivet skulle vara att begränsa mig själv. Dessutom skulle det göra mig olycklig. Att blogga om allting som är fint i mitt liv får mig att uppskatta det ännu mer.

Man kan ju vända på resonemanget också. Varför är det så många bloggare som inte fotar det som är vackert? Som inte skriver om det som är bra? Som mest fokuserar på det negativa i livet? Och om man ska raljera; Varför ordnar de inga roliga fester? Varför har de inga kompisar med härlig klädstil? Varför fixar de inga fina barnkalas? Var är inspirationen? Det kan man ju verkligen fråga sig. Men att anmärka på det vore ju att ställa helt irrationella krav.

Jag tycker att det är dumt att sitta och önska allt av alla. Olika bloggare fokuserar på olika saker. Jag förväntar mig inte att hitta allt på en och samma blogg. Det är precis som med musik – det finns olika genrer. Själv läser jag både snyggbloggar, politiska bloggar, bloggar som handlar om reklambranscen, inredningsbloggar och bloggar som behandlar genus. Men jag förväntar mig inte att en blogg ska ge allt. Jag förstår att människor är så mycket mer komplexa än de alltid vill och förmår visa i en blogg. Den höga tanken har jag även om mina bloggläsare. Jag tror att ni kan läsa mellan raderna.

Att mena att min blogg ska vara lite fulare, deppigare, sorgligare, argare. Det står er visserligen fritt att tycka. Men det är lika konstruktivt som att lyssna på Mötley Crue och beklaga att de inte låter som Celine Dion. Det låter olika helt enkelt. Trots att båda är musik.