Putsar blommorna

Idag är stora fönsterfixardagen. Visserligen ids jag inte putsa fönsterna idag, men jag putsar blommorna!

Planterar om, ger ny jord och massor av näring.

Äntligen grönskar det överallt i huset igen. På vintern är det så dött och tråkigt. Men så fort man får gröna växter vibrerar luften av energi, nästan som i ett växthus. 

Lite svettigt blir det allt! Men snart är jag färdig och då ska jag ta en dusch och ett surt grönt äpple som belöning.

Påskblomster

Jag älskar påsken! Den är så kravlös och traditionsbefriad. Man kan göra lite som man vill år från år och äta lite vad man har lust med. Men man kan alltid räkna med ledighet, sol, massor av godis och vila. Och så påskblommor förstås! Här har jag bara satt dem i en patinerad kruka och stuckit ner fjädrar runtom.

Egenmålade påskägg ligger framme i skålar och som här – i en gammal trälåda.

Dessa ljuvliga gulingar har jag planterat lite varstans. Och när de blommat över kan man bara gräva ner dem i trädgården så kommer de igen nästa år. Det gäller för övrigt nästan alla lökar.

Mest efterlängtad

För någon vecka sedan låg meterhöga drivor kring husväggen. Nu har snödroppar tittat upp i rabatterna.

Det spirar överallt och löjtnantshjärtat börjar vakna.

Jag tar gummistövlar istället för näbbskinnsstövlar på hundpromenaden. Och bär kjol istället för täckbyxor. Sparken är undanställd i ett förråd. Adjöss me’rej.

Hej vår! Du har aldrig varit mer efterlängtad.

 

 

 

Bloggar är ett jävla trams del 2

Jag tror jag får ta det här en gång till eftersom jag uttryckte mig otydligt och väldigt många missförstått vad jag menar: Att blogga är att ha ett utbyte med människor som är likasinnade. Dela erfarenheter. Bli bekräftad i vad man är och gör. Bekräftelsen kan i sin tur generera ökat självförtroende. Att man vågar stå upp för sig själv. Att man kommer på vem man är och vad man gillar och inte. Att man gör bra saker.

Ibland kanske bloggen har samma tema som ens vanliga jobb. Ibland bloggar man om sin passion för mode fast man till yrket är lokalvårdare. Tack vare bloggen blir man uppmärksammad i tidningar, börjar skriva om mode. Kanske får man några stylingjobb. Kanske drömmer man om att kunna försörja sig på något som rör mode och kläder. Plötsligt börjar det kännas som någonting möjligt och rimligt istället för en utopi. Kanske startar man plötsligt ett företag där man jobbar med sitt drömyrke!

Eller så jobbar man kvar som lokalvårdare för att man trivs så förbenat bra och känner ”bara” mer glädje och livspepp över att ha en passion där man får så mycket bekräftelse på att man kan och har något att ge.

Själv har jag alltid tänkt att det bästa är att bli lärare. Det är ett tryggt och rekorderligt jobb – inget konstnärligt flum. Man gör nytta för andra och är en stöttepelare i samhället. Eller så borde jag bli sjuksökterska som min mamma var. En fantastisk sådan ska tilläggas. Trots att hon med sin kreativa begåvning lika gärna kunnat arbeta som formgivare eller inredare. Men den tanken fanns inte ens på kartan när hon var ung. Sådana drömmar var orealistiska och fåniga. Och har varit nästan lika orealistiska för mig. Vem är jag att tro att jag skulle kunna försörja mig på ett jobb jag själv skapat? På texterna jag skriver, på radioprogrammen och böckerna? På föreläsningarna jag gör? Vem är jag att tro att jag skulle kunna driva ett eget företag? Jag som inte ens känner någon sådan kvinna! Jag trodde det var omöjligt. Tills jag började blogga. Och nu försörjer jag hela min familj!

Min poäng är att bloggvärlden är ett forum av (huvudsakligen) kvinnor som skriver för andra kvinnor. Ett forum där människor peppar och bekräftar varandra. Och den självförtroendeboost som det ger skapar ringar på vattnet vare sig du bloggar för business eller för din egen skull. Och det kan få dig att ta steg i ditt liv du annars aldrig vågat ta. För att ingen förväntat sig att du ska våga eller ens vilja ta dem.

Alla balla kalas!

Isabelle Mcallister, Ann Söderlund och Christina Breeze Le Guellaff har gjort en riktigt fin bok om barnkalas – Alla balla kalas! Jag har själv bidragit med recept till denna fantastiska lilla karamell till bok som säljs via ICA.

Den innehåller massa roliga pyssel, enkla genvägar, recept, lekar och annat skoj.

Dessutom kan man komplettera med detta fina kalaskitt där det ingår tutor, servetter, pappmuggar, coola glasögon, godispåsar och massa annat fint. Även det från ICA. Nu tänkte jag att ni kan få tävla om tre sådan här kalaskitt+bok! Lämna din festligaste kalasidé (kan vara både för barnkalas och vuxenfester) och glöm inte att ange din mailadress.

Tävlingen pågår tom 2/4 2012 kl. 07.00. Vinnaren utses av Underbaraclara och beslut kan ej överklagas. Ev. vinstskatt betalas av vinnaren.

Bloggar är ju ett jävla trams

Jag hade ett samtal med en framgångsrik medelålders man för ett tag sedan. Han hade en ganska taskig attityd och rätt vad det var slängde han ur sin att det där med bloggande är ju ett jävla trams – det handlar bara om att få bekräftelse! Bloggare verkar ha ett abnormt stort behov av bekräftelse. 

– Ja, precis, sa jag med världens största leende. Så är det! Det är ju det som är så fantastiskt med bloggvärlden. Äntligen kan kvinnor få den bekräftelse de annars aldrig får. Kvinnor som kanske jobbat som sjuksköterskor eller förskolelärare har tack vare bloggandet blivit så bekräftade och modiga att de plötsligt vågar satsa på sina drömmar. Kanske att bli fotograf, stylist, skribent, eller formgivare. Via bloggen har de fått bekräftelse på att de gör något bra. Genom pepp från tusentals okända kvinnor vågar de slå sig fram på två väldigt mansdominerade områden – företagande och teknik.  Tyvärr tenderar ju vi kvinnor  att nöja oss med det andra tycker är lagom åt oss, istället för att sträcka oss så långt vi bara kan nå. Fast nu börjar ju det där att ändras…synd bara att det ska är så oerhört provocerande, lade jag till med en menande blick på honom. Han bleknade och mumlade något ohörbart till svar.

Jag är så glad att jag får vara ute och föreläsa om ämnen som dessa. Om maktförskjutningen i samhället, och om alla vrångbilder av vad bloggare är och gör.  Det behöver påtalas, för det är en revolution på gång.

EDIT: Eftersom flera verkar vilja missförstå mitt inlägg förtydligar jag här; det är förstås inget fel alls på att vara sjuksköterska eller förskolelärare. Poängen var inte att ställa dessa yrken emot yrken som fotograt eller skribent utan bara visa på vilka nya, oväntade vägar man kan våga ta när man får bekräftelse på att man är bra och kan något!  Min poäng är att man kan använda den bekräftelsen man får i sin blogg till att bli modigare i vilket sammanhang och yrke som helst. Överallt!

Peppförsök

Jag är ledsen att jag varit lite frånvarande sista veckan. Men jag har varit så trött och sjuk och oinspirerad så det finns bara inte. Idag försöker jag peppa upp mig själv med ett lass chokladbollar. Bästa chokladbollarna innehåller starkt kaffe, och så blandar man själv och inte i matberedare (då havregrynen finfördelas). Det iddes dock inte jag idag, av förklarliga skäl. Det fick bli matberedare och finfördelade havregryn. Hellre en chokladboll i handen än sju i fantasin liksom.

Det gick i alla fall jättebra i Stockholm igår. Jag hann till och med klämma in en omslagsplåtning för en tidning i sista stund. Men idag när jag andas rosslar jag som Sven Wollter.

Rosslandet

Jag försöker kicka igång mig själv efter förra veckan men ligger mest i sängen och lyssnar på rosslandet i bröstet. Därav dålig uppdatering. I morgon ska jag dock ta mig samman och fara till Stockholm för att under några intensiva timmar träffa bokförlaget och säljarna. Sjukt spännande! Hoppas jag orkar stå på benen bara. Önskar att mötet gick att skjuta på men för vissa saker funkar ju inte det…bara att bita ihop – vila kan jag göra till påsk! Eller i graven, beroende på vad som kommer först.

Vilken jäkla skitvecka!

Jag kan inte hjälpa att tycka väldigt synd om min själv just nu. Den här veckan har varit helt sjuk. Jag har gått och längtat i flera veckor efter att ta med Beppe och hälsa på Anna plus hennes fästman. Dels för att jobba med vårt gemensamma projekt, men dels också för att vila och hänga. Men när jag kom hit hade min syster fått så vansinnigt många andra jobb, och deadlines. Så den enda tiden vi har kunnat jobb på är nätterna, när lillen somnat. Klockan 02.30 har vi gått hem från hennes ateljé för att sova några timmar han åter vaknar. Min syrra förövrigt kanonsjuk i bihåleinflammation.

Ganska snart vi kommit hit började jag känna mig riktigt dålig och fick också någon slags jäkla influensa. Bertil blev också sjuk såklart. Sedan fick jag mens och bara det brukar räcka för att däcka mig i någon dag. Men vi har jobbat på ändå. Och i onsdags började vi packa för att resa hem på torsdagen. Då kräks plötsligt lillen över Annas rygg, där han hänger i sele. Det är inga små kräkningar – han riktigt kaskadspyr. Och fortsatte med det hela natten. Jag får lite panik eftersom tanken är att jag, direkt vi landar i Umeå, ska åka och föreläsa på Nolia för UFs räkning. Efter en mardrömslik natt när lillen blir mer och mer dåsig bestämmer jag mig för att inte flyga hem utan ställa in föreläsningen. Det kändes så himla himla dumt! Men alternativet gick inte – att åka med dåsig kräkbebis på flyg i sex timmar när jag själv är kanonförkyld med muskelvärk. Stackars liten! Till min glädje började lillen i alla fall må lite bättre på dagen igår. Men snart började istället jag känna mig konstig. Lagom till middagstid ligger jag dubbelvikt över toaletten och spyr.  Till saken hör att jag är ganska rädd för att spy – för det har inte hänt sedan jag var pytteliten. I alla fall, jag spyr och spyr och spyr tills jag slutligen svimmar, störtar framlänges på golvet och slår pannan i elementet. Anna blir helt förskräckt och tvingas bryta upp toadörren utiftån eftersom jag är så borta att jag inte kan resa mig. Sedan vaknar Bertil och sätter igång och skrika…. ja ni förstår. Galghumorn.

Därför är det kanske inte så konstigt att jag är lite mosig efter den här veckan och inte orkar blogga. Jag ligger nu nedbäddad i Annas säng och hon har tagit med Bertil till jobbet, så han ska få vara med när hon handleder modestudenter. Tur att han är pigg igen i alla fall. Själv har jag en jäkla muskelkramp men tack vare  att illamåendet släppt kan jag i alla fall börja skratta åt eländet. Humor är småbarnsförälderns enda vapen har för att inte bli tokig. Humor och släktingar.

Science fiction nästan

Alltså när jag tänker på att det ska bli sommar igen! Det spelar ingen roll vad som händer -det kommer en sommar.  Vi kommer att cykla och bada, lillen kommer tulta i vattenbrynet. Vi kommer äta både frukost lunch och middag ute. Vi kommer laga maten på det som växer i landet och jag ska sova i hängmattan och läsa i flera flera timmar och det kommer att ligga fågelkvitter som en matta över allting. Vi kommer åka båt till en ö i skärgården och bada i havet. Jag ska ro och fiska. Ta sena promenader i midnattssolen. Grilla något gott och göra hemmagjord glass på jordgubbar från landet. Melker kommer lägga sig på den varmaste platsen på pappas altan och vi kommer spendera en hel eftermiddag där på baksidan, jag i hammocken i skuggan men alla andra i solen. Längt’ på det! Låter som science fiction, nästan.

Fikadejt

Trots sjukdom, försenat tåg och död mobil grejade vi en fika tillslut ändå. Anna jag och lille prutten. Så himla härligt. Det sa liksom bara klick, sådär som det brukar göra när man träffar rejäla landetbrudar som inta bangar för vedhuggning eller en rejäl, egenhändigt utförd köksrenovering. Anna är inte bara en väldigt skön person, hon är också en fantastiskt begåvad illustratör som gör sin egen kollektion t-shirtar till våren och samarbetar med några av våra största månadsmagasin.

Anna har ritat fler fina bilder av mig än man kan räkna till. Men detta är den senaste. Kanske också min favorit.

Lyles golden syrup

Det är så himla härligt att vara här hos min syrra! Tyvärr är jag sjuk men jag pepprar med värktabletter och lindrar med sirapspannkakor.

Det här är den godaste sirap som finns. Lyles Golden Syrup. Jag vet inte om den finns att köpa i Sverige, kanske i välsorterade affärer. Annars får man bunkra när man är i England. Mums på pannkakor!

Idag ska jag äta lunch med denna sköna böna.

Kyssar och köttsoppa

En klassiker i min sminkväska som alltid åker fram när jag vill piffa lite är min rosa läppenna från Face Sthlm. Verkligen bubbelgummsrosa så det skriker om det. Sitter som berget som läppennor alltid gör – håller både för kyssar och köttsoppa. En bra egenskap när man nu vill piffa. Inte så kul att vara fixa fint för att sedan upptäcka att det mest var framtänderna som pyntats.

Ett alldeles eget lamm

I brist på riktiga får (som jag också vill ha någon gång) roar vi oss med det fina gungfåret lillen fick av sin farmor i ettårspresent. Roligt men besvärligt när man är så liten att man inte kan klättra upp själv och fåret glider iväg för en. Melker är väldigt skeptisk förövrigt. Han har ju redan ett får i sitt hjärta. Eller ett lamm rättare sagt.

Fynd på lager

 

Jag har alltid samlat på fina barnkläder – långt innan något barn ens var påtänkt. Man snubblar över så mycket roligt när man letar grejer till sig själv. Den här underbara klänningen fann jag igår.

Otroligt sött mönster och modell. Det dröjer dock många år innan någon unge kan ha den här – den är nog lagom till en sexåring ungefär. Önskar att det fanns något sätt jag kunde tränga ner mig själv i den under tiden.