Jag är inte så lättprocoverad av gubbiga män. Speciellt inte sådana med makt. Jag har mött min andel gubbar och jag tycker att jag är rätt så bra att gubba mig tillbaka när det behövs. Sitta med armarna i kors. Gäspa högt när någon annan tar till ordet. Kolla på klockan tydligt och bestämt när någon gör en utläggning. Sitta framåtlutad över bordet, liksom hängande på underarmarna och kika under lugg på någon som tilltalar mig. Sedan aldrig svara eller nicka bekräftande utan bara sitta tyst så den av ren nervositet börjar pladdra och blottar sig.

Sedan höhö skämta tillbaka, och vara lika fräck och frispråkig i mina omdömen om dom som de är om mig.

Jag är glad att jag kan dessa koder. Men jag hatar att jag har varit tvungen att lära mig dem. Jag hatar att det finns strukturer som gör att män och kvinnor måste imitera gubbar för att få en del av deras makt.

En av mina krönikor i Expressen handlar om gubbighet – du kan läsa den här under rubriken “Vad ska vi göra åt alla gubbglin?”