Jag är inte så lättprocoverad av gubbiga män. Speciellt inte sådana med makt. Jag har mött min andel gubbar och jag tycker att jag är rätt så bra att gubba mig tillbaka när det behövs. Sitta med armarna i kors. Gäspa högt när någon annan tar till ordet. Kolla på klockan tydligt och bestämt när någon gör en utläggning. Sitta framåtlutad över bordet, liksom hängande på underarmarna och kika under lugg på någon som tilltalar mig. Sedan aldrig svara eller nicka bekräftande utan bara sitta tyst så den av ren nervositet börjar pladdra och blottar sig.
Sedan höhö skämta tillbaka, och vara lika fräck och frispråkig i mina omdömen om dom som de är om mig.
Jag är glad att jag kan dessa koder. Men jag hatar att jag har varit tvungen att lära mig dem. Jag hatar att det finns strukturer som gör att män och kvinnor måste imitera gubbar för att få en del av deras makt.
En av mina krönikor i Expressen handlar om gubbighet – du kan läsa den här under rubriken “Vad ska vi göra åt alla gubbglin?”
85 svar
Jag tror vi kvinnor också har dom, eller så är jag ett undantag som “alltid” haft dom. Jag tror bara att kvinnor uppfostras till att vara på ett annat sätt så vi aldrig utvecklar detta som “gubbar” kan. Däremot tycker jag att det är tråkigt att man ska behöva använda sig av dessa trick, män som kvinnor.
Angelica, du skrev precis det jag tänkte! Härligt 🙂
Härskartekniker är aldrig rätt, tycker det är det värsta man kan göra mot någon annan.
Jag håller med dig Madeleine!
Tänk vilken maktfaktor det ligger i att kunna dela ut bekräftelse eller hålla inne med den. I min drömvärld skulle vi aldrig vara utan den bekräftelse som får oss att tro på att vi är fullvärdiga människor.
Tyvärr är det så att många idag måste jaga bekräftelsen rakt in i väggen, inte sällan är det kvinnor som gör det. Detta på grund av att vi lever i ett patriarkalt samhälle som förvägrar oss den bekräftelse vi har rätt till.
Världen behöver inte fler personer som lär sig att undanhålla andra bekräftelse, utan fler trygga, bekräftande personer som delar med sig och sprider budskapet att vi duger.
Får ‘men lilla gumman…’ vibbar av de där gubbfasonerna.. usch! Har stött på en del sådana i mina dagar.. speciellt när jag som tjej är husägare och ska renovera och snacka med gubbar om rörbyte och grejer.. jag får sällan vettig information men min sambo får massor.. (och små moln av ilska ryker ut ur mina öron..).
Men för att avsluta på ett trevligt vis hoppas jag du får en härlig alla hjärtans dag imorgon! Jag har förberett en fullspäckad kärleksdag på bloggen! bara för att alla ska bli glada och varma i hjärtat (inga gubbar så långt ögat når alltså!) 😀
kram /iris
Åh, det där händer mig också! Vad gäller bil, bostadsrätt eller vad som helst. Trots att det är JAG som är “verktygsansvarig” hemma, den som har körkort och kan greja med bilden, har vana av att själv fixa hemma (och min sambo har inte alls dessa kunskaper). Gubben tittar på mig som om de sett en alien, ignorerar mig sedan och vänder sig till sambon som inte har en aning om vad han ska säga/fråga. Brrr..
Kan bara hålla med, det borde inte vara så. Känner mig så trött över att vara över trettio och fortfarande benämnas som lilla gumman i vissa sammanhang. Skulle de där gubbarna någonsin säga lilla gubben om en man plus trettio? Liza
Jag har återkommande gubbkontakt i jobbet, och jag ser att yngre män också drabbas av detta. Det är nog inte så lätt att vara man, 30 år och inte kunna snacka sport, inte ha mörk röst, inte kunna nått om bilar, ha tummen mitt i handen, ogilla höhöhl-skämt osv. På många platser i samhället är ramen för hur en man ska vara lika snäv som ramen för en kvinna, eller ännu snävare.
Jag är också bra på att ta gubbarna, tror det beror på att jag inte låter deras knep påverka mig t.ex. under ett möte. Tar det efteråt med kollegorna, det går faktiskt att skratta åt. En bra grej är att inte låta gubbarna veta exakt var man står, det i kombination med att man inte låter sig påverkas gör dem väldigt nervösa. “Jag är tveksam till om det är så som du säger, jag vill göra egna efterforskningar, så hör jag av mig sedan.”
Viktigast är att vi yngre och/eller klokare kvinnor och män håller ihop och är schyssta mot varandra, så att gubbkulturen kan dö ut nån gång.
He, he. Jag amvände också dom knepen på den tiden jag pratade med “gubbar”. Bara för att det var så in i helsike roligt att ge igen. En tröst i irritationen. Med tiden lade jag också till: Att tilltala med “Men lilla vän….” och, om man står bredvid varandra, att klappa dom lätt på axeln. Jag hade faktiskt vansinnigt roligt, man nästan såg hur den allrasom heligaste krympte ihop.
sån´t är bara SÅ kul att göra
Men… om man inte gillar att “de” behandlar folk på det viset, ska man verkligen uppvisa samma usla beteende själv då?
Usch vilka gubbfasoner! Har inte mött några så fräcka män/gubbar faktiskt. Men en och annan kvinna jag känner kan vara sådär tyst när jag pratar, så jag blir nervös; jag inväntar ett litet medhåll, ett ljudligt “mmm” eller “oj” eller “jaha”, men hör bara tystnad. Ja, då blir jag lite spak. Har jag sagt något fel? Är jag ute och cyklar? Ja, det känns som man plötsligt står på ett känslomässigt gungfly, ensam och osäker. Tack för tipset, att jag faktiskt kan ju göra likadant mot dessa kvinnor. Vara tyst, lyssna utan verbal uppbackning. Men vad trist egentligen att behöva “ge igen”, har aldrig tänkt på att det kan vara ett “makttrick”. De kanske bara lyssnar intensivt. Hm, får undersöka.
Jag kom faktiskt också främst att tänka på kvinnor när Clara listade den punkten. Extremt maktmedvetna kvinnor dock, bla. en journalist.
Men det är mycket möjligt att det är för att det är väldigt otypiskt för just kvinnor att bete sig så. Tänker jag “tystlåtna män” så kommer jag ju att tänka på väldigt många.
Ja, tänkt, ibland är jag väldigt glad att jag är min egen chef. Det verkar grymt där ute på fälten. Satt med i en styrelse en gång för ett riksförbund, och ja, där satt också farbror styrelseordförande och var högsta hönset – eller tuppen. Men jag tyckte mest han var söt som satt där och pöste och bestämde. Han gav oss andra i styrelsen lite gliringar då och då och såg mest uttråkad ut. Som om vi mest var till besvär. Också ett maktknep kantänka. Men jag var ju aldrig beroende av honom sådär som man kan vara av vissa kollegor eller av en verklig chef. Jag behövde inte ta det så allvarligt 😉 Hade faktiskt glömt bort det.
Tyvärr alldeles för hög igenkänningsfaktor på detta, och det inte bara i Sverige. Viktigt att lära sig koderna, men synd att man “måste” det för att komma dit man vill som kvinna. Kanske är det därför allt fler kvinnor hellre jobbar för sig själva än för denna typ av gubbar? Tack för ett tänkvärt inlägg!
Åh önskar jag hade kommit så långt att jag kunde sluta provoceras av dem. Gubbar är bland de värsta jag vet
När jag läser ditt inlägg inser jag att jag inte är i närheten av att vara tillräckligt gubbig. Lyckligtvis har jag ett jobb där det räcker att vara glad och trevlig, och mina kollegor verkar respektera mig ändå. Men jag vet att det är många kvinnor som det gubbas mot, och det är trist. Kan man inte vara lika värd om man ler, nickar och bekräftar? Trist samhälle.
Bra skrivet, Clara!
Männen är utåt agerande visar tydligt. Kvinnor är inte heller särskilt ofta trevligt supportande. Men där sker det mer med små nyp har jag i alla fall upplevt det som. Små nyp som inte ses på det tydliga sättet. Men är lika fula för det ja tyvärr än mer fula.
Gud vad jag känner igen mig…efter några år i ledande roll har jag valt att möta alla liknande gubbfasoner med kärlek och bekräftelse. Det är oftast väldigt avväpnande och jag upplever att jag allt mindre utsätts för denna typ av härskarteknik.
Väldigt spännande! Kan du inte ge ett konkret exempel på hur du skulle göra om ett rum med säg sex medelålders män som alla var överordnade dig på något vis och behandlade dig gubbigt och med härskartekniker? Du var yngst och enda kvinnan? Jag har suttit i precis den sitsen nämligen och vet inte hur jag med bekräftelse och kärlek skulle kunnat stå på mig och försvara mina rättigheter i den situationen? Innan jag lärde mig att spela deras spel kom jag därifrån tillplattad och överkörd
Ja och jag brukar dessutom inte alltid förstå vad som egentligen hände förrän efteråt. Bra inlägg!
Åh precis den här kommentaren kände jag så väl igen. Jag har också vart i “gubbsituationer” och faktiskt inte fattat eller reflekterat över vad som hände/händer fören efteråt 🙁
jag kan uppleva samma sak som Marlene, jag jobbar väldigt mycket med män över 55, en kommentar som “det där gjorde du bra” brukar ge mig ett stort leende tillbaka, ibland rodnar de men de blir nästan alltid glada och förvånande. Jag tror att det handlar om att ta ifrån dem rätten att vara norm och rätten att vara de som avgör vad som är rätt och fel.
Upplever samma sak, har jobbat inom reklambranschen och kan liksom “förekomma” gubbmännen med 120% vänlighet och trevlighet och ärligt menade komplimanger istället för att sätta mig och sura inombords och tystna utåt. Visst fanns tillfällen då jag sett mig överkörd m.m. och där ingen trevlighet i världen hjälpt utan det hade krävts att jag haft taggar – vilket jag inte har och inte vill ha.
Så intressant Clara att du vågar “spela” man på det sättet! Jag hade aldrig vågat det, för mig är det viktigt att bekräfta alla i rummet, kvinna som man. Men man riskerar att komma i kläm, ja. Kanske en generationisgrej också jag är drygt tjugo år äldre än du, och växte upp med koderna: Visa respekt. Det jag iof sig tycker många av dagens unga och barn hade behövt mycket mer av.
Kram!
Absolut, handlar det om att ta sin plats också och visa att man har ett existensberättigande.
När min magkänsla säger att nu blir jag utsatt för härskarteknik försöker jag att parkera mina känslor och därefter komma med en respons. Konkret exempel som dessutom har hänt mig: tre män i övre medelåldern, en kvinna i övre medelåldern och jag har ett möte om företagets styrning. Jag ifrågasätter nuvarande struktur och påtalar brister i ledningskommunikationen, då två av männen hymlar med ögonen och börjar viska medan den tredje ivrigt ifrågasätter mig på pga ålder och indirekt kön. Då fokuserar jag på de viskade männen och tackar för att de hjälper mig att visa på ett ex när kommunikationen inte funkar. Sedan vänder jag mig till man tre och säger att han har rött i min ringa ålder och att jag då klart är väldigt tacksam att företaget gett en sådan oerfaren kvinna som chansen och att jag antar att det var ett strategiskt val då ledning innan jag kom hade en sådan bristande mångfald.
Vet inte om det är ett klargörande ex, men metoden brukar funka. Dessutom brukar jag alltid intala mig själv att det är synd om dem och att de känner sig hotade av mig och att jag kan inte ändrar på deras trångsynthet.
På vilket sätt är det där kärlek? Det är ju exakt den tydlighet som Clara pratar om.
Du har rätt Åsa, att det inte var ett tydligt exempel på hur man kan bemöta denna typ av nedlåtande beteende med kärlek…När jag säger kärlek i detta sammanhang syftar jag till att bemöta personen med ett nyfiket lyssnande som i sig är bekräftande. Säga saker som “Va intressant, kan du förklarar mera”. “Jag som är ny i branschen, kan behöva lite råd…på vilket sätt tror du jag kan bidra mer?”. Typ!!! Jag tror att många tycker att det är svårt att fortsätta vara nedlåtande och “gubbig” mot någon som aldrig nappar. Med det sagt, måste jag ändå förtydliga att jag inte alltid lyckas…det är klart att jag inte i alla sammanhang lyckas parkera mina instinktiva reaktioner. Det jag tror att vi kvinnor kan bli bättre på dock, är att bekräfta varandra i tid och otid.
Tack för ett bra inlägg, Clara och ett super blogg. Följer den dagligen och den ger mig mycket…
Men JA! Det är detta jag önskat en “makttant” som Clara skrivit istället! Att ta till gubbarnas knep är att sjunka till en inte acceptabel nivå. Strukturerna befästs ytterligare och vi når inte framsteg.
Har man skinn på näsan att ge igen med samma mynt borde man kunna (för att ge det exempel som du, Clara, efterfrågar) istället peka ut vad de gör som är kränkande och visa hur man önskat det vore, t ex säga “jag upplever det som att du minimerar mig som person och det jag säger när du avbryter mig eller sitter med armarna i kors som du precis gör. Jag skulle uppskatta om du visade mig den respekt jag visar dig genom att lyssna tills du pratat färdigt och med mitt kroppsspråk visa att jag tar del av det du säger”
Jag hade antagligen inte vågat personligen (än) men det är för mig OERHÖRT viktigt att framstående kvinnor som har direkt kontakt med strukturerna som beskrivs bidrar till att bryta dem genom att förslagsvis visa vad som är fel (det är inte säkert, eller snarare alldelse säkert, att de inte är medvetna om vad de gör) och föreslå hur de skulle kunna göra istället. Ungefär som med barn (haha)
“slå inte hunden, då kan den bitas, klappa den istället så får du en puss”
Jag förstår hur du tänker, att man inte borde gå med på att folk använder sig av gubbknep ö h t.
Men…
Jag är i dessa sammanhang i egenskap av yrkeskvinna. Jag har en roll som förutsätter en viss utbildning, erfarenhet, kompetens. Att sätta sig i ett rum med mig och diskutera ett projekt ska vara samma sak som att sätta sig i ett rum med motsvarande utbildad och erfaren man i 50-årsåldern. Jag är där i min roll, och jag diskuterar utifrån min roll och min kunskap, inte utifrån att jag är ganska ung och kvinna, och att någon har det dåliga omdömet att försöka köra med härskartekniker. Jag tror till 100% att det bästa sättet att motverka härskartekniker är att inte låta dem fungera, för det får gubbarna att känna sig mkt dummare än vad de hade gjort om jag släppte ämnet och istället började prata om hur jag upplever mötet.
Tips som alla kvinnor borde ta åt sig av: När du blir avbruten av en man, fortsätt prata. Avsluta din mening. Många män är buffliga och avbryter i huvudsak kvinnor. Alltför ofta avbryts man av män som tar hela talrummet. I fikarummet. t.ex. Är där en man och tre kvinnor så lik förbaskat sitter gubben och snackar 95% av tiden.
Håller verkligen med! Jag som man känner igen mig pinsamt mycket i dessa “gubbfasoner”. Tyvärr sker det ofta omedvetet, så stå på dig! Vägra bli avbruten av mig och mina gubbiga kollegor. Det behöver vi.
Ofta kan de medvetet välja ett samtalsämne som det är svårt att delta i.
Jag försöker ofta inkludera de som kommer och sätter sig i närheten av mig på fikarasten i samtalet. Men jag har märkt att jag har kollegor som inte gör det. Det är både frustrerande och, tycker jag, en slags härskarteknik.
Bra Malin! Jag försöker “bjuda in” dem som kommer och sätter sig vid lunchbordet under en pågående diskussion genom att helt enkelt säga “vi pratar om X’s sommarstuga / den här filmen / den här nyheten”. De som helt ignorerar de nya är nonchalanta och ouppfostrade. Det är INTE kul att aldrig komma in i samtalet och till slut känn att man inkräktar eftersom man sitter och lyssnar på andras diskussion.
Ja! Jag sitter ofta i fackliga förhandlingar med min chef som gärna vill avbryta mig när jag lägger fram mina argument. Då säger jag bara: låt mig prata till punkt.
Varje gång blir han tyst och jag talar tills jag talat klart. Älskar att snoppa av honom på det sättet, han kommer av sig varje gång.
Jag önskar jag hade ditt lugn inför gubbarna. Är i jobbsökarprocessen och får helt avsmak för ett jobb när jag ser att ledningen består till 100% av gubbar. Tyvärr är det ju ofta fallet:(
Härskartekniker försöker jag undvika i alla former. För annars blir jag inte mer rättfärdig än de (både män och kvinnor, unga och gamla) som använder dem. Trots att jag blev chef sim ung, 28 år, och är verksam inom politiken både i Sverige och utomlands, har jag råkat ut för mycket få situationer som du beskriver. Jag har funderat mycket på varför. Mina tjejer som är mellanchefer har mycket större problem med detta. Jag tror helt enkelt att jag har hjälpts fram av min titel. Att jag kanske blir “avkönad” pga den. Speciellt utomlands där hierarkier är så viktiga.
Du är då klok!
Usch och fy för gubbiga gubbar! Påminner mig om ett möte jag fick följa med på som praktikant för många år sedan. Ung och oerfaren tjej bland en hel bunt “viktiga” gråhåriga gubbar. Då kom det in en till “viktig gubbe”, han gick runt och hälsade och presenterade sig för alla – utom för mig! Maken till fräckhet! Jag blev helt paff, sedan förbannad och sedan löste jag det på mitt sätt utan att ställa till med en scen: Jag gick fram och avbröt honom mitt i ett viktigt samtal genom att räcka fram handen och presentera mig. Bara för att skicka en signal om att: “Mig ignorerar man inte!”. Då var det hans tur att se paff och förbannad ut… 🙂
Tänk så små gester det behövs oss människor emellan för att få ett stort genomslag på våra känslor.
Häromdagen så hörde jag att mitt resonemang var så kvinnligt. Då frågade jag snällt om jag skulle berätta det på ett manligt sätt och det då kanske var mer “rätt”? Han fick sig en tankeställare. 😉
Jag tror att man vinner mycket på att bli medveten om, och därmed genomskåda, dessa härskartekniker. Som flera har varit inne på tror jag att det är något vi socialiseras in i – och gubbarna behöver inte alltid ens vara medvetna om att härskartekniker är vad de ägnar sig åt. Dessbättre då att de får tillbaka med sitt eget mynt ibland så att de märker det!
Men bara genom att genomskåda härskartekniken kan man stå emot den bättre. Istället för att bli tillplattad och tycka att man själv är en dålig mötesordförande som inte lyckas hålla ordning, kan man konstatera att den medelålders man som konsekvent talade rakt ut utan att begära ordet faktiskt ägnar sig åt just härskarteknik. Därmed kan man också be honom hålla sig till protokollet, eller helt sonika avbryta honom och ge ordet till någon som faktiskt har vett att be om det.
Att bli medveten om detta har hjälpt mig mycket!
Jag känner igen detta men måste tillägga att jag inte tror det är “manligt” gubbigt beteende. Mestadels äldre kvinnor (tanter) jag jobbat med gör precis så, fast på ett annat sätt. Tex sitter de och himlar med ögonen när en man eller yngre kvinna pratar. Och avbryta är de ofta alldeles för bra på. För att inte tala om kommentaren “lilla vän”.
Detta beteende tror jag snarare handlar om överlägsenhet hos väldigt måna äldre än ett gubbigt beteende. Och gubbar är män, alltså är det manligt?
Att “lära sig koderna” och gubba tillbaka är ingenting vi måste lära oss. Vi tror alltid att det bästa är att ge tillbaka med samma medicin. Om vi gör det, då blir gubbarna gubbiga, männen gubbiga, tanter och kvinnor gubbiga. Det håller inte i längden om man gör så. Tänk vad många vi blir som beter oss svinigt mot varandra. Och tänk vad vi lär våra barn, man måste va “gubbig” för att komma nån vart.
Nej, det vi alla måste lära oss i dagens samhälle är medmänsklighet och artighet. Att vara supertrevlig mot en oartig tar oftast stenhårt. Det har jag lärt mig genom bla att vara mobbad.
hej!
det är hemskt!! men jag tänker att det inte är “manliga” tekniker, utan HÄRSKARtekniker. alltså nåt man tar till för att sätta dit nån annan. men nu har ju män “härskat” nåra tusen år, så man tänker att de är manliga. jag tycker det är fantastiskt att man kan ta till dem i såna situationer. bra clara!!!
Åh. Detta börjar ju redan i skolan. Minns föredragen i högstadiet när killarna genast började smälla med bänklocken och prata när vi tjejer hade ordet. Och lärarna – de märkte såklart ingenting.
Tror att lösningen är att först medvetandegöra strukturen och sedan arbeta stenhårt mot den. Sedan tidigt på förskolan. För det är ju väldigt sorgligt att behöva anamma ett sätt att vara som man själv avskyr för att göra sig hörd.
Fast bra att du synliggör för gubbarna deras egna tekniker.
Gubbarna kan verkligen vara värst. Men samtidigt har dom ofta en ganska uppenbar och genomskinlig stil. När jag jobbade på ericsson var det mycket gubbar i 50 årsåldern så jag har fått studera dem på lite närmare håll. Men det är faktiskt ganska lätt att se igenom dem med deras höhöhö kontorshumor och lite inboxade syn på sin omgivning. Men man måste komma ihåg att det här är lite läskiga tider för dem. Tjejer som tjänar mycket pengar genom att blogga eller starta eget.
Jag vet inte om dessa “härskartekniker” bara kan tillskrivas äldre män. Även kvinnor använder sig av dem 🙁
Här kommer massa kärlek från mig på alla hjärtans dag ! 🙂
Från http://www.ankpung.se, 23 år, mamma till en liten son, lever med skyddad identitet, tyvärr förlorat båda mina föräldrar!
Kvinnans list.. eller?
Kvinnor är kvinnor, män är män och vi talar “olika” språk, tyvärr. Det svåra är att lära sig varandras språk. För det finns ett kvinnligt OCH ett manligt språk och i mannens ingår härskartekniken och det är bl.a den vi måste försöka lära oss
Det är vansinnigt tråkiga konventioner och jag avskyr verkligen att de har en tendens att reproduceras hela, hela tiden. Trots att jag ogillar den “manliga” beteendet är det nog tyvärr så att det är bättre att vara likadan tillbaks än att backa, bli nervös och upplevas som den “svagare”. Men trist är det!
Jag råkar sällan ut för maktspråk och härskartekniker från äldre män utan snarare från män i min egen ålder. Jag tror de yngre männen är mer hotade av mig i och med att jag tar för mig och syns vilket ju gör att jag tar upp plats från dem och förhindrar dem att synas. Jag har av någon anledning lätt för gubbarna kanske för att jag tror att de ser att det inte är någon vidare idé att tjafsa med mig för jag kan svara för mig själv och jag vet vad jag talar om. Jag tror yngre män ser det också men att de tror att de vinner poäng genom att ge sig på mig. Jag har förövrigt stött på en kvinna i maktposition som var riktigt jävlig på härskartekniker, även hon tenderade att backa när det gällde mig.
Vi kan iakta ‘tupparna’ i deras maktuppvisning, bra att ha strategier att möta maktspelet. Det finns en rolig bok som ger oss råg i ryggen: Lotta Snickare och Liza Marklund: Det finns en plats……… Samt andra böcker att läsa med konkreta tips att bemöta herraväldet. Varför fungerar kvinnliga politikers färgstarka jacka vid förhandlingsborden? Beteendevetande, roller, taktik
Jag träffar ganska sällan såna gubbar just nu, lyckligtvis. Mera kvinnor faktiskt om jag tänker efter.
Ha en bra “vändag” som vi säger här i Finland!
Om någon behöver lite solenergi i form av gult som färgtema, så titta gärna in hos mig idag 🙂
Kul inlägg, sånt här är så bra att veta! Jag har flera gånger varit med om att män jag känner vinner respekt på att vara tyst (fast egenlitgen beror tystnaden på att dom inte vet vad som ska säga). Likaväl har jag upplevt att man har sagt något och blivit totalt avfärdad, och sedan visar det sig att man har rätt. Varpå ingen såklart ens nämner det.
Det fulaste “gubbiga” jag stött på var av en man under 30, som sa om sin kvinnliga chef som gjort ett bra jobb och dragit in pengar till företaget att “hon nog hade väldigt korta kjolar när hon gjorde det”. För att förminska hennes prestation.
Nästa gång han drar in något jobb ska jag nämna något om att han nog hade en extra fin skjorta när han gjorde det……..
eller nytt rakvatten=)
Eller tajta byxor 🙂
Vilka intressanta diskussioner det var här! För en tjej som vill jobba som projektledare en dag och snart är inne i jobbsökar processen var det en tankeställare..
😀 Jag börjar nästan skratta när jag ser dem framför mig. Det som är riktigt tragiskt är att vi måste falla ner på deras nivå för att det ska fungera. Man gillar inte sig själv. De har ju inte förstånd att förstå men vi andra som har det tycker det känns svart. Den moderna ledaren är ju inte längre gubbig, känns enormt förlegat och småstadsaktigt.
Menar du på fullaste allvar att det är rätt taktik att bemöta översitteri och härskartekniker, att använda samma fula sätt tillbaka? Istället för att visa att man står över sånt och är en större person själv? Det var hemskt kristet av dig…
Men så enkelt är det väl inte? På det här viset kör de ju på lika villkor, Clara och “gubbarna”. Jesus kanske inte var så kristen heller, med tanke på att han kallade fariseerna för huggormsyngel och slängde ut försäljarna från templet? (Men jag håller med dig om att det i det här fallet måste finnas en bättre metod. De här härskarteknikerna lär ju inte upphöra för att ännu en person anammar de. Reagerade bara mot att inte kalla någon kristen nog. Kristen är man när man tror på Jesus som Gud och frälsare, inte när man är perfekt).
Fantastiskt inlägg!!!
Vet inte riktigt, men tycker att det inte verkar helt rätt att fortsätta med de där gubbfasonerna, det om något är väl att säga att det är okej med härskartekniker? Endel som kallar sig feminister säger hela tiden att det är gubbstyre och män som kör med dessa härskarfasoner. Intressant, jag har själv som ung kvinna ett mycket mansdominerat yrke, aktiv i politiken i ett mansdominerat parti och tränar kampsport = rätt mansdominerat det med. Visst möter man lite lilla gumman ibland, men jag tycker ofta det är lätt att mota bort det med att visa att man inte blir påverkad, utan fortsätter vara glad bara och jobba vidare! Däremot kvinnor….. tvi vale vilket bemötande och nedtryckande attityder jag fått av kvinnor i alla dess åldrar. Ja det är sanslöst många gånger jag varit med om tråkiga situationer gällande detta. därför föredrar jag också alla gånger att både umgås och arbeta med män. Det är lätt att klaga på alla män, men jag tycker man ska se sig själv i spegeln också som kvinna; hur behandlar man andra starka kvinnor?`Trycker man ner eller uppmuntrar? Jag är definitivt en feminist själv, men tycker att man har ett eget ansvar i det, man kan heller inte bara gnälla på det andra könet.
Gläder mig Anna att du genomskådat kvinnorna!
Skulle vara mycket intressant att höra ” Clara den allvetandes” kommentar:)
Efter 35-års yrkesverksamhet inom skolans värld vill jag ge er unga ett råd: Se upp för “gummorna”! De är inte ett dugg bättre än “gubbarna”. Skulle nog vilja påstå att de är mycket värre vad gäller härskartekniker. Men det tar sin tid innan man inser det.
Inom skolan är det verkligen så! Har tyvärr råkat på sådana käringar (rent ut sagt) under min skolgång. Men under annat än skolan så är gubbarna för det mesta värst.
Jag blir så imponerad av att du inte provocerad av dem! Jag kan inte låta bli att koka inombords när jag sitter på möten med en massa gubbar som inleder med lite kallprat om “Wilhelmsson! Wilhelmsson, den gamle räven! Vad gör han nu för tiden? Det var tider när vi jobbade ihop, vi fem. När var det? 81? Oj, oj, oj, tänk vad mycket vi uträttade då. Men nu ska vi se om vi kan göra något åt det här…” Jag känner det som att de medvetet ska få mig att känna mig utanför, ung, oerfaren och allt det där man inte vill känna när man går in i ett möte. Jag finner inga sätt att ge igen. Jag vill inte heller ge igen, jag vill att de ska ändra på sig! Gubbarna!
Jag låter dem aldrig avbryta mig i alla fall. Jag pratar alltid till punkt. Men det räcker liksom inte. Jag blir så arg av att de vill avbryta mig. Men kan inte i lugn och ro tänka att jag ger igen när jag får chansen. Blir arg och provocerad. Hur tänker du?
Jag blir så imponerad av att du inte provocerad av dem! Jag kan inte låta bli att koka inombords när jag sitter på möten med en massa gubbar som inleder med lite kallprat om “Wilhelmsson! Wilhelmsson, den gamle räven! Vad gör han nu för tiden? Det var tider när vi jobbade ihop, vi fem. När var det? 81? Oj, oj, oj, tänk vad mycket vi uträttade då. Men nu ska vi se om vi kan göra något åt det här…” Jag känner det som att de medvetet ska få mig att känna mig utanför, ung, oerfaren och allt det där man inte vill känna när man går in i ett möte. Jag finner inga sätt att ge igen. Jag vill inte heller ge igen, jag vill att de ska ändra på sig! Gubbarna!
Jag låter dem aldrig avbryta mig i alla fall. Jag pratar alltid till punkt. Men det räcker liksom inte. Jag blir så arg av att de vill avbryta mig. Men kan inte i lugn och ro tänka att jag ger igen när jag får chansen. Blir arg och provocerad. Hur tänker du Clara?
Usch såna gubbfasoner har jag också svårt för. Jag är normalt sett väldigt blyg och pratar inte så mycket, och får utstå detta alldeles för ofta. Men nu har jag lärt mig att ta plats, genom ett enkelt trick min mamma lärde mig. Tänk på dem som om de vore dina bröder. Och det släppte för mig vartfall, och jag vågar ta mer och mer talutrymme i skolan.
Och den som inte haft några bröder, hur skall man tänka då mån tro?
Hej Clara och du som läser detta ! Glad Alla Hjärtans Dag på er !
Bra Clara att du tog upp ämnet ! Tänk om någon hade gjort det för 20 år sedan när jag som osäker, blyg o rädd 23åring kom ut i arbetslivet ! Jag har lärt mig massor idag bara att läsa ditt o de övriga kommentatorerna inlägg !
Det som slår mig är att allt inte är enbart svart el vitt. Alla ha vi råkat ut för exakt lika hemska kvinnliga härskartekniker som gubbarnas är. Men gubbteknikerna är lättare att genomskåda o därmed att bemöta ! Något jag har lärt mig är att aldrig underskatta min motpart ! Vänligt, sakligt korrekt och lugnt bemötande (hur svårt är inte det när man kokar av ilska ?!) tror jag ändå är bättre än att sjunka till din motståndares nivå, eftersom han/hon förmodligen behärska spelet bättre än dig pga gammal vana. Ta det till en för motståndaren ny nivå, så blir vederbörande osäker och du har lättare att bli bemött som jämbördig.
En annan sak som slagit mig det är faktiskt fördelen att ha fyllt de där magiska 40 ! Det är som att följande knappar slås på respektive av : – Du har självklar pondus – på. Den genererar direkt knapp respekt – på ! Lilla gumman – av (du är för gammal för att kallas det *LOL*). Du blir lyssnad till – på. Du är tryggare än någonsin – på. Du har lättare att behålla lugnet i många situationer – på (=livserfarenheten har lärt dig hur de ska hanteras). Du blir avskönat – på, ytterst sällan av. (Men det fantastiska med denna lilla knapp är att eftersom du blir ett lite av ett neutrum så blir du samtidigt mer respekterat eftersom du per automatik vandrat till mitten mellan man och kvinna, vilket i många skeenden kan vara en fördel !)
Hur som helst, så ser jag fram emot fler inlägg från dig Clara o alla er andra, om hur man bemöter både manliga o kvinnliga härskartekniker på ett sådant sätt att man lyckas skapa en win – win – situation för alla inblandade. Det känns som detta inlägg Clara var en av de ‘matnyttigaste’ som jag läst på din blogg ! Behöver jag nämna att du ligger på min favoritlista ? Tack vare dig har jag börjat längta att få flytta ut till landet igen, så att jag med distans till storstadslivet få lite nya perspektiv i tillvaron, samtidigt som jag gärna vill behålla min lilla lgh (läs skokartong) i storstan så att jag få ha kvar den tryggheten om utifall att.. .
Sänder en varm kram till er alla !
Annelie
Intressant inlägg! Det är bara trist att det ska behöva vara på detta vis, att vissa använder sig av sk härskarteknik.
Inte bra att vara tvungen – vi får hoppas att det är en övergångsperiod.
Men oj då, nu ska jag försöka skriva nåt här och det blir ju jättesvårt. Hej då! (För det här är svårt, men jag gör ett försök)
Men om någon vill vara gubbig, låt den vara det då. När du/jag har 20 år till pension är kanske den personen en mycket glad pensionär. Som äntligen kan leka med sina barnbarn. Om den har några och om den tycker det är viktigt.
Jag vill inte ha sån makt, som beskrivs i inlägget. Vad är makt?
Jag vill inte ha ett samhälle där makt och pengar styr. Så: illa lönt att försöka skriva nåt överhuvudtaget…
“Alla Hjärtans dag” idag. Nee nu skriver ja inge mer, kommer ingen vart alls. Men på väg, det är jag.
Människa är ett fint ord. Hej då?! och jag vet vad jag vill ha sagt, ska bara träna på att formulera mig. Så det så.
Kvinnor<3Män (ops) (Kan det va så farligt? Jag tycker det är asball med olikheter.)
Men förstår om någon känt sig nertryckt. Någon gång. Oj oj oj den lilla människan. Oavsett.
jo men gubbar finns ju av båda könen och också av alla åldrar. jag använder alltid “göra dom osynliga tricket”: kolla mobil i smyg, klockan, titta på någon annan.
bara visa mitt enorma ointresse för dom som personer. jag har också lärt mig the hard way.
Blir lite fundersam. Jag är en ganska tystlåten kille som inte gör speciellt mycket väsen av sig när andra pratar – varken genom att avbryta eller instämma. Jag har också en vana att sitta med armarna i kors, vilket möjligtvis kommer ifrån en känsla av osäkerhet. Som den introverta, socialt oerfarne personen jag är har jag ofta svårt att veta vad folk förväntar sig i termer av kallprat. Är jag alltså en översittare och en dålig människa?
Ja, det är verkligen tråkigt att det ska vara på det sättet. Och det känns så tråkigt att det är vi kvinnor som “måste” ta efter detta otrevliga beteende. Jag vill inte “sänka” mig så lågt och vara så otrevligt och överlägsen, men det krävs i vissa lägen att man beter sig som en grottmänniska. Trist, men verklighet.
Haha, tillåt mig skratta lite här… Ett vänligt skratt dock. Det där om att Jesus kanske inte heller var så kristen. Nej, Jesus var inte kristen, kristendomen uppkom p.g.a Jesus. Jesus var jude.
Vad bra att du tog upp detta och berättade om dina knep. Hade ingen aning om att detta skedde.
Och JÄTTEintressant att läsa alla kommentarer här ovan med allas tips och trix och erfarenheter.
Nej ner med gubb-taktiken 😉
Hälsningar
Yohanna
På tal om… tja… själva ämnet inte någon särskild åsikt någon här framfört eller så utna allmänt, stämningen i mycket som många skrivit här.
Mae West sa en gång… “När en Kvinna vill vara som en man, Varför kan hon då inte vara som en TREVLIG Man”.
Jag tokgillar det uttalandet och håller med massor, jag tror ingen blir bättre om folk håller på och “klår varandra” försöker “bräcka” och “ger igen”, ett beteende som jag tycker att man tyvärr ofta stöter på lite överallt.
Att män gjort massor av koko-grejer genom historien är de flesta av oss rätt medvetna om men när kvinnor med ursäkten att män gjort/gör så mycket dumt hittar på tokgrejer också, då tycker jag att det blir lite feeel.
Varför förringa en man och kanske till å med förlöjliga när denne spelar ett spel den lärt sig och tror/tycker är rätt/enda sättet för att personen inte vet något annat sätt. Gör om gör rätt var vettig, konstruktiv och trevlig istället, det tror jag är det bästa för alla.
Japp, lite luddigt, men sån är jag.
När en kvinna vill va som en kvinna, varför kan hon då inte va som en trevlig kvinna
Hur kommer det sig att du, Clara, som verkar vara öppen och gränsöverskridande, så ofta riktar ditt missnöje mot människor av det manlig könet istället för att se på människor oavsett kön? Jag förstår ju vad du menar, men det finns ju faktiskt tanter som beter sig på liknande vis. Hur tror du en ensam ung kille skulle känna sig bland 6 dominanta tanter i ett personalrum på ett ålderdomshem?
Man kan aldrig resonera om något om man inte kan generalisera. Kan du inte föra generella resonemang blir i stort sett alla samtal om sociala förhållanden helt och hållet meningslösa. “Men Nisse iHult, han är så trevlog och bekraftande” och Mor i Backen är ju så tystlåten och sträv.” Så där kan man prata i evigheter utan att komma någon vart eftersom bara en person känner Nisse och Mor i Backen.
Dessutom är det ett kriterium för att få betyg i Sv 2 på gymnasiet att man kan resonera i generella termer. Det är en sak som har med mognad och bildning att göra, att man kan generalisera, inte något man föds med. För ett litet barn ser inte de stora mönstren i samhället.
Alma-Lena, ar det du skriver riktat mot mig? Jag räknar med det. Så, ja, nu är detta delvis riktat mot dig.
Jag ställde bara en fråga till Clara, varför hon ofta riktar sitt missnöje mot just män, inget om att man inte får generalisera. Jag vill ju generalisera om “människor” eller att hon könsvarierar sina inlägg. Men jag har kanske missat alla hennes inlägg om vresiga tanter vad vet jag =)
Jag förstår som sagt vad Clara menar med “gubbiga män”, men det retar mig ändå lite på något vis. Inlägget engagerar mig och det är väl ändå positivt?
Om vi nu ska generalisera, så tycker män oftare än kvinnor att dom är ofelbara och kan vara ganska hänsynslösa när det kommer till att ta vad dom vill ha, även inom arbetslivet. Det har kanske med brist på “moderskänslor” att göra, möjligen. Iallafall, att det då kan förekomma “gubbar” så som Clara beskriver, är en följd av att dom har kommit upp sig såpass mycket och tycker att dom just är störst bäst och smartast, kanske framförallt rikast och dessutom har fått slå sig fram för att nå makten, att empatin för underhuggare helt enkelt har försvunnit längs vägen. Det kan även bero på en egenskap, eller kanske en annan generation. Det finns ju människor som använder sin ålder för att legitimera att de använder n-ordet menar jag.
Poängen är dock, att man kanske blir sån när man är i den positionen? Annars får man kanske inte behålla den. Eller så är de så hunsade av sina fruar där hemma så det låter den önskade makten gå ut över andra kvinnor på exempelvis sin arbetsplats .
Härskartekniker är varken manliga eller kvinnliga. De är något vi börjar träna oss i redan som barn. I sandlådan.