Fyndens tid är inte förbi! Fann den här ljuvliga blå kockumkannan på loppisen i stan – för 30 kronor! Nu står den på en hylla i köket och gör mig glad. Ska nog ha den som blomstervas i sommar. På hyllan bredvid den kan man ana våra vigselringar i en trave. Mina två dyra och så Jakobs enkla billiga. Jag har nästan aldrig på mig mina ringar (i-landsproblem, jag river mig på diamanterna) så jag glömmer dem än här än där – ibland är de borta några månader i sträck innan jag hittar dem i en smulig jackficka. Jakob däremot han har alltid på sig sin ring förutom nu när han har patienter. Men eftersom han fick den billigaste (det var allt vi hade råd med efter att jag valt min) så är den helt sliten och deformerad och ser mer ut som öglan till en nyckelring än något annat.

Jaja, vad ska man veta när man är ung och dum och gillar spetsiga stenar som sticker ut och tycker att killen kan klara sig med lite metallskrot kring fingret? Vet att vissa byter ut sina vigselringar senare i livet, när de får bättre ekonomi. Men det skulle jag aldrig göra! Jag tycker att det är lite fint att ringen är en manifestation av var man befann sig när man förlovade sig med varandra. Dvs, i djup äktenskaplig ojämlikhet.