Ibland kan jag känna mig så frustrerad och inlåst på min egen blogg. Som att jag inte kan skriva någonting längre. De som följt mig sedan jag började blogga för sju år sedan har sett mig växa upp och förändras. Följare som bara kanske varit med något år har inte upplevt det och verkar heller inte vilja det. De verkar tro att jag är en statisk karaktär, likt en person i en såpopera. Oförmögen att uttrycka mer än en sak åt gången. Men min blogg är i ständig förändring.

Jag har inte någon dold agenda med min blogg. Bloggen har varit en fristad där jag får utvecklas och testa mina tankegångar. Jag har sällan tänkt “nu ska jag minsann börja skriva mer om gud, klänningar, feminism, recept, träning”. Jag har bara skrivit om det som rört sig i min hjärna. Inte orkat krysta fram inlägg som inte kommit spontant för mig. Medan jag var extra engagerad i min församling skrev jag mycket om min tro, eftersom det var vad jag för stunden blev inspirerad till. När jag blev gravid handlade det mycket om barn. Sedan jag startade eget handlar mycket om företagande, karriär och jobbfrågor. Och nu när jag kommit igång med träningen så handlar det mycket om träning. Varenda gång min blogg får en ny ton, ytteligare en färg på paletten, så finns det dem som beklagar sig. Du är inte som förut. Du håller på att bli någon annan.

Nej jag håller inte på att bli någon annan. Jag är fortfarande Clara. Och precis som du som läser är jag en människa i ständig förändring. Att inte vara det vore ju fruktansvärt! Jag bloggar fortfarande efter alla dessa år främst för mig själv och inte för mina läsare. Att ni sedan är några hundratusen som läser gör mig jätteglad och stolt och tacksam. Men jag kan ändå inte blogga för er. Jag kan inte leva upp till den föreställning vissa av er gjort om vem Underbaraclara är. Jag kan inte bli den karaktären. Och om ni tröttnar, blir arga på mig eller tycker att jag blivit irrelevant för att jag förändrats – läs då en annan blogg som bättre passar in på er kravlista. Det gör mig inte ledsen utan lättad.

Den dag jag slutar vara jag, för att bli det andra vill att jag ska vara – det är dagen bloggen dör.