Patiens och pussel

Patiens och pussel. Det är vad jag roar mig med nu för tiden. Det är ju så att jag har den stora lyckan att jobba med min hobby och passion. Det medför dock det lilla problemet att när jag nu håller på med min hobby och passion så känns det som jobb. Att pyssla och skapa och vara kreativ är inte lika avkopplande som förut. Inte jämt i alla fall.

Så jag har varit tvungen att hitta nya saker att roa mig med när hjärnan behöver vila och händerna pyssla på. Patiens och pussel är perfekta sysselsättningar för en tantig typ som mig. En dag i våras fick jag bara ett infall och gick och köpte ett pussel på 1500 bitar föreställande några snöiga alptoppar, som jag genast gick hem för att färgsortera och lägga. Det är otroligt rogivande och massor av bra tankar flyter genom mitt huvud medan jag håller på. Jag har till och med investerat i en pusselmatta (hahaha, jo men faktiskt). Så varenda kväll och regnig eftermiddag sitter jag och pusslar eller lägger patiens och är skamligt oproduktiv. Älskar det! Lovar dock dyrt och heligt att aldrig rama in de färdiga pusslen och göra tavlor av dem.

Fynd!

Denna fina urna står vid infarten till vår gård, ihop med en till precis likadan. Urnorna är väldigt gamla och jag har fått köpa dem från en kyrkogård där de stått i säkert hundrafemtio år, varav de sista i alla fall femtio åren spenderats i skogen, bakom ett skjul för att någon bestämt att de inte var nog fina att ha framme. De är fruktansvärt tunga, omöjliga att rubba, och så fina i sin enkelhet. Vilken lycka att jag fick köpa dem för en spottstyver så att de kan pryda min tomt istället för att stå bortglömda och mossbelupna i bakom skjulet i all evighet.

Knyta alla lösa trådar


Många semestrar och sommarlov har inletts med att vi dagen efter vi blivit lediga störtat hemifrån för att semestra borta. Och även om det är väldigt skönt och gör att man kommer i semesterstämning på en gång – har det denna sommar varit ännu skönare att bara drälla runt här hemma min första lediga vecka! Jag har gjort sådana där tråkiga saker jag ändå längtat efter att få göra. Städat lådor, sorterat sminkgrejer, torkat ur alla köksskåp, bytt gardiner, klätt om en soffa, tagit kortare dagsutflykter med lillen som bara vara varit roliga (och inte för långdragna och ansträngande). Nu går jag här hemma och njuter av ordningen och sinnesfriden som följer när man fått ordning på alla lösa tåtar som slarvart runt här i månader.

Television

Jag är så himla glad att kunna berätta att den här veckan har min helt egna webbtv-serie premiär här på bloggen! Jag vet inte hur många möten jag gått på med olika produktionsbolag, och förhandlingar jag suttit i med de stora kanalerna. Men alltid har det stupat på någonting. Men så tänkte jag – varför inte vända på steken. Varför inte försöka göra det själv? Jag som alltid förespråkar DIY och att fixa saker själv – varför tar jag inte bara och producerar ett eget program för webben? Tittare/bloggläsare har jag ju redan. Det är bara materialet att visa som saknas. Och så ekonomin förstås.

Så jag satte igång att söka sponsorer till mina program och nu har jag färdigställt elva stycken! Elva program som spelades in under några soliga dagar i våras. Jag har börjat med att göra ganska korta avsnitt, som helt enkelt handlar om pyssel och hemmafix. Konceptet är fint filmade instruktionfilmer! Små enkla program tänkta att inspirera – inspelade hemma i mitt kök. Och tanken är att om det blir lyckat så gör jag mer. Och det roligaste är att ni kan vara med och önska. Beroende på vilka sponsorer jag kan knyta till mig kan ju programen handla om allt ifrån pyssel och hemmafix, till politik, feminism, trädgård, matlagning – ja you name it.  Till de första elva programmen är jag så glad att jag knutit till mig Panduro, Beckers och Anza som sponsorer.

Jag hoppas ni ska tycka om det! Premiäravsnittet kommer snart upp!

Midsommar

 Japp! Det blev midsommar i år också – även fast jag knappt vågade tro det för bara några veckor sedan. Med tanke på den sena våren och sådär. Vi åt i vanlig ordning en hel massa, satt ute i solen och surrade och jag bakade en pavlova med chokladkräm och färska bär (ser lite…eh..konstig ut på bilden men blev väldigt god). Vid två tillfällen lyckades jag också somna ifrån sällskapet, vilket inte var för att vi hade tråkigt utan bara var för att jag var så otroligt trött. Helt sjukt så trött man blir av att ha semester!
Det var både ovanligt varmt och ovanligt soligt för att vara midsommarafton – som annars är duggregnet och snålblåstens högtid. Det måste man ju helt klart se som en fjäder i hatten för denna högtid som annars ligger längs ner på listan över mina favoriter…

Blunda, håll för näsan och hoppa

Köpte senaste Mama och hittade en kort intervju med mig själv i tidningen. Där jag ger ett karriärtips. Och det mycket enkla men svåra tipset är att göra det du tycker är läskigt! Jag lever efter den devisen och det gör mig både tokig och tacksam. Tokig för att jag ständigt går omkring med hjärtat i halsgropen för att jag bestämt mig för att göra något jag inte vågar, tacksam för att när jag gjort det känns det fantastiskt i magen.

Att vara rädd för saker är väldigt provocerande för mig. När jag blir rädd för något får jag ett omedelbart behov av att utmana min rädsla. Och det här handlar inte bara om karriär, utan om precis allt i livet. Jag har tvingat mig att gå fram till den där söta killen jag inte vågar prata med egentligen, och tvingat mig att klä mig i det jag tycker är coolt även om andra tror att jag är ett freak, eller tvingat mig att säga ifrån när någonting är orättvist. Varenda gång jag får den där molande känslan i magen som säger att jag vill avstå något för att det är läskigt så måste jag tvinga mig att göra det ändå. För annars vet jag hur besviken jag blir på mig själv. För att jag inte unnade mig den där hisnande magkänslan som är belöningen efteråt! Lite som att hoppa från bryggan en varm sommardag då man svettas som en galning och skulle behöva svalka  – men vattnet känns isande kallt. Jag vet att jag kommer känna mig pånyttfödd i samma sekund som jag träffar vattenytan och låter det kalla skölja över mig. Ändå står jag där och tvekar att ta hoppet. Tillslut hoppar jag bara ändå – och skriker av skräckblandad förtjusning i fallet.

I sjuan eller om det var åttan, skulle jag sjunga på scen för första gången. Jag var så jäkla nervös att kände mig sjuk i en vecka innan. Men jag tvingade mig ändå. Och när jag gjorde det förstod jag på reaktionerna att jag var duktig på att sjunga. Det var min grej! Det gjorde att jag vågade söka till musiklinjen på gymnasiet. Och där träffade jag så småningom Jakob. Och utan Jakob ingen Bertil. Och han är ju det bästa som finns i hela mitt liv. Tänk om jag förnekat mig det bästa i hela mitt liv för att jag hellre var bekväm än utmanade mig själv? Där kan vi prata om någonting som är läskigt på riktigt!

Hundburgare

Några har beklagat att det är för lite Melker på bloggen och undrar vad han har för sig nu för tiden.

Detta: Han ligger på soffan som en annan hundburgare. Inbakad mellan kuddar och täcken. Bertil brukar arrangera honom så här och han verkar trivas så bra att han bli kvar där. I övrigt inget nytt under solen.

Kalaseri

Lillens bästis fyllde två år igår så vi var på kalas. Tänk att vara två år och redan ha en bästis som man rusar fram och kramar om varje gång man ses? Lillen bar loppisfyndad finskjorta matchad med gummistövlar på kalaset. Inga konstigheter alls. Man ska ju ha det man känner sig fin i!


Födelsedagsbarnet var prickigt värre!

Såklart matchade vi väldigt bra, jag också i prickig klänning.

Gulliga, nyfikna små människor

Självklart får man nalla från tårtan på sitt eget kalas!

Efter kalaseriet stupade vi på soffan – glada och proppmätta på tårta! Sedan hände inte mycket mer den kvällen. Det är förvånansvärt hur trött man kan bli av ett barnkalas – en helkväll på stan när man svirar runt och kommer hem först till morgonen bleknar ju i jämförelse.

Träningsglädjen

Nu har jag tränat mer eller mindre regelbundet sedan februari – och det börjar verkligen ge resultat.  Om jag skulle sammanfatta vad som blivit bättre av att träna så måste jag säga allt. Jag är mycket gladare. Jag sover bättre. Jag är mindre stressad. Har mindre ont i kroppen. Jag kommer i mina gamla kläder. Jag har fokusera mindre på mitt utseende. Jag känner mig starkare mentalt, för att jag vet att jag faktiskt är stark. Jag orkar leka och busa mer med Bertil. Ja, det känns som att jag lever mitt liv mer fullkomligt faktiskt! Nu hade jag ju ingen allvarlig övervikt eller extremt otränad kropp till att börja med. (Om man jämför med till exempel deltagarna i Biggest Loser). Ändå har mitt välmående ökat så pass mycket av detta. Det hade jag faktiskt inte väntat mig. Jag visste inte att det fanns så många fler procent liv i min kropp!

Flera gånger i veckan joggar jag en dryg halvmil och oftast avslutar jag med ett dopp. En kanonkula från bryggan, iskallt vatten som sköljer över varm och klibbig hud. När jag kommer upp ur vattnet rusar så många lyckohormoner runt i kroppen att jag blir snurrig. Att sedan komma hem, ta på mig sköna kläder, göra världens största fika och äta andaktsfullt. Det är träningsglädjens slutgiltiga belöning och det får mig att vilja göra det om och om och om igen.

Lättnad

Godmorgon! Jag vaknade med ett ryck i morse – så fruktansvärt lättad över att ligga i min egen säng. I drömmen var jag nämligen uppe i Jokkmokk för att med min pappa, syster, Bertil och en vildmarksguide gå beyond the wall och spana på white walkers. Som en semestergrej liksom. Jag ville inte men de insisterade (vi hade ju vildmarksguide och pulversoppor med oss så vad kunde gå snett?). Det är helt klart dags att ta en paus från Game of thrones nu när det till och med letar sig in i mina drömmar…

Idag ska vi på tvåårskalas men i övrigt gör jag inte många knop. Ungefär som jag vill ha det!

 

 

Glada

Sommarlovets andra dag idag! Så ljuvligt att det inte är sant. Åtta hela veckor med den här skitungen! Hittills har vi haft besök av gammelmormor, pusslat, målat med fingerfärg och bakat en stor ”skolavslutningstårta” för att fira att hela familjen är långledig.

Under semestern planerar jag att läsa massa bra böcker, lägga in högväxeln med träningen och kosten och ta sovmorgon varannan dag (så att Jakob kan ta resten). Jag ska bada även om det är kallt och vara ute på dagen även när det regnar – så att ingenting av sommaren förspills. Och varje kväll med riktigt dåligt väder ska jag sitta inne och kura för det finns få saker som är mysigare en regniga sommarkvällar.

(Jackan är en tretton år gammal från H&M, klänningen är gammal och jag har fått den av en vän. Lillens jacka hade jag själv som liten och hans tajts kommer från H&M)

Nära cancer

Stort grattis till alla gymnasiekids som tar studenten i dagarna! Jag minns min egen student med vemod för mamma hade precis påbörjat sin cellgiftsbehandling mot cancern som kommit tillbaka och spridit sig i hela kroppen. Jag var både ledsen och glad på en och samma gång och fast det kändes skönt att skolan var över var jag också orolig för att förlora en av de saker som gett mig trygghet under den turbulenta sjukdomstiden.

För några månader sedan blev jag kontaktad av en journalist som ville skriva om min berättelse kring mammas cancer. Med anledning av den nylanserade sajten naracancer.se. Ett otroligt fint initiativ som startats som stöd till alla unga vuxna som lever nära någon som har cancer. Ett forum för människor att söka information och kunskap på  – och även styrka i att veta att man är långt ifrån ensam i sina upplevelser. Jag ställde självklart upp på intervjun och jag grät mig igenom alltihop – det var ärligt talat skitjobbigt!   Men som jag säger i intervjun

”Sorg är som en stor otäck kall gröt. Världens största, äckligaste portion. Och du måste äta dig igenom den där djävla gröten för att få gå från bordet och komma vidare. Och det går inte att ta allting i en tugga, det är en tugga varje dag, och bara försök att klara av att svälja den så har du fått bort lite grann av sorgen hela tiden.”

Den där jobbiga intervjun var en tugga äcklig kall gröt som jag var tvungen att svälja, för att komma vidare i sorgearbetet. Och för att bidra till naracancer.se och det viktiga arbetet de bedriver kring cancerdrabbade och anhöriga. Om någon vill läsa så finns intervjun i sin helhet här.