Frihet under ansvar.

Många föräldrar som är lite stränga av sig verkar tycka att endast den som är sträng och lite auktoritär verkligen bry sig om sina barn. Att den som inte har strikta regler som ska efterlevas till varje pris är en lat förälder. Men jag skulle vilja påstå att det är tvärtom. Att vara auktoritär är ett latmansjobb. Det kräver mycket liten prestation att sätta sig över ett barn. Nä, det riktiga jobbet ligger i att ständigt försöka ge sina barn frihet under ansvar. Målet med min uppfostran är att göra min son så självständig som möjligt. Att han ska få så mycket frihet som han klarar av för sin ålder. Men inte för mycket så att det blir en börda. Och absolut inte för lite.

Exempel: Jag står och lagar mat och lyssnar på Ekot. Min tvååring drar mig i byxbenet.

– Jag vill gå ut mamma!

– Ja men gå ut då. Men du måste klä på dig.

Och han klär på sig själv, utan att jag lägger mig i. Och det blir lite tokigt och stövlarna hamnar på fel fot och kläderna är lite för kalla egentligen och han glömmer en vante. Sedan öppnar han dörren och går ut på gården själv. Han är två år och kung i världen – får klä på sig och gå ut helt själv utan att mamma håller koll. Tror han alltså. För att jag låter honom gå ut själv innebär ju att jag blir tvungen att glutta i fönstret var tjugonde sekund för att se vad han har för sig. Det är skitjobbigt och tidskrävande. En tvååring är oberäknelig och även om han vet att han inte får gå ut på vägen glöms det bort. Ganska snart kommer han in igen. Nöjd med att fått vara ute. Säger kanske att han fryser. Och då värmer jag fingrarna och kinderna och undrar vad han kunnat gjort annorlunda för att vara mindre kall? Mer kläder kanske? Två handskar istället för en?

För mig som förälder vore det förstås bra mycket enklare att låsa ytterdörren och säga att han inte får gå ut själv. Det händer att jag gör det förstås. Ibland för att jag inte orkar – ibland för att jag inte hinner ge honom den friheten. Men oftast försöker jag, istället för att säga nej säga – varför inte? 

Att vara sträng, hålla någon kort, och begränsa deras frihet kräver visserligen en massa jobb med att ständigt korrigera och domdera. Men du behöver inte tänka. Att sträva efter att ge någon frihet kräver mycket mer jobb eftersom du hela tiden måste tänka, bedöma situationer och försöka hitta lösningar. Det är riktigt jobbigt. Men för mig är det enda sättet att vara förälder på. Det är vad jag fått med mig hemifrån och vad jag vill ge vidare!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

163 kommentarer på “Frihet under ansvar.”

  1. Bra tanke, men jag tycker inte man ska sätta likhetstecken mellan auktoritär och att ge förbud. Det beror ju på omständigheterna vad man kan tillåta, bor man t.ex. vid en hårt trafikerad gata i stan kan man inte gärna släppa ut sitt barn självt. Det betyder inte att man är en auktoritär och sträng förälder. Auktoritär för mig är mer en förälder som till varje pris ska ha saker på sitt sätt.

    1. Nej det håller jag ju med om! Men det gör jag inte heller. Det handlar inte så mycket om just mitt exempel utan mer tanken bakom. Kan jag låta mina barn få bestämma och komma med egna initiativ – eller vill jag att vardagen ska se ut på MITT vis till varje pris?

      1. Förstår det, ville bara vända på ditt exempel för att visa att motsatt agerande i just den situationen kan vara på grund av omsorg om barnet.

        Gillar varken tigerföräldrar eller för mycket curling, det bästa måste vara någonstans mittemellan. Och jag tror absolut att barn lär sig bäst av egna erfarenheter, som med vantar i ditt exempel.

      2. Brukar inte kommentera folks beslut runt sina barn. Du har en otrolig poäng i att barnen kan mer än vad man kan ana. Har eget barn och jobbar med barn. Både små och lite större. Man känner sitt barn bäst själv. En annan tvååring kanske inte fixar det. Men det finns de som absolut kan behöva en sådan frihet. Jag tror på frihet under ansvar. Däremot kan det se annorlunda för olika barn och i olika miljöer.

    2. Jag håller med dig. Ett barn behöver ramar baserat på en förälders vishet. Det motsätter dock inte frihet och ansvar. Vissa saker bestämmer jag, andra kan mina barn bestämma.

  2. guu så jag håller med dig!
    jag jobbar just nu i australien som barnflicka i en familj (herregud så annorlunda det är här än hemma) och nioåringen här har ca 300 m till skolan, upp för en trappa och sväng runt två hörn, gå över ett övergångsställe och sen är han där. men aldrig att han får gå själv, det är totalförbjudet! jag gick nästan en kilometer själv till skolan när jag var sju. att försöka fiffla in lite frihet under ansvar i den här familjen är svinsvårt. och att inte försöka fiffla in friheten går emot precis allt jag lärt mig om barnuppfostran från både min familj och förskolorna jag jobbat på.

    1. Hej.
      En tanke bara, det kanske inte handlar om att han inte får har frihet, det kanske handlar om att det är en större stad med fler ”faror” och rädslor för ex. kidnappningar och liknande.

      1. ja, det är en större stad, men kidnappad kan man ju bli när som helst, var som helst och hur gammal man än är. så i det här fallet är det bara sjukt, enligt mig. killens kompis bor 50 meter längre ner på gatan men han får inte gå dit själv heller, han måste bli hämtad och lämnad.

        1. Det är en helt annan kultur i Australien vad gäller att ta sig till och från skola. Man ser det ofta som att det är positivt för barnen med den kontakten med närstående före och efter skolan. Jag vet t ex föräldrar som är av åsikten att det gör barn tryggare samt att det är mindre risk att de hamnar i ”trubbel”. Den biten kan ju ifrågasättas ändå när en barnflicka tar dem till och från.

          Jag ifrågasätter däremot att du försöker ”fiffla in” dina egna idéer om barnuppfostran, vilket inte går hand i hand med familjens. Det är väl knappast din sak? Respektlöst skulle jag vilja påstå. Precis som det är respektlöst av en förälder att säga till en annan att deras sätt att uppfostra är fel. Anställer man en barnflicka förväntas denne agera angående barnen i linje med föräldrarnas uppfostringsfilosofi.

        2. Förstår till viss del vad du menar. Ett problem jag ser i Australien, där jag själv bor, är att trafiken ofta är otroligt dåligt anpassad för fotgängare. Ibland finns inte ens trottoarer. Finns t.o.m en policy att barn under 10 år inte får korsa ett övergångsställe utan att hålla en vuxen i handen, av den anledningen. Istället för att vadå, ifrågasätta bilkulturen mer och önska att vägen till skolan kändes säkrare? I Australien är bilen kung, och ”danger stranger”-känslan är enl forskningen rätt stark också. Att värdesätta tiden med sina barn till och från skolan är ingen dum idé på många sätt. Skulle dock inte förvåna mig om den här familjen kör sina barn i bil 300 meter till skolan.

    2. Samma här. Det finns alltför mycket farligheter ute som inte fanns i Sverige förr.Jag har alltid följt och hâmtat mina barn vid skolan 2ggr/dag tills de blev tonâringar eller tog skolbussen. Frihet under ansvar är OK om de är förlovade eller över 18 âr.
      Önskar vi hade levt i Sverige…..

  3. Fast sen kan jag tycka att det är ganska höga krav på en tvååring?
    Precis som att han ska veta att det var för att han inte klädde på sig ordentligt som han är kall nu. Kan inte mamma bara klä på honom men ändå låta honom gå ut på gården själv? Och sen att kraven kanske kommer när han är gammal nog att förstå dom?

    1. Men det var väl just det som inte krävdes, att han skulle veta hur mycket kläder som behövdes. Att sedan efteråt när barnet påpekar att det är kallt resonera vad som skulle hålla värmen bättre öppnar ju upp för funderingar och att barnet får träna på att tänka ett steg längre. Inga krav, inget nedlåtande utan bara att ställa nyfikna (kanske ledande) frågor för att barnet själv eventuellt hittar en lösning. Det tar tid att uppfostra tänkande människor.

    2. Fast han förstår ju! Barn är inte så okunniga som vuxna gärna inbillar sig. Det kan räcka men en gång för att upptäcka att det är
      Kallt utan handskar. Och nästa gång tar man på sig dem direkt.

    3. Barn kan visst klä på sig från 2 år. Varför skulle klara klätt på honom? Det var ju själva grejen- att han skulle testa själv. Det behöver inte bli perfekt. Det är vi föräldrar som hindrar dom. Att han blev lite kall i några minuter tycker jag i jämförelse med hans bedrift är pea nuts. Sen kan man ju alltid gå in och korrigera lite om det blir alltför galet. Men huvudsaken att barnet försöker, tänker själv och testar!

      1. Att försöka och misslyckas är ju det sättet man skaffar erfarenhet. Hur mycket föräldrar än säger att det är kallt utan handskar. Så vet man ju inte som barn hur obehagligt det är att frysa om händerna om man inte har provat. Det handlar ju inte om timmar utan om några minuter. Barn tar ju ofta av vantar för att de är vägen i leken ändå. Våga låta barnen att misslyckas är ju att låta dem prova. Att försöka och våga är ett sätt att skaffa självförtroende. Sen om man bor mitt i en storstad. Kan ju friheten under ansvar ser annorlunda ut. Poängen var nog att våga lita mer på sitt barns förmåga att lära genom erfarenhet. Kan vara så enkelt som klä sig själv innan tur till förskolan trots att tröjan hamnar ut och in.

    4. Jag vill också lägga till att jag tycker att det är bra att han får reflektera själv och inte blir skriven på näsan. Nu vet han hur det funkar nästa gång han ska gå ut. Tänk om Clara istället hade börjat gaffla om att ”nej, stövlarna är på fel fot, du glömde vanten” osv och sedan när han kom in igen sagt ”ok, så du fryser, VAD VAR DET JAG SADE?” som antagligen många hade gjort i den situationen. Vad hade han lärt sig då? Att han försökte och misslyckade och det var dåligt. Jag tycker att Claras metod låter jättebra!

  4. Men åh vilket himla bra inlägg. Du inspirerar mig verkligen och får mig att vilja tänka till både en och fjorton gånger gällande mitt eget föräldraskap.

    /Isabelle Forsberg

  5. Du är så bra Clara! Önskar du var min kompis på riktigt och inte bara åt ena hållet över webben 😉

  6. Jag tror det är viktigt för barn att ta ansvar för att kunna växa i sig själva. Vår treåring är väldigt samarbetsvillig och får hjälpa till med det mesta. Han hade en liten period där han sa att han inte kunde nästan oavsett vad man frågade honom, men när han själv märker att han kan blir han megastolta över sig själv och det är så himla fint att se.
    Sen gäller det förstås att anpassa ansvaret utifrån barnet och inte lägga För mycket ansvar på dem, då jag tror att det snarare kan bli en stressfaktor.

  7. Jeg pleier å si at når en får barn – (og når en får flere barn – og når barna blir eldre…) – så øker ansvaret ditt enormt – men kontrollen/kontrollmulighetene dine øker ikke tilsvarende. Det må vi leve med som foreldre. Vi har ansvaret – men det betyr ikke at vi skal eller kan eller bør pøse på med autoritær kontroll. Vi har ansvaret for levende tenkende mennesker som utvikler seg og skal gis mulighet til å øke sitt eget ansvar over tid.
    Og jeg er helt enig – det tar mye mer tid å være en slik forelder enn en som bare sier ja – og nei. For vi har jo ansvaret uansett.

  8. Det gäller samma sak i rollen som lärare också tycker jag, ge självförtroende våga låta de pröva och förklara varför det blev som det blev.

  9. Att ge sitt barn frihet och självständighet är det vackraste man kan ge sitt barn tycker jag. De växer nått enormt när de lär sig lita till sin egen förmåga. Grattis du har hajat grejen! Hoppas fler föräldrar gör det. Barn kan själva och vill faktiskt också bara de får utrymme och tid.

    Fint inlägg

  10. Några vänner och jag pratade om det häromdagen, att när vi var små fick vi göra ”jättemycket”, men idag vågar man inte låta barnen göra samma saker. Det beror inte på att man inte tror att barnen kan eller att man ”håller på sina principer”, utan för att det känns som om det finns andra konkreta hot idag. jag förstår hur du tänker Clara, med att låta barnen få prova själva, och det gör vi med, men vi har ändå regler som måste följas, just för att vi är mer rädda för omgivningen (tyvärr) än för att barnen gör något. Låta dom klättra i träd själva har jag mindre problem med än att de skulle åka till badhuset själva.

  11. Kort o gott- Word! 🙂 har en tvåårig tjej här hemma som jag, så gott jag förmår, också försöker ge så mycket frihet under ansvar som hon klarar. Jag ser hur hon växer o utvecklas o hur konflikterna emellan oss blir bra mycket färre! Vill att hon ska växa upp till en självständig individ med god självkänsla o tro på sin egen förmåga, utan att för den skull vara rädd för att be om hjälp när det behövs, tror det är rätt väg att gå!

  12. Precis så tänker jag också.

    Och det är knappast lättare eller bekvämare!

  13. Du har så rätt och får det att låta ”enkelt”. Vissa saker kan man ”ge efter på” men när barnen blir större och den stora tjejen kanske ropar; jag går nu och vet inte när jag kommer hem eller vart jag ska……då säger jag inte; okej, gör du det , ha det så kul….
    //Jess

    http://www.annorlundaunderbara.com
    Vad är en tradition? Kan man gömma sig bakom den ??

    1. Men det kanske är lite enklare för Clara också? Betänk att hon har ETT barn, jobbar hemifrån, verkar lämna utan stress på morgonen, för att återvända hem och arbeta, bor utan en massa trafik runt varje hörn m.m.
      Visst är det behjärtansvärt med detta tänkande men ibland inte möjligt.
      Jag är rätt sträng (och mkt kärleksfull) mot mina barn och står för det. Vi får alltid höra att de är så artiga och trevliga, kamratiliga och bra att ha att göra med. Men det har inte varit en lätt resa alltid, framförallt när andra barn får göra lite hur de vill i många situationer. ”Men mamma, varför får dom..?” låter det då.
      Barn ska, precis som vuxna, gå att ha i möblerade rum tillsammans med andra. Idag står barn i fokus hela tiden, får ofta röja runt och ta all plats, som om andra människor inte fanns omkring dem. Vi gör barnen en gigantisk otjänst genom att låta allt eller det mesta vara på egna villkor. Under småbarnsåren kan det funka, men jag är ledsen – de alltför ”egensinniga” barnen åker på jättekrockar i skolmiljö. Jag ser det nu när min äldsta börjat skolan. Läraren skickar förtvivlade veckobrev om hur lång tid det tar att t ex gå ut på trast eftersom halva gänget (de är 29 st 7-åringar..) ska klä sig ”på sitt sätt” dvs, jättedåligt, inte varmt, inte regntätt etc trots frysgrader. För mig är det självklart att fröken bestämmer i skolan och vi bestämer hemma, det handlar ju om ansvar, barnens säkerhet, arbetsro för alla osv.
      Självklart tror jag på att barn ska få växa i sig själva, i ansvar, lära sig bedöma själv osv. Men föräldren är och ska alltid ha huvudansvaret.

      Igår på Mac Donalds inför ett teaterbesök letade vi efter en plats att sitta på med vår familj. I en soffhörna satt en pappa med blicken fäst på sin Iphone, hans 2-åring gick omkring på sofforna med galonisar och stövlar så att fotspår, lera och sand, tapetserade en hel soffgrupp! Pappan tittade upp och sa leende: Oj, då…kanske någon ska ta upp det där? Och fortsatte titta på telefonenen.
      Jag, inte han, fick tillkalla personal som städade hela hörnan innan vi kunde sitta. Pappan reste sig med ett urskuldrande leende och sade, va bra då, och tog sin flicka och gick.
      Jag stod chockad. Aldrig i min världsbild att min barn skulle få klampa omkring och lera ner i möbler, inte ens på en snabbmatsrestaurang! Vansinnigt. Vad tänker han att den flickan utvecklar av hänsyn, turtagande, omsorg om andra och andras saker, sätta andra före sig själv osv?

      Jag tror naturligtvis inte att du Clara står för en sådan syn på barnuppfostran, men jag tog det som ett typexempel på vad jag tycker mig se mer och mer av nu. Det bli frihet, men inte frihet under ansvar.
      Kan tillägga att jag är utbildad fritidspedagog och har många års erfarenhet av att jobba med barn. MÅnga undersökningar av vad ungdomar uppskattar hos en lärare visar att ”sträng men sjysst”, kommer långt före ”sjysst” när de får tycka till. Jag tror att det funkar på föräldraskap också.
      Vill gärna höra mer erfarenheter kring detta – tack för ordet! (det blev lite långt..)

      1. Tack! Så bra skrivet! Håller med till 110%! Skulle vara roligt om Clara ville ge en respons på detta inlägg..

      2. Kloka tankar, det blir ofta så att uppfostran slår fel åt något håll. Antingen för stränga eller också för slappa föräldrar. Den där pappan på McD har tyvärr många liknande föräldrar i världen…

      3. mycket bra skrivet! välformulerat och intressant. har inte du en blogg där man kan läsa mer av dig? om inte kanske du skulle överväga att starta en. i en kommentar på Claras blogg försvinner din röst och det är lite synd, tycker jag.

      4. Jag håller med dig. Jag tror att ge kärlek och ramar gör barnen trygga. Att respektera andra, att vara ödmjuk och inte tro att man själv är jordens medelpunkt i alla lägen tror jag också är viktigt att vi lär våra barn.

        1. Jamen ja. Många intressanta reflektioner i Evas och ovanståendes kommentarer. Jag (som inte är och heller inte önskar vara förälder) vill ta det ytterligare ett steg längre. Varför måste vi utomstående säga till? I det tillfälle som Eva nämner, i ”spökvandringsincidenten” liksom i en hel del vardagssituationer jag själv upplevt- är det inte självklart att den typen av beteende stör? Jag hoppas inte jag blir bespottad för denna min tanke, jag undrar bara var hänsynen tog vägen.

          1. Helt rätt Mae. Även de utan barn, och som inte önskar ha barn, ska kunna få existera och trivas i vårt samhälle – bland barn eller inte.
            De är dessutom med och betalar för våra barns omsorg – så tack för det! 🙂

        1. Tack snälla, om det var riktat till mig! Tja, jag får väl överväga att starta en…. 🙂 Frågan är vad en sådan blogg skulle ta upp, vad finns det behov av att läsa..?
          Än så länge tycker jag att diskussionerna hos Clara ofta är så intressanta att det räcker att kika in här.

        1. Jag håller med dig Eva , helt och hållet.
          Vissa saker går bara inte att rucka på, inte för mig i allafall. Artiga, väluppfostrade, glada, vänliga och barn som förstår vad ge och få respekt är..det är viktigt för mig.

          Kram jess
          Annorlunda Underbara

      5. Vill bara påpeka att barn som far runt i möblerade rum inte är synonymt med ouppfostrade. Alla barn fungerar på olika sätt, det är något du borde veta som fritidspedagog. Vissa barn är stillsamma och tillbakadragna, andra mer framåt och frågvisa, andra tysta och energirika. Jag förstår att för skolan ska kunna fungera med många barn i klassen så måste barnen anpassa sig till situationen, dvs lagom är bäst. Detta funkar för normen men inte för barnen utanför den det skriver ju du men jag ser det mer som skolans problem och inte de barn som är ”egensinniga”. Jag blir fruktansvärt trött på just den kommentaren att ”barn idag far runt” visst som förälder kan man absolut säga till sina barn att ”Nej, det där är inte okej. När du går där med dina smutsiga skor kan ju inte andra sitta där sen då blir de smutsiga på sina kläder” Men att vara auktoritär är för mig något annat, att bestämma och dirigera att inte låta barnen förstå själva. Jag undrar lite hur du tänker kring barn med svårigheter, en flicka med adhd som flyger runt och är impulsiv, skulle hon också vara ouppfostrad? Eller en pojke på kanske fyra som har jättesvårt med talet och som faktiskt inte har självförtroendet eller riktigt får till det när någon frågar vad han heter eller ”Ska du inte säga tack!” av en vuxen som står som en hök över honom? Han skulle också vara ouppfostrad sett ur mångas ögon. Jag har inte skaffat barn för att de ska bli som alla andra, jag vill att mina barn ska kunna tänka utanför ramen, ifrågasätta, reflektera över saker. Helt enkelt våga och tänka själva. Barn behöver vissa gränser men också mycket frihet.

        1. Nu vill jag inte svara för någon annan, men jag kan inte se att någon skrivit att barnen ska skuldbeläggas. Det är möjligt att det indirekt kan bli så i fall där barnen har svårigheter, och där omgivningen är antingen ovetande eller oförstående. Kom gärna själv med förslag på vad du tycker omgivningen ska göra i så fall. Det första jag tänker på när jag får popcorn kastade över mig i biolsalongen eller en konsert förstörd av barnskrik är inte att starta en dialog om barnets evt. svårigheter eller diagnoser – men så är jag inte en sympatiserande förälder heller 😉

  14. Utöver att det är skönt för föräldern att inte behöva hjälpe till med att klä på barnet, och ta ytterkläder på – då tror jag att barnet mår bra av att känna det klarar sånt själv. Som ensamstående mamma med två små barn har det inte alltid funnits överskott att diskutera kläder med barnen och det blev ganska snabbt deran uppgift att klä på sig själv (1-2 års åldern) Det har iblandt set roligt ut och saker hamnar på bak och fram – men resultatet är att jag har två självständiga barn som själv förstår att klä sig och absolut ingen tjafs på morgonen. Håller helt med Clara att vi måste låta barnen känna efter själv, om dom alltid får veta hur saker ska göras (enl vi vuxna) då dödar vi kreativiteten och förmågan att tänka utanför boxen. Såklart måste det finns reglar, men är det inte livsfarligt eller väldigt oartigt emot andra.. Då går det nog bra 🙂

    1. Vill bara inflika att jag tror barn är olika med det här med påklädning. För en del barn är det en mysig kontaktstund med föräldern. För mig var det nog så. Självklart borde västerländska barn kunna bli mer självständiga och utmanas mer än vad de flesta kanske gör – barn i Afrika lär sig mycket snabbare det här med toaletträning t.e.x! Samtidigt som det är viktigt att bli självständig är det viktigt och kanske viktigare att bli sedd… så balans mellan de två.
      (P.S Apropå hjälp med påklädnad vid två års ålder…: Jag blev självständig ändå 🙂

  15. Bra och tänkvärt inlägg! Jag har en tjej som är lite yngre än Bertil och försöker ha samma grundtänk, men det är verkligen inte alltid som jag orkar. Jag tycker det är jättesvårt att veta hur mycket hon förstår av konsekvenser (typ jag har inga vantar och fryser därför) men försöker tänka att det är lättare att förstå om man får prova sig fram än om någon talar om saker för en.

  16. Tycker väl i stort att ditt resonemang låter rimligt, men att sätta likhetstecken mellan att vara sträng och begränsa sitt barns frihet? I vissa situationer krävs en auktoritär förälder, och klara direktiv och regler gör det dessutom lätt för barnet att förstå. Min uppfattning är att ett mindre barn förvirras av att olika regler gäller beroende på vilket humör föräldern är på, som i ditt exempel när B ibland får frihet och ibland inte.

  17. Alltså Clara, jag sitter bara och tänker ”amen syster” genom hela ditt inlägg! Du är så fruktansvärt vettig och jag är glad om jag har en tjugondel av det du har den dagen jag får barn!

  18. Oj vad jag gillar ditt tänk om uppfostran! Jag har inga egna barn ännu men funderar mycket på såna här frågor.. Jag fastnar direkt för ditt sätt att resonera och hoppas jag ska ha orken att låta mina barn prova sig fram istället för att man ska göra allt åt dom för att det går snabbare så. Jag förstår att det inte alltid är lätt men man får försöka så gott det går!

  19. Barn är så olika! Jag har två, helt olika individer, och det har helt enkelt inte gått att uppfostra dem på samma sätt, för de reagerar HELT annorlunda. Så som förälder är det ett ständigt anpassande efter den individ man välsignats med. Inga regler, utan bara att försöka göra sitt bästa, dag efter dag.

  20. Visserligen är jag låg och känslig idag men …. nu känner jag mig som en överbeskyddande tigerkossa med curlingtendenser.
    Jag har en tvååring och en sjumånaders baby. Jag skulle aldrig kunna hålla koll innifrån på tvååringen om jag var ensam med båda barnen… särskilt eftersom tvååringen som tvååringar är mest, har bristande impulskontroll och testar vart gränserna går … fast det kanske spelar roll att vi bor mitt i stan? Grannarna har en pool och lite sånt …

    Annars håller jag med dig ang. learning by doing med vantar och kläder. 🙂

    1. Men snälla du – ska du anklaga dig själv för att du tar ansvar för dina barn! Du gör det bästa, nämligen håller koll. Du har som sagt en bebis också, inte en enda tvååring. Det var som natt och dag att få två barn, med ett år och tio månader emellan kan jag säga..
      När jag släppte ut mina på gården utan att gå med själv en gång, skulle bara slänga på mig skor och jacka, klättrade min yngsta över grannens mur och föll ner i hans trädgård (som ligger mkt lägre än våran). Landade på rygg, två centimeter från en stor sten. Klarade sig mirakulöst. Sedan dess gick vi enbart ut samtidigt…
      Lycka till och var rädd om dig!

  21. Bra skrivet!
    Min 19- månaders dotter tömmer diskmaskinen (nedersta facket), tvättmaskinen, dukar bordet, ställer in nyhandlad mat i kylen – och älskar det!
    Självklart tar det mer tid (och jag hjälper henne såklart) och ibland behöver kanske ngt diskas/tvättas igen, men det är det värt.
    Att ge barn ansvar står inte i motsatsförhållande till att ha regler och när det behövs vara auktoritär förälder. Jag skulle inte acceptera att hon hoppade på säten på en restaurang/t-banan m skitiga skor, som ngn skrev ovan.

  22. Jättebra skrivet! Jag har själv en 14 månaders son och försöker tänka som du. Jag försöker lägga upp dagen efter honom och hans behov och inte efter hur JAG vill ha det. Det svåraste tycker jag är att veta hur mycket en ettåring klarar av. Kan han stå på en stol jämte mig vid diskhon när jag diskar och lagar mat tex. Där får jag problem för jag är nog lite rädd av mig att han ska skada sig, men jag försöker.

    Dock fick jag en ögonöppnare efter att ha läst hela inlägget och alla kommentarer. Jag har nog fastnat lite i rutiner. Jag har märkt att jag har gjort det innan också under hans första år. Gjort saker på ett visst vis för det har fungerat innan och plötsligt fungerar det inte lika bra längre. Men jag är så inkörd i våra ”rutiner” att jag bara kör på och inte stannar upp, tänker till, och förändrar. Där tror jag att man många gånger hamnar i konflikt med sina barn. Fungerar inte något, det utförs med skrik och gap från båda håll, ska man kanske stanna upp och fundera ut ett annat sätt. Kanske vill ditt barn vara mer delaktig i påklädning, insmörjning, borsta tänderna osv. Jag ska i alla fall nu ta och fundera kring några situationer här hemma. Samt se till att utmana min son; försöka få han att lära klä på sig osv. Man måste ju försöka för att kunna lära sig och det kan väl aldrig vara för tidigt?

    Man måste tänka, aldrig bara köra på. Utan hela tiden utvärdera situationer, förändra och på så sätt få sina barn att växa.

    Blev kanske ett långt och krångligt inlägg men jag hoppas ni förstår 🙂

    //Katarina

  23. Håller helt med dig, tycker verkligen att det är viktigt att understryka den biten om att man som förälder måste ta ansvaret och hela tiden ha koll och finnas där, även om man låter barnet göra själv. Har tyvärr sett många exempel där man tillämpar ”halva” tänket och bara låter barnen göra som de vill, blir inte så bra…. Jobbar själv på att hitta ett ”happy medium”, att sätta upp lagom tighta gränser som min son tryggt kan vara innanför och utvecklas, men också testa dessa gränser (han är snart 2…). Stoltheten hos en nästan 2-åring som satt på sig stövlarna själv (på fel fot såklart) är härlig att se, otroligt viktigt att både få göra själv och att känna att man hjälper till. Min son fick hjälpa till när jag satte ihop en hylla häromdagen, nu går han och pekar på hyllan och säger stolt ”bygga, bygga” 🙂

  24. Hej på dej, håller fullständigt med dej,mina barn är vuxna idag även mina barnbarn,mycket kärlek och eget ansvar är vad som gällt,och det har gott så bra enligt mej och andra. Kram

  25. Helt sant!

    Jag låter min son vara med i beslut istället för att bara duka upp ett enda. Då är motivationen mkt högre för att medverka. Att ge barnet frihet tror jag är en balansakt som man kan tjäna mycket tid på i framtiden även om det är tidskrävande nu.

  26. Måste bara fråga: är han två närmre tre eller? Jag har tvillingar som fyller två i januari och det finns inte en chans att jag skulle kunna släppa ut dem själva! Nu har vi ju en väg precis utanför huset och inget staket, men jag skulle inte våga ändå. Inte än. Feg morsa… 🙂

    1. Han fyller tre i februari har jag för mig? Född i början av -11 iaf 🙂
      Min fyller två om en månad och han har inte förstånd nog att gå ut själv ännu. Men om ett år tror jag absolut att jag törs släppa ut honom, med översikt från fönstret givetvis!

    2. Min flicka fyller 2 i februari -14 och hon har redan i somras varit ute o lekt själv på landet. Jag satte upp två grindar så att hon inte kan komma ut på vägen (där det passerar ca 5 bilar/dag), och så har jag altandörren öppen. Kollar såklart till henne men har funkat jättebra.

      1. Ja, jag försöker ge dem lite lösare tyglar så att säga hela tiden. Det funkar onekligen bättre o bättre. 🙂 tack för era svar!

  27. Underbara Clara vad du tänker. Det gillar jag mest av allt. Att du tänkt efter och gjort ett aktivt val. Hade jag gjort som du beskriver med mina killar hade en mått jättebra och den andra varit död av allt gränstestande….och oförmågan att avbryta när det blir fel/kallt/gör ont….
    Lycka till, din son har en bra mamma som vill honom det bästa i livet.

  28. Jag jobbar som lärare och anser att de flesta barn idag får för mycket frihet att bestämma själva och har sedan svårt att lyssna på vuxna som säger till dem. Det är kaos i många svenska klassrum idag och det beror inte på läraren. Världens bästa pedagog kan få det mycket svårt att bedriva en bra undervisning pga att föräldrarna inte har lärt dem vad ett nej betyder och att man ska lyssna och respektera andra människor. Min erfarenhet är att barn mår bra av gränser och att det är vuxna som sätter agendan. Ex om barn frågar ”får jag gå från bordet?” ” jag vill inte äta detta… Jag vill ha makaroner” ” får jag kasta sten?” Ibland är ett NEJ det bästa vi kan ge våra barn. I ditt fall som du skriver om Klara tycker jag självklart inte att det var fel att ge frihet, den typen av frihet är mkt bra och lärorik. Men min erfarenhet är tyvärr att många föräldrar ger så mkt frihet att det leder till barn som är egoistiska och respektlösa för de är så vana att få sin vilja igenom.

    1. Håller precis med dig!
      Jag har som fritidspedagog mött föräldrar som på fullaste allvar säger: ”Men sådär gör han aldrig hemma”. ”Det där är inte min pojke, han är inte sån.”
      Ledsen, men så gör han faktiskt hos oss, och det är också ditt barn, inte en annan person, får jag säga. Hemma kanske ni kan gå med en stövel på trekvart och en vante kvar hemma, slåss så att kläder brister i sömmarna, men i klassrummet, på utflykt i skogen med en grupp eller på ett teaterbesök med hela klassen gäller annat än vid köksborden hemma med mamma/pappa.
      Återigen är normen JAG och MITT och MIN FAMILJ, inte gruppen och helhetens bästa. Vi är som bekant fler på jordklotet.
      Se gärna mitt inlägg längre upp, kl 12.40
      Lycka till med världens viktigaste jobb!

    2. Håller med dig. Var på en guidad Spökvandring i Stockholm i helgen. Ett barn (åldersgränsen var 12…) sprang runt och skrek ut dom ”spök” och överraskningar som skulle komma.Han hade ju gjort turen förr! För mina barn var upplevelsen helt förspilld. 800 kr som kunde spenderats på ngt annat…. Föräldrarna till det här barnet mobilfipplade KONSTANT utan att titta på sonen. Stackars barn som är så osynligt.
      Tycker synd om guiden som inte fick en chans att göra sitt jobb och tycker rätt synd om oss andra 35 som fick vår upplevelse förminskad. Ett nej och lite synlighet hade nog gjort livet bättre för många i lördagskväll.

      1. Och stackars pojken som säkert mest av allt ville ha föräldrarnas uppmärksamhet vid tillfället! ”Inte ens när jag beter mig illa ser de mig”. Åh, mitt hjärta!

      2. Jag undrar varför du inte sa till föräldrarna eller barnet. Kände du dig rädd/obekväm att göra det.
        Nästa gång säg till. Tror att det blir bättre för alla fkatiskt om vi alla tar ansvar för våra upplevelser.

        1. Inte det minsta obekväm med det. Jag och flera andra försökte prata med både pojken och hans föräldrar. Resultat noll! Tror att dom flesta mest såg en olycklig unge och när föräldrarna inte brydde sig fick man ont i magen. Svårt dilemma. Hur mycket ska man lägga sig i? Varför blev det sådär? Hade det hänt ngt innan?

          1. Jag säger också till andras barn ibland men märker att det inte alltid faller väl ut hos föräldrarna.
            Men när de är så lomhörda att de inte ser hur barnet beter sig och vad det gör mot andra och sig självt, tycker jag att man ska rycka in och säga till. När det gäller Mac Donalds-fallet ovan blev jag bara så otroligt paff att jag helt kom av mig – ibland orkar man inte heller vara ”polis” för andras barn, man biter ihop och går och retar sig.. Värst av allt mår väl egentligen barnen, som Anette också påpekar.
            Jag känner att det är dags för ett mobiluppror bland föräldrar. Idag har de två ”bebisar” med sig ut var de än går: ett barn och en mobil, som ska skötas och kollas och daddas med. Mest energi får tyvärr ofta telefonen.
            Hur har det blivit såhär?

  29. Barn som på eget bevåg får klara så mycket som möjligt själva växer och klarar av massor. Det motsätter ju inte att man hjälper barnet när det själv önskar/behöver eller att man går in och styr när det verkligen behövs. När det är allvarligare saker på spel än en kall hand…Det betyder ju inte heller att man som förälder aldrig kan gå in och bestämma.
    Även om det på ett sätt blir mycket mer ansträngning och tid till att låta barn fixa själva, blir det ju samtidigt, på ett annat sätt, väldigt mycket enklare.
    Jag tror också att man kan minska trotset – barnet måste inte slåss för att få kunna själv. Och att det lyssnar mer på vad man säger när man väl säger något. Upptäcker barnet att det inte alls var kallt utan vanten som mamma eller pappa envisades med, då finns det ju all anledning att testa om det är fler saker som inte stämmer. Men det är ju lika viktigt att det faktiskt finns någon där med vanten när handen blivit kall och barnet inte förstår varför.
    Tror också att ett mer avslappnat förhållningssätt till vad barnet tar sig för gör det mer uppmärksamt när det verkligen gäller. Säger man ifrån att brasan är het och bilarna farliga är det nog lättare att lyssna om man annars får känna på det mesta och springa fritt, tex.
    Men glöm inte att Bertil rätt som det är kan känna sig liten igen och vilja ha hjälp med sådant han tidigare klarat. Då är det bara att hjälpa så växer de snabbt ikapp sig själva igen!

  30. Önskar ge mina barn detsamma. Med mitt tredje orkar jag ej tycker jag på samma sätt men det är min strävan.

  31. Vilket bra inlägg! Håller med dig fullt, Clara. Jag har i mån av ork försökt på samma sätt med min nu 8-åring och med min lilla nästan-2-åring, under ständig kritik från min mamma och äldre släktingar, som är på motsata linjen. Jag har sjäv uppfostrats auktoritärt. I bästa fall har det kännts irriterande och pinsamt, i värsta fall har man provocerats att göra ogenomtänkta dumsaker bara för att hävda sin självständighet. Det hade varit så mycket tryggare och gladare med förtroende från och för föräldrarna istället för att behöva böja sig för deras högre makt.

  32. Tror att man bygger upp ett förtroende till sina barn för att man tror på dem och deras förmåga och omdömen. Självklart ska man ju med små barn alltid ha ett öga av omsorg och vara beredd om det blir nära till någon fara. Men att bry sig om ifall skorna kom på fel fot eller så är inte alls viktigt. Det är precis som när man ska uppmuntra sina barn att t.ex prata och skriva. Jag har aldrig påpekat när mina barn sagt fel el skrivit fel utan bara blivit så glad åt deras glädje och vilja i det.

  33. Jag håller med dig om att man på olika sätt kan få kommentarer om att man skulle vara mer ”lat” eller ogenomtänkt i sitt föräldraskap för att man har mindre regler för sina barn. Det kan göra mig frustrerad. Det finns en tanke och ett aktivt val bakom de regler som vi har, men framför allt bakom de regler vi inte har. En ”friare” uppfostran behöver verkligen inte vara enklare eller slappare, det är bara andra val och annat fokus på vad som är viktigt, och när det är viktigt. Och att minska på regler eller att försöka säga ja så ofta man kan, behöver inte betyda att man tummar på att barnet ska visa respekt och hänsyn mot andra människor. Precis som barnet har rätt till respekt och hänsyn.

  34. Jag tycker precis lika. -Varför inte? är en jättebra fråga att ställa till sig själv när ens barn kommer med förslag. Om svaret på den frågan blir att det inte finns någon anledning att säga nej så säg ja!
    MEN. Jag har jobbat flera år i förskolan och ser alltför ofta att föräldrar behandlar situationer som om det fanns utrymme för olika idéer när det inte finns det!
    Exempel: Pappa hämtar Sara 3 år på förskolan.
    P – Jaha Sara ska vi kanske ta och gå hem nu?
    S – Nej jag vill inte.
    Situationen blir en lång utdragen ”battle” där både pappan och barnet blir irriterade och alltför ofta slutar den i att barnet skriker och pappan biter ihop käkarna.
    Sen finns det andra föräldrar som kliver in på förskolan, hälsar på barn och pedagoger, och säger vänligt men bestämt till sina barn: -Nu ska vi gå hem. Och så gör de det. Det känns mycket lugnare och behagligare för alla. Jag tror inte att det är något som helst problem för barn att känna in och acceptera en regel/ett nej/en instruktion om det inte missbrukas; om NEJ-situationerna reduceras till att bara dyka upp när det verkligen finns ett bra skäl.
    (Grejen med hela den här situationen är att det finns mycket goda skäl för att inte ge utrymme för olika idéer; det finns flera bra svar på -varför inte? Barnet behöver komma hem för att hinna ha en lugn stund hemma innan det är dags att sova, de andra barnen på förskolan behöver ha sin förskolemiljö i fred utan föräldrar och barn som bråkar, pedagogerna behöver få gå hem från arbetet och så vidare.)
    Det känns som att föräldrar är alltför rädda för att ge tydliga direktiv i de situationer där det finns goda skäl…

      1. Håller verkligen med! Är inte pedagog men tror att det är bra att inte ge barnen för mycket spelutrymme/valmöjligheter om de inte själva frågar efter det. Är mycket ödmjuk inför föräldrarollen och känner mig allt annat än ”fullärd” men ett av mina bästa råd efter egna lärdomar är att inför en ledig dag berätta tydligt på morgonen vad som ska hända, inte ha tusen olika alternativ som barnen ska välja på eftersom det bara förvirrar dem och de vet inte vad som ska hända… kanske lite off topic men kort sagt håller jag med om att det är viktigt att vara tydlig. Vad gäller exemplet med Bertils utevistelse låter det jättebra, tyvärr har jag själv fått låsa dörren ett par ggr för min lilla kille, har två barn som ibland vill olika saker plus att det praktiska så som matlagning ska hinnas med…

  35. För länge länge sedan (när jag själv fortfarande var ett barn) såg jag en tidningsrubrik som lydde:

    Vill vi ha kreativa eller lydiga barn?

    Trots att det var mer än 20 år sedan så har den meningen satt sig och är något jag försöker komma ihåg i mitt eget föräldraskap. Dessa två saker behöver ju inte nödvändigtvis vara motsatta, men är det ofta. Större frihet främjar definitivt kreativitet och upptäckarglädje, vilket är något som jag verkligen önskar mina barn med sig in i vuxenlivet.

    1. Ser ingen som helst motsats i detta – det är en nidbild serverad av en ofta rätt flummig förskollärar/lärarkår på 70-talet. Mina flickor sitter i skrivande stund och är otroligt kreativa i rummet intill – och samtidigt det går knappt en dag utan att jag säger att man ska göra som man blir tillsagd av t ex lärare, körledare, släktingar.

      Att lyda är ett otroligt ”farligt” ord idag – ändå är det detta som vi underkastar oss utan problem när vi själva som vuxna går in i nya sporter, hobbyer, dieter, träningsprogram, livsåskådningar, vi ”lyder de bud” vi vet ska leda till att vi når ett högre mål – och därmed en högre grad av frihet och lycka.
      Varför är det så svårt att tro att barnens lydnad inte ska leda dem till en större lycka/frihet?
      Blind lydnad är en annan sak – jag tror också på att man ska sträva efter att bygga in en moral i barnets eget samvete, så att det känns rätt att göra rätt på sikt, utan att någon säger till en. Men klassisk fostran är alldeles för underskattad idag, och istället skapar vi i mångt och mycket ett vilset barnasläkte som bara har sig själv som universum och gräns.
      Så ensamt och övergivet!

      Kram!

      1. Tänkte egentligen inte svara dig, men kunde till sist inte låte bli.

        Jag håller inte med dig alls, varken det du skrivit till mig eller det du skrivit ovan. Citatet i min kommentar är för övrigt från 90-talet och inte från 70-talet. Dock var ju faktiskt 70-talet det första decennium där man faktiskt började betrakta barn som människor och inte som möbler eller hundar.

        Om en auktoritär uppforstan passar dig och din familj är det väl toppen för er. Jag är övertygad om att många barn mår bra av det precis som många vuxna mår bra när barn alltid uppför sig och gör som de säger. Sedan kan man ha olika åsikt om vad kreativitet innebär också.

        Lycka till i ditt föräldraskap 🙂

        1. Jag är inte auktoritär men en auktoritet. Milsvid skillnad i mitt tycke. En skillnad som skapar trygghet hos mina barn och gör att de fungerar i de flesta sammanhang – där många föräldrar säger att ”det går inte att ha dem med”.
          Men jag brottas med massor och känner mig långt ifrån perfekt – som de flesta föräldrar gör.
          Och – den svenska skolan började faktiskt en vandring neråt i kvalitet redan på 70-talet (jag vet eftersom jag är förr på 60-talet). Jag har sett hela ”flumpaketet” och hur mycket av det inte fungerade. (Nu ligger svenska högskolestudenter långt efter var man låg för ett par decennier sedan. T ex. )Annat utvecklades förstås till det bättre, som synen på barn som du nämner.
          Jag vet inte om du besökt ett klassrum nyligen? Jag har det eftersom mitt ena barn börjat skolan. Blev rätt chockad faktiskt när jag inser hur lite ett ord som respekt värderas idag, både elever emellan och elever-lärare emellan. (även om det finns goda undantag ).

          Ha det gott du med!

          1. Jag tror att det är den upplevda bristen på tid som ställer till det. Det tar tid att fostra och det är klart att ofta behöver barn lyda också. Men vi vill att lydnaden mest ska bygga på förtroende och på att vi visar i handling. Att fostra tar tid och vi måste tänka och känna att vi har tid med barnen när vi är med dem. Och nej det var inte bättre förr med tiden. Vi har aldrig haft så mycket fritid semester korta arbetsveckor som i dag. Ingen som inte var med ska säga att det va bättre i det gamla bondesamhället. Gränser är väl för övrigt viktigt i allt umgänge. Annars blir man inte omtyckt. Att bli en social varelse som är möjlig att ha i möblerade rum är väl ett mål. Men många lärare gillar ju inte heller de blyga mesiga barnen. INgen som vill skriva ett inlägg om det. Är inte det också ett problem nu för tiden? Minns en massa tjat från min tid att man inte fick vara blyg och mesig och att det var fel på de föräldrarna till de barnen också. Där hade fostrats fel.

  36. Håller med dig Clara. Å jag ser så fram emot i sommar när vi skall flytta till hus på landet och min son kan få gå ut själv i trädgården och kunna få vara mer fri utan att ha sin mamma synligt hack i häl hela tiden. I Göteborg är det ju inte lika lätt att göra så…. Dock finns det ju andra saker som han gör istället. Men ändå…

    //Linnéa
    http://www.thewildrose.se -Bröllopsblommor, tygbuketter mm.

  37. Jag tänker precis samma – det är detta som är en stor utmaning och som gör barn till egna och självständiga individer. Det ger dem en känsla av att duga och att våga göra både rätt och fel. Väldigt fint och bra inlägg 🙂

    Ha en fortsatt fin dag <3 Jennie

  38. Håller med! Precis som min guru Maria Montessori sa om hur vuxna ska hjälpa barnen: ”Hjälp mig att hjälpa mig själv”.

  39. Suck…att mammor alltid måste ha åsikter om hur andra fostrar och tar hand om sina barn…

    1. Tycker du inte att det kan vara lärorikt att läsa ett sånt här inlägg och kommentarerna och funderingar som det väcker? Varför ser du bara pekpinnar – där inga pekpinnar finns?

      Själv tycker jag att vi bryr oss alldeles för lite om varandra i samhället.

  40. Helt rätt Clara, tycker jag! Själva ”tänket” kan man applicera till den situation man är i och barnets förmåga. Det går att låta en tvååring hjälpa till att plocka ur diskmaskinen eller klä sig själv även om man har en bäbis också, man får anpassa uppfostran efter det som passar i tillvaron. Det handlar mer om tilltro och tålamod, inte om att klä på sig och gå ut själv som i Claras exempel. Eller så gör man det enkelt för sig och hjälper till med allt men då får man stå sitt kast när man sen har en 11-åring som inte tror sig klara av något…

  41. Intressant och klokt inlägg. En ytterligare nyansering är att det finns många barn med speciella behov som hade varit mycket betjänta av en mer auktoritär uppfostran. Där gränserna är tydliga. Vill bara ha sagt att varje barn borde bemötas på det sätt som passar just det barnet. Många barn behöver många gånger på sig att förstå att man blir kall om man inte har vantar. Vissa kan inte ens göra den kopplingen eftersom kunskap om orsak och verkan inte är så utvecklat. Detta är ingen kritik mot inlägget utan endast en nyansering och i ett inlägg kan man ju inte få med alla nyanser och då kan ju kommentarsfältet kanske hjälpa till med det!?

  42. Att låta min son få gå ut själv här hemma är omöjligt av en anledningen att vi bor i stan. Men hemma hos både mormor,morfar och farmor och farfar brukar han få vandra runt lite för sig själv utomhus. Visserligen är han dubbelt så gammal, 4 år men han går runt och ser ut att trivas. Jag anser att man inte alltid ska dirigera sitt barn utan låta den får prova sig fram själva. Det gäller samma sak med aktivering. Om vi är hemma och han är rastlös så brukar vi inte bestämma något att göra utan låter han få gå runt och i många fall slutar det med att han hittat på en lek eller hittat en gammal bil som han inte lekt med på länge. Ibland måste barn få ha lite tråkigt, jag tycker inte man hela tiden ska förse de med aktiviteter eller dirigerar för vad, hur eller när man ska leka.

  43. ja förutom att jag inte tror på att förklara varenda pyttedetalj för småbarn som en del verkar ha som mission att göra.
    men absolut klart grabben ska ta på sig själv och gå ut och sen att man håller koll. Tror det är viktigt att växa och få uppgifter som man inte riktigt klarar av men ändå.

  44. Åh vilket bra inlägg! Tänkvärt och intressant. Jag håller verkligen med, många barn mår bra av att få ta ansvar, de växer och lär sig.

  45. Mmm! Älskar pekpinnar om barnuppfostran! Jag säger: alla barn och föräldrar är olika, döm inte innan du gått i deras skor ett år eller så!

  46. Det är sänert jättebra för dig och din familj. Det låter bara lite för mycket som att du gör det rätta medans andra färäldrar är lata. Jag tycker att det finns visst fel och rätt, jag relativisera inte allt men det finns olika sätt att komma dit. Ska vi sluta stämpla andra någon gång? Barnen och föräldrar är olika och det finns väl ingen färdig lösning till hur man ska göra som förälder.

  47. Jag tänkte på det här du skriver om att ständigt korrigera sina barn. Förutom att det blir jobbigt för föräldrarna OCH barnen, leder det även till fler konflikter i hemmet. Forskning har visat att den optimala balansen i en relation till barn är 1 – 5. För varje tillrättavisning/negativ kommentar kom med 5 positiva. (Funkar för den delen i alla relationer.) För den som vill läsa mer om föräldraskap och forskningsbaserade resultat är boken Fem gånger mer kärlek av Martin Forster jättebra och lättläst, utan pekpinnar men med många vettiga tips 🙂

  48. Såklart det finns en massa situationer där det är bra med ett tydligt nej, men jag tror ändå att de flesta vet ganska väl vad Clara menar. De där situationerna när det skulle gå snabbast att säga nej, men så säger man ja och märker att man höll på att missa en fantastisk chans att låta barnet lära sig nåt, växa och vara hur stolt och nöjd som helst.
    Och det där sista är ju en underbar sak när man har en tvååring. När man väl har övervunnit latheten och låter barnet fixa det själv slipper man en massa gnäll, tjat och skrik och allt flyter på riktigt bra en liten stund i alla fall. Då visar det sig att det var den jobbiga vägen som var den enkla.

  49. Pingback: Kajsakanel
  50. Roligt att ta del av Claras tankar. Kloka sådana och som uppenbarligen fungerar bra för dem just nu. För andra som bor i andra miljöer, eller har många små barn, eller vars barn helt enkelt har andra behov kanske det inte alls skulle fungera. Låt oss bara ta det för vad det är och inte som pekpinnar. Vi är alla olika på många sätt men också lika.

  51. Stör mig på alla som skriver ”för oss som bor i stan kan vi inte låta våra barn springa ut ensamma” eller liknande.

    Det säger en del om ert tänkande och agerande! Om ni inte kan tänka steget längre och sätta er in i det Clara vill förmedla, hur ska det då gå att tänka ett steg längre och kunna hjälpa era barn utan att ta ifrån viljan och tron på att dem kan fixa det utan ert ”mamma vet bäst om dig!).

    Självklart ska Du inte låta ditt barn springa ut om det är E6 som ligger utanför entrén, men det finns många andra sätt Du som förälder kan låta ditt barn bestämma, utan att det finns risk att barnet kan skada sig!
    Låt bara barnet få chans att göra det, så kan det vara allt från tandkräm på tandborsten, eller få hjälpa till att bära fram grejer på bordet.

    Du är klok Clara! 🙂

  52. Ja vi är ju alla olika och jag kanske inte skulle låta min två-åring klä sig själv för utelek direkt men att påstå att det är en auktoritär uppfistringsstil är nog att ha missförstått begreppet? Man skulle också kunna vända på det och säga att en förälder är lat och gör det enkelt för sig genom att INTE hjälpa sitt lilla barn att få på en lämplig klädsel? Men vad tjänar det till att kritisera andra föräldrar? Alltså egentligen.? Jag har ganska svårt för när du skriver den här typen av inlägg som mest går ut på att säga att du vet bäst.

    1. +1!

      Håller med. Fantastiskt rätt uppfostringsstil om man bor på landet uppe i Norrland och har all tid och plats i världen att se sin unge göra trial & error liksom, men lycka till att köra samma inne i Stockholms innerstad med heltidsjobb, t ex. Plus, för mig är kärlek att inte låta en tvååring glida ut i kylan utan vantar, även om det gör tvååringen något mindre självständig (?) för stunden. För mig, hem är en frizon där barn ska slippa utstuderade uppfostringsmetoder som mest går ut på att slipa dem till normkorrekta medborgare som aldrig väcker obekväm. Barn ska skämmas bort när det är rätt – och få sig lite stränghet när det är rätt. De är inte dummare än att de lär sig skillnader.

      1. Hej,
        blir nyfiken på vad du menar med ”utstuderade uppfostringsmetoder som mest går ut på att slipa dem till normkorrekta medborgare som aldrig väcker obekväm”..?
        För mig och jag tror för de allra flesta är det rätt skönt om barn såväl som vuxna följer de normer som finns generellt, så att fler än de icke normkorrekta får utrymme, syre och plats i rummet.
        Det känns som om det är lite trendigt att säga att man inte ska uppfostra barn till att följa normer, men få vill ta tag/orkar med de barn som bryter mot allt och alla normer. Lärare till exempel. Så ropar vi på mer ordning, föräldraansvar osv men tänker inte på att grunden kanske lades, eller inte lades, hemma.
        Som jag skrev ovan är det för mig ingen motsats i att t ex vara kreativ och att följa regler.
        Vore spännande att höra dig utveckla det.

      2. Väldigt märklig kommentar tycker jag. Man måste väl kunna se skillnad på olika situationer, och inte bokstavstolka allt man läser? Att låta sitt barn klä på sig själv är ETT sätt att göra dem mer självständiga, att låta dem gå ut själva ett annat sätt. Att låta barnet försöka äta själv kan vara ytterligare ett sätt, eller att låta barnet göra något annat som det inte riktigt behärskar än. Tänker att Clara inte behöver skriva en disclaimer i slutet av varje inlägg som talar om för andra tänkande människor att varje handling måste anpassas till situationen, att man inte ska göra något som utsätter barnet för livsfara etc. Det är väl självklart att man inte släpper ut en två-åring mitt på Götgatan i Stockholm liksom (!!)

    2. Bra skrivet! Skulle aldrig i livet släppa ut min två-åring ensam och klädd själv när det är så kallt. Aldrig. Och skulle inte heller låta min nio-åring gå själv till skolan om hon behövde korsa en trafikerad gata (som någon skrev om högre upp). Att klä sina barn varmt och följa dem över trafikerade vägar tycker jag är ett bättre sätt att uppfostra.

      Funderar på hur Clara tänker göra i framtiden? Låta Bertil testa att bli full för att ”lära sig”, låta honom röka ett paket cigg för att ”lära sig” osv?

      Själv väljer jag att föregå med gott exempel, klär mina barn varmt, håller i handen över gatan och förbjuder alkohol och annat som jag anser kan skada mitt barn. Men återigen: alla gör som de vill och man uppfostrar sina egna barn på det sätt man tycker är rätt.

  53. Jag är utan barn men älskar att läsa liknande inlägg och reflektera inför att jag någon gång kommer bli förälder. Som några skrivit i tidigare kommentarer så tror jag det är väldigt viktigt att man ser till situationen först. Klart man ska ge tydliga direktiv när man ska hem från förskolan, och klart man inte släpper ut sin tvååring själv om man bor i innestan med bilar och gator utanför, man ser till situationen. Vad Clara menar är väl att man kan tänka till de gånger situationen ger möjlighet till att ge barnen lite frihet under ansvar.
    Men håller så med om förskolepedagogerna som tidigare skrev att vissa föräldrar ger för mycket frihet och då utan ansvar… Jobbar som flygvärdinna och ”all elektronisk utrustning ska vara avstängd under start och landning” gör vissa föräldrar supernervösa när barnen MÅSTE stänga av spelet i ipaden, det handlar om ett par minuter och hur kan man inte kunna säga till en så enkel sak till ett barn utan att det blir tjafs? De ska bestämma vad dom ska äta, även fast klockan är 07 och barnet vill ha chips så ”är det okej” frihet….

    Jag skulle önska precis som fler skrivit tidigare att trots frihet så ska det vara till en viss gräns och självklart förhålla sig till en lagom nivå. Att visa respekt och vänlighet för andra människor är absolut inte för mycket begärt!
    När ditt barn sprungit fram och tillbaka i mittgången under nästan hela flygresan medan vi försöker servera och du sitter irreterad som förälder då du tycker det tar ”så himla lång tid för oss att komma till din rad” borde du kanske tänka på att det är tiden det tar att släppa förbi ditt barn till toaletten/till mormor på rad 1 som tar tid.

    Jag vill inte låta bitter men bara för att jag är ung så måste man kunna få säga till på sin arbetsplats när saker och ting går för långt utan att folk tar illa upp.

    Älskar att jag får träffa så många olika människor från hela världen och älskar att jag lär mig så mycket av alla er som reser. Och kämpa på alla fina föräldrar där ute, hoppas ni fortsätter ge inspiration till föräldrar som verkar ha uppfostringsproblem (tänker på spökvandringen som skrevs om tidigare).

    Tack:)

  54. Du är så fantastisk tycker jag. Jag hoppas att jag får leva som du och tänka som du den dagen jag får barn. ♡

  55. Jag är kanske lite överbeskyddande och min dotter är också lite försiktig av sig. Vi bor i stan och nu när hon är sju år så har hon och en kompis börjat gå själva till en lekplats en bit bort. Tyvärr så blev en annan sjuåring rånad på sin telefon där nyligen (av en 13-åring!) så nu vet jag inte om jag vågar släppa iväg henne själv. Det är svårt det där med frihet…

  56. Nej det är INTE lätt att vara sträng :-). Har en treåring med särskilt stark vilja (tycker även dagispersonal etc. och inte bara jag). Han vill göra allt själv och bestämma allting, så jag har fått jobba hårt på min naturliga auktoritet. Jag måste vara sträng ibland, annars hade jag överlåtit beslut åt honom som en treåring inte ska behöva ta.

    Klart att man vill ha en självständig unge, men barn är så himla olika. Behöver helt olika saker.

  57. Mycket tänkvärt. Det finns nog många tillfällen man kan tänka till lite extra kring om det är bättre att säga ja än nej.
    Jag läste för övrig något tänkvärt i en bok angående detta att säga ja mer än nej, exempel: barnet springer ut i vägen för att hoppa och skutta. Istället för att säga ”nej du får inte vara på vägen” kan man säga ”Ja vill att du hoppar här bredvid mig istället”…

    1. Fast nej? Det är väl bättre att lära barnet att man inte får vara på vägen… det är ju livsfarligt. Frihet under ansvar är förresten en sjukt dålig rubrik på ett inlägg som handlar om en tvååring, en tvååring ska inte behöva ta ansvar över sig själv?! Mamman och pappan har ansvaret över ett så litet barn.

      1. Jag håller helt med dig Linnea, självklart måste vi lära våra barn vad som är farligt på riktigt och kunna säga nej när det handlar om att vara på vägen!! Med sådana saker är det inget snack tycker jag, man måste vara tydlig och verkligen kunna säga nej- när det behövs!
        Ang rubriken tänker jag att Clara menar frihet under hennes ansvar, tror du inte det?

  58. Intressanta kommentarer! Tänker på där någon skriver extra om att föräldrar har med sig sin mobil/IPhone överallt och att det tyvärr pysslas mer med den än om barnet som också är med. Det är verkligen sant. Irriterande o ledsamt. Mobiluppror kanske vore ngt som det skrevs om här ovan någonstans. Det är ett slags missbruk och det är många verkligen som är beroende av både mobil och dator. Bland både barn och vuxna. Inte konstigt om både barn och vuxna blir jobbiga och tappar bort varandra i relationen. När jag tänker på det blir jag faktiskt lite skakig.

  59. De här inläggen tycker jag så mycket om. Jag blir så inspirerad, vi verkar tycka ganska lika i många frågor gällande barnuppfostran. Själv får jag mitt första barn först nu i november men många av framtida frågor har redan hunnit snurra i huvudet på mej.
    Ha en trevlig fortsättning på hösten!

  60. ” Jag har aldrig lärt mig något nytt av dom som tycker precis som jag” sa en lärare till mig för många år sedan. Ha det i tanken. Vuxna och barn är olika individer men ingen utvecklas om man alltid gör på samma sätt utan att tänka efter. Ett sådant här blogginlägg får åtminstone mig att fundera på om det jag gör är rätt eller fel eller bara oreflekterat. När det gäller barn finns väl knappast någon absolut sanning förutom att vi ska ge dom massor av kärlek. Låt inte det här bli en kamp om rätt och fel utan se det som en möjlighet till eftertanke.

  61. Usch, får lite ont i magen när jag läser alla kommentarer om ouppfostrade barn. Jag har en son som nog oftast uppfattas som jobbig och ouppfostrad. Han är fyra år, men är stor för sin ålder och uppfattas ofta som fem år skulle jag tro. När folk ser oss ute skulle jag tro att jag ses som där typiskt ängsliga curlingmorsan som inte kan sätta gränser. Min son har autism och ADHD, men det märks inte vid första anblicken han är väldigt högfungerade. Däremot märks och hörs han, skulle gott och väl kunna förstöra vilken spökvandring som helst. Nu skulle vi aldrig ta med honom på nåt sådant och efter två ilskna tillsägelser på biblioteket har vi slutat att gå dit också. Blickarna man får gör ont, tro inte att jag inte märker hur folk himlar med ögonen, suckar och kommenterar. Jag önskar inget annat än att mitt barn var normalt och lyssnade på tillsägelser. Han har begränsningar och det skulle vara som att skälla på en blind för att de inte kan se. Vi jobbar oerhört hårt med följsamhetsträning men det kommer att ta tid för honom. Jag varken kan (börjar bara gråta) eller vill förklara för var och en som känner sig störd att min son har ett funktionshinder.

    Nu hävdar säkert ni att ni naturligtvis inte menar barn med funktionshinder, men de barn ni möter kan mycket väl ha det utan att ni ser det på dem. Vanligare än man tror. Vi har nyligen fått diagnosen så jag är väl lite överkänslig också….

    1. Vi är mitt uppe i insikten att våra äldsta barn har någon typ av autism och jag känner igen mig så himla mycket! Många tårar blir det och det är vansinnigt påfrestande med samhället otillåtna och oförstående syn på ens älskade barn. Att de gör så gott de kan efter sin förmåga verkar vara svårt för de flesta att acceptera och att ta med dem till biblioteket eller mataffären är ju nästan omöjligt, snart kan man väl knappt gå ut i offentliga sammanhang?! Det är för jäkligt att man ska behöva välja bort så mkt i livet för att man inte orkar med skammen…(alltså ”folks” blickar och känslan av att vara dålig förälder för att ens barn inte KAN ”skärpa sig” och agera lugnt och stillsamt i vissa sammanhang). Jobbigt är ordet 🙁

      1. Jag känner så med dig, jag har en god vän med likande problematik. man ska vara försiktig med att döma andras barn för man vet aldrig.

        Har ni hört historien om en man med två livliga söner som åkte tåg? En tant/kvinna ber mannen om att säga åt sina ungar att skärpa sig, pappan säger att han är glad att hans barn är så pigga för deras mor dog dagen innan…
        Tänkvärt tycker jag.

      2. Håller med Anette, föräldrar som du kämpar oftast hårdast av alla för att det ska funka drägligt i vardagen. Jag tror dock att få som man stöter på av alla dem som inte kan/vill visa hänsyn osv har diagnoser. Mina inlägg om dålig/ingen uppfostran gällde definitivt inte dem med diagnos, så stå på dig och kämpa på efter bästa förmåga. Jag förstår om man inte orkar berätta, men OM du orkar någongång, så kan det göra underverk på omgivningen. En mamma i min flickas klass berättade från start öppet för alla föräldrar om hennes barns ADHD och om kampen att få resurs i klassrummet (vilket hon inte har nu, galet nog). Detta vände stämningen direkt, från att ha mumlat om det jobbiga barnet så stod barn och vuxna på hennes sida på ett annat sätt. Och vi kan kämpa tillsammans.
        Däremot tror jag att dessa barn i ännu högre grad behöver närvarande vuxna, inte vuxna begravda i mobiler – så om flickan på Mac Donalds hade en diagnos, blev hon definitivt inte hjälpt av pappan.
        Kram på dig!

    2. Jag är i samma sits med en treåring med autism, han ser normal ut vilket innebär att hans udda beteende leder till att vi får sura blickar och kommentarer.

      De flesta här som klagar över ouppfostrade barn menar säkert ”normala” barn, men som Rosa säger är de dolda handikappen väldigt vanilga i dag. Så tänk efter innan du dömer ut en förälder, hen kan ha ett barn som inte är som andra.

      1. Vi är säkert många så får begränsa vår värld för att våra barn inte passar in. Jag skulle aldrig drömma om att ta med min son till en restaurang tex, jag förstår att folk betalar pengar och vill äta i lugn och ro. Men att resa är en av de saker som inte alltid kan undvikas, vi nöjesreser inte längre men vi måste flyga långt för att hälsa på familj. Trots noggranna förberedelser kan det bli rätt stökigt ibland. Jag kan tycka att man skulle kunna ha lite förståelse för att barn inte alltid är tysta på bibliotek. Vi går ju inte dit när det är sagostund och stör de andra barnen, men vi brukade gå dit en gång i veckan för att låna böcker. Som jag sa innan har vi slutat att gå dit. Det känns bara så himla orättvist, man gör allt för att inte störa andra och låta ens barns handikapp gå ut över andra. Försöker att undvika de flesta platser där folk vistats. När man måste göra saker försöker man göra allt för att barnet ska hålla sig lugnt och tyst. Då får man utstå lite ytterligare förnedring eftersom folk vill att man ska ta i med ”hårdhandskarna” och inte pjoska med barnet.

        I USA finns det kort med information om autism man kan dela ut till folk som stör sig på barn som min son. Jag tror nog inte jag skulle hinna med det om jag samtidigt ska ha full koll på min son!

        1. Jag jobbar som bibliotekarie och blir ledsen och arg när jag läser att ni inte känner er välkomna på biblioteket. Det ska inte finnas några tysta barnbibliotek! Barn måste få vara sig själva på bibblan, som ju är till för alla. Tycker du skriver så klokt och bra.

    3. Önskar jag kunde ge dig en stor kram. Föräldrar som har barn med diagnos är nästan alltid väldigt engagerade i sina barn. Det märks då dom faktiskt kommunicerar med sina telningar. I spökvandringsfallet kan det väl kanske vara så eller inte? Vem vet? Önskar bara att föräldrarna pratat med killen istället för umgåtts med sina mobiler. Tycker det är bra och starkt av dig att skriva om det här! Alltid bra att ha i bakhuvudet att livet inte är lika för alla. Tips: testa gymnastik. Ökad balans ska tydligen vara bra för att träna förmågan att sortera intryck. Ps vi går en ny spökvandring vid tillfälle. 🙂

      1. Håller med om det där med mobilerna. Kanske för att jag är helt teknikfrånvänd och inte ens äger en smartphone. I övrigt håller jag med Clara om frihet under ansvar, det vara bara det att jag läste kommentarerna lite med hjärtat i halsgropen och undrade om jag skulle känna igen nån av beskrivningarna på jobbiga barn och mjäkiga föräldrar.

        1. Vet du mina två ”normalstörda” barn beter sig som skit ibland och ibland är dom helt perfekta. Ibland är jag en usel förälder, ibland bra. INGEN kan göra mer än sitt bästa.

          1. Så mitt i prick!

            Det här med mobiler är så hemskt, att sitta med näsan i mobilen istället för att titta på barnens träning, eller inte se dem som på spökvandringen, är så sorgligt.

  62. Jag tror mest att det handlar om personligheter hos såväl barn som förälder. Mina barn och jag själv är uppfostrade väldigt likt det sätt du beskriver, men nu visar det sig allt mer att mina båda äldsta barn eventuellt har någon form av autism (exempelvis Asperger) och de mår inte helt bra av denna typ av uppfostran utan kräver mer strikta ramar för att ha något att förhålla sig till i en lite (för dem) rörig värld. Det blir ju såklart mycket svårt för mig som är en impulsiv och mer flexibel människa än de förmodligen någonsin kommer att vara. Just nu är det en hel del krockar här hemma och kluvet i var gränserna går och hur schemalagt livet kommer behöva vara i familjen för att alla ska må bra och fungera. Visst är det sällan ”enklare” att ha fria regler, precis som du beskriver med stirrande i fönstret stup i kvarten (vi bor också på landet med ytterst lite ”faror” utanför husknuten och jag kämpar in i det sista med så mkt frihet som möjligt). Kämpa på, du gör ett jättebra jobb på så många plan med såväl inspiration som uppfostran tycker jag. Både jag och barnen uppskattade verkligen dina små filmer i hemmet med tips och trix – jättekul! Alla tips som förgyller och förenklar vardagen och samtidigt är mer hållbart miljömässigt OCH ekonomiskt är otroligt tacksamt!! Till sist vill jag bara påpeka att jag också är inne på din linje att alla borde arbeta i Sverige i en mindre utsträckning så att alla har större chans till såväl arbete som tid tillsammans samt shoppar mindre. Jag vet inte heller om det är praktiskt fungerande, men håller med om attrahera system är helt galet och att det vore värt att testa ditt förslag. Kram!

  63. En annan sak – jag gillar att du vågar tycka saker! Jag får ofta känslan av att du är lite präktig och moraliserande, men samtidigt måste man ju ta ställning. Jag vågar inte alls tycka så mkt som du i ett offentligt rum och i text som andra människor tolkar sönder i tid och otid och sen behöva läsa kommentarer från folk som missuppfattat eller tagit personligt och sen måste försvara till ytterlighet. Det är gött att du uttrycker dina åsikter och vad som passar för dig och din familj och samtidigt tänker mindre positivt om andra åsikter.

  64. Intressant fråga du lyfter men provocerande exempel som jag får lite ont i magen av, stadsbo som jag är. Tänker på ett blogginlägg som jag läste i somras när ”trotsålden” kom in i vårt liv. Inlägget beskriver hur trotsåldern egentligen handlar om att barnet egentligen är mogen för ett större ansvar än vad föräldrarna inser. Efter att vi föräldrar ändrat förhållningssätt gick vår då 2,5-åring från 2-3 vansinnesutbrott/dag till inga. Så mycket mer harmonisk han blev när han själv fick lägga upp mat, välja blöja ur paketet, hjälpa till att diska… Ganska triviala grejer jämfört med att klä på sig och gå ut på gården själv, men principen är den samma! Frihet under ansvar är ett sätt för barnet att få känna kontroll över sitt liv! På lämplig och rimlig nivå, utifrån mognad såklart… Blogginlägget finns på http://petrakrantzlindgren.se/2012/03/05/fem-tips-till-dig-som-har-trotsiga-barn/

  65. Jag tror att det är bra om barn får testa att klä på sig själva men att låta barnen styra och ställa i vardagen tror jag inte ett dugg på, dessa barn blir egoistiska individualister i skolan och samhället.

    1. Eller så lär de sig att vissa saker får man bestämma över själv och andra saker bestämmer föräldrarna. Beror såklart på hur man gör det och vad man menar med att ”styra och ställa”. Jag brukar tänka att om det inte får några allvarliga konsekvenser så kan två-åringen få bestämma. Att rata tröjan jag tagit fram och välja en annan känns helt okej, men att sitta utan bälte i bilen är inte ett alternativ oavsett hur höga protesterna blir…

  66. När du ändå tar upp ämnet.
    Jag håller med till fullo om det du skriver, det är för mig jätteviktigt att min son får utvecklas i sin takt, att jag inte tar över eller styr åt något speciellt håll. Jag vill hjälpa han att lära sig, inte nödvändigt lära honom.

    Men, samtidigt rimmar denna inkännande föräldrarollen så illa med skrikmetoder så som 5 minutersmetoden. Du har tidigare skrivit att du lärde din son att sova själv. 5 minutersmetoden går ut på att ignorera barnets grundläggande och instinktiva behov av omedelbar behovstillfredställelse. Ett spädbarn (<1 år och säkert ännu äldre) kommer således förstå att de inte kan få den tillfredsställelsen av sina anknytningspersoner. Barnet lär sig inte somna som vissa anhängare verkar tro. Det är bara en biverkning av att barnet slutar lita på att det får behovstillfredställelse genom att ropa på sina anknytningspersoner.

    Det är en hemsk egenskap enligt mig. Jag vill att min son ska lita på att om han behöver mig så kommer jag. Alltid. Oavsett om detta är flera gånger per natt. Att hämma det behovet hos ett barn genom att låta det skrika i 5 minuter innan det får tröst är för mig hemskt och så långt i från den inkännande föräldratypen som jag strävar efter att vara.

    Att många dessutom verkar tycka det är okej att börja med detta när spädbarnen är så små som tre månader förbluffar mig. Då ska barnen sluta vakna på nätterna, sova i 12 h i sträck och absolut inte äta på natten. Herregud, för vems skull skaffar man barn? Om man redan från tre månader går ut så hårt för att hämma barnets naturliga beteende och behov? Ett så litet barn kanske klarar sig utan mat på natten näringsmässigt. (nya rön är dock att barnet bör få mat på natten till 6 månaders ålder om det vill, ex region skåne följer nu mera denna rekommendation)

    Men att vakna och vilja ha bröstet på natten är så otroligt mycket mer än bara näring. Det är trygghet. Fast å andra sidan, kör man på 5 m.m och anser att barn ska sova hela natten och inte äta på natten så kanske trygghet inte är något som är viktigt.

    För man lär inte barnet trygghet med 5m.m. Man lär det att mamma och pappa lyssnar inte på mina signaler så det spelar ingen roll att jag försöker berätta att jag vill ha närhet. För de lyssnar ändå inte.

    1. Jag tror inte heller på fem minuters metoden. Många föräldrar har testat den och jag tror att den kan vara skadlig för barnet. En del ser ingen annan utväg när de aldrig får sova. Men tillslut så är ju den perioden över och de allra flesta föräldrar får sova igen.

  67. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför en lite sträng och något auktoritär förälder inte kan ge den slags frihet du ger ditt barn? Varför måste detta vara motsatser?

    Kan Clara eller någon annan försöka förklara?

    Jag bor på landet och låter min tvååriga son gå ut själv ibland. Han får hjälpa till med hushållssysslor (om han vill) och han får göra saker själv även om det blir lite fel eller tar längre tid, precis så som Clara beskriver. Han får en massa frihet och så mycket ansvar som han kan tänkas klara av att hantera. Jag är mycket mån om att överhuvudtaget ge honom en stark självkänsla. Men, samtidigt så ser jag det som en nödvändighet att tillrättavisa och ryta ifrån ibland. Vi har en hel del regler (principer är kanske bättre ordval) och är noga med att vara konsekvent. Han är bara två år och är inte mogen att själv bestämma. Jag är övertygad om att barn i den åldern tvärt om mår bra av att ha vissa regler och rutiner. Man kan vara sträng utan att för den skull begränsa barnens frihet eller att ständigt tillrättavisa och säga nej till allt.

    Jag tycker att exemplet med att låta Bertil gå ut själv inte var speciellt bra i sammanhanget. Beskriv hellre hur du gör om han vägrar att plocka undan sina leksaker, leker med maten, skriker om något i affären, beter sig illa mot en kompis osv.

    1. Håller med i stort! Särskilt det här med förhållningssätt vid elakheter tycker jag är viktigt. Har bekanta som låtit barn nr 1 ”styra själv” och när barn nr 2 kommer innebär det att ”idag vill jag trycka en kudde över lillasysters ansikte så det gör jag såklart, jag får ju alltid bestämma själv”. Det blir ett ganska hårt uppvaknande för både föräldrar och barn nr 1 när gränserna tillslut MÅSTE sättas. Har också exempel där det i den fria uppfostrans anda är helt okej att storasyskon slänger runt småsyskonen (”hon skrattar ju och tycker det är kul”) på ett ganska respektlöst sätt… Clara, jag tycker att du är en väldigt klok kvinna och om man följt dig ett tag ser man att du ibland väljer ämne och formuleringar för att skapa debatt. Vore intressant med uppföljning kring hur gränser bör sättas (för jag utgår från att du ändå sätter gränser i vissa sammanhang)…

  68. Har läst och läst, inte alla men flera inlägg och blir lite fundersam. Att barn skall ges frihet på det sett Clara skriver det tycker jag. Så har min uppfostran varit mot våra fyra barn, vilket precis som Clara skriver inte alltid är den enklaste vägen.
    Jag upplever dock i min lärar roll att det förekommer att barn är ”stökiga”, men att det skulle vara fler av dessa barn som har denna typ av uppfostran som uppför sig så, det är jag frågande till. De barn som har en strängare uppfostran det finns även bland dem. De barn testar ofta gränser mer är min upplevelse när de är utanför hemmet. Precis som någon skrev här innan att föräldrarna känner inte igen sitt barn när en lärare beskriver vad de har gjort/gör på skolan där de kanske hittar på bus eller något annat tokigt. Det är även bland de barnen som då är mycket väluppfostrade hemma och varför blir det då så när de sedan är i någon annan verksamhet?

  69. Ja det är väl ett jättebra sätt att slippa maktkamp. Jag bara undrar hur du gör i andra situationer där barnets handlande inte gör någon direkt skillnad för hur han mår? Som att borsta tänderna eller ta sprutor? För mig är svaret att ge barnet kunskap, men kanske inte är samma för dig. När jag var liten bodde vi i skogen och mina föräldrar var orolig för att jag skulle få för mig att sprina bort, så de tog med mig på hemmasnickrade hitta vilse-kurser. efter det ville jag slippa vara vilse till varje pris, haha 🙂 Nä men hur gör du? Hörde samma exempel bär du pratade på joller så det vore intressant att läsa vilka fler situationer du utövar din uppfostransfilosofi 🙂

  70. Mina slentrian-nej handlar oftast om mig själv. T.ex. om treåringen vill klä på sig alla sina kläder själv en morgon när vi har bråttom, eller om han vill plocka fram målarfärgerna en sen kväll när det är förskola dagen efter, eller om han vill läsa världens längsta bok när jag egentligen bara vill lägga mig ner och dö av trötthet.

    ”Gå upp en halvtimme tidigare”, ”Vad gör det att han somnar en halvtimme senare?” ”Jamen ta dig tid.” Kan en ju tänka (även jag). Men det funkar inte alltid så. Det är så otroligt situationsbundet. Jag hamnar ofta i de här situationerna. Vi bor ensamma, och jag bollar hämtning/lämning/högskola. Det är mitt liv och min verklighet att rätt ofta vara lite trött/lite stressad och att det ibland går ut över min treåring i mitt nejsägande. Det är liksom livet, därför är barnuppfostran situationsbunden. En måste göra det som känns bra i magen och fungerar bäst för sig själv och sina barn.

    Men självreflektionen är alltid så jävla viktig. Hur en än lever och vad en än gör. Hur påverkar jag mitt barn/Hur vill jag påverka mitt barn?

    Det är därför jag blev så glad över tankarna som detta inlägg väckte hos mig.

    Jag tycker det är jäkla fint att Clara reflekterar över barnuppfostran. Givetvis lägger hon in sina värderingar i det hela, och det är hennes rätt. Jag håller med i det mesta och även om det inte alltid passar min verklighet så väcker det en tanke ur mitt ursprungliga ”föräldraskaps-credo” om hur jag vill vara som förälder, något som är lätt att glömma bort ibland, mitt i vardag och liv.

    Ta inte Claras inlägg som en pekpinne bara för att ni inte passar in i vad ni tror er läsa in är ”Claras mall”. Ta det som något inspirerande för er specifika livssituation eller bara något som väcker en tanke.

  71. Pingback: hjartesmil
  72. Så förvånad jag blev när jag läste alla negativa kommentarer!
    Jag har själv två pojkar (3.5år o 8 månader) o vi bor i centrala London där det finns massor av bilar, trånga trottoarer, läskiga nerförsbackar för cykeln till parken, etc. Jag o min man jobbar varje dag för att våra barn inte ska behöva leva ”in the land of No” ; alltså just att inte säga nej utan varför inte. Och precis som Clara skriver så är det så himla mycket enklare att säga nej. Att säga ja kräver mod i sig själv o i sitt barn.
    Min äldre son har vuxit otroligt sedan vi aktivt började jobba mot ”the land of no”. Fantastiskt fint at se.
    Heja Klara! Tror att vissa läsare tog berättelsen något ”too literal”. Detta handlar ju inte om fria tyglar eller att låta barnen få bestämma. Det handlar ju om att våga låta de göra saker de nog faktiskt klarar av trots allt. There’s a first for everything!

  73. Hej! Klokaste inlägget angående föräldraskapet jag läst på länge! Känner du till ICDP vägledande samspel? Ett förhållningssätt som jag tror du skulle gilla!
    Ha det gott

  74. Jag är lite förvånad över att så många reagerat på det där med vantarna. Han var inte ute många minuter.
    Det tar tid att fostra barn och det är ett stort ansvar man tar på sig när man blir förälder.
    Jag har två underbara tonåringar väldigt olika. Jag kan ofta känna att det här med att fostra barn också är att fostra sig själv. Varför gör jag så här?
    Och hur blev det nu när jag lärde mitt barn det här?
    Det kan vara ganska svåra reflektioner i bland. Men det är ju reflekterandet som gör att man utvecklas.
    Det är oftast också helt underbart att ha barn, Man fattar inte att det går så fort bara och att de snart ska ut i världen och att man får se hur vingarna lyfter och om det man lärt bär.