Många föräldrar som är lite stränga av sig verkar tycka att endast den som är sträng och lite auktoritär verkligen bry sig om sina barn. Att den som inte har strikta regler som ska efterlevas till varje pris är en lat förälder. Men jag skulle vilja påstå att det är tvärtom. Att vara auktoritär är ett latmansjobb. Det kräver mycket liten prestation att sätta sig över ett barn. Nä, det riktiga jobbet ligger i att ständigt försöka ge sina barn frihet under ansvar. Målet med min uppfostran är att göra min son så självständig som möjligt. Att han ska få så mycket frihet som han klarar av för sin ålder. Men inte för mycket så att det blir en börda. Och absolut inte för lite.

Exempel: Jag står och lagar mat och lyssnar på Ekot. Min tvååring drar mig i byxbenet.

– Jag vill gå ut mamma!

– Ja men gå ut då. Men du måste klä på dig.

Och han klär på sig själv, utan att jag lägger mig i. Och det blir lite tokigt och stövlarna hamnar på fel fot och kläderna är lite för kalla egentligen och han glömmer en vante. Sedan öppnar han dörren och går ut på gården själv. Han är två år och kung i världen – får klä på sig och gå ut helt själv utan att mamma håller koll. Tror han alltså. För att jag låter honom gå ut själv innebär ju att jag blir tvungen att glutta i fönstret var tjugonde sekund för att se vad han har för sig. Det är skitjobbigt och tidskrävande. En tvååring är oberäknelig och även om han vet att han inte får gå ut på vägen glöms det bort. Ganska snart kommer han in igen. Nöjd med att fått vara ute. Säger kanske att han fryser. Och då värmer jag fingrarna och kinderna och undrar vad han kunnat gjort annorlunda för att vara mindre kall? Mer kläder kanske? Två handskar istället för en?

För mig som förälder vore det förstås bra mycket enklare att låsa ytterdörren och säga att han inte får gå ut själv. Det händer att jag gör det förstås. Ibland för att jag inte orkar – ibland för att jag inte hinner ge honom den friheten. Men oftast försöker jag, istället för att säga nej säga – varför inte? 

Att vara sträng, hålla någon kort, och begränsa deras frihet kräver visserligen en massa jobb med att ständigt korrigera och domdera. Men du behöver inte tänka. Att sträva efter att ge någon frihet kräver mycket mer jobb eftersom du hela tiden måste tänka, bedöma situationer och försöka hitta lösningar. Det är riktigt jobbigt. Men för mig är det enda sättet att vara förälder på. Det är vad jag fått med mig hemifrån och vad jag vill ge vidare!