Vad ska trevliga barn vara bra för?

Jag tycker att alldeles för mycket av barnuppfostran går ut på att skapa så trevliga, lättsamma barn som möjligt. Vad ska det vara bra för? Barn är man bara i arton år av sitt liv – det viktigaste med barnuppfostran måste väl vara att skapa så trevliga vuxna som möjligt? Vuxen ska man kanske vara i sjuttio år. Och under de sjuttio åren ska man uppfostra och påverka, direkt eller indirekt, en himla massa andra barn som är blivande vuxna.

Målet med ens barnuppfostran måste ligga långt fram i tiden. Man kan inte tänka ”Men vad ska faster Greta/grannarna/fröken i skolan tro om mitt barn” när det gör si eller så. Istället måste man tänka ”Vad kommer dessa egenskaper hos barnet ge för slags vuxen?” och plötsligt kanske man kan se att det där man tycker är besvärligt hos ett barn – exempelvis ett visst auktoritetstrots mot föräldrar och andra i maktpositioner – kanske är bra. Visserligen lite besvärligt under barndomen, men alldeles nödvändigt under vuxenlivet. Vill man att ens vuxna barn ska ha sådan respekt för auktoriteter att de inte vågar ifrågasätta en chef eller överordnad? Vill man att ens vuxna barn inte ska förmå ifrågasätta orättvisor därför att de lärt sig att lyda blint och inte ställa så mycket besvärliga frågor?

Nä. Fram för lite besvärligare barn, om det kan ge oss vettigare vuxna. Barn är rätt fantastiska. Det är bristen på vettiga vuxna som är problemet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

103 kommentarer på “Vad ska trevliga barn vara bra för?”

    1. Jag vill tipsa om Tigermammans stridsrop som är skriven av Amy Chua. Där tas just barnuppfostran upp. Och visst får barnet vara sig självt men den östasiatiska modern är stark och ståndfastig och lär barnet att själv bli starkt. För visst är det så att barn härmar sina föräldrar litetgrann(därmed sagt barnen vill väl gärna bli som de vuxna, de leka mamma, pappa barn eller i dagens samhälle mamma mamma/ pappa pappa, barn) Låt barnen få vara barn ett tag till absolut.

    1. Jag får inte riktigt ihop det här inlägget med inlägget om pojkarna. Uppfostras pojkar att vara artiga och lättsamma? Får de inte ofta budskapet att lära sig att ta för sig, att ifrågasätta autoriteter, att leda istället för att lyda? Är det inte vad de typiskt manliga förebilderna i nån form gör/har gjort, om de nu upptäcker kontinenter, går nya vägar inom forskningen, ställer sig emot förtryckare?

      1. Jag tolkar det som så att -alla barn, oavsett kön, mår bra av att kunna ifrågasätta i alla situationer. Skulle pojkar specifikt uppfostras annorlunda än flickor med att de snällt ska acceptera och aldrig ifrågasätta så kommer de i längden inte ifrågasätta hur samhället ser ut idag och indirekt även i framtiden om de skulle stöpas efter samma auktoritetsrespekt som tidigare generationer levt i och som därmed skapat samhället som det ser ut. Det leder ju inte till förändring eller förbättring.
        Alla barn, oavsett kön borde ha rätten att få växa upp i en miljö där man kan få vara lite ”bråkig”, jag tror att det är en god lärdom för att både kunna acceptera saker som faktiskt innehåller en god motivering, men även att få tala om att barnet inte alls tycker på ett visst sätt. Skulle jag någonsin, mot all förmodan få barn så vill jag inte gärna ha barn som säger tack och amen och inte ifrågasätter. Jag tror att det ger mer att ha barn som får utvecklas till självständiga individer som kan ha ett kritiskt tänkande och inte bara köpa vad alla andra säger.
        Och jag tycker att det stämmer mycket väl ihop med tidigare inlägg, jag ser det definitivt inte som typiskt manligt utan mer som ett tecken på en individ som är trygg och stark i sig själv. Men jag är å andra sidan uppfostrad av både en mormor och en mamma som är otroligt starka kvinnor, med egna åsikter och som aldrig skulle låta andra sätta sig över dem. Trots det är de båda flexibla och lyssnar på andra, men säger ifrån om något inte riktigt stämmer. Att ge ett barn förmåga och redskap till att kunna tänka själv är nog något av det bästa man kan ge ett barn.

  1. UNDERBARA CLARA!

    Läser din blogg sporadiskt, håller inte med om allt, kommenterar aldrig.

    Men nu alltså. You’re on fire! Håller med Kickan – de senaste dagarna bara pumpar du ut genialiska inlägg! Heja Heja!!!

  2. Jag tänker ofta att många missuppfattar detta med att vara ”väluppfostrad” med att vara ”dresserad”. Väluppfostrad är väl just att vara väl (som i bra) uppfostrad och det är ju precis det barn blir av ditt tänkande 😉 för det är nog det enda jag kan hålla med Dr. Phil om; we do not raise children, we raise adults.

  3. Starka, självständiga barn som kan diskutera, argumentera för sin sak och ifrågasätta Är en prövning för sina föräldrar. Men sådana barn kan man förhoppningsvis tryggt släppa ut i livet när de blir vuxna och veta att de kommer klara sig.

    Jag var själv ett snällt och lydigt barn och alla ovanstående egenskaper har jag fått lära mig på egen hand som vuxen. Och det har inte varit gratis. Jag är övertygad om att det gör mindre ont att få lära sig detta i hemmets trygga vrå under uppväxten. Jag försöker tänka på det varje gång min 4-åring är på väg att reta mig till vansinne 🙂 Så klokt och bra skrivet Clara!

  4. Ja, Clara håller både med och inte. Barn idag är vana att ifrågasätta och bestämma ibland för mycket, kan jag tycka. Vana att få sin vilja igenom och blir besvikna vid små motgångar. Jag vill lära barnen att ifrågasätta men inte allt. Vissa saker ”bara måste man”, är inte förhandlingsbara. Jag tror att många vuxna låter barn få sin vilja igenom när de vuxna är trötta, har dåligt samvete och att det kan bli för mycket för att barn att hantera. Jag tänker på barn som ska bestämma middagar, resor etc. Barn mår bra att få göra sin röst hörd men även av att lära sig lyssna på andra. Det är ju trots allt inte bra att bara vara ifrågasättande som vuxen man måste kunna samarbeta också. Så tycker jag…

    1. Jag håller med dig. Sverige är uppbyggt av ett kösystem och ibland måste man kunna ”falla in i ledet”. Ifrågasätta är toppen, men det är ju trots allt vuxna som är myndiga, inte barnen. Det kan vara nyttigt att lära sig att världen snurrar runt solen, inte barnet.

    2. Bra skrivet! Jag tror i grunden att jag har samma uppfattning när det gäller barn som Clara. Dock definierar jag artig som att använda ett vårdat språk, respektera andra och kunna veta hur man ska uppföra sig i olika situationer osv. Dessa egenskaper är viktiga både för vuxna som för barn. Vissa saker ska ifrågasättas och ibland behöver man göra saker som måste göras.

    3. Clara – allvarligt, vilka barn går det bra för i framtiden? De otrevliga, trotsande, egoistiska, som inte går att ha i möblerade rum, som tidigt straffar ut sig för att ingen orkar ha med dem att göra? Eller de som lärt sig att livet handlar om fler saker än jag, jag, jag?
      Det är en nidbild att trevlighet skulle generera auktoritetsrädda, tysta möss, som inte kommer att ta för sig i livet. Trevlig är för mig detsamma som snäll eller god. Vem vill inte ha goda människor omkring sig? Och sånt måste tränas i från barnsben.

      Så som du skriver brukar man låta tills man vikarierat som lärare/ledare etc eller själv fått barn som hamnat i en stökig klass. Besöker man ett klassrum idag hamnar man i chock för att respekten för ledare/lärare osv, är så låg. Som skolan ser ut idag med ca 30 elever i varje klass, kan man tyvärr inte låta Kalle, Pelle, Stina argumentera med läraren i två timmar om minsta auktoritetsgivna regel. Det kanske funkar på landet, i en liten liten skola med få elever, eller hemma med mamma eller pappa. Men i större sammanhang (läs normala skolor av idag) är det förödande. Framförallt för alla som sitter – trevligt/snällt – och väntar på allt tjafs från barn som inte fått lära sig att respekt gynnar alla.

      Och på tal om vuxenlivet: Mina vänner som är lärare, diakoner, socialarbetare (jag är utbildad fritidspedagog) vittnar samstämmigt om att barn och ungdomar idag tål minimalt med motstånd. De blir kränkta, bryter ihop, gör anmälningar, skolkar, byter grupper, slutar äta, slutar på sommarjobbet – om de upplever att något eller någon gå emot dem, någon gör slut, kritiserar, tar i och säger ifrån, kräver att man passar tider, inte erbjuder en lön som en fullvuxen osv osv. För att anknyta till ditt inlägg om pojk- och flickleksamer så tycker jag det om något är handikappande för de unga generationerna. Att inte kunna anpassa sig, vara smidig, låta saker ta tid, se till gruppens bästa , inte bara mitt eget, är livsviktiga egenskaper för alla som ska försöka sköta ett jobb, klara av en familjerelation eller behålla vännerna.

      Visst är självständighet och ifrågasättande bra och viktiga egenskaper men det finns ingen motsättning mellan trevlighet och att göra sin röst hörd i viktiga sammanhang.I en demokrati har vi unika möjligheter att använda våra protester på ett smart sätt ändå, förslagsvis genom det fria ordet, som ju hos oss är alldeles självklart.

      Tack för ordet, intressant att du tog upp detta!

      1. Fast kanske är det fle att bunta ihop barn i miljöer med bara andra barn om de ska lära sig att bli vuxna. Många har ju inte positiva minnen av sin högstadietid etc. Att bara umgås med barn lär en ju inget annat än att vara barn. Att umgås med vuxna förebilder och ha vuxna att se upp till är viktigt. Att få uppleva vuxna värda att se upp till. Att vara en sådan vuxen är en börda men en nödvändig sådan.

      2. Som mamma till fem barn och förskollärare håller jag fullständigt med dig.

      3. Självklart är det så Eva – barn som inte går att ha i möblerade rum kan förstås inte tolereras. Dessa barn behöver hjälp, på ett eller annat sätt. Men tror du på allvar att jag pratar om att vi ska ha fler utåtagerande barn som klättrar på väggarna och är aggressiva? Jag pratar om all denna mängd ”fostran” som pågår och som handlar om att andra vuxna inte ska störa sig på ens barn och för att vi föräldrar ska slippa skämmas inför andra föräldrar. Så mycket tid och energi läggs på den sortens uppfostran – att man missar den fostran som jag menar verkligen är viktig. Och som har som bieffekt att barn blir medvetna tänkande, kritiska varelser, som handlar gott inte för att ögontjäna vuxna utan helt enkelt för att barnet förstår att det ÄR gott.

        1. Precis. Det är så jäkla viktigt det där. Inte minst all den där kärlek barn förväntas att visa mot alla bara för att föräldern ska slippa skämmas. Pussa nu morfar, tacka nu farbror Bosse för den fina presenten med en stor kram. Barn ska fostras till att säga nej när något inte känns bra, att lämna situationer som inte känns bra och stå upp för sig själva. Detta tror jag att man lär ut genom att vara en god förebild och visa att man sätter sin egen lycka, trygghet och säkerhet först så att barnet ser att det är ok att bry sig även om sig själv och inte bara om andra. Att man måste bry sig om sig själv för att klara att ge till andra. Och att man måste prova, att det är ok att misslyckas och i en trygg och icke dömande prova beteenden för att se om de accepteras. Våga växa, lära av misstag men också våga att gå sin egen väg även om andra anser att man väljer fel. Men som vuxen måste jag sätta gränser för mitt barn. Det är såklart nyttigt. Men gränserna gäller vad jag kan gå med på. Nej du får inte slå mig, jag accepterar inte att bli slagen, nej du får inte bestämma vilken stol mamma ska sitta i o.s.v. Då tror jag att barnet lär sig respektera andras nej eftersom hen också har fått lära sig att även hen får sätta gränser för hur hen går med på att bli behandlad.

        2. Jag tror egentligen att många håller med dig Clara, men det var lätt att missförstå ditt inlägg gissar jag på. Jag vill ha barn som klarar av att umgås i socialt umgänge och vara artiga och respektfulla på samma sätt som vi förväntar oss att vuxna är. Man kan givetvis uppmuntra både det och kritiskt tänkande hos samma barn. Om barnet lär sig att komma med bra argument så ska det lyssnas på, samtidigt vill åtminstone inte jag ha ett barn får vansinnes-utbrott så snart de inte får som de vill eller som inte behandlar sina lärare med respekt..

          1. Precis så! 🙂
            Jag kommer fostra mitt barn till en individ som vågar ta plats och som ser andra samtidigt!

      4. Kunde inte sagt det bättre själv. En fruktansvärd massa barn i dag är helt enkelt otroligt ouppfostrade och otrevliga därför att de tillåtits ifrågasätta sina föräldrar i tid och otid från dag ett. Herregud, så klart att en förälder måste visa respekt och lyssna till sitt barn. Men framför allt ska föräldern vara just förälder – inte en med barnet jämbördig person. Barnet ska lära sig att det är föräldern som bestämmer – det danar hänsynsfulla och artiga vuxna som, precis som du skriver, inte behöver ha några som helst problem med ifrågasättande av auktoriteter eller med att tänka själv eftersom sådana egenskaper inte framodlas i en barnkammaranarki.

        Så för att vända mig till Clara undrar jag hur du kan uppleva att det i dag finns ett tryck att uppfostra barnen till att bli så trevliga? Och att dagens föräldrar skulle ens fundera över hur fröken i skolan uppfattar deras barn (som du skriver) får mig nästan att skratta. Herregud, föräldrar skäller ju tvärtom ut lärare (och springer till rektor och kräver deras snara omplacering) som dristar sig till att ha ens den minsta synpunkt på hur deras lilla gullgris uppför sig. Så om man som förälder i dag funderar över barnuppfostran är det nog där man ska lägga krutet.

        Skavlan på SVT handlade förresten om just det här i går kväll: varför föräldrar abdikerat från sitt ansvar och ägnar sig åt en slags laissez-faire-uppfostran som skapar egoistiska monster. DEN debatten känns angelägen.

    4. Jag har nog aldrig läst så mycket klokskap från olika håll som bland dessa kommentarer! En sak som jag själv tycker är väldigt viktig (kanske mest för att mina föräldrar gjorde så) är att ta debatten. Barnen måste alltid kunna försvara sitt agerande. Att säga till läraren att den bara är dum i huvudet är inte försvarbart. Att säga till läraren att den är orättvis mot olika elever och kunna styrka det med ett exempel är försvarbart. Tror inte att de barn som inte lär sig att ifrågasätta sina egna argument och kunna be om ursäkt om man har fel har någon chans att ta sig någonstans i livet.

  5. Så bra skrivet!
    Väluppfostrade vuxen brukar ge väluppfostrad barn. Äpplet faller inte långt från trädet.

  6. Tack, Clara! Detta är precis vad jag behöver läsa. Treåringen här hemma är just nu mitt i en stor utvecklingsfas och hon ger oss gråa hår. Sjuåringen vet varken ut eller in, ska han vara liten eller stor och varför måste det tas så många beslut..? Jag tar dina ord med mig och lägger dem på ett åtkomligt ställe i hjärnan så att de syns när det känns som motigast.

  7. Jag tycker barn ska få ifrågasätta och kunna prata med och diskutera med sina föräldrar men jag tycker inte att detta nödvändigtvis är ouppfostrat. Mina föräldrar uppmuntrade sådant men samtidigt så var det också väldigt viktigt för dem att lära oss ta hänsyn till andra människors känslor deras åsikter. När något är helt fel så inte bara bra utan ens plikt att kämpa för det man tror på men det betyder inte att man ska ifrågasätta varenda liten grej utan det är bra att kunna släppa saker. Jag tror på en bra balans och att det är den balansen som skapar fungerande vuxna och inte kroniska rättshaverister.

    1. Den sista meningen – så bra formulerat! Visst ska man lära sig att ifrågasätta, jag är själv en i egenskap av yrke och personlighet mycket ifrågasättande person. Men man måste också lära sig när det INTE är läge att göra det. Som vuxen får man ibland tiga still och gilla läget, så är det bara. Och man får välja sina krig. Det kan också vara bra att lära sig från början. Eva skrev en lång och tänkvärd kommentar ovan, som jag tyckte att din kommentar var ett bra komplement till.

    2. Så rätt. När jag diskuterar med eleverna på vår skola om varför det är fel att förstöra en tapet och den diskussionen tar en halvtimme, trots att deras enda argument egentligen är ”men tänk om man tycker att den är ful”, då tycker jag nog inte att problemet är att barnen fostras till att vara lydiga och inte säga emot… Det är då bra mycket oftare som (i alla fall våra) ungdomar säger emot vad det än gäller.

  8. Applåder.
    Underbart.
    Klockrent.
    Genomtänkt.
    Klokt.
    Stående ovationer.

    Konsekvenstänk före snabba egofix.
    Konsekvenstänk på djupet före fasad och yta.
    Åh. Vad bra skrivet. Du är guld. ♥

  9. *torkar tåren i ögat och fortsätter applådera* Clara! Underbara, underbara Clara!

  10. Jag gillar verkligen ditt tänk. Du har definitivt många poänger där. Själv har jag nog aldrig riktigt tänkt i de banorna men ändå lyckats med konststycket att uppfostra fantastiska unga vuxna. Har tre, som blir 21, 19 och en som är 14. Jag är så grymt stolt över deras empatiska sätt, deras tro och styrka på sig själv, deras enorma engagemang i litet och smått och framför allt deras oerhört starka syskongemenskap. Någonstans har jag lyckats utan att lägga alldeles för många hjärnceller i veck. Sunt förnuft tror jag på.

  11. Människor är lättpåverkade, köper saker med hull och hår. För 10 år sedan kom stora rubriker om curlingföräldrar och hur förkastligt det var, och vilka svaga ungar som fostrades. Och det ville ju ingen. Så som en motreaktion växte en vedervärdig kultur av nanny-metoder och barndressyr fram. Autoritärt föräldraskap a’la 40-50talet kom tillbaka och betraktades som något bra! Ansvarsfulla föräldrar har barn som kan befinna sig i möblerade rum, vattenkammat hår och rena märkesjeans.

    Reclaim the right att ha och vara ett Pippi-Ronja-Emil-barn! Inse att det viktigaste du kan ge är kärlek och åter kärlek!

    1. Eftersom möblerna och inredningen i mitt barns klass faktiskt går i bitar av alla ”Pippi och Ronja-barn”, och eftersom jag och du är med och betalar de möblerna med vår skatt, vill jag hävda att barn ska kunna gå att ha i samma slags rum som vuxna.
      Välkommen en halvdag på vår skola eller många andra så tror jag den här utopiska texten får en annan klang.

        1. Nej, men ibland tänker jag att många tyvärr missar mellanläget. Tänker på min kompis, som hade besök av sin halvsyster med man och barn. Barnet började metodiskt mosa ner sin banan med gaffel i deras dyra, inte särskilt tåliga matbord av trä. ”Vi tror på att barn ska få göra som de vill och lära sig av det, utan en massa gränser och förbud”, konstaterade mamman glatt och tittade på ungen som gick loss på bordet. När min kompis till sist kom sig för att säga till blev mamman sur, och tyckte att hon väl kunde lagt en duk över hela bordet om det nu var så ömtåligt. Jag tänker att fortsätter mamman på den vägen, ja, då lär det här barnet bli en relativt odräglig unge (och vuxen).
          Pippi och Ronja kan man få vara ibland, men inte alltid. Och det är föräldrarnas ansvar att visa barnen när det passar, och när det inte gör det.

          1. Det har du helt rätt i, och självklart håller jag med om att barn ska vägledas i hur och vad och varför. Poängen är bara vilken metod eller mentalitet man väljer för att nå dit, autoritet, låt-gå eller dialog. Om man väljer dialog så lär man sitt barn retorik. Att kunna argumentera och föra en tes. Man lär barnet att inte köpa allt med hull och hår utan att det finns en vettig förklaring bak. Och framför allt så lär man sig själv att alltid tänka efter Varför man vill ha vissa gränser eller regler. Ha inte armbågarna på bordet sa alltid min pappa när jag var liten. Ibland om man glömde sig drog han helt sonika ned dem utan varning. Varför? Varför får man inte har ambågarna på bordet, eller olika vantar, eller inte hoppa i vattenpölen? Många gånger säger man nej av bara farten, för att ”så ska det vara” utan att reflektera mer över det. Barn har inte bra av att ständigt bli korrigerade!

  12. Ja precis så brukar jag känna! Jag burkas ofta trösta andra småbarnsföräldrar (typ mina syskon eftersom mina barn är större) när de tycker sina barn är ”besvärliga”, med att de egenskaper som föräldrarna tycker är jobbiga när barnen är små är de egenskaper de önskar att deras barn har när de blir vuxna.

  13. Kan till viss del hålla med dig, bara det inte blir så att en exempelvis tillåter auktoritetstrots till den grad att det blir respektlöshet. Jag tror på en ordentlig uppfostran, för herregud vad dagens barn har alldeles för lösa tyglar (och då är jag ändå bara 22 år) och absolut ingenting är barnen eller föräldrarnas fel.
    Nu har jag inte barn själv men kan tänka mig att gränsen för vad som inte ska accepteras och vad som ska uppmuntras kan vara hårsfin.

  14. Som den mycket frekventa tumblrare jag är ville jag bara reblogga det här inlägget till min egen blogg.

    Hur som helst, väldigt, väldigt bra skrivet. Jag håller helt med. Det är bara till fördel att våga sätta sig upp och bråka lite när man blir äldre och det tycker jag att barn borde få lära sig från början, verkligen. Så mycket viktigare än att faster tycker att hen är väluppfostrad.

  15. Om du skulle prova att arbeta som lärare i ungefär en sekund skulle du inse hur fel du har. Du har faktiskt inte rätt någonstans.

    1. Å vad intressant! Just dessa tankar har jag nämligen stött och blött med en lärare som jobbar på en sk ”problemskola” i ett problemområde. Och hon tyckte inte som dig kan jag säga =)

      1. EN lärare som jobbar på EN problemskola i ETT problemområde? Inte särskilt representativt kan tyckas.

        Om det finns något som dagens barn kan så är det att argumentera för sina egna åsikter, visa sin egen vilja och ifrågasätta. Det dagens barn inte kan är att arbeta i grupp, underordna sig majoritetens vilja eller att tåla att höra ordet nej.

        1. Men är inte du också bara en lärare som jobbar på en skola i ett område? Jag är dock lite nyfiken på hur du tänker. Men kanske diskuterar vi helt enkelt olika saker? Vad uppfattar du att jag vill säga med mitt inlägg? Vad tror du att jag vill uppmuntra till för typ av beteende hos barn, baserat på vad jag skrev här ovan? Jag är nyfiken på din tolkning

          1. Tror, som du skriver Clara, att ni pratar om olika saker. Jag arbetar också som lärare. Jag vill att barnen ska vara kritiska tänkare, självständiga och ifrågasättande. Och det ska inte stå i motsättning till att de samtidigt är ödmjuka, inkännande och att de kan lyssna på och acceptera andras åsikter. Det måste finnas respekt mellan barn och vuxna, för det är där vi kan mötas och lära oss av varandra. Där kan barn lära sig att bli trevliga vuxna och där kan vuxna lära sig om vad det innebär att vara barn idag. Ett problem i skolmiljön är att verksamheten ofta är väldigt slimmad vilket i många fall gör att personalen inte räcker till för att bygga de värdefulla relationer som leder till respekt och förståelse. Då skapas hierarkier där vuxna ska bestämma och barn ska lyda. Barn är kompetenta men personalen har få resurser att ta tillvara på deras kompetens. På grund av bristen på tid att bygga relationer mellan vuxna och barn i skolan tror jag att det skapas trots och problematiska beteenden hos barn och i grupper. Tiden finns inte att utforska de kritiska tankarna tillräckligt. Man behöver följsamhet för att verksamheten ska flyta utan större hinder. Och det är en stor brist!

  16. Alltså, jag förstår ju hur du menar, men det enda jag ser framför mig är den jävla ungjäveln i mitt hus som alltid trycker på alla knappar så att vi får stanna på alla våningarna när han åker med i hissen. Känner att jag har ganska lite sympati för barn som inte är trevliga då…

  17. Bra skrivet! Har inga barn men om jag får möjlighet att bli förälder någon gång blir nog respekt det jag kommer att försöka lära mina barn. Vill gärna se lite mer respekt av båda barn som vuxna i vårt samhälle.

  18. Jag håller med dej!! Visstkan jag bli tokig på mina barn när de trotsar (och på barnen på jobbet när de också trotsar) men det är ju precis så det ska vara!

    Min son fick en docka i julklapp förra året, inte den mest använda leksaken men den finns där och den används med jämna mellanrum 🙂 Och det finns bilar i dotterns rum!

  19. Jag lär mina barn att protestera på ett trevlig sätt. Tror på ”att tala till bönder på bönders vis och till lärde män på latin.”
    Där de lärde torde vara vuxna?
    Dessutom är det omöjligt för vuxna att ignorera ett: ursäkta, men jag tror du har fel… (Mim dotters favoritfras.) Medan snorig ilska i varje fall inte fungerar på mig.

  20. Du är klok som en bok Clara! Dessutom slår du huvudet på spiken vad gäller min femåring. Precis så är hon. Vi kan inte gå in på en affär innan folk tycker att hon e gnällig. Hon räds inte att säga vad hon tycker trots att andra hör på. Visst, det e genant som mamma, men samtidigt innerst inne så vet jag att det är precis så som du skriver. Ingen kommer någonsin att sätta sig på henne! Och just för en tid som denna så tror jag det är en av de bästa egenskaperna man kan ha som ung tjej idag! Tack för ett uppmuntrande inlägg!

    1. Fast det behövs en balans också…. Jag har en sådan flicka i min klass som ”ingen sätter sig på”. Men nästan ingen vill leka med henne längre eftersom hon alltid ska ha sin vilja igenom. Agerar polis och ”rättar” de andra så fort hon upplever att de gör fel. Att alltid säga vad man tycker och ”gnälla” inne på affärer ser jag inte som några positiva egenskaper alls. Det är sådant som utesluter människor från gruppgemenskap.

      1. Fast nu e inte min tjej sån. Hon är väldigt populär bland andra, har många kompisar och för sig som man ska utanför hemmets lugna vrå. Hon är bara väldigt envis, vet vad hon vill och har ett tjockt lager skinn på näsan! Det är precis som Clara skriver, tufft att vara förälder till men kan gå hur långt som helst i livet!

        1. Har en sån jag med. Förmodligen två.. Underbara ungar bland folk och i skola o förskola, men utmanar mig nå jävulskt med alla diskussioner, argumentationer, sina idéer och åsikter. Jag ser det som min plikt och största uppgift att hitta och behålla balansen mellan att markera vart mina gränser går för vad jag accepterar för beteende men alltid låta dem säga sin mening. Alltid visa respekt men även få respekt för sina tankar, känslor och åsikter. Även om de har åsikter och får berätta om dem så är det inte säkert att de får som de vill. Men vi tar alltid långa vägen till målet och drar slipstenen runt tills de fått förstå VARFÖR vi inte gör som de vill. Inte baraföratt, utan av en anledning. För då kanske de inte käftar och bråkar med andra, pga att de fått förstå varför vissa grejor inte är ok hemma. Deras vänner som har oresonliga eller dominanta föräldrar som sätter regler utan diskussion tar gärna ut sin makt bland vänner o i skolan, då de inte får det hemma…

  21. Jag kan inte helt hålla med dig den här gången. Jag är lärare och arbetar i skolan med ungdomar. Jag har två döttrar i skolan så jag ser hur många barn beter sig. Både barn och vuxna ska behandla sina medmänniskor med respekt, men de kan ha ett kritiskt tänkande ändå. För mig är det två viktiga saker som inte utesluter varandra. Jag vill ha trevliga barn, med empati och respekt för djur och människor och det vill jag att de har med sig även i vuxen ålder.

    1. Håller med dig! Jobbar också i skolan och upplever att det finns en brist på respekt som överskuggar all typ av konstruktiv kritik och ifrågasättande.

  22. Tack för tankeställaren! Ska tänka på det varje gång jag inte orkar med min dotter som har en vilja till tusen och som aldrig är lugn. Funderar verkligen på vad det ska bli av henne när hon blir stor, med tanke på hur hon är nu och inte ens är 1.5 år? Hon kommer kunna gå hur långt som helst. Är verkligen spännande att följa henne:)

  23. Älskar din sista mening: Barn är rätt fantastiska. Det är bristen på vettiga vuxna som är problemet.
    HEJA CLARA! Du har tänkt så där klokt igen!

  24. Hej Clara!
    Lite uppmuntran härifrån Umeå där Familjepeppen dragit igång en massa föräldragrupper. Jag är ledare för en av dem, ABC – Alla barn i centrum. Och vet du – massor av föräldrar har en längtan att hjälpa sina barn framåt i livet, på ett mycket oauktoritärt vis. Grupperna handlar mycket om uppmuntran, konflikthantering, hantera rädslor, välja strider etc. De föräldrar jag möter VILL skapa en sund familjesituation, de VILL låta barnen vara sina egna individer och de VILL ha mer tid med sina barn. Flera ABC-grupper pågår just nu och föräldrar köar för att få gå med, vilket jag tolkar som att man längtar efter förändring. Vettiga vuxna som inget annat önskar än att ge sina barn en bra start i livet. Vi har hållit i många föräldragrupper nu (inte alla ABC) för nyanlända via SFI och det jag alltid möter är: 1) föräldrar som älskar sina barn och vill deras absolut bästa 2) föräldrar som behöver tips och verktyg i hur de kan hantera vardagen med sina barn.

    Kruxet är väl att vi tenderar att göra som våra föräldrar gjorde. Men där finns det alltså hopp om att bryta trenden (om man nu haft en egen uppfostran som varit lite jobbig) genom att reflektera över och jobba med sitt eget föräldraskap. Till exempel genom att gå ABC, som bygger på forskning och KBT. (Sorry, det blev långt! Jag har ingen egen vinning i detta, är bara så glad över föräldrar som blir stärkta!)

  25. Jag kan hålla med på vissa punkter men det känns mest som att du målar upp en svart/vitt bild. Det är skillnad på trevliga väluppfostrade barn och de som är inbankade till lydnad som inte vågar säga ifrån. Det går att ha trevliga lättsamma barn som blir goda och ifrågasättande vuxna som vågar säga ifrån. Man behöver inte tillåta barnen att bete sig hur som helst i hopp och tron om att de växer upp att bli bra vuxna som inte bara lyder blint.
    Håller med ovanstående kommentarer av bland annat Eva och Elin!
    Tack för intressant inlägg dock!

  26. Hej, Clara!

    Jag förstår din poäng, men funderar på det intressanta fallet då föräldrarna har uppfostrat sina barn för att tänka efter och kunna kritisera och ifrågasätta enbart andra – det vill säga, barnen lär sig att inte kritisera sina föräldrar (vilket kan behövas ibland i vuxen ålder, för båda parter…). Tack för dina tre senaste reflektioner!

  27. Man vill väl inte att barnen ska vara otrevliga och säga oförskämda saker.
    Men däremot måste de ju få säga vad de tycker om olika saker och man ska absolut inte tysta ner dem. Det är jätteviktigt! De ska få göra sin röst hörd. Jag tycker att det blir alldeles för mycket att barnen ska få bestämma allt nu för tiden och att de ska få bete sig hur som helst, som att vi föräldrar inte ska lägga ner någon tid på barnuppfostran utan låta dem göra vad de vill och bete sig hur de vill. Det tycker jag är fel.

    1. Jag håller med dig! Jobbar i lågstadiet och låter gärna barnen komma till tals om det bygger på en ömsesidig respekt. Men många av barnen verkar vara väldigt vana vid att få precis som de vill och tänker således bara på sig själva. Jag som lärare kommer i kläm men även klasskamrater som behöver struktur och tydliga lektioner utan avbrott för ständiga diskussioner.

  28. Där satte du huvudet på spiken, Clara! Att inte sträva efter att få ”lydiga och snälla” barn innebär ju inte per automatik att man avstår från att lära dem respekt, eftertänksamhet och ödmjukhet. Att reflektera och ifrågasätta är nödvändigt i vår värld, samtidigt som man måste försöka vara öppen och mottaglig för nya perspektiv.

    Barn, redan innan de är vuxna, är ju sina egna individer och bör också behandlas därefter. Det betyder inte att de ska behöva ta för stort ansvar eller fatta aktiva beslut om sådant som ligger till uppgift för de vuxna. Att däremot alltid ha möjligheten att påverka och inverka på sitt eget liv är lika mycket barns rättigheter som vuxnas, enligt min mening.

    Tack för ett bra inlägg!

    //Nellebo

  29. Håller helt med! Och vill tillägga till alla som jämställer ifrågasättande barn med barn som förstör, slåss, inte har respekt för vuxna och som bara bråkar i största allmänhet, att bara för att man som vuxen låter barn vara medbestämmande i sitt eget liv betyder det inte att barn alltid ska få sista ordet. Och att det är stor skillnad på att vara auktoritär och att vara en auktoritet. Många vuxna som jobbar med ”problembarn” i ”problemklasser” i ”problemområden” tycks ha stirrat sig blinda på att problemen ligger enbart hos barnen, och därmed det sätt de blivit uppfostrade på, och verkar inte se sin egen brist på respekt för dessa individer som en del av problemet. Barn vill i regel ”göra rätt” och följa de normer och regler som omgärdar dem, det är när vi vuxna sätter vår egen agenda före barnens som det krockar, vilket omöjliggör för barn att göra ”rätt” och därmed hamnar i konflikt. Barn har dessutom samma rättigheter som vilken annan vuxen som helst att ifrågasätta och kritisera beslut som verkar obegripliga, befängda eller dåliga, vi gör ju det hela tiden, skillnaden ligger i att barns syn på obegripliga regler kanske inte alltid sammanfaller med vår syn på vad som är obegripligt.

  30. Det viktigaste är i alla fall att se till att ha en bra relation med sina barn! Har man en bra relation sköter sig det här med ”uppfostran” automatiskt. Det handlar inte om att antingen vara sträng eller slapp. Konstigt att många som kommenterar misstolkar Clara och verkar ha en svartvit syn på föräldraskap.

  31. Håller definitivt med dig! Nu uppfostrades jag till en ”fin,lydig flicka” men tack vare mitt psykologi-intresse har jag ändå lärt mig att stå upp för mig själv och inte lita blint på folk. Dock har det varit en krokig väg med många kullerbyttor… så ja, uppfostra barn med tanke på framtiden – inte stunden!

  32. Jag tycker detta är ett jätte intressant inlägg men jag var tvungen att gå tillbaka och läsa om ett par gånger efter jag läst alla kommentarerna. Jag läste inte inlägget som Antingen-Eller utan om att sätta ramar som även tillåter eget tänkande och en möjlighet att ifrågasätta sin omgivning.

    Vi har en ettåring och det där om ”‘Men vad ska faster Greta/grannarna/fröken i skolan tro om mitt barn’ när det gör si eller så” känner jag igen. Vi försöker göra aktiva val i vårt föräldraskap och försöker tänka långsiktigt. Det handlar inte om att inte ha ramar och regler men jag upplever att, för oss, behöver vi sätta åt sidan tankar om ”perfektion” för att kunna vara närvarande, göra kloka val och vara bra föräldrar. Barn som slåss, saknar omtanke om andra och som LyckoLina säger, bråkar i största allmänhet blir ju inga vettiga vuxna. Och det ju det, som Clara säger, är målet.

    Som sagt, intressant inlägg! Och en bra påminnelse.

  33. WORD!!!
    Jag är verkligen emot uppfostaran som bara syftar till ett beteende som ska passa de vuxnas bekvämlighet, utan att fundera på vad det får för konsekvenser i det långa loppet. Man bör som förälder läsa på om barns psykologiska utveckling, hur de uppfattar omvärlden, deras känslomässiga behov osv osv.

  34. Tack Clara, det här är precis vad jag behöver höra just nu. Går med många tankar kring just det här och har väl egentligen kommit fram till samma sak som du, men jag känner mig rätt ensam… eh… kände mig rätt ensam om detta fram till nu. Det ÄR tufft att ha ett verbalt starkt barn, när skolans värld inte riktigt vet hur de ska hantera/parera det och istället tycker att barnet har attitydproblem och försöker ”stävja” det. Jag förstår att det är jobbigt, det skulle jag också tycka i deras situation, särskilt som det är flera barn i klassen som ”lirar i samma liga” så att säga. Det är bara att konstatera att saker förändras över tid, medan andra saker aldrig verkar förändras. Barn idag ifrågasätter på ett sätt som de aldrig (?) förr har gjort, samtidigt som vuxenvärlden (ffa i skolan) F Ö R V Ä N T A R sig att barnen ska… använder jag rätt ord nu… F Ö L J A skolans R E G L E R… och L Y D A. Det blir ju så mycket enklare då… Än en gång Clara – TACK för att du lyfte denna fråga! <3

  35. Men det är ju klart att barn måste få testa gränser, opponera sig, ifrågasätta och allt som hör till. Det gäller bara att det finns kloka vuxna runtomkring som kan vägleda och visa den ”rätta” vägen åtminstone till att bli empatiska medmänniskor!
    Det här är verkligen ett viktigt ämne att diskutera!

  36. Clara, jag tror att ditt inlägg varit nytänkande och relevant på 40-50-talet. Nu är situationen en annan.
    Din tanke är nog i grunden god men jag tänker så här. Vad kommer mest naturligt för en mnsk och vad behöver man kämpa med och påminnas om varje dag? Jo, att tänka på sig själv och sina egna behov kommer naturligt för oss, men att tänka på andra och försöka se saker ur en annans mnsk perspektiv det kräver mkt mer av oss.
    Min erfarenhet som mamma och förskollärare är att ett barn som blir behandlat med hänsyn och respekt, inte automstiskt behandlar andra med detsamma. Så enkelt är det inte! Respekt för andra får man genom att bli påmind om andras behov. Barn behöver tydliga vuxna som visar barnet att det inte är ensamt om att tänka o känna.
    Jag tycker inte man ska säga att det inte finns vettiga barn, men man ska heller inte påstå att det finns ont om vettiga vuxna! Det är så lätt att klanka ner på föräldrar, få dem att känna sig misslyckade. Det är ju just den känslan som gör oss till sämre föräldrar och mindre tydliga vuxna!
    Ditt inlägg andas lite ungdomligt övermod, ”vuxna” är oxå mnsk, jag är säker på att de flesta är tänkande mnsk precis som du. De gör sitt bästa för att ge sina barn ett bra liv- kanske att de ibland gör lite för mkt!

  37. Barn behöver lära sig att stå upp för sig men även respektera andra.

    Det bästa råd jag fått i barnuppfostran , lär känna ditt barn. Gå inte på generella råd . Så lär känna ditt barn. Stöd de bra sidorna och hjälp till där kanterna behöver rundas av.

  38. Jag sitter här med min 6 veckor gamla son och är smått livrädd för framtiden och det ansvar jag och hans pappa har för denna lille killes framtid. Tack för dina inlägg som ger mig så mycket inspiration och visar vilken väg jag vill gå i vår uppfostran!

  39. Bekräfta barnet genom att validera dess känslor. Då lär sig barnet att våga lita på sina egna känslor, sin egen inre kompass, sitt hjärta. När man kan lita till sitt hjärta blir man trygg och kan fortsätta vara det i en otrygg värld. Trygga barn blir trygga vuxna som kan klara av mångkultur och respektera andra människors behov = fred på jorden. I en väldigt förenklad tappning för visso, men ändå.

  40. Det är synd att en del vill blanda ihop det du skriver med ett annat problem. Som jag ser det finns det ett problem att vissa barn är vana vid att få exakt som de vill och att inte behöva ta hänsyn till andra. Det gör att vi får en kaosartad skolmiljö. Dessa barn blir dock inte lyssnade på egentligen, deras föräldrar har slutat lyssna för längesedan och ger bara efter. Det är naturligtvis inget att sträva efter.
    Sedan har vi de barnen som jag tror att du syftade på. Som blir lyssnade på och ifrågasatta så att de lär sig reflektera och att fortsätta göra sin åsikt hörd och stå upp för vad de tror på. Jag var/är ett av dem. En del lärare jag haft under min skolgång har säkert tyckt att jag var uppkäftig och jobbig eftersom jag t.ex. protesterade när idrottsläraren på högstadiet tänkte sätta betyg efter resultat i olika friidrottsgrenar(har många liknande exempel). Jag vet mina rättigheter men också vad som krävs/förväntas av mig. Utifrån mig själv så har du helt rätt Clara. Idag är jag 21, blir klar med min kandidatexamen nästa år och fick vikariera för inköpsansvarig och försäljningschef på mitt sommarjobb (på en avdelning omsätter drygt 100 miljoner/år). Jag är där jag är idag för att jag har lärt mig ifrågasätta och göra min röst hörd men samtidigt visa respekt för andra människor. Jag tror och hoppas att det är den typen av framtid som föräldrar vill se för sina barn!

  41. Bästa Clara, brukar oftast hålla med dig men här hänger jag inte riktigt med. Du får gärna utveckla ditt argument för jag förstår inte riktigt hur besvärliga barn kan vara något positivt. Som jag ser det så är många barn i dag otroligt egocentriska och krävande. De ”SKA HA!!!” mest hela tiden och ställer till scener i affären när de inte får godis på en vardag och gråter och skriker. Jag tycker visst att det är bra med trevliga barn. Barn som visar empati och kan anpassa sig till omgivningen. Förstår inte varför ett trevligt barn inte skulle kunna växa upp till en självständig individ? Att vara trevlig och kunna bete sig ser inte jag som någon motsättning till att vara en tänkande liten person. Snarare krävs det större förmåga att kunna uppföra sig än att agera ut. Jag föreställer mig att den där skrikiga ungen blir en ganska jobbig vuxen person som har svårt att förstå andras känslor.

    1. Hänger inte heller med och tror att det inte är så okomplicerat det här med barnuppfostran.. en av de största utmaningarna som varit i min dotters förskolegrupp (åldern 4-6 år) är alla konflikter som uppstår mellan barnen när de leker dvs det handlar inte om konflikter med vuxna. Tycker att några av barnen har riktiga låt-gå-föräldrar och just de barnen är väldigt egocentriska när de agerar i grupp. Att vara socialt anpassningsbar tillsammans med andra är något väldigt viktigt som man lär sig sedan barnsben med hjälp av föräldrar och andra vuxna som sätter gränser för hur man får bete sig och tar upp till diskussion hur man är om man är en bra kompis t.ex. Att kunna argumentera för sin sak och ifrågasätta tycker jag handlar mycket om språket och att man lyfter upp saker till diskussion och har inte så mycket att göra med om man är trevlig eller inte. Tror inte att ett barn som är otrevligt på förskolan per automatik blir någon trevlig vuxen…

  42. Tack, sånt där behöver vi bli påminda om då och då! Det är så himla lätt att glömma bort det där. Med två små vildingar hemma som trotsar och är envisa mest hela tiden (okej, liiite överdrift men you get the point?) så upprepar jag för mig själv ibland att ”det är en jävlig egenskap – jävligt jobbig och jävligt bra!”

    För hur jobbig den än är så vill jag inte ha barn som lyder varenda lite vink, jag VILL ha självständiga och envisa barn. För det ÄR bra egenskaper. Jobbiga just nu bara… 😉