Minnen

´

Det är söndag och jag är på mitt kontor och städar bokhyllorna. Dammtorkar, sortera papper, organiserar och gör fint. Irritationen är stor – det är tråkigt att städa när alla andra är lediga. Ilskan gör mig hastig och ovarsam och när jag ska flytta en papperssamlare råkar jag stöta till en skokartong som rasar i golvet. Ur den flyger vykort, kärleksbrev, bokmärken och gamla bilder. Jag rafsar ihop alla papper i lådan, men en bild förmår jag inte lägga undan. Jag blir sittande och tittar på den, med ögon suddiga av tårar. Bilden föreställer ett gult hus alldeles inbäddat i rosa rallarrosor. Det är morfars barndomshem. Platsen där jag spenderat alla mina somrar. Ibland var jag och min syster där flera veckor i sträck, eftersom mamma jobbade på sjukhus och hade kort semester.

Mormor och morfar bodde precis där skogen slutar, uppe vid trädgränsen innan fjället tar vid. Inte långt ifrån skylten som markerar var polcirkeln går. Fyra mil till närmsta affär och flera kilometer till grannarna. Men jag och min syster Anna roade oss så gott vi kunde. Vi badade tills kroppen tappade känseln, rodde på sjön, plockade blommor, klappade katten, gick på promenader, byggde kojor och klädde ut oss. Morfar tog med oss för att meta, och mormor för att plocka hjortron. Under de ljusa sommarnätterna kom renar in i trädgården och gjorde sig hemmastadda. Då for vi ut på gården iklädda nattlinnen, min syster, mormor och jag. Och så skrämde vi bort dem med skramlande grytlock. Det var höjden av spänning – men mycket annat hände inte där. I själva verket var det otroligt händelsefattigt och lugnt. Det enda som verkligen fanns hos mormor och morfar var ett överflöd av tid. De hade alltid tid för oss. Och bristen på ordnade nöjen i kombination med massor av tid gjorde att vi blev tvungna att aktivera oss själva. Anna sydde om mormors gamla kläder till nya fantasifulla kreationer och jag stängde in mig och skrev dikter, noveller och gjorde egna radioprogram med morfars kassettbandspelare.

Ibland undrar jag vem jag blivit om jag inte haft de där somrarna hos mormor och morfar? Hade jag upptäckt och odlat mina intressen på samma sätt? Min syster som körde mormors symaskin så att det skallrade i fönsterrutorna är idag designer och stylist. Och jag som skrev och gjorde radioprogram är nu författare och skribent. Hade jag trott så mycket på mig själv om de inte haft tid att verkligen se mig? Jag är inte säker på det. Och jag beklagar alla de som aldrig fått uppleva att någon har oändligt med tid för dem. Barn som kanske har ett överflöd av nöjen och underhållning – men saknar lugn. Och jag kan inte hjälpa att undra vad som blir av den egna fantasin om den inte ges utrymme – tomrum – att existera?  Hur ska man upptäcka vem man är och lära sig att uttrycka sig själv om man inte får möjlighet att skapa själv?

För tre somrar sedan besökte jag och Anna mormor och morfar igen, som vi gjort varenda sommar sedan vi var små. Det var i slutet av juli och det gula huset stod återigen inbäddat i rallarosor. Det var otroligt vackert. Men också vemodigt. För vi var där för att hjälpa dem att packa ner hela hemmet i flyttlådor. Närmare nittio år gammal fick morfar slutligen lämna sitt barndomshem, för en fin liten lägenhet inne i samhället. Men hur praktisk den nya bostaden än var, fann sig morfar aldrig helt till rätta. Han som var van att leva vid skogen och sjön. Innan han hunnit bo där ett år gick han bort i cancer.

Jag saknar min morfar oerhört mycket och tänker på honom varenda dag. Saker han sagt, sådant han brukade göra. En av de stora förlusterna när en närstående dör är att man själv blir mindre älskad. Det är ingen ädel känsla, tvärtom är den nästan skamlig. Ändå känns det precis så. En person som älskade och brydde sig om mig är borta. Och för varje sådan förlust blir jag lite mera vuxen och lite mer ensam. När jag var liten hade jag en hel flock med människor som älskade mig. Men med tiden tunnas flocken ut. Istället får jag egna barn och barnbarn. Men så mycket som jag älskar dem kommer de aldrig att kunna älska mig tillbaks. Deras uppdrag är att i sin tur älska sina barn och barnbarn.

Jag tar kortet som föreställer morfars barndomshem och nålar upp det på anslagstavlan. Det ska inte ligga där, i botten av en skokartong. Med tröjärmen torkar jag bort de svarta mascararesterna från kinden. Snart reser jag dit igen. Öppnar fönstren, vädrar ut vinterlukten och släpper in våren i huset. Den här gången har jag min son med mig. Det som mormor och morfar har gett mig går inte att betala tillbaka.  Jag får istället ge det till honom. Och jag ska visa honom hur världen kan vara när man verkligen har tid att begrunda den. Och det har man där. I det gula huset inbäddat i rallarosor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

84 kommentarer på “Minnen”

  1. Vilket fint inlägg! Det kändes verkligen i hjärtat! Precis så där är det, att man bara har mindre folk som älskar en och att man för varje förlust blir mera vuxen själv. Och barnen har man bara till låns en kort stund, en alldeles för kort stund.

  2. Och om man aldrig har känt sig så där älskad, och börjar bli vuxen ändå? Får alltid en sån klump i magen av andras berättelser om sådan kärlek från familj och släkt. Å andra sidan slipper jag ju smärtan som ni verkar uppleva när eran kära försvinner.

    1. Väldigt fint skrivet av Clara! O Du jag vet vad du menar, för jag kan inte heller identifiera den känslan. Det känns tråkigt, men det är alltid fint att läsa en text som denna, den berör mig ändå.

  3. Tror att man som barn går in i den där bubblan, av undersökande och oändlig tid, vilken miljö man än har runt sig. Men det är nog viktigt att man inte alltid måste hitta på massa organiserade aktiviteter varje dag under sommaren, utan bara låta dagarna gå oplanerade. Vi har sommarstuga och det är en annan tid där, bortom vardagen, men ändå med lugnet.

  4. Låter som om du fick en underbar uppväxt hos din morfar. Jag hade liknande relation med min farfar där jag spenderade mycket tid. Fick höra historier om när han var liten, vara med ute och fiska och satt och kollade fågelböcker för att lära mig olika fåglar. Saknar han än idag trots att det är säkert 15 år sedan han gick bort.

  5. Verkligen fint skrivet Clara, och du har på pricken fångat den där känslan av långa, härliga somrar med mor- och farföräldrar (för mig var det farmor och farfar). Hur kärleken och stödet alltid fanns där. Hur de alltid trodde på en och fanns där. Och hur tomt det blir när de inte längre finns. Hur saknaden aldrig riktigt försvinner hur många år det än har gott. Jag kan fortfarande gråta ibland när jag är ute och går i skogen, tittar upp på himlen och saknar min underbara farmor. Fast det är fjorton år sedan hon dog.

  6. Vad vackert skrivet. Jag har själv tre barn och tänker ofta på hur jag vill ge dem de där stunderna där kroppen, själen och hjärtat samspelar och fantasin ges tid och plats. Saknar detta som vuxen, blir lätt att jag lever för mycket med huvudet och glömmer den känsla av avslappning och glädje som känns rent fysiskt när man gett sig hän åt något med full fokus och nyfikenhet. Någon annan än jag som tycker att lugnet och prestationsfriheten har alldeles för lite plats i vår värld idag där mycket handlar om konsumtion och facebookuppdateringar?

  7. oj vad fint skrivet. man blir gråtfärdig själv. och visst är det en rikedom att kunna växa upp med en äldre generation nära till hands, de har en helt annan lunk och självklarhet kring sig som jag tror är jättevärdefull när barn växer upp! jag växte själv upp med mormor precis nästgårds, även om vi inte kom så bra överens som du och dina morföräldrar så känner jag igen en känsla mellan raderna som jag inte kan sätta ord på. men jag tror jag har haft nytta av den.

  8. Fantastiskt fint skrivet. Det är precis så jag känner för min mormor och morfar och när jag tänker tillbaka på alla oändligt långa somrar på landet tillsammans med dem och min syster. De finaste minnena jag har. Du gör rätt i som har fotografiet framme i fortsättningen som en liten hyllning till det fina som varit.

  9. Hej Clara!

    Jag brukar sällan kommentera (lat osv) men ville bara säga att

    1. fantastiskt fin text med hög igenkänningsfaktor och 2. vad kul med bloggflytten, tycker verkligen att det märks att du fått mer tid till själva skrivandet nu vilket gör din blogg så himla rolig att läsa (det var den så klart förut också, men ännu mer nu!) Så tack för det 🙂

  10. Jag känner igen mig, det gör jag verkligen till 100% för jag har tillbringat mina somrar och alla påskar i den röda stugan uppe på kullen snett ovanför det gula huset 🙂 Det finns ingen härligare plats! Min farmor lever fortfarande men jag har fått ärva stugan ändå för jag är där så ofta. Det är mitt paradis och om det ryker i kamin i den röda stugan uppe på kullen nästa gång ni är där så är ni välkomna på kaffe hos mig! Nu längtar jag till stugan 🙂

  11. Ordene dine ga meg klump i halsen og tårer i øynene. Takk for et ”gondt” (godt-vondt) innlegg!

  12. Hej vilken fin text du skrev ,det lät som det kom rakt från hjärtat 🙂
    Jag håller med dig, det som barn och vuxna skulle behöva i dag ,är tid. Tid att bara vara,få ha lov att ha tråkigt , så att de kreativa tankarna kan få komma i gång. Tror att många bra saker kan komma ur en stund av tristess. Så klart med en hjälpande hand i närheten 🙂

    1. Vad vackert du skriver, du tog mig till en annan dimension , har inte tänkt så som du skriver. Med att förlora någon som älskar en.

  13. Så vackert och så sorgligt.
    Grät när jag läste denna fantastiska text. Livet alltså. Så skört. Så konstigt och ibland omöjligt att förstå sig på. Jag är gravid och en nära släkting är döende. Livet och döden. Lyckan och sorgen. Båda två så övermäktiga.
    Tack för att du delar med dig av din klokhet.

  14. Herre gud så fint, torkar tårarna och fortsätter att begrunda ditt sätt att skriva. Vackert!

  15. Oj så vackert skrivet! Tårarna kom!

    (Innan jag kom hit och kunde skriva det var jag dock asförbannad. Amelia gör något åt er sida så den fungerar tack! )

  16. Så otroligt vackert beskrivet.
    Vad lyckliga vi kan vara, som får uppleva sådan kärlek i livet. Och få riktig tid med de vi älskar.

    Elin // mellanskogochgard.blogspot.se

  17. Du sätter ord på precis det jag känner efter att min mamma dog för snart ett år sedan. Ingen kommer att älska mig på det sättet mer…

  18. jag fick en knytnäve i magen av din text. Det var som om jag skrivit den sjäv. Jag brukar säga att min fina morfar, som dog för fem år sedan, var min hejarklack. Den som älskade mig villkorslöst och utan honom och den kärlek han förmedlade så är jag lite mindre. Världen blev lite kallare och jag blev lite mindre älskad. tack för dina ord.
    /jenny

  19. Vilken vacker beskrivning! En av de bästa av dina många bra texter hittills tycker jag 🙂

  20. Så fantastiskt fint skrivet! Helt underbart att läsa, känner precis lika när jag tänker på min barndom hos min farmor och hos min mormor!

  21. Det var det vackraste, vemodigaste och tänkvärdaste jag kanske någonsin läst. Tack för det Clara!!

  22. Så vackert. Perfekt att läsa så här hemkommen från fantastisk spelning med Linda Pira och Stor. Puss och kram på dig Clara.

  23. Så fint! Både din text och din tanke att föra kärleken vidare till nästa generation. Det är det bästa vi kan ge dem. Kärlek, självkänsla, tid och möjlighet att odla sin fantasi och kreativitet.

  24. Så väldigt tänkvärt och känslomässigt skrivet. Tack för att du delar med dig av minnen och på så vis sprider viktiga tankar och budskap.

  25. Jag känner igen den där känslan, det där vemodet.. Häromdagen fann jag en bok på loppis, vilken innehöll sånger, musik, som betytt otroligt mycket för mig i barndomen. Nästan så jag började gråta (eller, fast det gjorde jag ju), och man tänker ju, man blir ju så oerhört tacksam över alla fina minnen, som varit med och format en. Kram!

  26. Så otroligt vackert skrivet, Clara. Började gråta direkt. Jag hoppas att du skriver en roman en dag.

  27. Jättefint och huvudet på spiken med varenda ord. Jag saknar och tänker ofta på min mamma som gått bort. Men jag saknar inte bara den hon var, utan att ha en mamma överhuvudtaget. Att känna sig, precis som du sa, mindre älskad. Det är lika tungt som saknaden.

  28. Har på sista tiden imponerats mer och mer av ditt uttryck och ditt sätt att skriva. Hur du lyckas fånga det essentiella och sätta fingret på det. Den här texten får en extra dimension av att du delar med dig av personliga minnen och känslor. Den är i mitt tycke din bästa hittills. Riktigt, riktigt bra!

  29. Brukade också tillbringa tid med mormor (aldrig träffat morfar tyvärr) och på sommaren var varje dag en upptäcksfärd trots att mormor hade varken dator, videospelare och bara en tv med 3 finska kanaler. Hos mormor lärde jag mig spela kort, lägga alla olika sorters patienter (heter det så? korspel man spelar själv alltså), vi bakade kanelbullar nästan helt på egen hand, vi fick plocka bär, mormor lärde mig att sticka, hjälpa till i potatislandet, leta upp maskar och cykla till sjön för att meta, kanske bygga en koja, leka kurragömma, lära sig att hjula etc.. Min favoritgrej var att möblera om så att mormors två soffor stod rygg mot rygg; jag kastade en handduk över och letade fram ett snöre och vips så hade jag en häst! Jag och min syster fick oändligt med uppmärksamhet, men det var Ingen som försökte underhålla oss – det fick vi göra själv.

    Ovärderligt.

  30. Även om en del minnen rör mig till tårar, vill jag inte vara utan de där minnena, för det är just de som har format mig till den jag är idag. Tack, för att du påminde mig om det.

  31. Här sitter jag nu, gravid och känslig, och gråter så tårarna sprutar! Så vackert skrivet!

  32. Så vackert skrivet! Önskar att alla hade en sådan fin plats att spendera tid på. Vilket fint minne för dig att ha kvar, och vad roligt att du kan ta med din son dit!

  33. Väldigt fint skrivet, tårarna rinner här också. Själv funderar jag mycket på vad som händer med en om man aldrig får chansen att ge den där kärleken vidare, om det inte kommer någon nästa generation. Min man och jag har kämpat i fem år nu för ett litet barn, vår allra högsta önskan här i livet, allt mer vår enda önskan. Vi har gått igenom nio ivf:er och tre missfall, det går så lätt för så många och jag skulle göra nästan vad som helst för att få uppleva det. Få ett barn att ge min tid åt, sy om gamla kläder med, plocka bär med och lyssna på. Och älska. Över allt annat.

  34. Så vackert du beskriver det! Rörande. Och jag kan inte låta bli att tänka på min mormor som blev sjuk och också fick flytta till en liten lägenhet efter att hon och morfar bott tillsammans i det stora huset. Hon trivdes inte heller där i det nya boendet, och det kändes så sorgligt att hon fick sluta sitt liv där istället för i skogen på myren där hon brukade plocka hallon när hon var frisk.

  35. Du är helt underbar på att skriva och beskriva, tror du har ett större syfte på jorden än vad du förstår.

  36. Är teologistudent och förbereder just nu en predikan, och din text sätter något på pricken om det jag försöker förmedla. Tack för det. Nu gråter jag också över hur bräckligt och vackert livet är!

  37. Så vackert du skriver, Clara. Det är en gåva att kunna beröra med ord och du har den i högsta grad!

  38. Tack Clara för den fina skildringen! Du har verkligen ordets gåva. Din blogg är den överlägset bästa!

  39. Vackert skrivet. Rörde mig till tårar. Jag önskar att jag kommer att ge mina barn och barnbarn all den kärlek och trygghet min mormor gav mig. Hon var det viktigaste i mitt liv. Den jag älskade mest av allt. Och jag visste att hon älskade mig lika mycket. Åh min älskade mormor! Vart utan henne i två år och en månad. Saknaden gör fortfarande otroligt ont.

  40. så underbart vackert och vemodigt, jag vet inte vad, men det är någonslags existentiell kärna du satt ord på och jag sitter här hemma och är sjuk och gråter så jag blir helt svettig och vill bara rusa bort till dagis och hämta hem mina barn och packa in dem i bilen och åka 40 mil till skogen där vårt hus står och visa dem alla mina fina fantastiska barndomsminnen och slänga alla skärmar och mobiler och plastmojänger åt fanders, och bara uppleva livet tillsammans.

  41. Å clara, så fint skrivet! Jag tror som du, tiden för fantasin och med sig själv är viktig!
    Linda

  42. Å så fint skrivet! Jag blir alldeles rörd av din text. Och ledsen över att flocken krymper. Men vilken lycka att din mormor och morfar gav dig den finaste gåvan som finns, sin tid. Kram till dig Clara!

  43. Du skriver ofta så det berör mig Clara. Så mycket jag känner samma, samma ilska, samma oro, samma kärlek.

  44. Kjære Clara. Jeg sitter her med gåsehud og et par tårer i øyenkroken. Du skriver så fint, og jeg kjenner en bølge av melankoli skylle over meg. For det er akkurat sånn livet er. Barndommen kommer aldri igjen, men vi bærer den med oss gjennom voksenlivet som en høyt elsket skatt som vi innimellom plukker fram fra kammeret. Mens generasjoner før oss til sist går bort, er det en stor trøst i å vite at jeg er med på å skape de samme minnene for mine barn. Nå lengter jeg hjem til Nord-Norge og skogen der min morfar bor. Takk Clara, for at du deler av deg så vakkert som du gjør.

  45. Fick tårar i ögonen… Så vackert och klokt skrivet. Denna text berörde mig ända in i själen.

  46. Otroligt vackert skrivet. Speciellt det där om att man blir mindre älskad, och mer vuxen och ensam när någon som älskar en dör. Det var vackert, sorgligt och verkligt. Du är bäst Clara!