´

Det är söndag och jag är på mitt kontor och städar bokhyllorna. Dammtorkar, sortera papper, organiserar och gör fint. Irritationen är stor – det är tråkigt att städa när alla andra är lediga. Ilskan gör mig hastig och ovarsam och när jag ska flytta en papperssamlare råkar jag stöta till en skokartong som rasar i golvet. Ur den flyger vykort, kärleksbrev, bokmärken och gamla bilder. Jag rafsar ihop alla papper i lådan, men en bild förmår jag inte lägga undan. Jag blir sittande och tittar på den, med ögon suddiga av tårar. Bilden föreställer ett gult hus alldeles inbäddat i rosa rallarrosor. Det är morfars barndomshem. Platsen där jag spenderat alla mina somrar. Ibland var jag och min syster där flera veckor i sträck, eftersom mamma jobbade på sjukhus och hade kort semester.

Mormor och morfar bodde precis där skogen slutar, uppe vid trädgränsen innan fjället tar vid. Inte långt ifrån skylten som markerar var polcirkeln går. Fyra mil till närmsta affär och flera kilometer till grannarna. Men jag och min syster Anna roade oss så gott vi kunde. Vi badade tills kroppen tappade känseln, rodde på sjön, plockade blommor, klappade katten, gick på promenader, byggde kojor och klädde ut oss. Morfar tog med oss för att meta, och mormor för att plocka hjortron. Under de ljusa sommarnätterna kom renar in i trädgården och gjorde sig hemmastadda. Då for vi ut på gården iklädda nattlinnen, min syster, mormor och jag. Och så skrämde vi bort dem med skramlande grytlock. Det var höjden av spänning – men mycket annat hände inte där. I själva verket var det otroligt händelsefattigt och lugnt. Det enda som verkligen fanns hos mormor och morfar var ett överflöd av tid. De hade alltid tid för oss. Och bristen på ordnade nöjen i kombination med massor av tid gjorde att vi blev tvungna att aktivera oss själva. Anna sydde om mormors gamla kläder till nya fantasifulla kreationer och jag stängde in mig och skrev dikter, noveller och gjorde egna radioprogram med morfars kassettbandspelare.

Ibland undrar jag vem jag blivit om jag inte haft de där somrarna hos mormor och morfar? Hade jag upptäckt och odlat mina intressen på samma sätt? Min syster som körde mormors symaskin så att det skallrade i fönsterrutorna är idag designer och stylist. Och jag som skrev och gjorde radioprogram är nu författare och skribent. Hade jag trott så mycket på mig själv om de inte haft tid att verkligen se mig? Jag är inte säker på det. Och jag beklagar alla de som aldrig fått uppleva att någon har oändligt med tid för dem. Barn som kanske har ett överflöd av nöjen och underhållning – men saknar lugn. Och jag kan inte hjälpa att undra vad som blir av den egna fantasin om den inte ges utrymme – tomrum – att existera?  Hur ska man upptäcka vem man är och lära sig att uttrycka sig själv om man inte får möjlighet att skapa själv?

För tre somrar sedan besökte jag och Anna mormor och morfar igen, som vi gjort varenda sommar sedan vi var små. Det var i slutet av juli och det gula huset stod återigen inbäddat i rallarosor. Det var otroligt vackert. Men också vemodigt. För vi var där för att hjälpa dem att packa ner hela hemmet i flyttlådor. Närmare nittio år gammal fick morfar slutligen lämna sitt barndomshem, för en fin liten lägenhet inne i samhället. Men hur praktisk den nya bostaden än var, fann sig morfar aldrig helt till rätta. Han som var van att leva vid skogen och sjön. Innan han hunnit bo där ett år gick han bort i cancer.

Jag saknar min morfar oerhört mycket och tänker på honom varenda dag. Saker han sagt, sådant han brukade göra. En av de stora förlusterna när en närstående dör är att man själv blir mindre älskad. Det är ingen ädel känsla, tvärtom är den nästan skamlig. Ändå känns det precis så. En person som älskade och brydde sig om mig är borta. Och för varje sådan förlust blir jag lite mera vuxen och lite mer ensam. När jag var liten hade jag en hel flock med människor som älskade mig. Men med tiden tunnas flocken ut. Istället får jag egna barn och barnbarn. Men så mycket som jag älskar dem kommer de aldrig att kunna älska mig tillbaks. Deras uppdrag är att i sin tur älska sina barn och barnbarn.

Jag tar kortet som föreställer morfars barndomshem och nålar upp det på anslagstavlan. Det ska inte ligga där, i botten av en skokartong. Med tröjärmen torkar jag bort de svarta mascararesterna från kinden. Snart reser jag dit igen. Öppnar fönstren, vädrar ut vinterlukten och släpper in våren i huset. Den här gången har jag min son med mig. Det som mormor och morfar har gett mig går inte att betala tillbaka.  Jag får istället ge det till honom. Och jag ska visa honom hur världen kan vara när man verkligen har tid att begrunda den. Och det har man där. I det gula huset inbäddat i rallarosor.