Ett förtydligande kring att blogga om moderskapet

Jag känner att jag behöver förtydliga en sak för er som blev förbannade och kommenterade eller mejlade angående det här inlägget: Jag har ingenstans kallat barnlösa för stolliga (varför i hela världen skulle jag göra det?). Jag har heller inte sagt att det är dumt att de som mår dåligt av en blogg slutar att läsa den. Jag har sagt att det är en hållning jag förstår och respekterar. Jag tycker att man ska skydda sig själv på alla sätt man kan. Mår man dåligt av att läsa om något ska man självklart inte utsätta sig för det. Det är att ta ansvar för sina känslor. Men att sedan, som vissa gör, gå in och kommentera på min blogg och tycka att jag ska sluta blogga om exempelvis MIN graviditet och MINA barn för att det får dem att må dåligt. Eller att på olika sätt försöka påföra skuld på mig för att graviditeten ger mig en massa biverkningar och smärta. Det är vansinnigt. Det finns saker folk bloggar om som gör mig ledsen. Då slutar jag läsa. Jag kräver inte att bloggaren ska sluta skriva om sina känslor.

För övrigt var personen i blogginlägget som sa ”Tycker det är nonchalant mot barnlösa att klaga över krämpor som gravid! Ingen annan än du (och din partner) har valt att sätta ett barn till världen och därigenom genomgå en graviditet. Punkt.” inte en person som själv kämpade för att bli gravid. Det kan ju vara bra att klargöra eftersom många förutsatte det (och tyckte att det ursäktade uttalandet?) Visst – hen får tycka vad hen vill!  Men att ta sig rätten att bedöma vem som får må dåligt och ej – och dessutom säga det till personerna i fråga – det är ju helknäppt! Och om vi väl börjar jämföra lidande, hur ska vi då gradera smärta? Får ofrivilligt barnlösa lov att klaga ens – när det finns föräldrar som förlorat sina barn i cancer? Vem har rätt till sorg och smärta egentligen? Vilka är vi att gradera andras upplevelser?

Slutligen vill jag bara säga att det inte är ett krig mellan de som kämpar för att bli gravida och de som har barn. Även fast de som ”haft lätt för att bli gravida” nog aldrig kan förstå den sorg och frustration som många andra upplever – så kan de föreställa sig den. För mig räcker gott och väl för att från hela mitt hjärta unna andra ett liv med barn! Jag gläds så oerhört med vänner som fått barn efter lång tids kamp och längtan. Och jag unnar dem hela föräldraupplevelsen. Allt det fantastiska, himlastormande. Men också det oundvikligt jobbiga och kämpiga. Och jag skulle aldrig påstå att någon är bortskämd eller otacksam som beklagar sig under resan. Det är en lycka och en förmån att kunna beklaga sig! Att det faktiskt finns en liten minimänniska att bli utmattad, sömnlös, magsjukesmittad av. Jag hejar på alla som kämpar – för jag skulle kämpa som en galning om jag var i samma sits. Och jag skulle förmodligen inte alls orka vara glad för alla som föder barn till höger och vänster. Men förstå detta: jag kräver inte att någon ska glädjas för min skull. Det enda jag kräver är att ni låter mig glädjas. Och klaga. Och ha ont. Och vara lycklig. Allt på en och samma gång. På min blogg. Allt annat är helt orimligt – och det vad inlägget handlade om.

Vad som händer just nu

Nu är jag hemma igen efter en vecka hos syrran. Glad, utvilad men lite förkyld dumt nog. Kom i alla fall hem till världens roligaste! Just nu jobbar svärfar med det här rummet (ursäkta bildkvaliten) som alltså är ett hörn av den blivande barnkammaren. På toaletten jobbar rörmokaren med vårt badrum (ÄNTLIGEN BADRUM EFTER FEM ÅR UTAN!!) och nere i det som ska bli ny matsal/arbetsrum arbetar en snickare med att riva väggar och ta upp en ny dörr. Det är smått kaosigt här hemma men dessa renoveringar har jag längtat efter hur länge som helst så jag är bara glad att allting kommer samtidigt. Jag har också kommit in i värsta boandefasen inför bebisens ankomst så jag längtar ihjäl mig efter att få inreda, sy och fixa. Just nu står jag inför att välja kakel, tapeterer och belysning – klurigt men roligt!

Hemmagjord chokladpudding

Tre kaffekoppar fyllda med chokladpudding med grädde ovanpå som toppats med kakaopulver.

Igår bjöd jag på chokladpudding till efterrätt.  En mormorsklassiker som aldrig går ur tiden och dessutom är väldigt lättlagad.
Faktiskt bara marginellt svårare än att blanda till det där pulvret man köper på kartong. Och resultatet blir så galet gott.
Fint att servera i tekoppar som här.
Tänk på att använda en riktigt god och smakrik kakao för bästa resultat. Puddingen kan förutom grädde toppas med hackad mörk choklad, toblerone eller lite dajm.

Till pudding behöver du:

6 dl mjölk
5 msk majsstärkelse
3 msk socker
3 msk kakao
1 ägg
1 msk vaniljsocker

Så här fixar du chokladpuddingen:

Blanda mjölk, majsstärkelse, socker, kakao, ägg och vaniljsocker i en kastrull.
Sjud under omrörning tills krämen tjocknat.Låt svalna något.
Häll upp krämen i skålar och ställ i kylen för att kallna.
Det tar ungefär 1-2 timmar.
Servera med grädde såklart!

Nu är det

Det är samma sak varje vinter. Man tycker att man borde lära sig med tiden. Men ändå. Där i januari tror jag aldrig att det ska kunna bli vår igen. Att ljuset ska betvinga mörkret. Att värmen ska betvinga kylan. Att fåglar, insekter, pollen och gröna blad ska återvända.

Och nu ligger jag på gräsmattan – fortfarande är den lite fuktig och brun efter vintern – men ändå. På gräsmattan. Och stirrar fånigt på ett gäng krokusar och ett bi. Och känner mig bara så tacksam och lycklig till gud och skapelsen och hela världsalltet för att jag får finnas till och känna solstrålar mot ögonlocken. Och Bertil som frågar Mamma, är det vår nu? Och äntligen kunna svara. Ja. det är det. Nu är det faktiskt vår!

Snapshots

Vi har sådana himla fina dagar här hos syrran att jag nästan glömt bort att blogga! Soligt, varmt (var 22 på uteplatsen igår) och alldeles lugnt och ledigt! Verkligen välbehövligt. Anna bor så himla fint, knäppte några snapshots från olika vinklar och vrår. Och så min egen kalaskula som verkligen tjockat på sig sista tiden! Den är så fin. Som en stor len (och levande) vetedeg nästan.

En viss jobbsituation

Igår jobbade jag och Anna med ett gemensam projekt som lanseras senare i vår. Barnen var hemma och om någon nu trodde annat kan jag ju säga att det är inte lätt att jobba med en treåring och en ettåring i huset. De rev och slet och det blev stökigare än det brukar bli (och det blir ALLTID stökigt när man gör den här typen av jobb). Mellan bilderna jag knäppte tog jag dessa. Backstage liksom. Vi kapitulerade efter några timmar och lät dem titta på Teletubies. Hjärntvätt för småbarn av allra bästa slag.  Samtidigt som det är slitigt att ha med ungarna på jobb är det också väldigt roligt att de kan och får hänga med på allt knäppt vi gör tillsammans. Jag tänker mig att det kanske inspirerar min son till att våga tänka egensinnigt kring sitt eget liv i framtiden och inte styras så mycket av hur man ”ska” göra.

Bästa svamprisotton med avorioris

En favorit är svamprisotto. Här är mitt bästa recept. Det är INTE svårt någonstans. 

Eventuellt finns det ingen maträtt som gör sig så dåligt på bild som risotto. Här kan man snacka om ofördelaktigt utseende! Men smaken är det inget fel på!

Du behöver:

3 lökar (gullök eller scharlottenlök)

2 vitlöksklyftor

Lite olivolja

600 gram färsk svamp (champinjoner, shiitake, kantareller eller karljohan tex.

5 dl avorioris

1 1/2 tärning svamp- eller hönsbuljong

9 dl vatten

3 dl vitt vin

1 1/2 dl riven lagrad ost (västerbotten eller parmesan tex)

Så lagar du min bästa risotto med svamp:

Finhacka vitlök,  lök och svamp. Fräs den i lite olja i en gryta. Den ska inte få färg.

Lägg ner riset och fräs det också. Smula över buljongtärningarna.

Blanda ihop vinet och vattnet i en kanna. Häll på lite vätska åt gången, var femte minut ca, och låt koka ihop under lock. Rör om då och då.

Det ska koka sakta och fint i ca 20- 30 minuter.

Tag sedan av plattan och blanda i den rivna osten.

Servera genast. Salta, peppra och krydda efter tycke och smak.

 

Ska jag orka blogga om moderskapet frågar jag mig?

Jag har bloggat om moderskapet och graviditetens ups and downs otaliga gånger men ibland undrar jag varför jag envisas att blogga om det överhuvudtaget? Det är få saker som får blodet att svalla så mycket (även i mig) och locka fram de stolligaste läsarkommentarerna. När jag skrev om hur skitdåligt jag mått tidvis under den här graviditeten fick jag kommentarer som denna:

”Tycker det är nonchalant mot barnlösa att klaga över krämpor som gravid! Ingen annan än du (och din partner) har valt att sätta ett barn till världen och därigenom genomgå en graviditet. Punkt.” Även om personen sedan tog tillbaka och sa att hen inte menat riktigt så, är kommentarer eller attityder som denna ingen ovanlighet.

När jag väntade Bertil skrev några läsare att de skulle sluta följa min blogg eftersom de mådde så dåligt över att läsa om min graviditet när de själva inte kunde bli gravida. Det är en hållning jag både kan förstå och respektera. Jag kunde själv känna hat (!) mot andras fina mamma-dotterrelationer när min mamma precis hade dött. Tyckte att det var så jävla orättvist att de skulle ha en mamma och inte jag. Däremot skulle jag aldrig lägga skulden för dessa känslor på någon annan. Det är mina känslor. Jag har rätt till dem. Men jag kan inte tvinga andra att ta ansvar för dem. Och jag har ingen rätt att påföra skuld på andra för relationen de har till sina föräldrar.  Ingen har någon som helst skyldighet att varken älska eller hata sina föräldrar, baserat på hur jag kände för min mamma när hon levde. Det vore ju absurt! Jag kan absolut avfölja folk vars bloggande gör mig upprörd. Men jag kan inte mena att de ska sluta blogga om vissa saker för att det gör mig ledsen. Ändå fanns det en hel del som krävde det av mig när jag var gravid med Bertil. Och mönstret upprepar sig även under denna graviditet.

För när det gäller moderskap finns en helt egen uppsättning regler för vad som är rimligt och orimligt. Att skuldbelägga kvinnor för deras förhållande till moderskapet är helt legitimt. Kan hon inte få barn så är hon kanske ingen riktig kvinna? Väljer hon bort barn så är hon det kanske ännu mindre? Kan hon få barn och har mage att klaga över något som involverar barnalstrande – så kränker hon de som kämpar för att kunna bli gravida. Är hon allt för glad och pigg riskerar hon å andra sidan att förolämpa de som mår dåligt. Det finns inget rätt – bara tvåhundra fel att anmärka på när kvinnans paradroll moderskapet är under lupp. Och det är den alltid. Av alla. För män gäller däremot helt andra regler. En pappa kan vara bra på en massa olika sätt och duga till fast han är tämligen oduglig. Det har jag bland annat bloggat om här.

Läsaren Hanna skrev roligt kring att må skit under sin graviditet. ”Det här med att man måste vara så jävla tacksam hela tiden för att det till slut kommer ett efterlängtat mirakel, den tacksamheten skulle jag vilja se hos alla blivande pappor, för de får ju allt det där utan att lida.”

Och Annika Marklund skrev en himla pricksäker kommentar ang mitt senaste inlägg Både och, som handlar om hur graviditet kan vara både himmel och helvete. ”Intressant att det är just graviditeter som vi förväntas ha odelat positiva känslor kring. Jag upplever ju exempelvis att jag kan klaga på opedagogiska lärare och tentaångest utan att någon ifrågasätter om jag verkligen vill bli psykolog eller om jag förtjänar en plats på psykologprogrammet… Trots att min utbildning i allra högsta grad är frivillig”.

Ja, jag tror nog ändå jag får fortsätta skriva inlägg om detta ämne. För på varje stollig kommentar går det minst tio smarta och kloka! Ganska bra statistik ändå.

 

En lugn vecka

Jag är hos min syster den här veckan. Främst reste jag hit för ett jobb som vi gör ihop men sedan har jag tagit ledigt några dagar för att kunna vara lite barnledig tillsammans med Anna och min systerdotter och Bertil. Så himla mysigt! Vi gör sådana där klassiska mammaledighetsgrejer ihop. Badhuset, utflykter, Alfons Åbergs hus i Göteborg. Älskar att vara här och få hänga med syrran så länge. Älskar också att vara i hennes hus som är ungefär världens finaste sextiotalsvilla med sjöutsikt och roliga loppisfynd, egendesignade grejer och designklassiker jag inte ens vet namnet på.

Bästa frasvåfflorna

Fyrkantig våffla med grädde och sylt.

Våffeldagen till ära gjorde jag mina bästa frasvåfflor.

De blir verkligen galet frasiga och goda (och feta – det är hemligheten).

Smeten räcker till tio ungefär så jag brukar göra dubbel sats – man vill ju inte behöva snåla!

Till våffelsmeten behöver du:

4 dl mjöl (vetemjöl eller dinkelmjöl)
3 dl vatten
1 krm salt
4 dl vispgrädde
3 msk smält smör

Så här gör du frasiga våfflor:

Vispa mjöl, vatten och salt och låt stå i rumstemperatur en timme.

Vispa grädden till hårt skum och blanda i smeten.

Pensla våffeljärnet och grädda.

Lägg våfflorna på ett galler i ugnen (med svar ugnsvärme) så behåller de sin frasighet till serveringen.

Kritik och korrigering

En hel del män läser min blogg. Det intressanta är bara att de få gånger någon man kommenterar är det med nittio procents säkerhet för att rätta mig i något som han tycker jag gjort fel, eller ge mig kritik. Det behöver förstås inte vara fel att göra så. Det är bara så himla intressant att män i princip aldrig kommenterar bara för att säga något snällt, bekräftande och positivt – så som kvinnor så ofta gör. Och det är precis samma sak när jag är ute och föreläser. Får jag kritik kommer det nästan alltid från en man. Kommer en man fram och pratar efteråt är det i nittio procent av fallen för att ge sina synpunkter på vad jag gjorde fel och hur jag borde förbättra mig. Det har i princip inte hänt att en kvinna gjort detsamma.

Ibland undrar folk varför kvinnor är så dominerande i framförallt bloggvärlden. Jag tror att det här hör ihop. Bloggvärlden  (i huvudsak – visst finns det också en del troll) är byggd som en plattform där vi kan peppa varandra. Där vi får visa upp vad vi är bra på, skriva om saker som engagerar oss och fokusera på ämnen som vi brinner för – och mötas av läsare som känner samma sak. Och det bygger också på att läsare bekräftar det bloggare skriver – stöttar dem och ger respons. Det är det som skapar känslan av samhörighet som jag och många andra känner i bloggvärlden. Och det här är tjejer så otroligt tränade på från barnsben på ett helt annat sätt än killar är.

Och det är kanske inte så kul att blogga som man och mest ha manliga läsare som huvudsakligen kommenterar för att kritisera eller korrigera vad de läser? Eller att för den delen som man vara del av ett kollektiv där man läser bloggar men mestadels interagerar genom att komma med kritik. Nu invänder säkert någon att detta planlösa bekräftande som kvinnor ägnar sig åt knappast tar mänskligheten framåt. Att det är onödigt och oviktigt och gud vet allt. Och att kritik i alla fall innehåller någon slags substans. Men då har man inte förstått mycket menar jag!  Förmågan att intresseras sig för andras liv och lyssna på deras berättelser är egenskaper jag värdesätter väldigt högt. För jag tror att just det där vänliga, vardagliga småpratet och bekräftandet av andra är både relationsbyggande och relationsvårdande. Något som det här samhället är i skriande behov av.

Bebislängt

Hittade den här bilden som togs första våren med Bertil, när han var omkring tre månader. Känns så overkligt att jag snart drar en till vagn med en till bebis i. Faktiskt precis lika overkligt och ovant som när jag gjorde det första gången. Jag kommer typ inte ihåg någonting om när barn brukar vända sig, lär sig sitta eller krypa. Alla kunskaper från första året känns som bortblåsta plötsligt. Men kanske kommer det tillbaka när jag återigen har en liten att ta hand om? Vad säger ni som har erfarenhet? Just nu har jag till och med svårt att komma ihåg vad som brukar finnas i en skötväska…

Frukoststund

Jag villa bara tipsa om att Finax frukosttävling fortfarande pågår! Finax har just nu en tävling som heter Pimpa müslin, för att uppmärksamma Finax naturella müsli utan tillsatt socker! Om du vill delta i tävlingen så

1) Ta en bild på din egenpimpade müsli

2) Ladda upp den på Instagram och tagga den #minegenmusli så är du med och tävlar om en splitterny Nespresso kaffemaskin.

Läs med om tävlingen och få inspiration till din frukosttallrik på minegenmusli.se

Både och

Jag älskar verkligen att vara gravid. Ja, jag hatar foglossningarna, tröttheten, illamåendet, värken och allt det där. Men helt separerat ifrån det finns andra känslor. Precis som man kan vara rasande arg på sin tvååring och ändå älska den precis lika mycket, kan man tycka att graviditetens biverkningar är pest och pina – och samtidigt tycka om att vara gravid.

Just nu tänker jag mycket på att ha egentid med mig och bebisen. Gud vad mycket tid jag hade med Bertil när han låg i  magen! Stunder när jag bara låg och strök med handen över bulan, oljade in magen i duschen, satt försjunken i tankar och drömmerier om barnet därinne.  Det är ju verkligen ingen självklarhet att kunna göra samma sak när man väntar sitt andra, tredje eller fjärde barn och redan har full rulle där hemma. Men jag försöker tänka så ändå. Försöker hitta de där stunderna. Och jag tänker att tiden jag tar själv, med reflektion, återhämtning och stillhet är tid jag tar för mig och barnet. När jag är på badhuset och simmar långsamt eller ligger i bastun helt avdomnad och nöjd, eller ligger raklång på sängen under en filt och vilar middag. Det är tid jag tar för oss. Tid när jag lär känna den lilla inuti mig. Känner efter vem som är där. Vi har några arbetsnamn på bebisen också – och när jag kallar den vid namn så känns det genast mer verkligt. Vi knyts samman på ett annat vis. Jag tycker att det är så mysigt att ha sällskap i magen. Och älskar faktiskt att vara gravid, samtidigt som jag avskyr vissa delar av det. Det är inget konstigt alls. Det är livet bara.

Lördag och lyx-lur

Lördagen var en himla fin dag! På fredagkvällen kom min vän Elina med sin lilla Iris för att sova över så lördagsmorgonen startade med kompishäng och långfrukost och bebismys! Börjar kännas allt mer verkligt att jag snart också har en liten marsipangris i famnen. För övrigt känner jag mig så himla lycklig av vädret. Det blir man väl alltid på våren – men den här vintern har varit extra tuff med graviditeten och allt. Så att det nu går mot ljusare, enklare tider känns smått otroligt. Så mycket roligt att se framemot som kommer nu i vår!

Jakob och Bertil var ute och byggde grishus och flyttade sågspån och gödsel och jobbade på hela dagen i solen. Själv tog jag det bara lugnt och satt jag ute på trappan och lapade sol och drack te. Sedan gick jag in för att lägga mig på soffan och vila ögonen en stund och vaknade upp två timmar senare. En lyx-lur som verkligen behövdes! Varenda gång jag lyckas lura åt mig lite extra sömn känner jag mig lika duktig som när jag gjort ett gympapass. Som en investering i mig själv!