Man kan köpa tid för sina pengar

Jag läste en intressant intervju med Jessica Almenäs häromdagen där Jessica sa ”Jag har ingenting att klaga på utan har det jättebra. Det är tid jag skulle vilja ha mer av. Tänk om man kunde köpa tid. Jag hade lagt så mycket pengar på det”. Jessica är en framgångsrik, välbetalt teveprofil. Som mest av allt önskar sig tid. Ett resonemang som många av oss säkert känner igen oss i. Feltänket är bara när Jessica påstår att det inte går att köpa tid. För det är klart att vi kan köpa tid! Det är inte ens särskilt svårt, om man bara tillhör den ganska stora grupp i samhället som inte är låginkomsttagare. Det enklaste och snabbaste sättet att köpa tid är nämligen att gå ner i arbetstid. Den inkomstminskning som uppstår är pengar du investerat i tid.

Den i särklass dyraste utgift vi har i vår familj är tiden. Alla potentiella inkomster vi väljer bort för att istället kunna få vara lediga. Det är klart att det kostar. Vi lägger jättemycket pengar på det! Några saker vi fått avstå ifrån i gengäld: badrum (vi har duschat i ett hörn i källaren de senaste fem åren) två inkomster (vi lever på enbart min inkomst) ett helt tak (det regnar in genom vårat) och en rad andra saker. Försumbara saker. Men ändå konsekvenser av att vi köpt något annat: TID.  För det är klart att man inte både kan få mer fri tid och samtidigt mer pengar och höjd materiell standard.

För att få syn på problematiken tycker jag att man kan sätta kronor och ören på sitt liv. För att upptäcka vilka kostnader man är beredd att ta. Vad är kortare dagar på förskolan värt i kronor och ören? Vad är mindre stressiga hämtningar och lämningar värt? Orken att laga en bra middag? Tiden att träna och ta hand om kropp och själ? Det låter kanske hemskt att tänka så. Men när vi inte har en enhetlig valuta på saker och ting så verkar vi ha svårt att göra jämförelser. Och just bristen på jämförelser gör att vi väljer fel. Vi köper inte det vi helst vill utan det samhället har sagt åt oss är ok att köpa: En höjd levnadsstandard. Till exempel en exotisk, dyr semester på Bali istället för ett ospännande köp av kortare arbetsdagar. Varför funderar vi inte över hur lite vi kan klarar vi oss på – istället för hur maxat vill vill leva?

”Men det där är är ju ett sådant typiskt medelklasspriviligium” invänder någon. Ja, exakt. Och just därför förvånar det mig att så få från medelklassen använder sig av det. Så många säger ju sig lida av tidsbrist, krångliga livspussel, stress och överbelastning. Trots det köper få den sinnesfrid som sämre bemedlade bara önskar att de kunnat unna sig.

Jag säger grattis till alla er som är så privilegierade att ni kan välja. Se bara till att göra ett aktivt val! Nästa gång livspusslet känns som en hopplös sörja – våga överväga tanken på att köpa loss mer tid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

127 kommentarer på “Man kan köpa tid för sina pengar”

  1. Det är intressant att för femton-tjugo år sedan när mina var små var det vanligare att föräldrar arbetade 75 procent som man ju har rätt att göra. Nu har normen blivit så enormt långa dagar på förskolan. Förskolan är jättebra komplement till hemmet. En annan aspekt man hinner inte med sina gamla föräldrar/släktingar heller när man jobbar. Jag är för sex timmars arbetstid som norm.

    1. Jag gör samma reflektion som du, jag hade också småbarn för femton tjugo år sedan, och vi levde medelklassliv på Södermalm då som nu. Men uj vad värderingar och sättet att uttrycka sig genom livsstil har förändrats på den tiden. Jag kände nästan inga som renoverade sina lägenheter på den tiden, folk bodde ofta rätt enkelt och skamfilat trots ”bra” adress och hyfsat med pengar. Nu hajar man ju nästan till om man kommer in i en lägenhet där inte golven bytts ut mot trä… Och barnvagnarna har blivit svindyra, cyklarna hippa och dyra och Reimaoverallerna som jag bara kunde drömma om (eller, jag hade haft råd men ansåg det som vansinne) är de ENDA overaller som duger åt ungar på vintern. Typ. Insatserna har verkligen höjts.

  2. Otroligt bra skrivet, Clara! Jag drömmer bara om skrivtid. Alltså: Att inte behöva ha något annat jobb vid sidan av skrivandet. Det är så lätt i livet att glömma bort det som faktiskt är viktigt. Nu jobbar jag visserligen halvtid på bibblo, ett väldigt trevligt jobb. Och bloggar på amelia (är lika med skrivande) och kom ut med debutroman i höstas. Men ändå. Ibland svischas jag med i det där heltidsjobb-tänket men inser att det skulle vara att offra för mycket av det som är viktigt, då har jag hellre mindre pengar och lite mera tid. <3

  3. Så sant, så sant! Allt handlar om att göra aktiva val, man är sällan tvingad att leva på ett visst sätt – ofta handlar det mer om att vi inte är beredda att ta konsekvenserna som vi tycker att valet då ”kostar” oss… Sen vore det ju angenämt om vi i största allmänhet inte slimmade ner marginalerna så väldigt i samhället, t ex så tror jag att vi även skulle behöva en lugnare arbetsvardag, alltså själva arbetstempot, när vi jobbar. Nu är det mest fullt ös medvetslös i dom organisationer jag får insyn i, tyvärr… Kram!!

  4. Visst är det så. Nu är det ju tydligen så att det främst är kvinnorna som gör detta val med allt vad det innebär (sämre karriärchanser, obalans i förhållandet osv.). Det upprätthåller förtryckande strukturer i samhället som helhet också såklart. Sen tycker jag ju att människor är rika som kan ta hand om sig själva, sitt hem och relationerna i sitt liv.

    http://snabbmakaroner.wordpress.com/

    1. Och då är väl lösningen på det att samhället stöttar män att ta efter kvinnors mer balanserade livsval eller hur? Den ”förtryckande” strukturen upphör ju knappast för att kvinnor infogar sig i de val männen av tradition satt upp som norm, bara för att bli mer jämställda. Denna anpassning vore ju ett förtryck i sig.

      1. Jag skulle tom. säga att det är den anpassningen som faktiskt sker. Därför är det nog problematiskt att klaga på de kvinnor som väljer att jobba mycket (tror inte att lyxlängtan är största anledningen). Traditionellt har ju kvinnorna tagit hand om alla de där mer osynliga sysslorna som är viktiga för livskvalitén. Nu gör de det i mindre utsträckning och folk märker att det fattas jättemycket.
        Men absolut: fram för att männen gör det istället!!

  5. Både jag och min man jobbar deltid trots att vi ej har välbetalda jobb, lärare o sjuksköterska. Men jag är en person som uppskattar vardagen så mycket att jag inte vill stressa mej igenom den. Vill att min lilla son ska få vällagad middag varje dag, ha tid för träning, jakt, trädgården och odling. Min son går på dagis ca 2 dagar veckan 7-16. Vilket känns alldeles tillräckligt för en 1,5 åring samtidigt som vi får utvecklas på jobbet men ändå ha en harmonisk vardag. Utlandsresorna och märkeskläderna får vänta. Tack för en bra blogg!

  6. Det kan ju faktiskt vara så att hon inte menade att hon ville ha mer tid utanför jobbet utan på jobbet..? Eller hon kanske vill jobba så mycket som hon gör men ha EXTRA tid, fler timmar på dygnet. Du har en viss poäng men det finns så många aspekter av detta och det är svårt att förenkla det på sättet du gör här. Även om många hade klarat av att gå ner i tid hade det inneburit minskad ekonomisk trygghet vilket kan vara stressande och problematiskt. Sen är det ju så att du genom ett välbetalt jobb också kan köpa tid – du kan då exempelvis anställa en städerska, bo mitt i stan så du har nära till jobbet, ha råd att vara ledig längre perioder i framtiden eller pensionera dig tidigare, investera överblivet kapital och lägga mindre tid på matlagning. Jag tror visst att mycket tänker om tid så som du beskriver i inlägget men helt enkelt har andra prioriteríngar än du! 🙂

  7. Ja, precis så. Vi har knappt några inkomster alls, men vi klarar oss. Vi prioriterar alltid livet hemma med varandra och barnen. Vi låtsas att vårt badrum är franskt 🙂 Det är i det till synes lilla som det verkligt stora finns. Kram till dig! http://kammebornia.se

  8. Så grymt bra! Så onödigt att vi inte fattar att det egentligen är just såhär enkelt, och vad frustrerande för alla, som vill men faktiskt på riktigt inte har råd, att se hur vi som har råd klagar men ändå inte gör någonting åt saken trots att vi har möjlighet. Nej istället köper vi en ny TV, gör om badrummet och åker till Thailand…

    ———————-

    http://blogg.dt.se/tantruth

  9. Som förälder har jag ofta känt att ekvationen är omöjlig! Att båda jobbar heltid, hinna med barn, fritid, renovering osv och inte minst att vara med varandra. Det är väl liksom därför man har en familj: För att man vill dela livet med varandra! Och inte bara för att ha någon att stupa i soffan med när fredagen kommer. Därför är det du skriver både viktigt och bra. För om vi inte reflekterar känns det gärna som att vi inte har något val. Fast många faktiskt har det! För det krävs en hel del eftertanke och mod att bryta den norm om heltid + som råder på många arbetsplatser. Mod att göra sina egna prioriteringar och sedan stå för dem. Och mod att minnas att målet med livet inte är att lämna det fetaste arvet efter sig… Åtminstone inte räknat i pengar!
    Kram!
    Mittlifjennyaberg.blogspot.se

    1. Jag känner snarare att den norm många i medelklassen har svårt att bryta emot är den som säger att du måste omge dig med materiell välfärd i form av vackert nyrenoverat hus eller lägenhet, bil, rejäla semesterresor utomlands, fjällsemestrar, bil, barnaktiviteter som kostar, s k egentid i form av dyra årskort på statusgym och så vidare. Det verkar vara svårt att låta bli att ”leva upp” till sin egen plats i den ekonomiska hierarkin för många. Alla springer på samma boll, de senaste 10 åren har det varit en viss livsstil som varit i ropet.

      1. Bra poäng där! Jag får iallafall kämpa emot den där omedelbara kicken av ett nytt plagg, även om jag inte vill delta i racet av ”mest prylar vinner”. I så fall innebär det hör valet, att prioritera tid, att både kämpa lite mot din egen kortsiktiga längtan och att våga stå för sitt val på arbetsplatsen.

  10. Instämmer helt! Visserligen är det många som inte KAN välja, men ändå är vi många som har valmöjligheter! ”Om jag hade en dag kvar att leva – då skulle jag ge dig det enda jag äger – min tid!” Försöker ha det som min riktlinje i beslut i livet.

    1. Bra riktlinje! Håller också med Clara. En av de saker som övertygar mig mest är att förr levde alla familjer på totalt en heltidslön. Det som är så dumt är att vi blivit inpräntade att man ska klara sig själv, inte lita på/vara beroende av någon annan, att vi har ”rätt” att konsumera som vi gör, resa som vi gör osv, för att det i slutändan landar i att vi ”måste” jobba så mycket som idag. Trots att varken vi eller jorden mår bra av det egentligen.

  11. Underbart Clara! Räkna på hur många timmar du behöver jobba för den där Bali resan eller för den nya bilen med försäkring skatt bensin osv, som du knappast ändå behöver om du bor i en stad. Plus den tiden som du lägger ner på den. Livet går inte ut på att jobba för att kunna konsumera eller göra det ena eller andra. Det är enklast att leva enkelt.

  12. Vi har valt tid framför pengar i många avseenden. Vår dotter har aldrig långa dagar hos dagmamman och är alltid ledig en dag i veckan, förutom helgen.

    För att få ihop det ekonomiskt håller vi t ex nere alla fasta utgifter (kontantkort på mobil, inga prenumerationer eller andra typer abonnemang för t ex TV:n), vi reser inte utomlands utom i jobb, vi lagar all mat från grunden och ofta veggo, vi cyklar i första hand, kollektivt i andra och bil i tredje hand. Vi shoppar kläder på rea osv.
    Det finns många sätt att få pengarna att gå runt utan att det känns varken snålt eller ynkligt.

  13. Nu när jag är i min andra ålder då barn har vuxit upp har jag fått förmånen att kunna jobba mindre. Vi har det så förspänt att vi har minimalt med utgifter och jobbar båda två så mycket vi vill och orkar med. Det var mycket värre när jag hade mina barn, ensamstående för att klara av vardagen. Då fanns det inga pen
    ar att köpa sig tid.. Vi hade nog av att klara av varje månad. På bekostnad av mina barn, som fick vara på dagis o fritids stället för att vi kunde umgås. Så kan nog säga att det är ett välståndsproblem….

  14. Åh blir så avundsjuk när jag läser sådana här inlägg. Önskar så att jag hade råd att gå ned i arbetstid. Istället jobbar jag heltid på ett snabbmatsställe gravid med tredje barnet, för att försörja familjen när sambon pluggar. Men såklart, det är ju också en prioritering 🙂

  15. Vi har gjort lite tvärtemot er. Vi har köpt ett hus i ett område som vi helst ville bo i, även om det är långt till stan (och våra jobb) känner vi att vi vill bo här ute. Vi har en femårsplan som innebär att huset ska bli avbetalt, vi har sparat till större reparationer som takbyte och iår byte av avlopp. Vi åker inte på några dyra semestrar, vi campar, lagar mat och tar med matlådor till jobbet, vi utgår från att vi ska spara pengar i allt, hela tiden. Som tur är var vi unga när vi fick barn, med låga inkomster så efterhand som inkomsterna ökar sparar vi mer istället för att spendera mer. Klart det är slitigt och kämpigt ibland, men vi peppar varandra. Jag drömmer om friheten vi kommer ha när huset är betalt, vi kommer klara oss finfint på väldigt lite pengar då. Om vi dessutom kan budgetrenovera vårt lilla uthus och hyra ut räcker det förmodligen med en halvtidslön för att upprätthålla vår nuvarande standard. Ibland känns 5 år (egentligen 4½ år nu) som en lång tid men samtidigt innebär det ju enorm frihet för oss då…

  16. Så sant Clara! För mig krävdes det ett utmattningssyndrom för att jag skulle inse det hela. Bara för att vi har 40h arbetsvecka betyder ju inte det att det passar människan. Vem orkar jobba 40h, hämta och lämna, laga mat, ta hand om hus, hem och barn, vårda kropp och själ? Ekvationen går inte ihop.

  17. Håller helt med dig! Funderar dagligen över om det finns någon möjlighet för oss att ändra livsstil mer än vi redan gjort för att få loss mer tid. Just nu har jag inte råd att jobba mindre än vad jag gör pga gamla skulder som måste betalas, men sen, när det är klart, då! Försöker så gott det går så länge 🙂

  18. Och att när vi jobbar (som du har skrivit om innan) så SÄLJER vi vår tid, tid av vårat liv. Att jobba är inte någon snäll tjänst som vi ger bort utan en ”vara” som vi säljer. Också värt att tänka på när man kanske stressar över jobbet och att man inte gör tillräckligt. Även om det är personer som drabbas av att jag inte kan ge mer i mitt yrke så är det inte mitt fel, jag säljer åtta timmar av min dag plus de tjänster som står på mitt avtal, mer ska jag inte göra även om det i själen ibland känns som att jag borde.

    1. Man gör väl oerhört mycket mer än så när man jobbar! Man bidrar till välfärden genom skatten man betalar, men ingår i ett socialt sammanhang vilket är viktigt, och man gör ett jobb för en arbetsgivare samtidigt som man får pengar för att köpa mat OCH en massa förhoppningsvis trevliga arbetskamrater.

      Jag vill inte ha ett jobb där jag drar ner ridån om den delen av mitt väsen bara för att klockan blivit 5 och jag vill inte heller stänga av mig själv mellan 8 och 16. Jag har ett jobb som på gott och ont men jag är ÖVERTYGAD, mest på gott, är med mig alla dagar i veckan, på samma sätt som mina barn är det.

      Någonstans tycker jag att resonemanget Clara för är sunt och bra, men vi är ju också som samhälle beroende av att folk jobbar. Visserligen kan vi enas om att lägre tillväxt är OK, och då är det en annan sak, men där är vi ju verkligen inte.

  19. Det där med om man kan jobba deltid eller inte har ju inte bara med lönen att göra utan också vilket jobb man har. Visst har man rätt till deltid tills barnen fyller åtta, men arbetsgivaren har rätt att omplacera en om den bedömer att ens tjänst kräver att man jobbar heltid eller nästan heltid. Så om man gillar sitt jobb och gärna vill behålla det kan man faktiskt inte alltid köpa tid för pengar, även om man tillhör dem som skulle ha råd.

    blogg.sydsvenskan.se/175grader

  20. Så jävla rätt (pardon my French)!!! Vi har också köpt tid genom att ta ut färre föräldradagar i veckan (2 till en början) i utbyte mot ett gammalt kök, deltidsarbete i utbyte mot två fula badrum – tolka mig rätt här nu. Vi är två medelklassråttor med två barn som bor i Stockholms innerstad i en ”fin” lägenhet. Men den har 90-talsstandard och inte det senaste. Golven är nötta och badrummen trista. Där andra har skaffat ny bil och ljust och fräscht har vi kört i våran gamla buckliga icke-kombi med barnvagnar matkassar och allt annat som behövs. Det går att leva på mindre pengar. Det går att välja tiden istället. Men det är inte gratis. Bra skrivet, Clara!!! Med vänlig hälsning, Lotta

  21. Tack för de här inläggen Clara, jag vet att jag vill så gärna ha mer tid, men jag har så svårt att prioritera det. Jag ser gärna att jag vill ha pengar till att köpa lite kläder, vin, mat eller vad det nu kan vara, och sen sakna mina vänner som bor långt borta från mig. Men när du skriver det här så tänker jag verkligen efter mer än vad jag gör i vanliga fall. Jag ser att om jag drar ner på arbetstid lite (vilket visserligen är svårt om man är nyutbildad och vill visa lite vad man går för typ) så går det ändå att fixa och jag tycker verkligen att du är grym. Jag läser din blogg dagligen men kommenterar allt för sällan, men du är verkligen en inspirationskälla för mig. Jag vet att du får höra en del skit för en del saker du skriver men du är verkligen en människa jag ser upp till. Ändra dig aldrig för någon annan.

  22. Fast att påstå att det är vettigt att låta bli att laga ett läckande tak verkar ändå ovanligt ogenomtänkt! Jag håller överlag med i diskussionen och folk som gnäller och sedan måste renovera bara för renoverandets skull borde absolut ta och tänka över saker och ting! Däremot så är det inte smart att sitta och påstå att det är bättre att välja tid framför pengar och samtidigt i praktiken tillåta, som i ditt exempel, låta sitt hus delvis förfalla. Läckande tak orsakar garanterat framtida problem om man inte fixar det och därmed känns ditt tänkande ganska kortsiktigt..

    1. Tänkte precis samma sak. Ett läckande tak är inte att leka med. Hade jag haft ett läckande tag hade jag skuldsatt mig för att få det fixat.

      1. Samma här, hus är dyra nog stt uppehålla utan att låta skador som kan ge följdproblrm gå ofixade! men som Clara demonstrerade ovan, när hon raderade en kommentar jag skrev, så var det tydligen en öm tå. Skrev absolut inte otrevligt, men jag har visst fått min flesta erfarenhet av att ha fått en kommentar raderad. Något som jag hade antagit bara skedde om man var otrevlig!

        1. Kära Annika. Jag har inte raderat din kommentar. Blev den inte publicerad så var det för att du gjorde något fel, eller så för att de som sitter och granskar Amelias kommentarer tyckte att den var över gränsen för vad som är ok. Jag har inte läst den så jag kan inte uttala mig.

          Med det sagt fascinerar det mig att man kan läsa ett inlägg på 3000 tecken och haka upp sig på en mening som rör ett tak. Och därigenom inte kunna ta till sig textens budskap. Det är som när man pekar på något för ett barn och de bara tittar på fingret istället för vad fingret pekar på. Hopplös situation liksom

          1. Jag såg att min kommentar var där, publicerad, och senare borttagen. Du har många vettiga åsikter Clara men du har uppenbarligen oerhört svårt för att någon ifrågasätter dina resonemang. Jag hakade inte upp mig på en sak, jag skrev att överlag håller jag med, MEN osv. Delvis är saken att när livet kommer till sin spets, och man levt efter ditt resonemang, då kan man få riktiga problem att klara sig ekonomiskt alls. Ska man t ex ha hus är det en oerhört viktig aspekt att ha pengar sparade som gör att man klarar av att hantera det garanterade oväntade utgifterna som följer med husägande.

            Men suck-svar som du ger känns omoget men jag glömmer att du faktiskt är väldigt ung och det kommer fram varje gång du sätter igång en debatt (vilket givetvis är bra, men båda sidorna är viktiga Clara. Allt är nämligen inte svart eller vitt, som många här har demonstrerat). Tack för den här tiden, jag förstår nu varför jag har sett så många klaga genom åren att deras kommentarer blivit borttagna.

          2. Jag har inte alls svårt för att folk ifrågasätter mina resonemang. Då skulle jag inte orka blogga med tanke på all kritik jag får dagligen (för att inte tala om mejl, telefonsamtal och ibland hot). Och jag skulle verkligen inte idas sitta och plocka bort kommentarer som din om den nu inte alls var taskig, även fast du envisas med att tro det. Jag modererar öht väldigt sällan mina kommentarer om det inte är väldigt grova påhopp.

            Däremot känner jag ofta att jag suckar när jag läser kommentarer därför att folk läser bloggen som fan läser bibeln och medvetet (?) väljer att misstolka det jag skriver. Jag kan ofta ana på förhand vad folk kommer regera på. När jag skrev det här tänkte jag ”näe, nu kommer någon kommentera meningen med taket och förklara hur dåligt det är med läckande tak. Kanske borde jag förklara mer kring taket, när vi ska renovera det osv” men sedan tänkte jag ”näe, jag låter det stå kvar. Mina läsare är smartare än att de hänger upp sig på det och missförstår blogginlägget och drar stora växlar på det här exemplet” Sedan blir det så ändå. Och det är det jag suckar över. Jag blir inte ledsen, jag blir bara trött på att det känns som att jag måste gardera mig varenda gång jag skriver eftersom att folk går in för att studera detaljer istället för att försöka förstå bilden jag målar upp. Det är klart man måste ha sparade pengar om man har hus. Men det var inte det som inlägget handlade om. Och ifall någon tar min text som intäkt för att INTE ha en reservbudget i livet så är det inget jag kan göra någonting åt. Jag tror att mina läsare är klokare än så.

    2. Nu har ju inte Clara förtydligat vad för sorts läcka det är, det låter ju inte som det är en läcka där resten av taket kommer att vattenskadas och huset ”förfalla”. Jag skulle inte överdramatisera det hela.

  23. Hej! Jag tycker du har så rätt! Jag önskar inget hellre än att gå ner i tid. Tycker livet är värt mer än att bara hinna jobba. Men problemet är att jag inte har några barn så därmed ingen rätt att arbeta deltid (och tyvärr verkar det inte som jag kan få barn). Arbetslös vill jag ju inte vara, jag gillar trots allt stimulansen man får av att jobba. Har du något tips på hur man ska göra?

    1. Hej! Jag har verkligen ingen aning om hur det ser ut för dig på jobbet. Men kanske går det bara att föreslå för din chef att du ska jobba 75% istället?

  24. Jag är också en sådan som vill ha mer tid. Skulle gå ner till 80 % men eftersom ingen annan gör det där 20 % så betyder ju det att jag får stressa mer och får mindre lön. Det är så fint att man har rätt att gå ner i tid men tyvärr så blir det inte färre arbetsuppgifter för det.

    Min man hade möjlighet att gå ner i tid och tidspressen för mig minskar då det är han som i 80% av fallen hämtar och lämnar. Men mer tid skulle jag vilja ha!

    1. Jag håller med Clara stort i inlägget men (tyvärr) har du verkligen en poäng här. Jag gick i tankar om att ansöka om graviditetspeng nu bara på halvtid inför första barnets ankomst men insåg snabbt att det skulle inte gå; min tjänst kräver heltid och likaså sen, jobbar jag 80% finns det ingen som täcker upp resterande 20. Vilket skulle ge mig en oerhört stress att hinna med. Som du skrev blir ju inte arbetsuppgifterna mindre :/

      1. Jag förstår problemet, men kanske finns det andra sätt? Mitt jobb är lite likadant. Jag har övervägt att gå ner till 80%, men det skulle bara bli lika mycket jobb till 80% av lönen, så det skulle bara skapa stress. Däremot går tempot ner ordentligt på min arbetsplats under somrarna. Folk är lediga vid lite olika tidpunkter, och alla är medvetna om detta, så det fixas och trixas redan en hel del för att täcka upp för folk som inte är där. Så nu i sommar har jag tagit tjänstledigt i två månader och är borta från jobbet hela perioden när folk turas om att vara på semestrar. Det var ok för alla där. Jag menar inte att exakt detta skulle vara lösningen för er, jag vill bara säga att det finns många olika sätt. För mig tog det flera år att ens kolla om detta var möjligt, för jag trodde inte att det gick. Men när jag väl kollade med min chef var det hur lätt som helst. Givetvis har detta inneburit att jag varit tvungen att spara ihop pengar till de extra månadslönerna tidigare under året, men om man bara lägger undan pengar blir det ju i praktiken samma sak som att gå ner i tjänst.

        /Liv

  25. Jag brukar hålla med dig. Men denna gången gör jag inte det. . En del älskar sitt jobb och vill inte förlora det. När man anställs kanske det är på heltid eller inte alls.. alla har kanske intr möjligheten att prioritera bort en hel tid. Även om de skulle vilja. Min syster exempelvis sparar till hus för hon vill ge det till sina barn. Gåvan att få växa upp i ett hus med trädgård istället för en trång liten hyresrätt.. och hon är ändå medelinkomsttagare. Så nej. Alla har inte alltid möjlighet att köpa tid

    1. Men det är ju PRECIS det här Clara menar och skriver om. Här har din syster valt att spara pengar och därmed behöver hon jobba mer. Eller hur? Sedan finns det kanske jobb där chefen inte tillåter att man går ner i arbetstid. Men poängen med inlägget är ju snarare att påminna om det valet privilegierade personer ofta kan göra. Här är valet att spara pengar till ett hus (som kostar mycket pengar) eller att lägga pengar på tid att vara med barnen eller egentid.

  26. Detta inlägg ska jag spara som inspiration till när jag tänker på framtiden. Pluggar än, men prioriterar tid och att få vara hemma redan nu.

  27. Jag håller med dig i grunden, ser många barn som har 10-11 timmars ”arbetsdag” på förskolorna för att föräldrarna satsar på karriären. Det är inte bara låginkomsttagare som grupp som inte kan välja kortare arbetstid, barn har inte heller det autonoma valet. Det är viktigt att ha respekt för att förskolebarns ”arbetstid” är lika ansträngande för dem som vår arbetstid är för oss – även om de trivs i förskolan (och att det måste sättas i relation till antalet vakna timmar…). Även om man som vuxen trivs på jobbet finns skäl att fundera på hur man hushåller med sin tid som förälder. Annars kan man väl problematisera det där med ”arbetstid” några varv. Jag har alltid jobbat deltid i yrkeslivet men slitit hund hemma med odling och självhushållning. Den tiden är inte betungande. Dels för att jag kan göra den ihop med mina barn, dels för att jag bestämmer själv. Att arbetstimmarna är många är väl egentligen inte problemet, utan om vi låter dem stjäla tid från våra viktiga relationer – eller om vi sliter ut oss på otrivsamma jobb i illusionen att lyckan går att köpa. Jag håller på att starta eget som dagmamma med ekoprofil i Örebro och kommer nog jobba mer än vad jag hittills gjort i mitt liv, men i en form jag tror blir mer balanserad.

  28. Bra Clara! Jag är så glad över att jag insett att det är såhär jag vill leva mitt liv och att jag tog mod till mig och bad min chef om att få gå ner till 50%. Han blev inte alls så besviken och arg som jag föreställt mig. Utan mer, okej, jaha, lämna in en ansökan så fixar vi det. Från och med hösten, när min man slutat vara föräldraledig så jobbar jag 8-13 4 dagar i veckan. Det blir inga resor nästa år heller, inga nya Converse, ingen ny bil, inga blommor i fönsterna, inga fina höstkängor till äldsta dottern från Kavat. Men vad är dessa små skitsaker i sammanhanget när jag kan hämta barnen klockan 13.15 varje dag!

    1. Alltså jag förstår verkligen att mina bekymmer är små i sammanhanget, att det inte är alla som kan tänka så här och att det är ett medelklassproblem. Men jag är så glad över att jag inser att jag har valet att välja och att jag valt. Rätt val.

  29. Härligt för er som kan gå ner i tid. Min arbetsgivare vägrar, 100% eller så blir man utbytt. Bara de med barn under 12 år som för gå ner i tid. Jag är ofta snabb och är klar med dagens uppgifter på 6 timmar och hade lätt skippat alla kafferaster mot att gå hem tidigare… 🙁

  30. Otroligt tänkvärt! Tack för ett bra inlägg om en viktig prioriteringsfråga som ofta glöms bort.

  31. ”Varför funderar vi inte över hur lite vi kan klarar vi oss på – istället för hur maxat vi vill leva?” – GUD SÅ BRA SAGT, TACK CLARA!!! 😀 Jag håller på med ett minimaliseringsprojekt här hemma, jag rensar psykiskt och fysiskt och slänger och skänker och undviker att köpa saker mer än det nödvändigaste: ju mindre vi klarar oss på desto friare och stoltare känner jag mig! Ju mindre materiella ting vi släpar på desto lättare känns livet!
    Det är så befriande att tänka utanför lådan och gå emot konsumeringsströmmen! Jag vill inte köpa prylar! Jag vill inte försöka imponera grannarna! Jag vill inte vara med i jämföringshetsen som pågår! ”Vad har ni? Vad har vi?”. Nej. Nej. Nej. Nej.
    Nu gör vi det VI vill. Minimalisera mera.

  32. Du har så rätt i det här. SÅ RÄTT.

    Men. Jag tror att just medelklassen lever överbelånade liv. De har lånat till allt de äger och har. Kanske till resor? Då är de inte fria. De kan inte gå ner i tid. Inte alla såklart men många fler än vad bi kan ana.

  33. Ja du har rätt på ett sätt, men jag tror som kvinna på Sveriges stora medieinstitutioner kan man ändå inte säga nej. SR,SVT och säkert också TV4 har inga roliga anställningsvillkor. Det finns sällan trygga anställningar vilket innebär att man måste göra ”allt” för att få jobb trots att man är känd.

    1. Men suck, offertänk! Kan man inte säga nej till något man inte vill, byt jobb. Vi lever bara en gång.

  34. Givetvis en bra tanke,för de som är en kärnfamilj vill säga..de som är ensamstående har kanske inte möjlighet att välja att gå ner i inkomst? Vissa kommuner är dyrare än andra att bo i och har man sitt jobb där kan man inte flytta till någon billigare. Så tyvärr vill jag påstå att även om du kanske inte helt är ute o cyklar krävs lite mer eftertanke för att lösa detta i-landsproblem.

    1. Jag är ensamstående och har gått ner i tid. Jag pendlar dessutom till en annan kommun och lyckas få ihop det utan problem ändå. Nu är jag visserligen privilegierad medelklass men jag prioriterar också mina utgifter på ett annat sätt än gemene man gör. Det går för de allra flesta, det är jag övertygad om. Dessutom har Clara inte påstått att alla kan. Men att många kan men inte gör det. Och att det är väldigt underligt. Jag är böjd att hålla med.

  35. Jag håller inte med i det här… Först – alla har inte möjlighet att dra ner på arbetet. Sedan, nu har jag inte barn än men jag hade inte tillåtit mitt småbarn bo i ett hus med läckande tak så jag kan få ledigt och vara hemma… Känns konstigt tycker jag. Inget illa menat mot dig men jag skulle inte kunna tänka så!

    1. Jag håller med. Ett läckande tak kan göra så oerhört stor skada på huset, förutom mögel som är en stor risk för barnens hälsa. Låter man taket läcka år efter år så kan man räkna med att få riva huset om några år. DÅ kan man räkna med kostnader.

      1. Men suck. Ni missar poängen. Det är klart att vi ska laga vårt tak. Redan i sommar faktiskt. Men vi har fått spara till detta och kommer göra det på ett byggnadsvårdsmässigt och billigt vis. Hade vi haft pengar hade vi säkert bränt dem på att göra det snabbt, nytt och effektivt. Så varken kan eller vill vi göra nu.

        1. Ok, det var svårt att tolka det i texten då du skrev att ni avstår från ett helt tak. Lycka till med takbyte och bebis och allt annat roligt som händer i sommar 🙂

        2. Tog du på riktigt bort min kommentar? Den var inte otrevlig överhuvudtaget utan förtydligade bara vad jag ansåg att man ifrågasatt angående fixandet av ett läckande tak och hur du själv utryckte det som att det är inte det viset ni vill göra på. Tycker att det är väldigt underligt att ta bort den. Jag är alltid noggran med att inte vara otrevlig i mins kommentarer även om jag ifrågasätter vad som skrivits, så detta tycker jag är vansinnigt.

        3. Ok! Men om ni jobbat 8 timmar per dag (under en period) hade ni kanske kunnat fixa taket fortare? Och det är väl ändå bättre för er och huset? Ursäkta men är nyfiken, hur många timmar jobbar du i snitt i veckan i snitt?

        4. Fast alla har inte heller snickarkunniga släktingar. En del har akademiker-föräldrar som är unga fortfarande och själva jobbar för att teoritetisera mera. 😉

        5. Men herregud. Förstår inte varför det ska vara så mycket svårare att säga ”jag tycker det är konstigt att inte prioritera tid med barnen, vet ni hur kort tiden med dem som små är och hur fantastiskt mycket det ger att vara nära dem” och varför det ska vara så mycket lättare att säga ”vet ni vad det kan göra med ett tak som läcker bla bla bla”. Och btw det är inte så farligt att det regnar in. Okej om man väntar med att laga kan det bli värre, sprida sig. Men då får man bara laga lite till, byta några längder råspont till, betala lite till. Men det var det förmodligen värt.

  36. Med perspektiv på livet, så gjorde vi just det som ditt inlägg handlar om, att prioritera tid framför pengar när våra barn var små. Det var ett aktivt val och när vi ser tillbaks, vi är nu pensionärer, så är vi så glada att vi investerade i våra barn, det viktigaste vi har, och när vi frågar dem om deras barndom återkommer de alltid till att vi hade tid och gjorde mycket kul saker i vardagen. De trodde att alla pappor tog en dag ledigt mitt i veckan för att bara vara med barnen och när de blev äldre förstod de att de hade tur som har en pappa som verkligen ville vara med dem och när pappa arbetade så fanns jag alltid tillhands och när de var litet större jobbade jag mera, så det kändes bra. Vi hade det så bra förspänt att ha mina föräldrar i närheten och de ställde gärna upp och var med barnen när inte vi kunde. Men det var också ett aktivt val, vi flyttade till min hemstad där mina föräldrar bodde när jag var gravid med vårt andra barn för vi ville att barnen skulle vara nära sina morföräldrar och det var ett mycket bra val. Vi skaffade hus så småningom och snålade och reparerade efterhand som vi hade pengar över. Att ha en egen trädgård var också härligt för det sparar också tid, barnen kan leka själva och jag kunde göra annat som att odla, sy kläder till dem, baka mm. Idag får vi delvis betala för de där åren med lägre inkomster med sämre pensioner men vi är rika ändå för vi har barnbarn som vi har tid för och vi har bra relationer med våra barn, vilket är mycket värt. Vi prioriterar olika i livet och alla har inte lyxen att välja så alla unga människor kämpa på och gör det som ni tycker känns rätt och bra. Be om hjälp när ni tycker det blir tungt för många har föräldrar som gärna hjälper till. Kram till er alla!

  37. Hurra för ditt inlägg Clara! Detta kan inte sägas för många gånger i det samhälle vi har. Jag jobbar 75 % och har tid med mina nära, läsa spännande kvällskurser, vara politiskt engagerad, finna ro i mig själv. Aldrig skulle jag välja lönen framför att offra allt det där. Kram!

  38. Visst kan man köpa tid och på olika sätt. Jag har tex ett jobb som så många andra skrivit där ingen annan gör mitt jobb om jag är borta eller om jag skulle gå ner i tid. Jag skulle inte heller bli av med några arbetsuppgifter utan skulle möjligtvis får prioritera bort lite proaktivt arbete vilket skulle ge en sämre service till kollegor runt om i företaget. Vilket gör att jag har svårt att köpa tid genom att arbeta deltid.

    Men de valen vi har gjort är att bo nära våra jobb och istället för att köpa hus med lång pendling (vi bor i en grannkommun till Stockholm) så har vi ett fritidshus vi åker till på helgerna.
    Vi har valt att handla matvaror på nätet med hemkörning och slipper stressa iväg till affären.

    Vi har också valt (kanske lite kontroversiellt) att köpa städning varannan vecka i lägenheten. Vi städar fortfarande men inte i samma utsträckning som tidigare. Dessutom har detta varit en orsak till diskussioner hos oss då vi har olika höga trösklar för när det behöver städas.

    Vi handlar inte massa onödiga saker och åker inte på utlandssemester varje år. Men vi sparar en hel del och vi har en plan för att vi ska vara skuldfria den dagen vi börjar gå i pension (om lite mer än 20 år).

  39. De som är negativa här tenderar låsa fast sig vid yttre faktorer och skylla på andra. Vill man inte jobba mindre kan man säga men att skylla på jobbet är löjligt. Man har rätt att gå ner till 75% med små barn. Då tar man också ett samtal med chefen om vilken fjärdedel av ens arbetsuppg som ska delegeras ut. Inget svårt. Det är chefens ansvar. Sätter denne sig på tvären kan man söka andra jobb om man vill. Det som är så tråkigt är inte att vissa vill jobba utan attityden ”lätt för dig att säga som…” Man äger sig själv och sin tid och säljer den till vem man vill genom att jobba. Fine att det inte är lätt att byta jobb men att bara fortsätta på sitt jobb, gnälla över tidsbrist och sedan inte ens prata med chefen eller söka annat är fegt och ynkligt och visar bara brist för ansvarstagande gentemot sig själv och sina barn. Är man däremot nöjd, ja då är ju allt toppen!

    1. Ja man har rätt att gå ner i tid när man har barn. Men vi är ganska många arbetande som inte har barn också.

  40. Jättebra och viktigt inlägg! Jag håller verkligen med. Sedan är det förstås så, som många har påpekat, inte helt lätt att köpa sig tid alla gånger, och det är kanske inte alltid möjligt. MEN: jag tror att det är möjligt i mycket större utsträckning än vi tror.

    Nu till sommaren har jag tagit tjänstledigt från mitt jobb i två månader, förutom två eller tre veckors semester. Jag kommer att få ett riktigt långt sommarlov för första gången på tio år. Det känns helt fantastiskt. Det har också ett tydligt och konkret pris: två månadslöner. För att ha råd med detta har jag sparat in på annat, samt jobbat lite extra ett vid ett par tillfällen och lagt undan de pengarna. Jag är tacksam för att jag har råd att göra det, och för att jag har ett jobb där detta är möjligt. Men faktum är att jag kunde ha gjort samma sak redan tidigare år. Att jag inte gjort det berodde på att jag satt fast i mina egna föreställningar om vad jag förväntades göra, och vad som är möjligt och inte. På samma sätt tror jag att det är för många andra. Det finns fler möjligheter än vi tror att köpa tid, i det stora och i det lilla.

    Tack, Clara, för att du tar upp den här viktiga frågan för diskussion!
    /Liv

    1. Ja precis så! Fast i förväntningar om vad man förväntas göra och vad som är möjligt. Det är det vi måste släppa. Jag tror de flesta kan göra förändringar om de verkligen vill. Men man kanske måste släppa normen innan man kan börja göra sig en ny vision av livet.

  41. Jag arbetar själv heltid men skulle inte behöva det. Prylar och resor är inte det viktigaste i mitt liv. Jag har svårt att gå ner i tid av någon slags görarättförsig tanke. Jag är frisk och kan arbeta och ser idag hur mycket skatt jag betalt in på ett år. Pengar som går till dem som inte har det så bra som jag och till sjukvård bland annat. Jobbar jag mindre blir det mindre pengar till det gemensamma. Det är mitt dilemma. Har två barn som trivs på fritids och förskola. Tack för att du delar med dig av dina tankar!

    1. Om du är nöjd med att arbeta som du gör och inte känner att du behöver mer fritid så behöver du ju inte gå ned i arbetstid. Att vara glad åt att bidra till vår gemensamma välfärd genom skatt är också absolut hedervärt! Heja! 🙂

      Men det går ju också att tänka att det finns många som är arbetslösa idag, i alla fall inom en del sektorer. Jag tillhör till exempel gruppen unga där arbetslösheten är 25% och har trots en lång utbildning svårt att ta mig in på arbetsmarknaden på annat än osäkra och korta anställningar med absurda arbetsvillkor. Om de som jobbar mer än de egentligen har lust med delade på jobben med oss som skulle vilja arbeta så vore det ju win win. Det ska ju vara konstigt att så många ska behöva gå in i vägen och slita ut sig, samtidigt som det finns en stor arbetskraftsreserv av människor som vill jobba. Vem vinner på det?

  42. Jag måste verkligen kommentera här; för de jag vet som gått ner i arbetstid arbetar faktiskt med annat. Det är inte så att det går ner i tid och sitter stilla. De renoverar sina hus, sköter sina trädgårdar, startar café, skriver böcker, reser, skriver, målar och jag menar att det är INTE så många som BARA umgås med sina barn alternativt mediterar. Det är få människor som har den möjligheten. Det får vi inte glömma. Du är priviligerad Clara. Jag är priviligerad. Alla har faktiskt inte samma möjligheter. Det är så sjukt lätt att få det att alltid låta så enkelt. Vore det enkelt levde vi alla i harmoni. Med hur mycket tid som helst att lata oss på. Eller?

    1. Men är inte det du beskriver ovan; att gå ner i arbetstid för att göra något annat, som att skriva böcker eller odla, också att köpa sig tid? Tid till det de verkligen vill göra. Vad det sedan innebär, vad vi gör med vår köpta tid, måste väl vara upp till var och en.

      1. Absolut! Det är bara det att det är inte alla som har den möjligheten. Att kunna gå ner i arbetstid (köpa sig tid eller vad ni nu kallar det) och förverkliga sig själv – är medelklassen förunnat. Jag tror få personer med knaper inkomst funderar ens i tankarna att gå ner i arbetstid för att skriva en bok – när tre barn ska få mat på bordet, nya gummistövlar. Alltså det är så sjukt romantiserat det här.

        1. Vi är nog alla är överens om att detta med att överhuvud taget jobba mindre är ett medelklassprivilegium. Men det var ju inte detta din kommentar ovan handlade om, utan om att folk väljer att jobba med annat på sin lediga tid istället för att vila eller umgås med familjen. De exemplen du själv tog (skriva böcker, sköta sin trädgård osv) är visserligen arbeten, men inte arbeten som oftast inbringar så mycket pengar. Jag tror att merparten som går ner i tid för att tex skriva KUNDE ha gått ner i tid och gjort ingenting. Men valt att arbeta med skrivandet, för att de vill.

        2. Jag tror inte att syftet med Claras inlägg var att domdera för att alla ska gå ner i arbetstid, oavsett vad, utan att ge exempel och visa att man KAN gå ner i arbetstid om man har förutsättningarna och viljan. Vill man inte gå ner i tid, ja, då måste man inte. Kan man inte gå ner i tid är det tråkigt men sant och man får ta igen det på andra sätt (om man vill.) Många av oss gör nog vad vi kan för att få mer tid till familjen eller annat vi gillar. Jag tror att främsta syftet med Claras inlägg är att visa en till möjlighet. Det är ett förslag, inte ett måste och inlägget ifrågasätter vissa antaganden vi har oturen att växa upp med.

          Jag håller inte med dig när du skriver att du tycker är att sjukt romantiserat. Kan man och vill man så gör man. Det är inte mer med det och det måste inte vara romantiserat bara för att alla inte har möjligheten att haka på.

    2. Men Clara skriver ju det, att hon är medveten om att det är ett medelklassprivilegium att kunna välja – men att så få utnyttjar detta privilegium. Och det är det som är tänkvärt.

  43. Jag tror du beskriver ett stockhomsfenomen, för känner inte igen mig alls. De flesta av mina vänner (som har barn) åker inte till Bali på semester, eller renoverar om sina kök för sparade pengar, eller väljer jobbet framför sina barn. De flesta jag känner lever på lånade pengar, skyndar hem från sitt jobb så tidigt de kan för att hämta sina barn, och umgås med dem.
    Ibland när jag hämtar mina barn på dagis vid fyra dn fredag är de i stort sett ensamma, och jag ställer mig lite frågande till det. Varför ska vi som måste jobba för att ha råd att betala våra liv ständigt gå runt med dåligt samvete? Att hämta en fredag kl fyra är knappast sent!
    Jag tycker att det är en oroväckande utveckling att kvinnor går ner i tid, när vi äntligen har chans att ta för oss på arbetsmarknaden.
    Nu jobbar jag som bibliotekarie, vilket kanske är världens roligaste jobb, och jag vill inte gå ner i arbetstid, för jag gillar att jobba och släpper mitt jobb såfort jag kommer innanför dörren med barnen.

    1. Jag blir också lite fundersamma när jag läser många av inläggen här från kvinnor som känner sig bekräftade i att vara den som drar hushållslasset och jobbar deltid eller inte alls. Det är en problematisk utveckling som samhällsfenomen, och jag undrar varför inte fler familjer försöker ordna det så att båda jobbar deltid under barnaåren i så fall.

    2. Jag tycker det är en oroväckande utveckling att inte män går ner i tid. Varför fortsätter vi att inbilla oss att lönearbete är vägen till lycka? Idag producerar vi dubbelt så mycket som på 1970-talet med samma arbetsinsats. Och sen funderar vi på hur vi ska kunna skapa fler jobb… Hur kommer det sig att vi inte jobbar hälften så mycket istället? Och varför alltid denna tanke att kvinnan ska anpassa sig till mannens norm och jobba mer och utanför hemmet? Varför tycker vi inte att män istället skulle jobba mindre och hela familjer leva och umgås tillsammans? Jag är också bibliotekarie och sjukskriven för utbrändhet. Jag är också brinnande feminist men tycker absolut inte att vägen till lycka är att kvinnor ska leva som män. Vad är det som är så dyrt i ditt liv att du måste betala för det med heltidsjobb? Eller är det för att du gillar att jobba? I så fall är det ju ingen skam i det, men det är heller ingen skam för den som väljer att prioritera andra saker. Clara har prioriterat annorlunda än du men är ändå väldigt framgångsrik och det är väl fantastiskt bra?

  44. Så bra och klokt.
    Vi har prioriterat tid. Köpt tid. En jobbar och en är hemma och tar hand om allt – barn & hem. Vill inte att staten uppfostrar våra barn och tycker det är på tok för stora barngrupper och få personal på förskolorna här.
    Lustigt nog stör detta folk omkring med (typ) samma löner. Att det aldrig skulle kunna gå osv. Jag har lust att skrika ”men snälla! Om ni inte tagit flera miljoners lån för huset, haft två bilar(eller en ens, finns fantastisk kollektivtrafik här), köpt lunch ute varje dag, alltid handla nytt i vanliga affären osv… DÅ hade ni haft råd! Ni har ju valt allt det andra istället, sluta va offer!”

    För så är det så ofta. Folk klagar på stressiga livspusslet hej&hå, eller att de inte kan spara till dendär lägenheten/huset de önskar – för att de MÅSTE gå ut och äta varje helg, klubba, köpa senaste modet, ha nyaste mobilen med dyra 3g abonnemanget osv. Gaaaah atta att du valt alla dedär sakerna vi valt bort?! Säg inte att du inte KAN, stå för att du prioriterat annorlunda.

    Jag prioriterat tid och relationerna till min partner och våra barn mer än vilka materiella saker i världen.

  45. Clara, håller helt med. Dagens småbarnsföräldrar . De prioriterar materialism och jobbar, jobbar, jobbar för att att ha råd att riva ut fullt funktionsdugliga kök och badrum i nyinköpta hemmet. En ny bil, bänkskiva i granit och ”all inclusive-resa” till Turkiet är så värt att införskaffa med lånade pengar. Otroligt att folk inte kan erkänna för sig själv att de faktiskt prioriterar detta framför mindre arbetstid och därmed mer tid med sina barn. Så enkelt är det, varför hymla om sanningen?!

    1. Haha, och där drog du över samma kam? ”Dagens småbarnsföräldrar” känns som ett konstaterande att ”så är det bara”. Detta stämmer inte in på mig och min partner i alla fall.

  46. Åh! Jag tycker att du är så bra Clara! Vi lever också bara på en inkomst för att vi vill ha vår dotter hemma tills hon blir tre. Vi hoppas på vårdnadsbidraget nu då hon fyller ett år idag. Vi handlar second hand och loppisfyndar presenter och kläder till henne. Min ettårspresent kostade 15kr. Hon blev så glad för den. En briobil. Tack för en bra blogg.

  47. Tusen tack för ett fantastiskt inlägg!! Har också valt att jobba mindre, men känner alltid att jag måste försvara mig varför jag valt att göra så. Som att man är mindre lyckad för man valt att jobba mindre?! Önskar att jag vågade vara stolt över det i stället…

  48. Jag var hemma med våra barn i 14 år (vi har sex barn). En del av de åren jobbade jag deltid med bokföring från hemmet och hade alltså en liten lön. Vi hade det väldigt knapert under dessa år men vi är otroligt tacksamma över att jag har kunnat vara hemma med barnen. Nu har jag jobbat utanför hemmet i ca 6 år. Jag jobbar 20-25 timmar i veckan. Under det här året har det blivit mer att göra på jobbet så jag har pratat med chefen om att jag tycker att det blir lite för mycket, så nu har vi bestämt att jag inte ska behöva göra lönerna. Vi låter en konsult göra det i stället, för att jag ska kunna jobba mindre. Jag har en otroligt bra chef som gör detta för min skull. Ska bara tala om att jag är mycket själv med barnen eftersom min man jobbar borta måndag morgon till torsdag kväll, varje vecka. Jag skulle lätt kunna jobba heltid (min chef vill helst det) men väljer att jobba ca halvtid för jag vill vara hemma på eftermiddagen när barnen kommer hem från skolan. Även tonåringar behöver sina föräldrar. Det är klart att man kan köpa sej tid! Tack för ett bra inlägg, Clara!

    1. Kloka val ni har gjort! Och så sant – tonåringen behöver en förälder kanske mer än någonsin! Vi har prioriterat likadant.

  49. Det här kan vara det bästa jag har läst. Jag har aldrig tänkt på det viset då jag är rätt duktig på att prioritera min tid/viljor. Jag har ännu inga barn och för mig är det ganska lätt att bara anpassa mig efter en hund och sambo.

    Men det här var en ögonöppnare.
    Alla har 24h på dygnet. Man väljer själv vad man vill göra med dom.

    Man kan visst köpa tid!
    Inte så tydligt som mjölk på Konsum men det är egentligt på samma sätt.

    Tack för en ögonöppnare!

  50. Jag är lyckligt lottad och har som arbetslös precis hur mkt tid som helst. Då pappan till barnen uteblivit är det mycket som skall råddas på egen hand. Och tid har jag 🙂

  51. Hej Clara! Jag har precis börjat tänka i samma banor som du skriver om. Kan du inte komma med fler exempel och tips på hur ni gör för att leva så! Exempelvis när du skriver att ni duschat i källaren i 5 år. Det ger mig exempel på hur vi kan tänka men också blir du en förebild som verkligen visar på att ni väljer bort vissa saker för att leva just så. Förebilder behövs!

  52. Man kan också köpa städhjälp och massor av andra tjänster som gör att man har tid mer fritid till barn och fritid.

    Desutom kan du dra av det på skatten.

  53. Hm, det är klart att det är fullt riktigt att folk med bra förutsättningar kan köpa sig tid osv, men problemet är ju att -trots alla fördelar med miljöpåverkan, uppvärderande av andra värden etc. – att det är något som ytterligare spär på klassklyftorna. Jag vill inte ha en klass som kan köpa sig fria från ansvar, men resten då? Jag vill ha ett samhälle där inte bara vissa får dessa möjligheter, utan alla.

  54. Jag håller med dig Clara. Jag hoppade av ett stressigt jobb förra sommaren och har sedan dess hankat mig fram som frilansskribent och översättare. Vi har betydligt mindre stress i huset, barnen äter frukost hemma varje dag ( istället för i skolan) och de behöver inte vara på något högljutt fritids på eftermiddagarna. Jag har tid och ork att laga ”ordentlig mat” och är jättenöjd med att jag tog steget och lämnade ett stressat arbetsliv ( trots betydligt lägre inkomst) Om jag inte lyckas fortsätta att försörja mig som frilansare så får jag väl bita i det sura äpplet och söka nytt jobb. Tycket att fler borde omvärdera sin situation emellanåt och verkligen fråga sig om de det inte vore värt att göra avkall på vissa saker och i gengäld få mer tid över. http://finakristinablog.wordpress.com

  55. Jättebra inlägg, Clara! Eftersom vi också är en downshiftande familj, så har jag skrivit massor om detta på bloggen! Tips,råd och inspiration finns här: finafrun.se

  56. Men du. Om det regnar in genom taket skulle då jag slutat blogga och skaffat mig ett ”riktigt” jobb! Regnar det in genom taket, då förstör du ju huset till slut. Hur tänkte du där?
    Jag skulle då inte sova gott om natten och det sipprade in vatten!

  57. Problemet är dock att du inte har någon laglig rätt att jobba deltid efter det att ditt barn blivit åtta år. Om du inte jobbar statligt, av någon anledning behöver tydligen statstjänstemän sin deltid med barnen mer än oss andra?
    Och på min ort kryllar det inte av jobb direkt utan vi är glada att vi ens har jobb. Får vardagen att gå ihop tack vare flex, skift och goda grannar.
    Så det är inte ”bara” att växla ner i ett litet vips. Jag är inte frilans, kan inte välja uppdrag, kan inte bara gå hem utan min arbetsgivare behöver mig på heltid.

  58. På vilket sätt menar du att du och din man ”gått ner i tid”, han har vad jag förstår läst dubbla utbildningar och du jobbade som en galning (om än med eget företag i uppbyggnadsfas) allt detta under tiden er förstfödda var bebis -en tid när många föräldrar prioriterar bort att jobba och istället vara föräldralediga.
    Kan inte se var i det här ni ”köpte er tid”? Skulle snarare se det som att ni satsade på din makes utbildning och att bygga upp ditt företag/varumärke och att priset var att ni (som jag uppfattar dig) levde på en (din) lön och att ingen av er riktigt tog er tid att låta karriären ligga i träda när B var spädbarn.

    Jag förstår inte vad du menar. Eller menar du hur ni vill göra i fortsättningen/med nästa barn?

  59. Det tragiska i denna diskussion är att de som gått ner i tid är:kvinnorna! De ska umgås mer med barnen, sköta hushållet, gå på kvällskurser osv…Låter som vi fortfarande lever på 50-talet!!

    1. Trams heller! Vet inte vilka du refererar till. De kvinnor jag känner är både kloka, läskunniga och fullt kapabla att fatta egna beslut. Myndiga dessutom. (Min man o jag har också gått ner i tid. Jag till 40 timmar i veckan och han till ca 25-30.)

  60. Vad glad jag blir av att läsa detta! Vi bor i en hyresrätt i en söderförort och har förhållandevis låg hyra – det gör att både jag och min sambo kan jobba deltid och hinna med vår 2-åring och annat därtill. Under ett år levde vi på föräldrapeng + csn och därefter nästan ett år på bara en lön (när min sambo pluggade färdigt och var föräldraledig samtidigt som hans CSN tagit slut) och det har gått suveränt. Då har vi ändå bil och ett litet landställe. Många tycker nog att vår förort är lite sunkig och skulle gärna betala mer i boendekostnad för att bo i ett område med högre status, men vi trivs och är nöjda med att ha tid till sådant vi tycker är viktigt. Just att tänka efter och fråga sig hur mycket man måste tjäna istället för att fråga hur mycket man kan tjäna tror jag är en central fråga. Det är nog lätt att hamna i ekorrhjulet där man bara vill tjäna mer och mer, men till vilket pris?

  61. Jag hoppas bara att ni kvinnor som går ner i arbetstid ser till att ni fortfarande har råd med ett bra pensionssparande! Man kan aldrig utgå för att man kommer att leva med sin partner resten av livet och det kommer bli väldigt fattigt att vara ensamstående pensionär och leva på en pension som baseras på en deltidsinkomst, då är det inte fråga om downshifting! Tänk efter före!

    1. Klokt att tänka på. Och framförallt viktigt att göra det som krävs för att kompensera så att båda ska kunna ha ett bra liv hela vägen. Vi har valt att min man jobbar mindre. Han är hantverkare och sparar dessutom lite på kroppen genom att jobba färre timmar. Också en investering!
      Vi har bl a kompenserat genom äktenskapsförord där även mina pensionsbesparingar delas. Plus lite extra sparande till honom.

  62. Vilket bra inlägg Clara! Jag har så svårt att förstå hur så många i medelklassen kan klaga över att de inte har tid eller pengar. Det handlar ju om prioriteringar. Jag och min sambo bor i ett litet hus, vi duschar också i källaren och behöver renovera ganska mycket. Men istället för att jobba ihjäl oss för att kunna göra allt på en gång, väljer vi att ta lite i taget efter vad ekonomin tillåter. Vi konsumerar inte så mycket mer än mat och jag tror att det är där många hamnar i fällan. Att konsumera nya kläder och prylar varje månad tycker jag är helt åt skogen. Vi väljer vi bort att konsumera så mycket som det bara går – för att kunna få vara mer hemma och leva mer, varje dag. Vi lever tillsammans på ca 10000 i månaden, inklusive mat och boende. Det går att leva på lite pengar bara man prioriterar. Vi prioriterar tid, andra prioriterar utlandsresor eller prylar. Det är bara att välja.

  63. Jag blir så trött på alla negativa kommentarer i detta fält. Clara öser ju på med tankevärda inlägg men ändå finns det vissa som alltid ska kritisera, särskilt snärtiga är kommentarerna när det handlar om barn. Allt från ”hur kan du ha sånna skor på Bertil” till ”du har ju prioriterat bort Bertil när han var spädbarn”. Jag blir så satans trött på all negativ engergi (som jag förövrigt anser skada barns självkänsla, kan bara föreställa mig hur det låter vid deras köksbord..) dessutom har vi som bloggläsare ingen aning om hur Claras ”riktiga” liv ser ut. Hoppas du orkar fortsätta! Glad påsk