Grönsakstips för barnfamiljen

Vi äter mycket vegetariskt här hemma och många middagar består enbart av matiga sallader. Så om min son inte åt grönsaker skulle han ha svultit ihjäl vid det här laget. Men jag tror att de allra flesta föräldrar vill att deras barn ska äta mer grönsaker, så även jag. Här är några tips jag vill dela med mig av;

– Sluta kalla grönsaker för grönsaker. Oftast lägger vi upp den ”riktiga maten”  först för att sedan addera lite grönt på sidan av. Det ger känslan av att grönsakerna på något sätt är underordnade. Samt att en så diffus term som grönsaker inte direkt känns inspirerande. Typ som om man själv alltid bara blev serverad ”kött” helt ospecificerat. Utan att veta om det är det köttbullar, oxfile, kycklingbröst eller vad? Nämn grönsaken vid dess riktiga namn. Då kan barnet också lära sig att uttrycka vilka grönsaker hen gillar och inte. Kanske är det paprikan som är äcklig men blomkålen går bra?

– Många barn vill känna konsistensen på saker. Så en bricka med råkost i skurna bitar kan vara bättre än en hopblandad sallad som de flesta vuxna föredrar.

– Låt barnen vara med och laga mat. Bertil har fått hänga med vid matlagningen sedan han lärde sig sitta i barnstolen bredvid köksbänken. En bordskniv utan taggar och några gurkpinnar och tomater att dela på funkar fint och stimulerar aptiten. Självklart får man småäta under tiden man gör salladen!

– Tänka på alla rätter där extra grönsaker går att smyga ner utan att det märks (eller bara gör det roligare) Lite spenat mixad i potatismosen gör den vackert grönspräcklig. Morotsbitar eller bönor i köttfärsen är en bra utfyllnad. Var lite kreativ!

– Hitta på roligare namn på maten. Broccoli kan vara sommarträd och blomkål kan vara vinterträd! Potatismos med spenat kan heta drakmos istället. Jag är evigt tacksam till den som uppfann termen ”spökvatten” om det vatten som blir i glaset efter att man druckit upp mjölken och sedan tar vatten. Det där dimmiga vattnet (som jag personligen tycker påminner om diskvatten) slinker ner utan knot hos oss under namnet spökvatten.

– Ett supertrick mamma alltid körde med oss var att innan hon ens började laga middagen gjorde iordning morotsstavar, gurkstavar eller bitar av vitkål och ställde fram på bordet. Då lurades vi att knapra på det medan vi väntade på maten. Och hon slapp samtidigt det otroligt enerverande ”mamma, mamma jag är huuuungrig”

– Många rotsaker, samt vitkål och morötter är billiga och lätta att få tag på som ekologiska. Morotsstavar är perfekta ekosnacks som kostar typ gratis. Efter ett tag blir stavarna man skurit upp lite svampiga så jag brukar lägga dem i en skål med iskallt vatten. Då hålls de fräscha och äts upp på nolltid.

– Glöm inte att salta. Nej, små barn ska inte äta massa salt (det ska ingen) men enligt en fransk studie jag läste om i Vi Föräldrar fann forskare att grönsaker lättare slank ner om de innehöll lite salt. En liten klick normalsaltat smör som får smälta på den ljumma broccolin gör den betydligt godare. Uteslut hellre saltet från sådant som ändå slinker ner som pastan och riset till exempel.

– Slutligen; finns det möjlighet att odla – låt ungarna vara med och odla. Det  är roligt att äta det man själv drivit upp. Och även om man bor i lägenhet kan man ju faktiskt odla krasse på fönsterbrädet. Eller solrosfrön!

– Och funkar det dåligt med grönsakerna – addera frukt istället! En finskuren fruktsallad som fått stå och safta till sig är en supergod efterrätt. Det gjorde min mamma nästan varje dag hela min uppväxt. I tonåren var jag spyless på fruktsalladen klagade mest, men nu som vuxen bara önskar jag att någon skulle orka hacka fruktsallad till mig varje dag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

37 kommentarer på “Grönsakstips för barnfamiljen”

  1. Himla bra och inspirerande tips även för mig som inte har barn! Jag och min partner behöver bli mycket bättre på att göra grönsaker till en självklar och större del av måltiden istället för att betrakta det som ”pynt”…

  2. Lustigt faktiskt att jag i detta inlägg som handlar om att göra mat mer lustfyllt för barn så är det något helt annat jag snöar in på.
    Ordet ”hen”.
    Jag som inte använder mig av ordet särskilt ofta har heller inte riktigt förstått dess innebörd. Eller jag hade en uppfattning trodde jag. Att det var ett ord att använda sig av då varken ”hon”eller ”han” passar. Då en person inte kan förlika sig med de ord som biologiskt sett är avsedda för personen i fråga.
    Jag har inte slagit upp ordet i ett lexikon, så jag har inget belägg för det jag skriver. Men jag som då bara tolkat ur mina egna erfarenheter gissar att texten riktar sig till bara de som inte identifierar sig med ”hon/han”. Eller är det så att ”hen” är ett samlingsnamn för alla typer av människor? För i så fall finns det ju inget namn för de människor som inte är en hon eller han?

    1. Hej!

      Ordet ”hen” kan användas på olika sätt:
      – Om en person som inte identifierar som som varken man eller kvinna.
      – I situationer där könet inte är relevant.
      – I situationer där man tilltalar eller diskuterar kring både män och kvinnor (människor i allmänhet alltså).

      Ett riktigt superord alltså! :))

    2. Jag som kommer från Finland har lätt att använda hen då det i finskan finns ”hän”. Alltså det pronomen som i Sverige måste könsbestämmas, hon ELLER han, i finskan finns bara hän. Jag använder hen på samma sätt, alltså om vem som helst. Men eftersom det inte könsdefinierar någon så går det ju att använda för de personer som inte vill identifiera sig själva som hon eller han. Min spontana användning är dock i de fall där man inte vet om den man pratar om är en hon eller en han, eller när det är helt irrelevant.

      Själv blir jag gärna kallad hon, när den som pratar om mig pratar om just mig, som hen (!) känner till, men om personen pratar om någon som skulle kunna vara jag, men inte är säker på det, så går det bra med hen.

    3. Många använder ”hen” när man förr skulle ha skrivit ”hon eller han” om okända människor (i det här fallet barn i allmänhet), alltså som ett könsneutralt pronomen när man menar båda könen (egentligen hon + han + de som inte anser sig vara hon eller han).

      Exempel förr: ”Om en förbipassedande kliver på bananskalet så kan hon eller han halka.”

      Exempel nu: ”Om en förbipasserande kliver på bananskalet så kan hen halka.”

      En vinst i sammanhanget är att man pratar mer om folk i allmänhet och inte om vad de har för kön, man kan t.ex. säga ”När jag går till läkaren så kommer hen skriva ut medicin till mig.” även om man vet könet på läkaren.

    4. Hen är ett perfekt samlingsnamn för alla människor, finns i de flesta andra språk o nu har svenskan ett 🙂

    5. Det här var så eftertänksamt på slutet.. ett fint inlägg Malin!
      Hoppas fler hajjar till.

  3. En sak som fungerar väldigt bra hos oss är att faktiskt säga till barnen att de får äta det de vill när de börjar klaga på att de inte vill äta broccoli eller något annan grönsak (kommer inte på så många grönsaker förutom sallad och tomater som mina barn inte äter).
    Sen sitter vi och pratar om olika saker och vips så är maten uppäten och 3-åringen ber om mer ”brocclisar” eller något annat.
    Vi har ibland ett motsatt problem, att de mer eller mindre slåss om grönsakerna.

    Sen försöker vi också att fokusera på att ta fram sånt som de faktiskt tycker om. Vi behöver inte envisas med att de ska äta tomater när de inte gillar (och inte är vana då vi har ett barn som är överkänsligt mot tomater och inte fått äta det alls förrän hen var 4 år och sedan dess i begränsade mängder).

  4. Jag läser och antecknar. När jag växte upp var jag usel på att äta grönsaker men blev i 20-årsålder vegetarian så jag misstänker att det finns hopp för det flesta ; )

  5. Varför detta överdrivna fokus på barn och vad de vill eller inte vill? Låt dem vara hungriga när det är dags för måltider och sätt fram maten utan kommentarer bara! That´s it! Så var rutinerna när jag växte upp på 50-talet och så gjorde jag när mina egna barn var små på 80-talet. No problem alls! Både jag och de åt allt som bjöds. Ha lite avslappad inställning bara så ordnar det sig. Ingen unge svälter ihjäl frivilligt är jag säker på.

    1. Fast det kan nog ocksa vara svart. Nu har jag Inga egna barn, men nar jag sjalv var liten sa vagrade jag att ata nastan allt. Jag tyckte faktiskt knappt om nagonting. Hade jag kunnat, hade jag skippat middagen helt. Min mamma var ibland helt fortvivlad, for jag at ju ingenting.
      Du har ratt – inte hade jag svultit ihjal, men rasat I vikt hade jag utan tvekan, och vem skulle ha vunnit nagot pa det? Varken jag eller mina foraldrar.
      Jag forstar inte poangen med att tvinga I barn mat de inte tycker ar god, varfor gora varje maltid till en pina, som vuxen kan man ju valja vad man vill laga till, varfor skall da inte barn fa kanna sig sugna pa god mat och inspirerade? Maltiden blir ju sa mycket roligare bade for barn och vuxna om alla tycker att det som serveras ar gott, och kan man med sma enkla medel som de Clara foreslar fa barnen intresserade av mat, sa ar val det underbart, istallet for att halla pa nagra onodiga principer.

      1. ”nar jag sjalv var liten sa vagrade jag att ata nastan allt. Jag tyckte faktiskt knappt om nagonting. Hade jag kunnat, hade jag skippat middagen helt. Min mamma var ibland helt fortvivlad, for jag at ju ingenting.”
        Jag var precis likadan. Det stämmer in på mig exakt!
        Jag var väldigt, väldigt smal som barn pga att jag HATADE mat, och jag HATADE att äta.
        Det var svårt nog för mamma och pappa att få mig att äta mat som jag tyckte var god, gillade jag det inte var det omöjligt.
        Så har det varit hela livet för mig, och det är fortfarande inte mycket jag tycker om att äta. Grönsaker har jag dock haft hyfsat lätt för. Jag älskar tex morötter och paprika, trots att jag får ont i magen av det.

    2. Ibland känns det som att föräldrar kör med dessa olika ”knep” mest för sin egen skull. För att de ska slippa barn som är trötta o griniga pga att de inte ätit ordentligt.. Håller med om att inget barn skulle svälta ihjäl frivilligt 🙂

    3. Alla är vi olika, det inkluderar även barnen. Jag har två små och den ena avskyr det mesta i matväg och är väldigt sparsam med vad som kan tänkas provsmakas, mitt andra barn däremot provar allt vi ger och äter med god aptit. Det som funkat här hemma med den som är kräsen är att hen har fått äta det hen tycker om, även om det inneburit två olika rätter tillagas. Kalla det vad du vill Agneta men det är inneburit att hen tycker det är roligt att komma till matbordet och det blir en trevlig stund. Efter en tid har hen även vågat sig på att prova mer och tycker om mer.

  6. Jättebra inlägg. Vi dippar alltid grönsaker på fredagsmys istället för chips och godis. Barnen älskar det och vi känner oss fräscha efter filmen istället för illamående. Vi äter också nästan bara vegetariskt. Kött ibland från granngården där djuren har det jättebra.

  7. Åh vilka bra tips! Har inga barn själv men ändå. ”Spökvatten” har i mina kretsar kallats silvervatten (min 19-åriga lillebror använder säger det fortfarande!) Smart det där med ”uppradat” och att hitta på fina namn. Heja!

  8. Hej Clara! Apropå chilin ni odlar, vet inte om ni redan provat, men vi brukar ha ett gäng i stora krukor inomhus som får övervintra i soligt fönster. (Vi ids int ha dem ute på sommaren heller, har rationaliserat bort det momentet.) Plantorna blir stora som små träd, och skörden blir enorm! Vi skördar chilis i nov/dec och snart är det dags igen eftersom de blommar. Vi tyckte säsongen var så kort och det tog sån tid i växthuset med ynklig skörd så provade detta. Mycket lyckat (även om de ser lite medtagna ut i dec-feb).

  9. Hej Clara! Har hittat din blogg och måste bara säga att det är det absolut intressantaste av de bloggar jag följer. Du har många kloka idéer och ser på livet på ett bra sätt, tycker jag.

  10. Jag skulle säga att krångla inte till det. Servera barnet grönsaker och låt barnet äta det hen gillar och gör ingen stor affär av det. Min dotter ges alla möjliga typer av mat och jag förutsätter inte att hon kommer att gilla eller ogilla något av den. Jag erbjuder och hon äter det hon vill. Hon tycker om mat och jag tror att hon känner sig säker på att jag tror att hon kan äta det och då är hon också oftast villig att prova själv. Hon gillar de flesta grönsaker, allt från tomat till kokt och okokt ”bloki” (blomkål).

  11. Håhåjaja. Och om man redan gör nästan allt (!) det där och det ändå inte funkar får man slappna av, det är ju tydilgen genetiskt. Dottern (som lever vegetariskt) ratar alla grönsaker just nu, ALLA.

    Vilken bra idé att lägga morötterna i vatten. Det brukar jag bara göra med rädisor (de kan bli riktigt fina igen).

    http://snabbmakaroner.wordpress.com/

  12. Sjukt bra tips!! Jag tror att det verkligen hänger ihop, vi vuxna och vår attityd och barnens inställning till olika sorters mat. När jag bodde i Spanien så åt alla barn gladeligen av musslor och bläckfisk och oliver och annat som jag upplever att dom flesta barn här i Sverige inte gillar… Intressant! 🙂

  13. Min mamma arbetade som kock på förskola och hon brukade mixa med broccoli i potatismoset och kalla det för hulkenmos! Det gick åt som smör i solsken 🙂

  14. Vi har ”problem” på andra hållet. Vår son älskar grönsaker av alla de slag, har alltid gjort. Fisk, bönor och frukt likaså. Däremot äter han inte gärna potatis eller pasta, oavsett hur det tillagas eller serveras. Drakmoset kanske hade varit något att testa dock. Jag är förvisso glad över att han gillar de saker han gillar, men ibland önskar en ju att potatismoset åkte ner i magen istället för ner i soptunnan. För är det något som ger mig ångest är det mat som slängs.

  15. Vilka bra tips!
    Nu blev jag himla sugen på morötter och paprika.
    Jag kanske hinner springa ner till ICA innan de stänger?

  16. Jättebra tips! Nu har jag iofs inga barn men jag tycker vi alla borde ta till oss detta! Folk skulle aldrig säga ”kött”, precis som du sa. Utan: hamburgare, köttbullar, entrecote, oxfilé etc men ordet ”grönsaker” kan de slänga ur sig hursomhelst. Jag är själv vegetarian så för mig skulle det vara helt sjukt att bara säga ”grönsaker” om maten jag äter. 🙂 Tack bästa Klara.

  17. Jag vill bara påpeka att det faktiskt finns barn som vägrar grönsaker, oavsett hur pedagogiskt man försöker få dem att äta grönt. Jag har testat många av dina tips (som är bra!) men den äldsta vägrar fortfarande. Hon är helt enkelt inte intresserad av mat och vill oftast inte testa något nytt, någongång. Mitt andra barn äter i stort sett ALLT, aldrig några problem.
    Menar bara att man ibland, trots all välvilja, har barn som inte är intresserade av mat. I vårt fall är pappan dessutom kock 😉
    Att få en matglad liten person att äta grönsaker är inte någon större utmaning, men att få en envis matvägrare att äta annat än makaroner är helt enkelt svårare. Barn är olika!
    Kram till föräldrar som kämpar där hemma!

    1. Lisa, precis så har jag det också hemma! En grönsaksvägrare och en allätare som knaprar i sig det som står på bordet och är nyfiken på det som finns på andras tallrikar. Jag tycker att sådana här tips är jättebra, men det är helt enkelt så att de inte biter på alla barn! Tyvärr 🙁

  18. Bra tips! Vi har barn som gillar en hel del olika grönsaker, speciellt den äldste. De är som tokiga i frysta ärter, haricot vertes och majs. Testa att servera direkt från frysen! Vet inte vem som kom på iden, inte var det jag. Fram till vuxen ålder åt jag själv typ bara gurka… nu gillar jag det mesta.

  19. det där med att hitta på nya namn ha funkat bra hos oss. Batat är t.ex ”indianpotatis”!

  20. Tack för tippsen! Hos oss är det dock ingen problem. Vill inte peka ut någon, men har sett hur föräldrar redan presenterar grönsaker som något ”som är hälsosamt och ifrån det måste du också äta”. Det blir lite konstigt med det gröna från början. Tricksen är att ingen tvång och inget tjatande ska det vara. Min dotter ibland äter en liten blad sallad, och hon får ta den själv och det är okej att bara äta en pytteliten blad. Hon har bra kroppskänsla och om det blev förmycket pasta och vit bröd på dagen vill hon på kvällen bara äta avocado och rå morrötter. Och hon är 3! Men förstås ser hon, vad jag äter. Annars har hon farbrorsfasoner och vill helst äta potatis med gräddsås – och det får hon.