Jag följer med spänt intresse genusdebatterna som rasat på bloggarna genom åren. Det roliga är att trots att feminister har ett rykte att vara arga och rabiata är det ju precis tvärtom ofta. Carolina Gynning rasar på alla som tycker att könsneutrala kläder är en bra idé och stör ihjäl sig på att Nour inte rakat sig under armarna. Blondinbella tycker att barn som klär sina barn färgglatt och icke-könsstereotypt spökar ut dem till påskkärringar, precis som Anita Schulman har tidigare rasat och över hen. “Hysterikorna” är inte dom man skulle tro att de är. Själv har jag aldrig skrivit inlägg där jag förfasar mig över hur andra klär sina barn. Ändå kommer människor in på den här bloggen då och då och är rasande, tycker att det är fånigt, att jag är rabiat för att min son har på sig klänning ibland och bär färgen rosa. Trots att det är han själv som gärna väljer klänningar att ha på sig. Det är ju världens skönaste plagg! Det tycker jag också – så varför skulle jag förbjuda honom att bära det? Men folk hänvisar till mobbningsrisken. Att inte utsätta barn för risken att bli retade. Vilket jag finner oerhört paradoxalt med tanke på att de enda som mobbas är de som kommer in här och kommenterar. Inga av våra vänner eller våra vänners barn bryr sig. De ser likadana ut själva.

Jag förstår inte riktigt det höga tonläget från många debattörer. Varför är de så arga? De har ju större delen av Sveriges befolkning i ryggen. De är helt normativa i sitt val att uppfostra barn och tänka kring kön. De är till och med ofta reaktionära och konservativa. Ändå går de i korståg mot den skara som som väljer att leva och tänka annorlunda.

Men  hallå. Det är inte synd om er. Ni är inga offer. Ni är normen, ni behöver inte försvara er. Det finns en stor intolerans i samhället och det är ni som hoppar på alla som avviker från normen som står för intoleransen.