I förskolan finns inga gråskalor

Är det inte lite konstigt det här med förskolan egentligen? Att så många är så tvärsäkra på att förskolan är antingen bra eller dålig för barn! Jag tycker att jag allt oftare ser folk på FB dela debattartiklar som visar att förskolan skadar anknytningen för små barn. Och att andra sedan argt hävdar motsatsen och inte ser några problem med att vissa småbarn har längre arbetsdagar än vuxna. Även bland mina bloggläsare startar denna diskussion varenda gång jag nämner något om förskolan.

När blev vi så onyanserade? När slutade vi uppfatta gråskalor?  I vilket annat sammanhang generaliserar vi så här om människor? Ingen skulle komma på tanken att påstå att gymnasiet är skadligt för alla tonåringar. Eller att alla pensionärer mår bäst av att flytta till serviceboenden. Men när det gäller små barn – då förmår vi inte se att de är individer. Då finns det bara svart och vitt och en massa självutnämnda experter.

Många förfasar sig över femtontimmarsbarn. Ska barn verkligen få gå i förskolan när mammor ändå är hemma med ett mindre syskon? Och det kan man ju tycka. Samtidigt är det också ett krasst ekonomiskt perspektiv från vuxenvärlden: Det är dyrt med barn i förskolan. Låt dem stanna hemma. Det spelar ingen roll ifall den nyblivna spädbarnsmamman är medtagen och behöver vila för att kunna producera mjölk ordentligt. Eller om storasyskonet älskar förskolan. Eller det faktum att barn har rätt till kontinuitet. Barn är inte legoklossar som man kan hantera hur som helst och bara förvänta sig att de ska finna sig i allt. Om en unge älskar förskolan och trivs där kan man ju verkligen ifrågasätta nyttan med att plocka ett sådant barn ur sitt sammanhang.

Innan man delar Facebook-artiklar om hur skadlig förskolan är för små barn – eller hätskt besvarar dessa inlägg och hävdar motsatsen – ja då önskar jag att man kunde hejda sig en sekund. Dessa svepande debattinlägg är nämligen helt ointressanta.  Hur bra förskolan är har att göra med en rad olika faktorer. Hur barnet själv trivs i gruppen. Hur pedagogerna är. Hur de andra barnen är. Hur stora barngrupperna är. Hur långa dagar hen gå. Hur lokalerna ser ut. Hur verksamheten är utformad.

För barn som inte trivs på förskolan är det kanske bättre att vara hemma. För barn med en stökig hemmiljö är det kanske bättre med långa dagar på förskolan. Barn som går på en trygg, lugn förskola mår bättre än barn som går på en förskola med stor personalomsättning och dåliga lokaler. Det är självklarheter alltihop.

Barn är individer precis som vuxna. Vissa älskar att vara kring andra. Vissa älskar hemmets lugna vrå.  Vissa förskolor är fantastiska. Andra katastrofala. Det är inte ett dugg svartvitt. Jag önskar att folk kunde sluta generalisera och moralisera så förbannat kring förskolan och servera enkla sanningar i en fråga där det inte finns några sanningar. Det finns bara gråskalor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

149 kommentarer på “I förskolan finns inga gråskalor”

  1. Håller med dig Clara! Jag funderar över lag mycket kring det här med att allt är svart eller vitt när det kommer till barn. Min grundtanke är att jag och min man är experter på just vår pojke och gör det som är bäst för honom. Jag har ju egentligen ingen aning om vad som är bäst för någon annans barn, oavsett forskningsinlägg. Tycker att dessa inlägg bara skapar osäkerhet och många väljer att inte lita på att de är experter på just sina barn.

  2. Som det ser ut idag är det inte lugnt och tryggt på förskolan. Det är för många barn, för få vuxna. Att vara i en sådan stressig miljö för ett litet barn är inte bra. De behöver få träna det sociala men att vara på förskola från 6.15-17, det är mycket.

    1. men. det är ju precis det Clara skriver. GRÅSKALA, tack. Alla gör ju inte så som du skriver och alla förskolor är inte som du skriver.

  3. Jag tycker alla föräldrar borde få chansen att under 2 veckors tid få vara med på förskolan och i verksamheten. Det är i princip omöjligt att förstå hur sjukt stressig en dag på en förskola kan vara om man inte fått en inblick i verksamheten. Och det får man inte när man hämtar och lämnar. Man får det inte över en dag. Jag har arbetat som vikarie på cirka 8 förskolor i olika kommuner under cirka 2 år. Ingen av dom har varit en katastrof, men nog fan har det varit stessigt och långt ifrån alla barn har fått det dom behövt. Jag tror inte alla barn växer upp och blir mördare för att dom gått i förskola sedan 1 års ålder. Men alltså, på vissa förskolor var det så sjukt stressigt! Man hann inte med att lära barnen det sociala samspelet, man hann inte alltid med att hjälpa dom reda ut olika konflikter.. Jag minns på en förskola var alla barnen sjukt duktiga på att ta mat själva, men kunde nästan slå ihjäl varandra över en spade eftersom pedagogerna inte hann med alla konflikter… Och det är klart att det ser olika ut på olika förskolor. Men jag tycker det känns som väldigt många föräldrar INTALAR sig själva att förskolan är så BRA för att dämpa sitt dåliga samvete.

    Min syster jobbar som förskollärare. Och hon kommer hem och gråter ibland pga hjälplöshet. Pga att ingen lyssnar när dom säger att dom går på knäna. In med en unge till ba! Tjoff! Stoppa in hörselproppar så blir det inte så jobbigt! Nä, inte för dom vuxna men barnen då som inte får några hörselskydd? Jaja. Gråskala.

    1. Jag vill bara säga att det är mkt intressant det du skriver Maja eftersom jag hört ungefär samma tankegångar från andra förskolelärare, samt min mamma som har jobbar på olika förskolor sedan 70- talet. Min mor har även sett förskolan, som hon tycker, försämras sedan hon började. Fler barn, färre pedagoger, mer stress mm. Tänk vad bra det hade varit om alla barn fått vara på en ”bra” förskola. Det är synd att det ska vara så olika mellan olika förskolor.
      Kan tilläggas att jag har två barn 3 1/2 och 1 1/2. De har varit hemma tillsammans fram tills nyligen då 3 åringen fick börja på förskolan några timmar på eftermiddagarna 4 dagar i veckan. Han trivs jättebra och det har inte varit några problem. Förskolelärarna är bra. Jag är egenföretagare och har jobbat mkt kvällar under mina pojkars första år. För mig har det varit en ynnest att få ha båda hemma så länge och det har fungerat alldeles utmärkt.
      Alla familjer gör det som är bäst för sina barn.

      1. Ja, själv lämnade jag min son på fsk när han var två. 8-15 dagar. Det tycker jag är nog så länge! Han har aldrig sagt ett ord om att han inte tycker om fsk, men jag märker ju på honom att han blir speedad och gapig av att vara där. En morgon när jag lämnade honom kom alla barn nästan samtidigt och alltså herregud vilken ljudnivå!
        Jag tror dessutom att många föräldrar blir lurade att tro att det är rätt lugnt, för om du lämna tidigt och häntar sent är det inte så många barn på plats. Men runt 8-9 väller även 15-timmars barnen in och mellan 8-13 skulle jag säga att det ofta är rätt stressigt och hög ljudnivå. Men det märker man inte om man hämtar kl 16.30.. Inte för att skuldbelägga dom som jobbar, men så var det på många förskolor!

        Jag önskar att man tog bort 15-timmars regeln för föräldralediga och istället lät öppna förskolor vara till för föräldralediga och deras barn. Så kunde förskolorna vara till för dom som arbetar och som faktiskt är i behov av barnpassning… Oh well. Gråskala var det ja!

    2. Låter som min dotters skila (andra klass). Där delar man ut hörselkåpor för att kunna läsa tyst.
      Vansinne!

  4. Men vad härligt att hälften av kommentarerna tar detta som en uppmaning att rätt och slätt deklarera om de tycker att förskolan är DÅLIG eller BRA. Ni håller alltså inte alls med, ni tycker att det är en svartvit fråga?

  5. Det är därför jag blir frustrerad när politikerna vill reglerna hur familjer väljer att ordna det för sina barn. Barn är olika, familjer är olika. Blir ledsen när jag hör hur dåligt det är att vara hemma, för föräldern… Tänk vad mycket man får av och ger till barnen (och ger till samhället!). Det sorgliga är att vi som har ekonomiskt utrymme kan ordna det själva. Det är de som har sämre ekonomiska förutsättningar som tvingas följa det som politikerna bestämmer över deras liv…

    Med vänlig hälsning,
    Hedvig

      1. Genom att vilja införa till exempel en tredje ‘pappamånad’ i föräldraförsäkringen, som ställer till det för ensamstående föräldrar och genom att ta bort vårdnadsbidraget som gjorde det möjligt att även de med sämre ekonomiska förutsättningar kunde stanna hemma lite längre med sina barn, om de ville. Är man föräldraledig får man inga pension och är man hemma längre än man ‘borde’ förlorar man sin SGI vilket kan bli förödande om man blir sjuk. I den politiska debatten låter det, enligt mig, ofta som att det är något dåligt att stanna hemma längre än absolut nödvändigt med sina barn. Det tycker jag är märkligt.

        Med vänlig hälsning,
        Hedvig

        1. Fast att införa en tredje månad som inte kan överlåtas till den andra föräldern är knappast något som är dåligt för barnet, snarare positivt.

          Vi ska inte glömma att vi har en av världens mest förmånliga föräldraförsäkringar där vi får betalt för att vara hemma med våra barn! Det borde vi vara otroligt tacksamma för istället för att bara kräva mer. Tycker det är synd att vi blir så blinda att vi tar sådana saker för givet. Jag tror knappast att någon skaffar barn för samhällsnyttans skull, utan för sin egen skull, och jag tycker inte att resten av samhället, eller rättare sagt de som aldrig skaffar barn, ska behöva betala så mycket mer för att vi föräldrar ska få oändliga statliga resurser.

          Vi får heller inte glömma att det är skattepengar som finansierar sociala försäkringar, om ingen arbetade skulle det inte finnas några pengar till sådant. Därmed måste vi också tillföra och inte bara ta emot. Därmed anser jag också att det kan vara okej att staten faktiskt ställer lite krav på hur de pengarna används. Alla andra sociala förmåner och försäkringar, samt även arbetsförmåner, är ju individuella, a-kassa, sjukpenning, semester, privata försäkringar…Att 90 dagar av 480 ska vara öronmärkta är knappast något att bråka om – se så fantastiskt det istället är att ha alla dessa dagar med betalning!

          Och vårdnadsbidraget har jag svårt att se skulle hjälpa ensamstående att vara hemma längre, det är ju bara på ca 3000 kr.

          Det är inget märkligt alls med att vilja vara hemma länge med sina barn, men jag tycker som sagt inte att man kan kräva att staten ska betala dig för det så länge som du känner för det.

          1. En tredje pappamånad är inte så bra för barnet om det inte finns någon pappa som använder sig av månaden i fråga…

            (Spännande också att det kallas just ‘pappamånad’. I vår familj är det min man som tagit ut den större delen av föräldradagarna, då det passat oss bäst med studier och annat…)

            Självklart ska vi bidra till samhället. Det kan man göra på många olika sätt; genom förvärvsarbete som ger skattepengar, genom ideellt arbete som bidrar med engagemang eller genom att lägga lite extra engagemang (och kanske prioritera bort andra saker) på sina egna barn den korta tid de är små.

            Framförallt! En förskoleplats kostar samhället väldigt mycket. Är det då inte bra att föräldrar som vill avstå sin plats under några år får möjlighet att välja det då, med stöd från samhället!?

            Jag är inte mot förskolor. Jag är emot att föräldrar med sämre ekonomiska förutsättningar ska bli tvingade att lämna ifrån sig sina ettåriga barn mot sin vilja, till andra människor, under långa, många dagar!

            Båda mina barn har gått på förskolan, en väldigt väldigt bra sådan. Medan dottern fick börja senare, fick sonern börja redan när han var ett och ett halvt år. Detta tyckte jag var otroligt jobbigt, då det endast berodde på att jag led av en allvarlig sjukdom. Han var inte mogen att börja. Tack å lov för den fantastiska personalen och att jag blev frisk och fick ta igen min tid med honom. När han slutade i somras grät både jag och personalen när jag tackade dem för allt de gjort för oss.

            3000 kronor i månaden kanske inte kan hjälpa alla, men det kanske kan väga över för ett antal familjer, där man önskar att spendera mer tid med de barn de blivit välsignade med…

            -Hedvig

          2. Men då kan man ju fråga sig vilken förälder det är som inte ens kan tänka sig att ta ut 3 månaders föräldraledighet under de år man har möjlighet till det? Alla har lagstadgad rätt till det, och ekonomiskt tror jag knappast att någon skulle gå under för det.
            (Och det heter inte pappa-månad, det är ett begrepp media och gemene man kallar det för, antagligen för att många kvinnor tar resten. Försäkringskassan pratar inte om pappamånader. Håller helt med dig om att det är dumt att den kallas för pappamånad av många).

            Och ja, en förskoleplats kostar, men mycket mindre än vad staten får in i form av skatt, sociala avgifter och arbetsgivaravgifter. Förskolan ger ju många arbetstillfällen som i sin tur ger inkomst till staten osv.
            Det låter väldigt krasst, jag vet, men som någon skrev här ovanför har inte staten en aldrig sinande skattkista att ösa pengar ur.

            Det skulle inte fungera att varje person avsade sig olika delar av samhällsfunktioner och bad att få de pengarna i handen istället. Det är inte som att var och en har ett statligt bankkonto. Man kan liksom inte avsäga sig offentlig vård och be om pengarna så länge man lovar att inte komma till sjukhuset om man får en hjärtinfark. Detta är ju väldigt förenklat, men lite så är ju principen.

          3. Det är tyvärr så, att alla som blir föräldrar hade inte riktigt tänkt sig det. Kanske ena föräldern flyr ansvaret och då får den föräldrar som finns kvar, dubbel börda genom att förlora två (snart kanske tre?) månader av föräldraförsäkringen…

            Jag vet inte vad en förskoleplats kostar? Vet Du, eftersom Du skriver att den är billigare än utebliven inbetald skatt från hemmavarande förälder? Vad räknar Du med att föräldern tjänar? Säg att någon tjänar 22.000:- i månaden. Av det blir runt 5.000:- källskatt. Ca. 7.000:- betalas in i arbetsgivaravgift + sociala avgifter. Alltså 17.000:- till löntagaren och 12.000:- i skatt. Tjänar man 50.000:- eller 18.000:- i månaden blir ju siffrorna väldigt annorlunda. Arbetar man på ett vinstdrivande företag kan det ju också generera skattepengar om företaget går med vinst. Hur ska vi se på utbildning? Jag har lagt drygt fem år på eftergymnasial utbildning. Under de åren var jag en ‘belastning’ för samhället men å andra sidan generar jag mer skatt eftersom jag nu får en högre lön… Hur ska vi se på dem som slutar plugga efter gymnasiet. De får ju i de flesta fall lägre lön, alltså bidrar med mindre skattepengar genom sitt arbete. Det jag försöker säga är att vi inte bara kan se allt i absolut ekonomiska värden.

            Föräldrar som är hemma med sina barn, för att de bedömer att det är det bästa för dem, gör också samhället en tjänst. Eller tror vi att det krävs experter (läs pedagoger) för att ‘utveckla’ våra barn på ‘rätt sätt’? Det handlar inte om så lång period i livet. Det handlar om ett par år i början av våra barns liv. Det finns tid att hjälpa till att dra in skattepengar många år efter småbarnsåren. Kan vi inte bara låta föräldrar göra så som de tror att just deras barn mår bäst av och stötta dem i det!? För mig har det till exempel känts som att när mina barn varit i dryga tre-årsåldern så har de börjat aktivt leka med jämnåriga kompisar. Från den åldern har det också känts som att förskolan har gett det utbyte som jag tänker mig att förskolan ska ge. Min dotter var hemma när lillebror kom och var nöjd med det även om hon var fyra och ett halvt när det blev dags för förskola igen. Så såg det ut i vår familj. Det fungerade för oss. Vi hade dock visst ekonomiskt utrymme att styra över detta själva (vilket jag är oerhört tacksam för!)

            Förstår inte alls samhällets tanke om att båda föräldrarna ska sträva efter att jobba heltid (jag vet att det finns ensamstående och andra som inte kan välja), samtidigt som man ska hinna fostra små barn till goda samhällsmedborgare. Allting har sin tid och att vara småbarnsförälder har sin…

          4. Min man kan inte ta ut fp då han isåfall skulle förlora sitt jobb. Som idrottsman kan man inte bara försvinna i tre månader, då det kräver underhåll. Sen finns det egenföretagare eller ja föräldrar som inte lämpar sig som föräldrar. Situationerna är många.

  6. Bra att du tar upp detta. Mitt ena barnbarn gick i en förskolegrupp där lärarna var dåliga, trötta på sitt jobb och inspirerade inte barnen speciellt, så mitt barnbarn fick byta till en annan grupp där lärarna är fantastiska. Dessa båda grupper har samma resurser och använder dem på helt olika sätt, framför allt behövde rektorn gå in och styra upp de dåliga lärarna. Båda mina barnbarn har utvecklats enormt sedan deras pappa är tillfälligt arbetslös och tillbringar mycket tid med dem och verkligen ägnar sig åt dem. Barn behöver tid, kärlek och omtanke då blomstrar de, vilket är omöjligt på många förskolor med stora barngrupper. Det blir mer förvaring än utveckling. Jag är säker på att personalen gör sitt bästa med de förutsättningar de har. De flesta barn tycker nog det är kul att gå till förskolan men kanske inte att vara där mycket långa dagar, det blir ganska tröttsamt för de små.

  7. Precis så! Alla är olika! Det har blivit så vanligt med grova generaliseringar och jag undrar också vad nyttan med det ska vara. Jag har jobbat många år som förskollärare och kan intyga att allt du skriver är sant, för vissa barn är det den bästa platsen på jorden och för andra inte alls.
    http://kammebornia.se

  8. Bra skrivet! Vi valde att ha storasyster hemma, eftersom vi ändå flyttade i samband med lillasysters födelse. Jag mådde skit, men för storasyster var det, såhär i efterhand, det bästa alternativet, då hon behövde tryggheten. Som sagt – det finns bara gråskalor!

    1. ”Jag mådde skit”. Men så heroiskt av dig att må skit för dina barns skull. De kommer säkert frikostigt att tacka dig i resten av sina liv. Tyvärr visar ny forskning att mammans mående är avgörande för hur barnen mår under småbarnsåren och upp i tonåren och vuxenlivet. För du menar inte på allvar att du lyckades dölja att du mådde skit? Så den ekvationen kan du kanske räkna ut själv? Sorry.

  9. Jättebra Clara! Därför borde ansvaret att bestämma vad som är bäst för barnet ligga hos föräldrarna, som känner barnet bäst. Tråkigt när politiker ska bestämma hur man gör med barnomsorgen, och dra alla över en kam och säga att förskola från ett års ålder är bäst för alla barn. Detta är det stora minuset för mig när det gäller vänsterorientarad politik. Det borde ges större möjligheter till valfrihet inom barnomsorg. Kan staten sponsra förskolan, kan de sponsra föräldrar som tar hand om barnen själva också.

    1. Fast ursäkta nu, vaddå ”politiker har bestämt att förskola från ett års ålder är bäst för alla barn”? Vi har 480 dagar betald föräldraledighet i Sverige, det är alltså en social försäkring som vi gemensamt finansierar. Staten betalar en del av kostnaden för förskolan för att föräldrar ska ha möjlighet att arbeta. Varför ska staten ge dig pengar för att du vill vara hemma på obestämd tid med dina barn? Vad ”vinner” staten på det? (Det är väl så man får se det, rent krasst, staten är ingen outtömlig pengakista).

      1. Inser du hur mycket pengar det kostar staten med ett barn på förskola varje månad? Ca 12000:-, många gånger mer än vad de får in i skatt från föräldern för att hen jobbar. Mellanskillnaden skulle alltså kunna betalas till föräldern för att hen inte har barnet på förskolan, och det skulle inte kosta staten ett jota mer. Nej, skälet till att man inte vill betala ut vårdnadsbidrag är inte ekonomiskt, utan helt enkelt att man är av åsikten att det passar alla familjer bäst att ha barnet på förskola och båda föräldrarna jobbar heltid, så då använder man sig av ekonomiska styrmedel för att det ska bli så. Föräldrar har ofta inte möjlighet att välja pga ekonomiska skäl. Och som sagt, staten tjänar inte så mycket på din skatt att det lönar sig att betala för förskola, staten ser andra fördelar med att subventionera barnomsorg, men den omsorgen kan jag som förälder lika gärna stå för själv och få betalt för.

  10. T A C K.
    Så himla trött på just det du skriver. Skuld över att är där för mycket. Skuld över det, det och det. Och sedan när vi lämnar dem så sällan att de gråter över att de AAALDRIG får vara på föris… Ja, du förstår ju. Jag är så tacksam för vår förskola som har fantastiska pedagoger, lagom stora grupper, våra barn utvecklas där!! Bara det liksom. Och sedan längtar de så innerligt dit. Mer gråskala tack!

    1. ehm, menar alltså att, det är ju inte så på alla! och alla barn kanske inte alls har det bra på vår föris, men vi har det. och därför; mer gråskala tack! 🙂

  11. Jag har ej barn ännu meen detta fick mig att tänka ändå! Har också sett många artiklar angående detta och när jag läste det här började jag reflektera lite över hur det kändes för mig på dagis. Och det kändes som livet…alltså. Bra, dåligt, jobbigt, kul och allt däremellan. Det berodde alltså på extremt många faktorer gällande om det var en bra eller dålig dag på dagis, skolan eller liknande. Vet ej vad kontentan är men kanske att ja, det finns massor av gråskalor och därför ger debatten angående ”bra eller dåligt” inte en rättvis bild.

    Bra inlägg!

    Kram/Tina

    http://www.tinis.me – en blogg som vill göra dig glad!

  12. Intressant! Jag funderar över det här att ha storasyskon på förskola när man är hemma med småsyskon. Å ena sidan tänker jag att man får barn för att man vill umgås med dom och har man möjlighet ska man vara hemma med alla barn. Å andra sidan mår barn bra av regelbundenhet.
    Men jag tänker på varför finns förskolan i vårt samhälle? Är det för att våra barn ska få regelbundenhet och få träffa fina pedagoger eller finns den där för att föräldrarna ska kunna arbeta och veta att barnen har det bra under tiden och övrig tid ta hand om sina barn? Förskolan finns inte där främst för att ha barnpassning när man är trött, utan för att föräldrarna ska kunna arbeta. Sen tänker jag också att de barn som inte har något val än långa dagar på förskolan för att föräldrarna/föräldern måste jobba långa dagar för att få det att gå ihop har mer behov av tid med duktiga pedagoger än barn vars föräldrar faktiskt är hemma med småsyskon.

  13. Jag håller med i dina funderingar och barn ska ha rätt att gå i förskolan (om inte annat för att träffa sina vänner) när föräldern är hemma… men om man inte klarar av ett till barn och det man har utan måste ha det äldre barnet på förskola för att fungera så var nog ett till barn en jävligt dålig idé. Dagisplatserna är väldigt få och det är självklart att barn vars föräldrar inte kan vara hemma bör prioriteras.

    1. Det kanske är skillnad i omhändertagande behov på ett nyfött barn och ett äldre? Ingen som varit hemma med ett barn under 1 skulle kommentera så urbota dumt!

      1. Word @frida! A” jag gissar att du inte själv tagit hand om spädbarn/småbarn på heltid med amning, blöjbyten, tröstande, vyssande och nattande 24/7(?).. För mig som är första-gångsmamma så imponeras jag ständigt av mina medsystrar som är hemma med både nyfödd och syskon (även på deltid). Förstår inte hur man får ihop det med vettet i behåll..

  14. Mycket bra text!
    Som allt annat i världen så finns det fördelar och nackdelar med precis allt.
    Ni som ser svart eller vitt på detta, hur anser ni det är att skaffa barn överhuvudtaget? Måste man antingen tycka att allt är fantastiskt eller fruktansvärt jobbigt med ha barn?
    Är man ärlig så är det ju också en gråskala….

  15. Jag har liksom Maja jobbat och jobbar som vikarie i förskolan i 2-3 års tid och på många olika förskolor. En viktig sak jag tror föräldrar glömmer är att i barnens värld är troligtvis förskolan ofta lika ansträngande som arbetet för oss. Miljön är full av intryck, relationer, konflikter, lärande. Det är värt att tänka på när barnen har tiotimmarsdagar fem dagar i veckan!

    1. Jag måste bara fråga. Finns det verkligen någon som har sitt barn på förskolan 50 timmar i veckan? Det låter helt sinnessjukt! Det är ju alltså 8-18 en vanlig dag. Det kan bara inte få förekomma säger mitt mammahjärta. Och då är jag oerhört positiv till förskolan när jag ser hur mycket min dotter älskar förskolan och hur det berikar henne varje dag.

      1. Att föräldrar har 40 timmars arbetsdag och en timmes resväg enkel väg till arbetsplatsen är nog en rätt vanlig verklighet. Alla har inte ekonomiska möjligheter att arbeta kortare dagar än så.

        1. Och ännu oftare handlar det om prioriteringar, tyvärr. I stan jag bor är det i ”överklass”-områden som barnen går längst dagar. Min erfarenhet är att de som är vana att vända på slantarna också fixar det med småbarn.
          Men självklart finns det några med urusel ekonomisk ställning som inte får ihop det utan att lämna 50 timmar också.

          1. Ja alla ”överklass” jag känner här i Sthlm är de som jobbar absolut mest. Vår förskola ”larmade” till sist om alla barnflickor och främmande människor som både hämtade och lämnade barnen. Barnflickorna är legio bland de tjusiga villorna. Där ekonomin att stanna hemma mer verkligen finns. Men man vill inte eller upplever at tman inte kan.

      2. Jadå, vår släkting har haft barne 06-30-16.30-tiden från de var ett år. Båda föräldrarna börjar 07 på sina jobb. Barnen bars in sovandes på förskolan… Mitt hjärta går det sönder av sånt.

      3. Jodå, vi finns allt. 06:30 till 16:45 då mormor/morfar hämtar. Själv åker jag 07 och kommer tillbaka 18 och har lite över 1 timmes resväg till jobbet. Provade att jobba 60% när sonen var yngre men fick ge upp när min sammanlagda inkomst efter skatt blev 10700 med bostadsbidrag och barnbidrag inkluderat. Tyvärr måste vi ha råd att leva också.

  16. Å andra sidan tror jag att förskolan är bra – för barnen när de är stora nog (när är det?), lagom mycket (hur mycket är det?). Ett svartvitt svar är: barn i någorlunda välfungerande familjer mår inte bra av att gå i förskolan 50 h/vecka när de är ett år gamla. Det håller jag benfast på. Och så ser det ut. Varför då ha barn?

    1. Jag håller med. Lagom många timmar till lagom stora barn är bäst och det lär väl variera väldigt mellan barn och barn.
      Men visst tycker jag det är skrämmande hur många i min omgivning av välavlönade och sammanboende föräldrar som har så bråttom att få inte barnen vid 12 månaders ålder och inte väljer att utnyttja sin rätt att gå ner i arbetstid. 50h veckor för en ettåring är väldigt mycket…
      Själv hade jag mycket ångest inför förskolestart efter allt man läst om stökiga barngrupper och låg personaltäthet. Jag är dock väldigt nöjd med pedagogerna på vår förskola som är fantastiska och verkligen gör det bästa av tiden mitt barn är där. Jag är förundrad över hur mycket roligt de hittar på varje vecka tillsammans med barnen.
      Just nu är jag alltså väldigt nöjd med de 4h/dag som min tvååring går där och sen väldigt nöjd att vi hämtar honom efter lunch, antingen hans pappa eller jag.

  17. Jag tycker det är fantastiskt att det finns möjlighet att ha sina barn på förskolan, och oftast är ju verksamheten väldigt bra och barnen lär sig en hel massa. Vår son går korta dagar och är ledig minst 1 gång i veckan, ibland blir det lite hattigt och hoppigt men vi vill gärna ha honom ledigt nu när vi kan. Det är mitt barn och jag vill att han ska spendera mer tid med oss föräldrar än med pedagogerna på förskolan. Överlag är vi väldigt nöjda med både pedagogerna och lokalerna (flyttade in i en helt nybyggd förskola nu i november). En annan anleding till att vi gärna har vår son ledig är för att han blir/är sjuk jämt. Sedan han började förskolan för lite mer än 1 år sen (han blir 3 1/1-15) så har han nog varit sjuk varje vecka. Detta har varit väldigt jobbigt, dålig sömn för oss alla, oroliga föräldrar, massa vabbande och miss av pluggtid. Det som har varit svårt för mig att finna mig i är att ”de är så här, barn blir så här mycket sjuka när det går på förskolan”, får son är extra känslig också och blev lättare sjuk pga infektionsastma i botten. Jag tror ju att detta mycket beror på att många föräldrar inte tar sitt ansvar och lämnar sjuka barn eller barn som inte varit hemma tillräckligt länge och kurerat sig. Taskigt och ansvarslöst! Tänk om vi skulle behöva ha det så på en arbetsplats, att vi vuxna fick räkna med att vara hemma minst 1-2 dagar varje vecka. Vår son har inte varit på förskolan på hela denna veckan tex. I de bästa av världar hade jag mer än gärna haft vår son hemma alltid, men samhället ser ju inte ut så idag och jag är därför tacksam för att det finns så många fina människor som vill ta hand om våra barn.

  18. Du är en fantastisk förebild och de ämnen som du skriver om Clara är oerhört viktiga och i behov av att diskuteras. Vi behöver prata mer om de här ämnena som berör så många. Många är vi nog som är otroligt rädda för att göra fel och skada de vi älskar mest (våra barn).

  19. Klokt skrivet, valde att ha storebror på 15h när lillasyster kom och det egentligen av helt egoistiska själ. Visserligen så var han tre år och omfattades av den allmänna förskolan. Hade jag fått barn tätt hade jag kanske gjort annorlunda. Sen känns det skönt att inte bara är jag som blir provocerad av alla dessa artiklar, likaså alla som handlar om barnuppfostran, tror nog att de flesta föräldrar gör det som är bäst för sina barn.

  20. Ja, på Facebook flödar dessa diskussioner och jag blir inte heller klok på att lägren ”för” och ”mot” är så skarpa. Inget mellanläge.

    Mycket intressant nog så är jag mitt i detta för tillfället. Min historia är bara min och hur min son reagera kan omöjligt vara universal, men ändå intressant.
    Jag hade utgångsläget på att min son skulle fortsätta med förskolan efter att han blev storebror, dock max 15h/v. Anledningarna var egentligen många, men framförallt för att han gillar att vara där (trodde jag, tvivlade inte en sekund på det! Allt tydde på hög trivsel) och för att ha kvar kontinuiteten då han ska tillbaka dit ett år innan han börjar skolan och jag ville inte att han ska behöva ”börja om”. Han har också en bästis på förskolan som jag trodde var viktig, de är nästan förälskade i varandra.

    MEN det är inte alls självklart för sonen nu att han vill dit när det är dags. Han vill vara hemma med lillebror, han vill vara hemma med mig, han frågar ”vad gjorde du när jag var borta mamma” med bismak att han känner sig utanför. Det hela blev tydligt när jag lämnade honom till fsk i tisdags (han och bästisen sprang och studsade av glädje att träffas ) men efter ca 30 min ringde fsk-personalen och berättade att ett barn kräkts och jag valde hämta hem sonen så vi inte ska få sjukan med spädbarn hemma. Jag förväntade mig starka reaktioner men han var glad att få komma hem. ”Vill vara med dig mamma”.

    Någon sa att inget kan ersätta föräldrars uppmärksamhet. Jag ser hur min son verkar må toppen efter att ha varit hemma med oss hela veckan. Jag är helt slut och får springa i ett mellan amningar och sysselsättning av barn, men barnen verkar må toppen. Nu börjar känslan gnaga att sonen inte alls ska gå på fsk. Han ska vara med sin familj. Trots att det kommer vara min kanske största uppgift hittills att ro i hamn (för det är inte lätt!)

    1. Fint att kunna tänka om efter att ha läst av Ditt barn! Tyder på flexibilitet!

      Kram
      -Hedda

    2. Håll ut! Du tänker rätt! Jag ändrade mig i sista stund och drog tillbaka vår plats för storasyster när lillasyster kom. Stora var 1 år och 10 månader då, och fick vara hemma tills hon blev tre. Jag har aldrig aldrig någonsin ångrat det, och den tiden kommer heller aldrig igen. Jobb kommer igen, men aldrig barnens barndom.
      Visst var det jobbigt, jag sprang som du, ammade, lekte, kladdade, tvättade – knappt fem minuter för bara mig på en hel dag. Men oj. Jag skulle ge min högra hand för en av de dagarna nu, när vi har skolbarn och flänger mellan aktiviteter. När jag inte ser mina barn på åtta timmar. Hemskt är det ibland hur fort det gick, även om jag har världens roligaste jobb.
      Nej, förj ditt hjärta – låt honom vara hemma!
      Kram till dig!

  21. Hej Clara!
    Som läkare förfäras jag över att du, som har så många läsare, rek fluorfritt. Såg att andra redan kommenterat ditt inlägg från i maj, men har däremot inte sett om du har reagerat på det? Med många läsare kommer också ansvar, menar iaf jag, som vigt mitt yrkesliv till att ta ansvar.

    Om man vinnlägger sig om en sansad debatt, som du gör här ovan, bör man göra det vilket ämnet än här. Och vad det gäller fluor, brister det.

    http://www.svt.se/nyheter/regionalt/smalandsnytt/tvaariga-frejas-tander-brots-ner-av-fluorfritt

  22. Jättebra skrivet, jag håller med till punkt och pricka! Det blir ett evigt fördömande föräldrar emellan som jag tror är långt mer skadligt än dagisets vara eller icke vara. De allra flesta föräldrar vill det bästa för familjen och barnen, låt oss lita på att föräldrar själva klarar av att ta beslut om vad som funkar bäst för just dem. Oavsett om man väljer att ha barnen hemma eller på dagis!

  23. Allt är väl fan skadligt åt något håll? Att aldrig gå i förskolan kan skada sociala förmågor. Att vara i förskolan mer än hemma och ha nya vikarier varje dag kan skada anknytningsförmågan. Och alla tror att motståndarlägretsbarn har det sämst. Kanske handlar det främst om att rättfärdiga sitt eget sätt att ”föräldra”?

    1. Varför ska man behöva rättfärdiga sitt föräldraskap hela tiden. Varför inte ha ett mer genuint riktigt intresse av hur andra gör och lära sig något av det? Det jag upplever i de här debatterna är att folk slutar lyssna på varandra. Varför är just förskolefrågan så laddad? Man är ju bekväm med att folk gör på olika sätt annars när det gäller baren.

  24. Jag blev så oerhört ledsen när jag läste det här inlägget!
    Nej Clara när det gäller förskolan finns inga gråskalor. Det handlar om våra barn, det käraste vi har! Det handlar om att den personal som vistas i verksamheterna har slagit larm. Svenska psykologförbundet larmar också. Det låter förstås dramatiskt, de flesta föräldrar vet ju att så där är det inte på deras förskola.
    Eller..?
    Det finns inga longitudinella studier på hur dagens förskola påverkar barnen i förlängningen. Förskolan har nämligen inte sett ut som idag tillräckligt länge.
    Jag är oerhört glad att det finns personer som ser det ur ett barnperspektiv och har höjt sina röster. Jag hoppas verkligen att det kan bli ett maxtak på antalet barn i grupperna. Jag hoppas att jag slipper utsätta vårt barn för förskolan som den ser ut idag!
    (jo, jag vet att det finns kvalitativa förskolor. jag vet också att de är ytterst få)

    1. Samma sak med skolan. Barnen har helt glömts bort. Resurserna snålas in på, bokstavskombinationerna dignar, utan möjlighet att fångas upp. 29 ”individer” i min dotters klass blir en klump som man föser fram och tillbaka, för hur skulle annars läraren orka? Specialklasserna har tagist bort, istället ska alla med speciella behov finnas i vanliga klassen…som bullrar, hetsar och stressar, och som ofta gör det väldigt svårt för de med diagnoser att koncentrera sig.
      Själv längtar jag tillbaka till vår underbara förskola, driven av Pysslingen. Kan man få gå om med sin 6- och 8-åring?

    2. Oerhört välskrivet – bravo!
      Det är få förunnat att ha den där lilla, lyckliga och lugna förskolan. Många andra barn kämpar med stora barngrupper, outbildad personal och hemska lokaler.
      Det är mer svart eller vitt än vad man tror!

    3. Jag arbetar i förskola och har definitivt inte slagit larm. Barnen har det jättebra, föräldrar är nöjda, personalen är nöjd. Vi vill ha mer resurser för att bli ännu bättre – såklart. Det betyder inte att det är katastrof nu. Gå inte på den mediabilden.

    4. Jag är förskollärare och skulle föräldrarna kunna se hur barnen har det på dagarna skulle nog de allra flesta 15 timmars barnen få vara hemma istället. Kan inte förstå hur föräldrarna kan tro att barnen har det bättre hos oss, med 2 eller 3 pedagoger på 20 med utåtagerande barn och otroligt högljudd nivå, än hemma med sin familj. Barn kan inte bestämma själva om de ska gå på förskolan (15 timmar), vi kan inte begära att de ska se sitt eget bästa. Jag älskar mitt jobb men lider med barnen som är där i onödan, det gör ont att se att föräldrar väljer bort sina barn för egen bekvämlighet och liv i lyx. Hela samhället får lida för det med barn och unga som mår dåligt.

  25. Folk? Det är inte folk som debatterar, det är kvinnorna.
    Männen kommer med nya rön och forskarrapporter i ämnet men det är kvinnorna som för den onyanserade debatten.

  26. Kan bli fascinerad av att många tror att en enda fråga är så avgörande för hur barn mår. Vet förskollärare som säger att föräldrar undervärderar sig själva. Det är inte om barn går eller inte går på förskolan osm avgör hur de blir. Föräldrarelationer och syskonrelationer är också viktiga. Man kan lära sig turtagning i många andra situatoner också. Vad förskolan är emellertid är skolförberedande. Därför är den allmän efter en viss ålder och alla får vara där visst antal timmar vare sig föräldrar är hemma eller inte. Precis som andra länder har skolplikt, det är en mjuk variant på det. Det är mycket mer än bara denna parameter förskola eller ej som påverkar hur en människa mår och utvecklas. Debatten är endimensionell.

  27. Det finns säkert för- och nackdelar med förskolan men skadar anknytningen gör det knappast. Enda sättet att få en otrygg eller desorganiserad anknytning (de två varianterna som finns av ”skadad” anknytning) är om barnet far riktigt illa i sin vardag t ex pga föräldrar som missbrukar/är psykiskt sjuka etc. Att gå några timmar ”för länge” på förskolan påverkar inte anknytningen. En liknande myt är att det är kört för alltid efter de första åren. I själva verket kan man väga upp med trygga anknytningsrelationer senare i barndomen/livet. Nu var det inte huvudpoängen i inlägget, men jag tycker man ser de här felaktigheterna om just anknytning ganska ofta.

    1. Varför har ca 40% av befolkningen otrygg anknytning (källa: statens folkhälsoinstitut) i Sverige om det enbart är barn som far riktigt illa hemma som utvecklar dålig anknytning? Är väl knappast 40% av befolkningen som växer upp i psykiskt instabila hem…

      1. Skulle också gärna få en mer specifik källa på det, en direkt länk till artikeln eller liknande, svårt att hitta annars.

      2. Otrygg anknytning (ambivalent eller undvikande) innebär att barn har hittat ett sätt att organisera sin anknytning till sin/sina anknytningspersoner. Att barn får en otrygg anknytning beror på att anknytningspersonen/anknytningspersonerna brister till viss del i sin lyhördhet och att barnet kompenserar för detta. Barn med trygg anknytning har mer lyhörda anknytningspersoner som oftare är tillgängliga och mentaliserar kring barnet. Att ha otrygg anknytning innebär inte att barnet behöver fara illa vilket däremot ofta är fallet vid desorganiserad anknytning. Att spendera många timmar i veckan på förskola utgör ingen risk för anknytningen.

        1. Tack, jag vet vad anknytning är och hur den kan bli otrygg. Det var en retorisk fråga till Helen som påstår att barn endast blir otryggt anknytna om de lever med riktigt psykiskt instabila föräldrar/anknytningspersoner.

          1. Och vad tänkte du med den retoriska frågan kopplat till barns tid i förskola?

  28. Åh vad jag tycker om det här inlägget Clara <3 själv gick jag på dagis mellan 7.30-17.30 på 90-talet (min mamma var f ö ensamstående) och älskade det. Känner mig inte det minsta traumatiserad, jag tror vi var cirka 20 barn och 2 pedagoger 🙂 som förälder vill man ge sina barn de bästa förutsättningarna så förstår att det är ett kontroversiellt ämne. Men snälla alla som så kategoriskt säger att det är hemskt och skadligt, kan ni inte visa lite förståelse utanför medelklassbubblan. Vissa måste lämna tidigt, hämta sent för att ha råd med det som kan verka självklart för andra. Att få gå på Liseberg en gång om året, att inte dela sovrum med mamma när man är fem år, att få en "köpetårta" på födelsedagen.

  29. Bra Clara, det är precis det där svartvita som är problemet! Jag utbildar mig just nu till förskollärare och det är ofta diskussioner om detta. Men alla barn är olika och alla förskolor är olika. För mig är det så enkelt, för barnens del så måste man se hur den enskilda individen klarar av tiden i förskolan och att sedan förskolor har så olika kvalitet är bara tragiskt, men något man måste lägga till i ekvationen. Jag tycker inte man ska döma andras val för fort heller, eftersom man inte kan se allt som svart eller vitt.
    Sedan tror och hoppas jag att förskolor överlag håller på att bli bättre, förskollärarutbildningen är i alla fall av toppkvalitet, i mitt tycke! 🙂
    /Sandra
    http://www.pottanggard.blogspot.se

  30. Som både förskollärare och förälder delar jag din åsikt till 100%. En del barn mår bäst av att vara hos oss och en del mår bättre av att vara hemma. Grått är en bra färg

  31. Jag kan dock inte låta bli att känna att för barn som har ”stökig hemmamiljö” är väl knappast längre dagar i förskolan lösningen?

      1. Fast nu var det inte skyddsfaktor jag pratade om utan LÖSNINGAR för barn som lever i ”stökiga hemmiljöer”. Snacka om att skita i dessa barn alltså. USCH!

    1. Jo det är det! Tro mig som jobbar med barn ( fast inte i förskolan) . Tyvärr är det så att det kan vara en pedagog som är den viktigaste personen i ett barns liv, den som ser barnet och hjälper hen att utvecklas. Och rent krasst: den jobbigaste tiden på förskolan är när alla är där mellan 830-15 ungefär. Övrig tid är det oftast ganska lugnt.

      1. En pedagog den viktigaste personen i ett barns liv? Det var ta mig faan det sorgligaste jag någonsin läst!

        1. Eller det mest fantastiska du läst. Alla föräldrar lyckas inte. Vi vet inte i förväg vilka förädlrar som kommer misslyckas, vi kan inte tvångssterilisera dem. Vi vet inte heller vilka föräldrar som kan ordna situationen så att det blir bra. Vi vet bara att här och nu, är vi – för en del barn – de viktigaste vuxna barnet möter.

    2. Det är just det det är. Rutiner, trygghet och varma vuxna kan vara räddningen. Det kan också göra att föräldrarna orkar ta tag i sin situation.

  32. Bra eller dåligt ,svart eller vitt…Sanningen är den att småbarnsåren går så otroligt fort.
    Plötsligt börjar skolan och då är det skolplikt. Då kan vi inte välja att vara tillsammans .
    Sen säger det sluurp och barnen är tonåringar, en härlig tid det med men inte alls på samma sätt som småbarnstiden.Vi följde våra hjärtan och är idag 25 år senare så otroligt glada för det. Lycka till alla föräldrar och barn där ute, vi önskar att ni hittar lösningar som blir bra för er. varma kramar Eva o Putte

    1. Ja tiden går fort. I efterhand.
      För en trött nybliven två-tre-fyrbarns mamma kanske det kan vara räddningen att få ha storasyskonet på förskolan 15 timmar. Men precis som Clara skriver så är det ju individuellt. Men det är så lätt att säga, speciellt för äldre har jag märkt (från min egen mor och svärmor) att deras sätt att göra det på var det bästa.

  33. En barnlös (frivilligt om nån nu undrar) som står lite på sidan om och tittar på. Jag har länge förundrats över just det du skriver om här, att barn är individer och att varje barns (och förälders) situation är unik. Det borde väl betyda något i sammanhanget? Alla barn jag känner är definitivt små unika individer varav vissa älskar sina förskolor och andra vill hellre vara hemma. Sen verkar de förändras med tiden så att några som först ville vara hemma nu hellre vill vara på föris.

    Det är ett himla gapande och generaliserande som får ta plats i sociala medier. Onödig smutskastning åt alla håll tycker jag. Fram för mer nyanser!

  34. Fast gråskalorna kring barnens behov har inte nödvändigtvis så mycket att göra med föräldrarnas beslut! Ganska lite tom. skulle jag vilja påstå.

    Själv hade jag nog inte varit hemma med barnet i tre år om jag hade haft ett roligt och välbetalt jobb som väntade på mig.

    http://snabbmakaroner.wordpress.com/

  35. Min son blir storebror kommande vår/försommar. Då är han tre år och kommer troligen att få gå 15 h/v. Dels för att vi gillar hans förskola och pedagoger. Samt att jag kan ge det kommande syskonet 100 % uppmärksamhet under några timmar. Är både jag och sambon hemma kan vi dela upp det.

    Skulle det visa sig att han inte alls mår bra av att vara där får han naturligtvis vara hemma.

  36. Jag tycker att det här gäller alla diskussioner kring barn, om de ska sova själva eller med föräldrarna, om man ska amma på natten eller inte, om de ska gå på förskolan etc. Man förutsätter att alla barn är precis lika. Det kanske beror på att föräldrar ofta vill ha något slags manual, att det här är rätt och det är fel, i stället för att pröva sig fram, vara lyhörda och försöka förstå sitt barn.

  37. Tack! Jag har storebror (3 år) på förskolan tre dagar i veckan, 5,5 timmar/dag. Han älskar det och vill aldrig åka hem när han hämtas. Jag är dock väl medveten om att vår fsk är grym, och fröknarna är fantastiska. Han har en bästa kompis där som han annars inte skulle hinna träffa. Till det är lillebror rätt krävande och vill bli runtbuten all vaken tid. För OSS är det bara positivt att storebror går på fsk! Men är fullt medveten om att det inte passar andra familjer och att det finns förskolor som är mycket sämre än vår. Jag försöker att inte döma andras handlande och vill heller inte bli dömd för hur jag gör. Jag förutsätter att alla vill sina barn det bästa!

  38. Det jag stör mig på är att det oftast vinklas som om man har sitt barn på förskolan för hens skull. Det gör du också ”vissa barn trivs inte och då är det bättre att vara hemma” Mitt barn älskar sin förskola, men det är inte därför han är där. Det är för att jag jobbar. Sen måste förskolor ha resurser för att kunna möta alla barn. Men vet ni, i mitt arbete är jag ute på massa olika förskolor i samma kommun, som följaktligen har samma (rätt dåliga) resurser. Och ÄNDÅ är det olika eftersom pedagogernas inställning varierar, och barngruppernas sammansättning.

    1. Håller helt med. Alltså jag tycker det finns viss gråskala. Vissa barn trivs på förskola, andra mår rent utav dåligt av att vara där. Men… det jag reagerar på mest är ju hur förskolan utnyttjas idag. Alla föräldrar ser det som en rättighet att nyttja förskola vare sig man behöver det eller inte. Fsk är väl ändå inte till för barnen utan för att barnens föräldrar behöver jobba och behöver någon som tar hand om ens barn under tiden. Därför tycker jag personligen inte att barn som har föräldrar hemma borde få vara på fsk. Om ALLA barn till föräldralediga etc hade haft sina äldre barn hemma hade det ju funnits massvis med lekkamrater och man hade kunnat hitta på massa kul saker tillsammans. Dessutom hade de barn vars föräldrar verkligen behöver nyttja fsk haft det mycket bättre när de väl var där. Automatiskt mycket mindre barngrupper. Jag tycker det är så synd att så många föräldrar tvivlar på sin egna förmåga att stimulera sina små barn 🙁

      1. Du missar ju en del av poängen med Claras inlägg! För de barn som verkligen trivs på förskolan så skulle din åsikt innebära att de då inte har rätt till kontinuitet utan allt ska förändras när deras syskon kommer till världen! Det är dn stor förändring när ett syskon kommer till världen. Du tycker alltså att det äldre barnets rutiner är irrelevanta och att de bara ska behöva finna sig i situationen.

        Du förutsätter också att föräldern orkar rent fysiskt. Med en ”enkel” bebis så är det kanske inga problem att ha äldre syskon hemma hela tiden men så ser inte verkligheten ut. Bebisar som sover väldigt dåligt, har magproblem osv kräver mycket av föräldern. Troligtvis på bekostnad av tid och energi som borde ges till det äldre barnet. De där 15timmarna kan ge föräldern ovärderlig tid stt få vila upp sig en smula och på så vis orka bättre och vara en bättre förälder till båda barnen.

  39. Tack!! Jag är förskollärare och du satte ord på precis vad jag och mina kollegor tycker! Tack!

  40. Kanske beror det på i vilja kretsar man befinner sig, men bland mina vänner, de flesta högskoleutbildad medelklass så tycker jag att alla tänker precis likadant. Föräldrarna jobbar i princip alla heltid och barnen är under den tiden på förskola. Punkt. Barnen går ju inte i förskola för sin egen skull utan för att båda föräldrarna numera jobbar. Förskola är ju en relativ ny företeelse och därför finns det ju ingen forskning som stärker sig tillräckligt långt för att säga hur förskolan påverkar våra barn. Jag är själv hemma med en relativt nyadoptetad femåring och det finns verkligen inga andra föräldrar som är hemma med barn äldre än 1,5 och när föräldrar på lekplatsen frågar vilken förskola vår tjej går på och jag svara ingen, utan att gå närmre in på varför, så ses jag som en utomjording. Förmodligen tror de att jag är en rik hemmafru……

    1. Vårt barn, snart ett år, kommer inte att gå på dagis. Och han kommer att bli hemundervisad då det är möjligt här i Finland. Vi pratar inte gärna om det då folk reagerar så underligt. Vad gör vi mer för knäppa saker? Babyn använder tygblöjor, vi tvättar med tvättnötter, vi vaccinerar honom inte, han är vegan, får enbart hemlagad mat osv. Ja, vi är nog utomjordingar…

  41. Jag är född 1982 och min mamma var ”hemmamamma”. Jag gick alltså inte på dagis alls, mer är några strötimmar då och då som kyrkan höll i. När jag själv fick barn och jobbade heltid märkte jag hur kluven inställning jag hade till förskolan. Jag väntade med dagis tills han var två år gammal, men hade gärna väntat längre. Vad jag la märke till var de otroligt många kommentarena jag fick om att förskolan är bra, det utvecklar, det är viktigt, de lär sig social spelregler, utbildade pedagoger (med andra ord mamma=sämre), du kan inte ha honom hemma tills han blir tonåring och så vidare. Han började och stortrivs och jag började tro på att förskolan var värdefull. Men nu kommer nästa sväng, vad händer om jag får ett syskon? Och då hör jag kommentarer som, vill du inte var hemma med dit barn, förskolan är så stimmig och är bara förvaring, varför ska första barnet inte få vara hemma och ha lugn och ro? Förvånansvärt ofta från pedagoger som gäna berättar om hur förskolan är mycket sämre än hemmiljön (hög ljudnivå, många barn osv). Jag måste säga att jag inte förstår vilken bild av förskolan jag ska tro på. Är det synd om barn som är där? Eller är det synd om dem som inte får stanna hemma? Är den en pedagogisk plats eller inte? Känns som skuldbeläggning vart man än tittar. Damned if you do and damned if you don’t.

  42. Tack för ett bra inlägg! Var och en gör det som passar bäst för just deras familj!

  43. Skulle tro att du faktiskt har fel.
    Trygg anknytning spelar roll. Tills barn är tre behöver barn en trygg anknytningsperson och det är väl bra om det är förälder. Grundläggande psykologi missar de allra flesta..varför mår så många dåligt idag?
    Föräldrar vill att barn ska sova själva så fort som möjligt. I egen säng. Sen är barnen på dagis vanligen från ett och ett halvt år.. sen undrar vi varför unga vuxna mår så dåligt? Barn får 1-2 timmar på morgonen och 1-4 timmar på kvällen med fokus på middag el kvällsmat. Ingen tid med sina föräldrar. Typ. Jag är mot dagis eftersom jag tror på anknytningsteorin och den är inte ofta kompatibel med dagis med för höga kortisolnivåer som är skadligt för barns utveckling. Barn blir stressade av för många andra barn. Bullerskador är vanligt. Vuxna har fått hjälpmedel. Inte barnen.. nej..visst. visst finns det bra och dåliga dagis men anknytningen då? Du är klok. Tänker. Men läs lite. Växa-inte lyda. Anknytningsteorin i teorin. Och anknytningsteorin i praktiken.
    Barn behöver sina föräldrar (trygg anknytningsperson ) tills de är tre år för att bli trygga och välmående, välfungerande vuxna.

    1. Jag började dagis när jag var 1 år, trivdes utmärkt, och känner mig trots detta trygg, välmående och välfungerande.

    2. Jag kom till dagmamma när jag var 6 månader, mamma jobbade. Sen dagis osv. Jag är trygg, glad och väl fungerande 🙂

    3. Anledningen till att barn och unga mår dåligt har många förklaringsmodeller och jag tror att din är en liten del i ett intrikat nät av förklaringar.

      1. Nä, egentligen inte. Du får det att låta komplicerat.
        Barn behöver en trygg anknytningsperson för att må bra. Det är mycket sjukdomar på dagis och många slutar och flyttar.. barn knyter an till andra barn om barngruppen är för stor tex.
        Dagis är en stor del av barns vardag och den andra är hemma. Hemma och dagis så brukar det inte finnas mängder med annat som barnen mår dåligt av. Är det dåligt på gymnastiken så vill barnet inte gå.. men hur många har kört sina barn till dagis fast de inte vill? Hur många LYSSNAR på sina egna barn?

        Det är ett fåtal barn som far direkt illa och har det ”bra på dagis” men om barn far illa på dagis har det bra hemma.. så är dagis fortfarande en dålig plats att vara på.

        Det är känd och forskad psykologi på. Kanske det ‘är svårt att forska på hur barn mår åp dagis men det är forskat på vad barn behöver för att må bra. Inte svårt alls faktiskt.Inga intrikata mönster på vad barn behöver. Trygg anknytningsförälder. Mängder med kärlek och fokus, uppmärksamhet från sina föräldrar.

        Det är vad barn mår bra av.

  44. ”Ingen skulle komma på tanken att påstå att gymnasiet är skadligt för alla tonåringar”. Det blocket du röstar på anser trots allt tvärtom – att gymnasiet är 100% rätt väg för alla tonåringar och vill förbjuda andra vägar. Var finns gråskalan där?

    1. Analysen lär ju ha varit; för att jämna ut klassklyftorna i samhället så anser vi att gymnasiebetyg är avgörande för att så ska kunna ske. Sen finns det självklart skoltrötta individer som behöver olika sorters stöd för att klara vardagen och det ska dom då också få i ett fungerande välfärdssamhälle. Ingen tror väl sig fortfarande leva i den tid då en kunde nöja sig med grundskolan och tjugo år senare befinna sig på en ingenjörspost.

      1. Isabella Löwengrip är ett utmärkt exempel. Hon hoppade av gymnasiet för att satsa på entreprenörskap. Hon har nu flera företag. Han skapar jobb till andra och ska satsa på entreprenörskap för unga. De röda blocket vill stoppa detta. Varför?

        1. Isabella Löwengrip är inte ett utmärkt exempel om vi ska tala om att jämna ut klassklyftor i samhället. Hon är en enskild person med, vad jag kan anta, goda förutsättningar att ”lyckas” oavsett vad hon tar sig för i livet. Plus att hon verkar ha gått gymnasiet…

          För att jämna ut klassklyftorna i vårt samhälle (strukturell nivå) och för att minska lönespridningen måste vi som samhälle se till att alla får tillgång till en utbildning som kan stå sig på arbetsmarknaden.

          En av de saker som personer som lever i utsatthet och fattigdom i Sverige har gemensamt är att de inte har en gångbar utbildning. De här personerna har inte Isabellas förutsättningar och sociala kapital att göra sig en språngbräda av.

          Som jag sa så finns det många i vårt samhälle som skolsystemet inte är anpassade för och det beror på att det inte satsas tillräckligt mycket på att få till en fungerande välfärd. De flesta av dessa personer hamnar i en väldigt utsatt situation på grund av att skolan inte har resurser nog att skapa en gråskala inom utbildningssystemet.

          Isabella skulle inte vara hindrad av en gymnasieutbildning, men de flesta utan en sådan är hindrade. Vilka ska vi då ta hänsyn till när vi strukturerar vårt samhälle??? Isabella eller dom som hindras av olika samhällsstrukturer?

          1. Isabella hoppade av gymnasiet och tog studenten utan avgångsbetyg. Hennes föräldrar var skilda och Isabella hade en jobbig, kluven barndom som ledde till alkoholism bl. Annat (står i hennes bok Isabellas Hemligheter). Hon blev mobbad i skolan pga av akne.

            Ändå skapar hon ett företag som 16 åring. Utan några förutsättningar what so ever. Kring någonting så nytt dessutom som en blogg.

            Gymnasiet är inte för alla. Vi är alla olika individer med olika styrkor. Jag tror att det är bra att entreprenörsmöjligheten finns och att dörren står öppen för dem som inte passar in i gymnasieramen.

            mvh Linnea

          2. Grundskolan är heller inte för alla, som den ser ut idag. Men i vårt samhälle har vi bestämt oss för att det är viktigt att alla barn får en möjlighet att utvecklas och att lära sig det de behöver för att klara samhällets krav.

            Idag är samhällets krav att man ska ha en gymnasieutbildning för att klara sig på arbetsmarknaden. Då tycker jag att det är rimligt att lagstadga om den eftersom alla inte har samma förutsättningar att prioritera sin utbildning.

            Vad Isabella gör eller inte gör är inte relevant i diskussionen. Hur vi ger så många som möjligt så bra förutsättningar som möjligt i livet är relevant.

            Vi tycker olika. Jag är socialist och du verkar vara liberal i ditt sätt att se på verkligheten. Det gör att vi antagligen kommer att ha väldigt svårt att se på detta på samma sätt. Jag ser strukturer och kollektiva lösningar där du ser individer och individuella lösningar.

  45. Barn vänjer sig vid mycket och knappast är det så illa på de flesta förskolor att barnet direkt far illa
    MEN har verkligen svårt att förstå att man som förälder väljer att ha äldre syskon på förskola medan man själv är hemma nere yngre syskon (bortsett från då föräldern eller barnet är sjukt etc…) För mig känns det underligt att tänka att en normalt funtad förälder inte skulle kunna ”utveckla” eller ”utmana” eller vad det nu sen är ett barn som är under skolåldern. Kompisar kan man säkert hitta också annanstans (här i Finland finns öppen förskola, eller ve och fasa: dagis som det heter här 🙂 , dit föräldern kommer tillsammans med barnet/barnen) Jag är själv pedagog, så förstår nog tänket med förskola/dagis, men fortfarande är nog utgångspunkten att barnet är på förskolan för att föräldern jobbar. Inte för att förskolan (i de flesta fall) skulle vara bättre än förälder och syskon för barnet.
    Kanske svartvitt, men för mig kommer det gråa in genom meningen ”i de flesta fall” .
    Att barnet själv vill fortsätta på förskolan, istället för att bli hemma med syskon är väl inte så konstigt. En förändring är alltid en förändring. Men ett så litet barn ska inte behöva bära ansvar över ett sådant beslut. Det vänjer sig nog vid att vara hemma också.

    1. Nej, förskolan är inte endast en förvaringsplats, vilken tragisk syn på saken. Precis som skolan ger den barnet ett sammanhang och oerhört viktig social träning. En förälder kan aldrig ersätta de rutiner som förskolan erbjuder, med samlingsstunder och gemensamma måltider i barngruppen och så vidare. Att gå till en öppen förskola är inte samma sak på långa vägar. Inte lika välplanerade aktivikteter, med utflykter med mera. Och då är dessutom föräldern hela tiden där. Barnet kan behöva få i en trygg omgivning träna på att vara självständig utan föräldrarna. Självklart kan vi ställa oss frågande till stora barngrupper och långa dagar på förskolan, men att hävda att det är bättre för barn generellt att vara hemma med mamma och ny bebis än att vara på förskolan i några timmar, nej. Min son inte bara älskar sin förskola, han behöver den. Han har så att säga en del ”aspbergers-drag” (för att förklara det kortfattat), och tar varken initiativ till kontakt med andra barn eller ger respons på andra barns kontaktförsök. (han är fyra år för övrigt) Men sedan han började på förskolan har vi sett en STOR förändring. Han leker fortfarande hela tiden ensam, men tack vare alla gemensamma aktiviteter där han uppmanas att t ex ta ett annat barn i handen i ringen, eller tillsammans med ett annat barn gå och hämta matvagnen.. blir han ändå en del av gruppen. Och han har börjat nämna de andra barnen vid namn hemma. Sådana småsaker betyder mycket för ett barn som honom. Att han pratar med oss om de andra barnen är större än någon med ett ”normal-socialt” barn kan förstå! Mitt exempel är bara ett av många på hur varje situation är individuell. Mvh Annasofia

      1. Det låter som att förskolan då varit det bästa för ditt barn. Och du känner ditt barn bäst, det ifrågasätter jag inte alls. Men fortfarande hävdar jag att det generellt är bättre att vara hemma med yngre syskon och en del av den verkligheten. Säkert är förskolan mer än en förvaringsplats. Det är hemmet också. Jag menar att barn generellt mår bättre av att vara med sin familj än i en stor barngrupp. Jag tycker att barnen ändå hinner få tillräckligt av det under skoltiden. Men det är på ett allmänt plan- det finns undantag. I mina ögon ligger det tragiska i att föräldrar tror att vanligt familjeliv inte är tillräckligt för ett litet bar, utan tror att en pedagog och en stor grupp med barn tillför mera.
        Allt detta menar jag då en förälder ändå är hemma. Jag menar inte att alla ska bli hemma i åratal från arbetslivet. Men i många fall är det så att föräldrarna vill komma lättare undan och på nåt sätt intalar sig själva att det också är det bästa för barnet. Jag tycker inte att det är samhällets sak att uppfostra folks barn medan de själva slappar med en sovande bebis. (Kan låta hårt och jag vet att man har olika orsaker och att jag inte vet allt om andras liv, men det finns nog många som gör just så här.)

  46. Tack för ett fantastiskt bra inlägg! Lagom är bäst och alla är olika känns som viktiga aspekter inte bara i just denna diskussion utan på många ställen i samhället. Men jag kan inte låta bli att tycka det är konstigt att vuxna ställer krav på att barn ska orka lika många ”arbetstimmar” som vuxna. Många förskolor är fantastiska, men kan inte mäta sig med hemmiljön. Önskar att fler föräldrar (som av ekonomiska skäl kan) jobbade mindre och spenderade mer tid med sina barn. Småbarnsåren kommer ju aldrig igen. Sen tycker jag också att man kan fråga sig vad man ställer för krav på sin ekonomiska standard idag. Man kanske inte behöver ha råd att åka utomlands, ha två bilar, stor villa m.m.

  47. Jag tycker att alla verkar ha en åsikt om barn och förskola och ofta baseras den på egna erfarenheter och är totalt godtycklig. Inte sällan är den moraliserande… Jag efterlyser mer forskning. Hur påverkas barnen i förskolan? Är det skillnader mellan barn i stora barngrupper med 18-20 barn i jämförelse och barn i mindre barngrupper? Hur påverkar förskolan med stora barngrupper barnen och deras utveckling och hur MÅR barnen? Det är såklart massa gråskalor och stora skillnader från förskola till förskola, men som med allt annat kan man bedriva forskning och med ett kvantitativt urval generalisera på ett statistiskt säkerställt sätt och säga något om förskolan, barnen och samhället. Kanske görs det redan? Men informationen är knappast lättillgänglig, eller? Debatten måste grundas på forskning och utifrån den kan vi sedan sätta upp mål för den nationella barnomsorgen. Som vanligt när det gäller ”kvinnodominerande” frågor lyser forskningen med sin frånvaro i debatten.

    Jag tycker att det är bra att syskon kan få gå på förskolan när deras föräldrar är hemma med småsyskon och uppskattade själv det MEN egentligen tycker jag inte att det är helt självklart ur ett nationalekonomiskt perspektiv när förskolan som den ser ut idag har grupper med upp till 20 barn…Pengarna måste räcka till att hålla en viss kvalitet och är inte svenska folket beredda att betala mer i skatt kanske ungarna får vara hemma med de barnlediga föräldrarna? Man kan inte få allt och ibland får man välja! Kanske väljer vi högre skatter då?

    Jag tycker det är väldigt viktigt att komma ihåg att nationell barnomsorg är grunden för kvinnans frigörelse (och nu pratar jag strukturnivå). På så sätt är förskolan fantastisk men vi måste också veta vilka krav vi ska ställa på den för barnens skull. Och om vi ska ha ett jämlikt samhälle kan vi inte acceptera för stora skillnader i kvalitet mellan förskolorna.

    1. Jag är ganska säker på att forskning finns, fanns iaf massor av vetenskapliga artiklar om detta när jag pluggade på högskolan. Problemet är väl (kan jag tänka mig) att det inte går att säga något utifrån forskningen, eftersom den påvisar olika saker beroende på vem som gjort studierna och beroende på att det alltid när det gäller barn finns så många bakomliggande faktorer som det ska tas hänsyn till. Bl.a. spelar hemmamiljön alltid in, barnets personlighet (är barnet högkänsligt, utåtriktat? etc.), och som du nämner – även hur själva förskolan ser ut med resurser, lokaler och personal.
      Och då är vi tillbaka på gråskalorna och föräldrarnas ansvar att vara lyhörda inför hur barnet reagerar på att vara på sin förskola. Jag väljer att tro att ingen förälder med vett innanför pannbenet tvingar sitt barn att göra något som barnet mår dåligt av (om det inte är absolut nödvändigt för att familjen ens ska kunna försörjas ex. och då hoppas jag att de föräldrarna ser över situationen för att hitta en annan lösning).

      1. Men finns det inte alltid massor av bakomliggande faktorer när det kommer till människor? Bedrivs det ändå inte hur mycket forskning som helst inom psykologi, sociologi och medicin? Varför i all världen skulle det var omöjligt att bedriva forskning som ger användbara resultat om förskolan? Nej, detta är ett kvinnoområde som osidosatts på samma vis som t ex forskning om p-piller och dess effekter på kvinnors hälsa. Tycker inte vi ska vara naiva om hur patriarkatet prioriterar…

    2. Oerhört svårt att forska på eftersom det är omöjligt att veta hur barnet mått om det INTE gått på förskola.

      1. För mig handlar det inte om förskola eller inte förskola. Snarare handlar det om vilka krav vi ska ställa gällande gruppernas storlek, antal barn per personal etc och det vore intressant att ha vetenskapliga belägg och inte bara godtyckliga åsikter… Att förskolan i sig skulle vara negativ för barn, tror jag verkligen inte.

  48. Jag har bara ett barn och funderar en del på hur det skulle bli om hen fick ett syskon. Blir man en supermänniska som inte vandrar runt i en dimma av sömnbrist och inte är låst till sin amningsfåtölj bara för att det är barn nr 2? Jag gillade första tiden med bebis men klarade ju verkligen inte av något alls förutom att sköta om hen. Jag kanske är ovanligt svag (fick också problem med kroppen de första mån efter förlossningen) och dålig på att göra många saker samtidigt. Men, ni som har haft bebis och storasyskon hemma på heltid, har ni några tips på hur man får det att fungera? Kan tillägga att mitt barns pappa har varit hemma mkt också och jag tyckte trots det att barnet krävde all min uppmärksamhet åtminstone under det första halvåret.

    1. Jag ser mig verkligen inte som en supermänniska, men för mig och min man kändes det hela tiden självklart att det äldre syskonet skulle bli hemma med mig och det nyfödda syskonet. Visst blev det till en början mycket amning, då brukade jag oftast läsa högt för storebror. En nyfödd sover mycket också, så vi fick en massa tumistid jag och storebror. När bebisen blev så stor att jag tyckte det kändes ok att ta med henne bland folk lite mer, så var det storebrors intressen som styrde ganska långt. Vi träffade hans lekkompisar (och ja, vi hittade nya eftersom de gamla fortsatte på förskolan) och gick på olika klubbar. Lillis hängde med.
      Jag tror att det oftast är lättare med nr 2 eftersom allt inte är nytt och man kanske lite vet vad man sysslar med.
      Jag tycker att det var tyngre men roligare att vara hemma med båda barnen än med bara storebror då han var bebis. Det är liksom livet. Och kanske det skulle vara så oavsett, men syskonen har verkligen ett starkt band till varandra, ingen rivalitet alls. Kanske det låter rosenrött, det har det inte alltid varit. Visst har det varit sömnlöst och annars också tungt. Men trots allt har det mest varit just rosenrött och alldeles underbart. Jag önskar att föräldrar skulle tro mer på sin egen förmåga. För nej, är verkligen ingen supermorsa.

    2. Har det nu. Ville verkligen ha bägge hemma, men blev ändå osäker på om jag skulle räcka till för bägge när det var dags… Mitt tips är att våga testa om man känner att man vill. Man klarar många gånger mer än man tror. Nu är lillebror 5 månader och det fungerar hur bra som helst. Ser att de redan har glädje av varandra. Är glad att vi gjorde det vi kände var rätt för oss och inte bara följde mängden.

    3. Mitt tips är att det barnsäkraste alternativet är att ha kvar förskoleplatsen för storasyskonet. Du vet aldrig vad som händer. Själv var jag trött ledsen och amningen och läkningen efter nr2 tog all min kraft och energi de första månaderna och 15 timmar på förskola plus att maken tog en och en halvdag fp tillsammans med mig första veckorna var räddningen. Jag skulle råda att försöka ta så mycket ledigt tillsammans bägge föräldrar så ni kan ta ”varsitt barn” ibland. Det underlättade för oss. Det är farliga floskler att slänga åt folk ”allt går bara du tror det går..”. Skulle säga att det beror väldigt mycket på vilka förhållanden du får barn nr 2 under. Får du barn mitt under värsta vinterstormarna när alla lekplatser är översnöade eller under den varma årstiden när det är enkelt att gå ut och amma i nån park medans storasyskonet leker brevid? Bor du i en liten lägenhet där det är ett jätteprojekt att ta sig ut med rastlöst syskon? Eller bor du på landet med skog och stora vidder utanför dörren så du bara kan släppa ut äldsta barnet under lite uppsikt? Är ni bara två som ska dela på allt med barnen eller har ni den stora turen att ha släkt eller vänner som kan komma förbi och avlasta dig en stund då och då efter en jobbig natt osv? Sen vet man inte hur barnet blir eller sjukdommar osv? Rent generellt skulle jag säga att första 6 månaderna var urjobbiga för oss då bebis nr2 kom i februari efter mycket förvärkar och trassel. Storasyskonet gick på förskola 15 timmar och det var i minsta laget första månaderna för oss. Efter första halvåret gick det mycket lättare. Det blev varmt ute och lättare att gå ut och ta sig iväg plus att amningen var lättare då. Ändå tycker jag att det var positivt för storasyskonet att ha kvar kontakten med vår fina kollektiva förskola. Alla kompisar fanns där, ingen var hemma samtidigt. Hade inte orkat ha bägge hemma samtidigt under första året med bebis nr2. Ändå har jag bitvis bägge ensam utan problem idag när maken jobbar långa pass eller när vi saxar ledighet under sommaren. Hade aldrig fulltid när jag pluggade heltid heller. Men just under spädbarnsperioden tyckte jag det var en livräddare för oss.

  49. Stort TACK! För ett toppenfint inlägg! Jag har själv 2barn och de har haft väldigt olika behov av kamrater/vara själv. Visst måste det finnas både Förskolor och även alternativ ”dagmammor”. Självklart ska vi också ha kvar möjlighet att storasyskon kan vara kvar i sin grupp genom deltidsplatser. Alla barn är egna individer med olika behov.

  50. Att barn skulle fara illa av att börja på föris innan 3 års ålder är rent nonsens- Min dotter mår bra, hon började vid 2. Hon har en trygg anknytning till både mig och pappan. När barn nr 2 kommer i vår kommer hon att gå 15 timmar på förskolan eftersom det är vad som är bäst för henne. Dock kommer hon vara 1 månad hemma pga smittorisker mm. Jag kan inte erbjuda henne den uppmärksamhet hon behöver de första månaderna med bebis. Ska hon endast träffa kompisar 2 gånger per månad och övrig tid ha en trött mamma som sitter och ammar mest hela tiden, eller träffa kompisar 3 gånger i veckan och få social stimulans, det är skillnaden. Alla gör det de tror är bäst. Sluta skuldbelägga mammor, alla har inte råd att vara hemma med barn i 3 år, en del (jag) skulle bli tokiga av att inte få komma ut och jobba och tjäna pengar. Det är inte 50-talet, en kvinna sa inte leva på mannen för att de får barn.

  51. En sak jag tycker är väldigt intressant är VARFÖR skaffar vi barn, vi bär dom inom oss länge, föder dom o i samma sekund nästan vill vi separera oss ifrån dom?, lägga dom i eget rum, ha egen tid, lämna iväg på dagis osv. Är det det som är meningen när vi skaffar barn? jag förstår att vid något tillfälle så kan dagis plats behövas pgr av att man behöver försörja sin familj. Men jag har, som ensamstående till två,haft de båda hemma tills min stora vart tre. Först nu har hen börjat på lekskola, jag valde självklart privat med en maxgrupp på 10 barn. Hade aldrig satt mina barn kommunalt pgr av stora grupper bla, många har dålig mat(inte eget kök), dåligt med tid osv. Och då vet jag eftersom jag jobbat på flertal i olika städer, det finns inget som tilltalat mig.
    Sorry jag kan låta hård men fsk ser jag endast som en plats man ”måste” ha pgr av ingen annan lösning.jag vill inget hellre än att spendera tiden med mina barn, o att lämna iväg det stora barnet pgr av ett litet?Vi får inte glömma att det är VI som påtrycker barnet fsk från första början. Det är inte precis så att barnet en dag vaknar o säger att dom vill lämna föräldrarna flera timmar för att hänga på en fsk med 20 andra små barn. Och förskolan om nåt är vll barnen ”måste finna sig i” då de inte har något annat val.

    1. Varför är det enda rätta sättet att vara förälder att vilja vara med sitt barn HELA TIDEN? Jag längtade efter mitt barn SÅ länge innan han kom. Vi var hemma ett år tillsammans. Nu älskar jag att få arbeta OCKSÅ! Jag vill inte bara vara mamma, jag vill inte bara vara lärare. Jag mår bra av att få vara flera olika roller. Mitt barns pappa älskar också att vara både pappa och lärare. Vi löser det genom att barnet är på förskolan på dagarna och med oss på eftermiddagar, kvällar och helger. Så mår VÅR familj bra. Det är mycket möjligt att barnet hellre hade varit hemma. Jag tycker dock att det är viktigt att se till familjens gemensamma mående.

    2. Skulle man vilja spendera varenda minut med någon annan människa så skulle det vara helt vansinnigt, men så fort det handlar om ens barn då är det (enligt vissa) närmast olagligt att vilja spendera tid utan barnen. Det är helt absurt.
      Jag skaffade barn för att jag älskar barn. Men det betyder inte att det är fel att även ha tid ifrån barnet. Tröttsamt med er självutnämnda experter som mår bra av att döma andra föräldrar. Alla är olika, en del kanske kan vara superföräldrar även om de spenderar 100% av sin tid med barnen, men det gäller verkligen alla och det är inget fel med det.

      1. Mina barn kommer bara om några/nåt år redan vilja vara stunder utan mig så varför inte ta vara på den otroligt korta tid om man KAN? O skriver jag någonstans att jag är expert? Ja skriver att jag tycker det är intressant o frågar varför. Och jag skriver att små barn har inte på något sätt sagt de vill lämna föräldrarna för att vara på fsk utan det e vi som antingen måste tvinga på dem de pgr av jobb o överlevnas eller pgr av att man inte orkar ta hand om två själv.

        1. Fint Gabbi, då är det bra att du fått som du (och dina barn) mår bäst av. Du behöver inte förstå varför andra gör si eller så med sina barn, du behöver bara respektera det… Det som är meningen med att ”skaffa” barn är individuellt, också hur vi väljer att ha det i våra familjer. Det räcker som sagt att vi respekterar varandra och stöttar varann i våra val. Det som är ”självklart” för dig är raka motsatsen för nån annan. LÅT DET VARA SÅ BARA.

  52. Alla är vi olika! Min äldsta tjej på 2,5 år går nu 15 timmar och har alltid älskat förskolan hon går på (har förmånen att ha henne på en förskola som tar max 12 barn/avdelning) och hon längtar efter helgen till förskolan även om hon ibland blir lite vaksam och blyg på nytt då det gått 4 dagar sen hon varit där sist. Tack för dessa 15 timmar! Utan denna tid hade det varit en trött och utsliten mamma och frustrerad tjej. Min man är iväg 2 veckor i sträck och jobbar och jag hade ALDRIG orkat med dessa veckor helt själv med två barn (svårt att få barnvakt). En sammanfattning: min dotter älskar lektiden de 15 timmarna ger, pratar alltid jättegott om sina förskolelärare, lär sig jättemycket bra och hon har en mamma som hinner vila upp sig och är glad och hinner sakna sin lilla tjej tills man hämtar henne igen. Alla är vi i olika situationer och har olika behov!