De senaste dagarnas läsarstorm fick mig att tänka på en text som också den orsakade en läsarstorm ungefär samma tid förra året och som jag tycker är en av de viktigaste texterna jag skrivit. Texten hade rubriken Problemet är inte barn som curlas utan barn som aldrig curlas. Helt uppenbart finns det få saker som upprör och engagerar vuxna lika mycket som “bortskämda” barn och deras föräldrar. Tror att texten nedan delades tjugotusen gånger eller så.

” Senaste tiden har debatten om curlade barn blossat upp igen. Psykologen Alf B Svensson uttalade sig i Expressen i veckan om att vuxna måste sluta behandla sina barn som kungar.  Läkaren David Eberhardt har precis släppt en bok på temat, som handlar om hur barn tar makten i svenska familjer och är alldeles för bortskämda. Experterna är samstämmiga – svenska barn curlas för mycket! Och medierna hakar på, helt okritiskt. Journalister läser dessa debattartiklarna och böcker och känner sig så träffade att de vill bjuda in alla tänkbara ”experter” i ämnet till morgonsoffor och panelsamtal. Och så blir myten om de bortskämda, curlade barnen en allmänt vedertagen sanning. När verkligheten faktiskt är att curlade barn ett privilegium för friska, välbetalda medelklassföräldrar. Och det stora samhällsproblemet är inte de barn som curlas, utan alla de barn man önskade att någon vuxen, någon enda gång, kunde curla.

Barnfattigdomen är hög i Sverige och oerhört många barn riskerar att fara illa. Barn till alkoholiserade föräldrar, till föräldrar som brukar våld mot varandra eller mot barnen. Barn till föräldrar med svår psykisk eller fysisk ohälsa. Barn till föräldrar som upplevt krig och svåra trauman, som de aldrig haft möjlighet att bearbeta. Barn till utfattiga föräldrar som inte har något jobb, eller kanske har flera jobb men ändå inte pengar så det räcker. Barn till föräldrar som aldrig är hemma, eller är hemma fast aldrig riktigt närvarande. Det stora problemet vi borde prata om är inte curlade medeklassbarn utan alla barn man bara önskar kunde få uppleva curling. Någon enda gång. Att deras föräldrar kunde ha resurserna att sopa banan för sina barn lite mer. Packa en matsäck, hjälpa med en läxa, ställa fram frukost, lyssna färdigt, gå på ett föräldramöte, vara klassförälder, leka, tjata, skjutsa och hämta från aktiviteter och sitta uppe och vänta sent om natten. Sådant där som är självklarheter (och kanske bortskämdheter för många) men som för andra barn är en ouppnåelig dröm. Därför att deras föräldrar av olika anledningar själva har det jobbigt.

Otroligt många barn är inte ett dugg curlade. Hinder i deras liv sopas aldrig bort av föräldrarna. Sådant som andra föräldrar tycker är självklarheter att göra för sina barn, blir aldrig gjorda för dem. Men den privilegierade medelklassen sätter som vanligt agendan för vad som ska debatteras. Vilken sanning som ska bli den rådande. Och istället för att diskutera hur samhället ska hjälpa dessa utsatta barn – diskuterar vi hur många julklappar det är rimligt att köpa och om mellanstadiebarn ska få äga iphones. Om hur störande det är att barn avbryter vuxnas samtal vid middagsbordet. Som om det vore en självklarhet att alla barn ens sitter vid ett middagsbord.

Vilken jävla dum debatt. Prova att höja blicken en gång. “