De senaste dagarnas läsarstorm fick mig att tänka på en text som också den orsakade en läsarstorm ungefär samma tid förra året och som jag tycker är en av de viktigaste texterna jag skrivit. Texten hade rubriken Problemet är inte barn som curlas utan barn som aldrig curlas. Helt uppenbart finns det få saker som upprör och engagerar vuxna lika mycket som “bortskämda” barn och deras föräldrar. Tror att texten nedan delades tjugotusen gånger eller så.
” Senaste tiden har debatten om curlade barn blossat upp igen. Psykologen Alf B Svensson uttalade sig i Expressen i veckan om att vuxna måste sluta behandla sina barn som kungar. Läkaren David Eberhardt har precis släppt en bok på temat, som handlar om hur barn tar makten i svenska familjer och är alldeles för bortskämda. Experterna är samstämmiga – svenska barn curlas för mycket! Och medierna hakar på, helt okritiskt. Journalister läser dessa debattartiklarna och böcker och känner sig så träffade att de vill bjuda in alla tänkbara ”experter” i ämnet till morgonsoffor och panelsamtal. Och så blir myten om de bortskämda, curlade barnen en allmänt vedertagen sanning. När verkligheten faktiskt är att curlade barn ett privilegium för friska, välbetalda medelklassföräldrar. Och det stora samhällsproblemet är inte de barn som curlas, utan alla de barn man önskade att någon vuxen, någon enda gång, kunde curla.
Barnfattigdomen är hög i Sverige och oerhört många barn riskerar att fara illa. Barn till alkoholiserade föräldrar, till föräldrar som brukar våld mot varandra eller mot barnen. Barn till föräldrar med svår psykisk eller fysisk ohälsa. Barn till föräldrar som upplevt krig och svåra trauman, som de aldrig haft möjlighet att bearbeta. Barn till utfattiga föräldrar som inte har något jobb, eller kanske har flera jobb men ändå inte pengar så det räcker. Barn till föräldrar som aldrig är hemma, eller är hemma fast aldrig riktigt närvarande. Det stora problemet vi borde prata om är inte curlade medeklassbarn utan alla barn man bara önskar kunde få uppleva curling. Någon enda gång. Att deras föräldrar kunde ha resurserna att sopa banan för sina barn lite mer. Packa en matsäck, hjälpa med en läxa, ställa fram frukost, lyssna färdigt, gå på ett föräldramöte, vara klassförälder, leka, tjata, skjutsa och hämta från aktiviteter och sitta uppe och vänta sent om natten. Sådant där som är självklarheter (och kanske bortskämdheter för många) men som för andra barn är en ouppnåelig dröm. Därför att deras föräldrar av olika anledningar själva har det jobbigt.
Otroligt många barn är inte ett dugg curlade. Hinder i deras liv sopas aldrig bort av föräldrarna. Sådant som andra föräldrar tycker är självklarheter att göra för sina barn, blir aldrig gjorda för dem. Men den privilegierade medelklassen sätter som vanligt agendan för vad som ska debatteras. Vilken sanning som ska bli den rådande. Och istället för att diskutera hur samhället ska hjälpa dessa utsatta barn – diskuterar vi hur många julklappar det är rimligt att köpa och om mellanstadiebarn ska få äga iphones. Om hur störande det är att barn avbryter vuxnas samtal vid middagsbordet. Som om det vore en självklarhet att alla barn ens sitter vid ett middagsbord.
Vilken jävla dum debatt. Prova att höja blicken en gång. “
101 svar
Återigen, så himla bra skrivet.
Fast inget av det du nämner är ju att curla sina ungar…
Curlade ungar är de som inte behöver lyfta ett finger för att hjälpa till hemma eller som i högstadieåldern inte brer sina egna mackor, skalar sin egen potatis.
Ungar som kräver skjuts hur kort sträcka de än ska färdas mm mm.
De som med andra ord aldrig får lära sig att ta hand om sig själv eller ta hänsyn till andra.
Det du pratar om är ju normalt familjeliv.
tänker också så. Att gå på ett föräldramöte är det väl ingen som tycker är att curla? Men visst är barnfattigdom och barn som inte får det dom behöver ett enormt problem.
Poängen är väl att hela debatten är så fruktansvärt löjlig. Att privilegierade människor som vanligt väljer att lägga fokus på privilegierade problem och får det att se ut som om övercurlade barn är ett stort problem i samhället samtidigt som fattiga barn har det otroligt dåligt, vilket tydligen inte är lika viktigt att ta upp i tidningar eller böcker.
Ja, man kan ju leta efter fel hur mycket man vill – men meningen med artikeln kanske inte var att ge en exakt definition av vad curling är (vilket ändå är subjektivt) utan att visa på att oavsett definition så är det fortfarande ett större problem att barn försummas på olika sätt. Klart att man kan diskutera båda ämnena, men “curlingen” har väl ändå fått oproportionerligt mycket mediatid jämfört med barnfattigdomen? Vill i övrigt ge all cred till Clara som fortsätter att komma med nya perspektiv och kloka ord!
Så. Himla. Bra!
Tack. Den debatten är så fruktansvärt verklighetsfrånvänd och fokuserar så otroligt på medelklassens lyxproblem att det gör mig illamående. Få saker gör mig gladare än att se hur mina många år yngre syskon curlas, eftersom det var helt otänkbart när jag var liten. Ville jag hinna till skolan som sexåring var jag tvungen att gå upp, klä på mig och äta själv för att mamma inte orkade, ville jag klara skolan fick jag ta allt ansvar själv redan från början och senare fick jag också i flera år ta ett enormt ansvar för mina syskon som bara var ett och två år i början. Brist på pengar och föräldrar som inte mår bra är ett enormt problem och att man hellre väljer att ta upp söndercurlade ungar visar ju om något att man själv nog haft det alldeles för bra.
Att brista i omsorg om sina barn är ju inte det man vill uppnå när man säger att man bör sluta curla. Tanken är inte att barn ska vara föräldralösa som du har varit. Att curla blir lika fel fast åt andra hållet!
Det påstod jag inte heller, de orden valde du att lägga i min mun. Min poäng är att det känns otroligt typiskt den privilegierade medelklassen att fokusera på sina egna lyxproblem och att curlade barn tas upp jämt och ständigt samtidigt som man måste leta efter böcker eller artiklar som berör barnfattigdom i Sverige, något som sällan ens erkänns.
“Men den privilegierade medelklassen sätter som vanligt agendan för vad som ska debatteras” skriver du. Tillhör du inte själv den privilegierade medelklassen och nu vill du sätta agendan för vad som ska debatteras. Lite dubbelmoral kanske?
Skillnaden är att hon pratar om den privilegierade medelklassen som sätter sina EGNA problem på agendan. Här försöker ju Clara uppmärksamma barnen i bottenskiktet som inte har makt att sätta agendan själva. Vad fick dig att känna att du måste försöka förhindra det med den där kommentaren?
Det är väl klart att man sätter sina EGNA problem på agendan. Det är väl inget konstigt att man debatterar problem man ser nära sig, som tex att barn blir så bortskämda att de inte kan klara sig själva och tackla problem som uppstår (och jag delar inte Claras definition om vad som är curling). Men det behöver ju inte innebära att man avstår från att även prata om barnfattigdom, de flesta har den simultanförmågan och behöver inte Claras mästrande om vad som är ok att debattera.
Jag läser texten och undrar; kan inte båda problemen finnas? Och vara allvarliga på olika sätt? Bortklemade/curlade barn (vi pratar inte normalt omtänksamma vuxna här!) kan bli mycket svåra individer i samhället och ställa till stor skada då de vill ha sin vilja igenom alltid och göra minsta möjliga själv. Dessutom kan de få det svårt själva då de så småningom märker att de inte alltid kan få sin vilja igenom i livet och att deras beteende inte tolereras ens av jämnåriga.
Tycker heller inte att man kan säga att någon blir curlad ibland – för att bli curlad krävs ett upprepat beteende. Det är då det blir ett problem!
Jag tror dessutom att curling/att skämma bort kan vara ett sätt för vissa att kompensera bristande ekonomiska resurser. Det man inte kan ge sina barn i saker eller liknande ger man i gester som att alltid packa skolväskan färdig, sällan säga nej till barnet, osv
Jag håller helt med! Curling förekommer i alla samhällsklasser och jag känner en del barn till ensamstående som får allt fast föräldern går i trasor så har barnet märkeskläder, i en mer balanserad relation hade båda haft jackor från en billigare butik eller möjligen en begagnad märkesjacka.
Samtidigt så ser jag barn varje dag i området där jag bor som just inte får den där omsorgen som Clara pratar om och upprörs av detta också.
Jag tror på balans. Vi har ingen superekonomi och visst prioriterar jag tex min dotter när det gäller att tex ha bra kläder eftersom hon behöver dem då hon är på förskolan och växer medan jag inte prioriterar att hon ska ha ton av leksaker. Jag prioriterar att ge henne uppmärksamhet och kärlek men hon får också lära sig vänta och att jag har behov nu när hon är gammal nog att faktiskt förstå det (2 år). Jag vill inte att mitt barn ska lära sig att världen kretsar runt henne men däremot att hon är älskad och viktig som den människa hon är. Jag vill att hon ska bry sig om andra utan att förminska sig själv och att det man vill ha är värt att sträva efter och inte något som bara dyker upp hela tiden. Balans som sagt.
Jag arbetar som lärare och jag kan intyga dig Clara att curlade barn är ett problem, deras föräldrar är också ett problem för de tar/kräver så mycket uppmärksamhet så att de där andra barnen du talar om, som behöver det där lilla extra inte alltid får vad de behöver!!! Så jag tror inte vi skall blunda för “prinsarna” och “Prinsessorna”.
Jag jobbar med VUXENUTBILDNING och jag kan intyga att dessa prinsar och prinsessor växer upp och vissa antingen tar sig i kragen eller har fortfarande mamma eller pappa som ringer å deras vägnar. Jo, de ringer…
Dom ringer till advokatbyrå där jag jobbar också….
Eftersom hon, till skillnad från många andra tyvärr, vill se att debatten (kanske främst) även inkluderar alla de människor som INTE tillhör den privilegierade medelklassen bidrar hon ju till fler än just den klassen hon åsyftar. Just eftersom hon menar (vad jag tolkar hennes text) att medelklassens agenda bestäms av dem själva, då det är deras största (något alltför egocentriska) intresse. Till skillnad från Clara, och tack o lov fler privilegierade medelklassmänniskor, som faktiskt vill belysa de riktiga problemen i barns vardag.
Det är inte förrän exakt alla barn har curlande föräldrar som den debatten kan diskuteras utan att framstå som banal. Tycker att meningen “Som om det vore en självklarhet att alla barn ens sitter vid ett middagsbord” är fullständigt fantastiskt talande. Oerhört träffsäkert.
Visst behöver man prata mer om barnfattigdomen också men att samtidigt mena att vi inte kan prata om curling blir ju bara fånigt. Det är ju två helt olika saker och två problem som båda behöver diskuteras.
Curling är inte att få med sig mellis till skolan eller att föräldrarna går på föräldramöte.
Curling är bl a det här: pappan som köpte vår lägenhet till sin dotter, 18 år. Hon bor själv i lägenheten alltså. Hon är 18 år = vuxen. När grannen under tröttnade på att bli störd av sena fester och gick och ringde på slutade det hela med att dottern ringde pappan som, mitt i natten, åkte till sin dotters undsättning. Han skällde ut grannen för att denne bett dottern att sänka volymen. För ni förstår: grannen skulle inte prata m dottern (som bor i lgh, som var den som störde, som var den som behöver ta ansvar för sina handlingar) utan till pappan. Vilket förbannat skämt!
Nja, tycker det är viss begreppsförvirring i din text. Det du beskriver som curling är faktiskt mest sånt som jag ser som normalt föräldraansvar. Det är inte curling att bry sig om och engagera sig i sitt barn.
Jag fattar över huvud taget inte varför du ställer de sakerna mot varandra! Det är ungefär som att man inte skulle få prata om svenska skolan eftersom det finns barn som inte får gå i skolan.
Det som stör absolut mest är Migänreklamen på bloggen. Musikhjälpens färger omvänt. Trodde det var Musikhjälpen vid första anblick. Migrän och HIV/ AIDS känns inte jämförbart. Lågt att ta in i dessa dagar. Skärpning Amelia!
Bra skrivet.
Jag blev så gripen av rektor Annika Hedås Falks tekst i Opinion. Hon skriver om de samma barnen. De curlade barnen och deras föräldrar kan man få att “tagga ned”, men de som har inget är det svårare att göra något med.
http://www.svt.se/opinion/article2521987.svt
Som flera här skriver så tycker jag att du missanvänder curling-begreppet. Jag förstår om syftet med inlägget är att vända blicken från dem som har det “för” bra till dem som har det dåligt, absolut. Men att curla, dvs sopa banan för barn konstant och aldrig låta dem ta eget ansvar tror jag i längden gör barn en stor otjänst.
Minns denna texten och tycker samma nu som då, att det ena inte utesluter det andra. Ja, det finns barn som har det dåligt och det är ett problem. Ja, det finns barn som blir curlade och det kan också vara ett problem. Det är ett ganska tråkigt sätt att bemöta en debatt genom att helt och hållet ogiltigförklara den för att den inte är tillräckligt viktig om man ställer den emot alla världens andra problem.. Det är ju som när vissa säger att feminismen i Sverige inte behövs för att det minsann finns flickor i andra länder som aldrig får gå i skolan..
/iris
Håller helt med. Det behöver inte vara så svartvitt, antingen eller.
Det här var så bra skrivet!
http://gretalina.blogg.se
Varför söker vi så enkla lösningar? Ställer svart mot vitt, ont mot gott? Tänk om det inte finns antingen-eller? Tänk om vi faktiskt blir precis som de vi kritiserar när vi tar oss rätten att döma vem som har rätt eller fel? Det kanske inte alltid är så enkelt? Tänk om livet i stället är fyllt av en massa nyanser i regnbågens alla färger? Går det att öppna upp mot större perspektiv? Tänk om det finns fler sätt? Kanske till och med häftigt?!
Jag tror att vi har olika uppfattning om vad curlad innebär. Jag arbetar i ett område där medelklassen knappt finns och där fattigdom är det normala. Ändå finns det många barn där som är just curlade. Föräldrarna i detta område curlar genom att ständigt gå i försvar för deras barn. Jaha, har han inte gjort läxan? Men jag tycker att du lämnade ut läxan för sent. Va? Slåss mitt barn? Nä få var det nog det andra barnets fel.
De här barnen behöver aldrig stå för sina handlingar, det är bara att be mamma ringa rektorn och klaga så löser sig allt.
Att vara curlad handlar, för mig, om att sällan eller aldrig låta barnen ta ansvar för sitt agerande eller ickeagerande i olika situationer. Hur bra medborgare blir du om du inte lär dig samhällets regler?
Känner igen detta från mina vänner som är lärare i bl a förorter. De svåraste föräldrarna kan vara de med knepigaste socioekonomiska situationen (ofta från andra kulturer), där man tar sig friheten att ringa läraren hem, pressa på om betyg, hota, ignorera, utöva manligt (för)tryck på kvinnliga svenskfödda lärare, vara bossig eller ignorant, ha barnen uppe halva nätterna så att de varken kan studera eller sova, bete sig allmänt idiotiskt och aldrig se sina egna brister. Det finns naturligtvis undantag men den typen av curling som är “mitt barn ska vinna hur den än presterar” är väldigt svår att komma tillrätta med. Återigen – empatin, ödmjukhet, lyhördhet kommer oftast inte av sig själv, det måste tränas fram med hjälp av den som är nära barnet.
Bortskämda ungar och ungar som väsnas är visst lyxproblem. Det finns länder i den här världen där över hälften av befolkningen är under 18 och det måste vara ett bra dyrt hotell för att inte behöva höra dom. Det finns många, många länder där trafiken inte kommer i närheten av att vara så där tyst och fin att folk kan sitta och jobba i lugn och ro, istället blir man kanske underhållen med actionfilmer på högsta volym hela natten (av vuxna då). Dessutom tror jag att det är med bortskämda ungar som med hundbajs: det behövs bara en slapp husse/matte i kvarteret att folk ska bli irriterade.
Nej, ju mer kommentarer jag läser ju mindre orkar jag med gnället.
Det är oerhört intressant att ena veckan skriver du att saker och ting inte är svart eller vitt (ang förskolan, och jag håller med. Det är inte svart eller vitt. Få saker är det).
Så vad exakt är det som gör att just denna fråga är det? Att det sorgligt nog finns barn som är fattiga ich inte tas om hand tar inte ifrån det faktum att många barn curlas. Det kan finnas två problem Clara. Och faktum är att det ät viktigt att belysa BÅDA problemen eftersom de curlade barnen kommer att växa upp och vara med och forma framtiden. Det är alltså inte irrelevant att det växer upp en grupp bortskämda ungar som eventuellt kommer art ha begränsad sympati och empati för mindre lyckligt lottade.
Det ör ok att förs flera debatter sida vid sida, hur kommer det sig att du är så emot det i den här frågan?
Visst finns båda problemen, och jag förstår inte varifrån ni folk får det svartvita i Claras text ifrån. Det som skrivs är ju istället att problemet med barnfattigdom är mycket större än vad curlingen är, och där kan jag hållas med. Jag menar också att det märkt allra tydligast i folks attityd kring just curling. Det talas JÄMNT om ungar som är bortskämda, ouppfostrade, oasnsvariga, ohyfsade, osv. Alla diskussioner som behandlar frågan “varför kritisera barn för det här när även det här finns” översvämmas ALLTID av dessa jävla mothugg där dessa ord och andra synonymer används. Och till vilken nytta? Jo, skapa myen om att svenska barn helt enkelt ÄR ouppfostrade och “söndercurlade”, och att nästkommande generation är det ute med. Vilket skitsnack!
Nej, det ena utesluter inte det andra, men jag hittar ingenting sådant i Claras text. Istället är det ju uppenbart att det är ett riktigt problem, när de vuxna reagerar såsom i detta kommentarsfält, och på många andra ställen för den delen.
Jag håller helt med dig Clara. Sjukt bra inlägg som verkligen tåls att upprepas (uppenbarligen, vilket är väldigt tråkigt ochångestframkallande).
“Och så blir myten om de bortskämda, curlade barnen en allmänt vedertagen sanning. ” och “vilken jävla dum debatt” är väl två meningar som tycks ange att Clara inte ser curling som ett problem?
Låter som att hon anser curling vara en myt och dumt att debattera? Eller?
Jag tror att många föräldrar lever under en extrem social kontroll från andra föräldrar, lärare, experter i tv-soffan osv. Det är extremt lätt att demonisera föräldrar. Men vi måste fråga oss hur konstruktivt det är?
Istället för att försöka finna fel (som du kanske ändå inte kan lösa) så kan du när du möter barnet vara en god vuxen förebild och se till att barnet har vuxna runt omkring sig som faktiskt kan ta ett vuxenansvar. Sen kan du ju även fråga dig själv när du senast erbjöd hjälp till en förälder som du insett är i en jobbig situation med sitt barn istället för att skuldbelägga.
Jag vet att jag reagerar mycket bättre på en utsträckt hand än på skuld och skam.
Vi måste också hålla isär barnets ansvar och föräldrarnas. Även om vi inser att vissa föräldrar kommer att ha svårt att ta sitt ansvar så gör inte det barnet till ett omöjligt fall. Barnet är inte sin förälder. Det gör så gott det kan och behöver antagligen vägledning av alla som är villig att ge den.
Som lärare i grundskolan vet jag att curlade barn är ett stort problem. Barnen måste bli självständiga och ha känsla för empati. Att barnen inte ska bli curlade är en del av att lära sig inför vuxenlivet. Tyvärr ser jag hur barnen lirkas med hela tiden idag. Det är inte ok. Man kan vara en bra förälder men sätta gränser.
Håller med. Curling, i ordets sämsta bemärkelse, ÄR ett problem Clara – därför att det ofta leder till just empatibrist. När jag har och har haft mig själv i centrum konstant, kan jag bli en odräglig samhällsinvånare som inte funkar med andra så snart det går utanför att jag kan få något tillbaka.
Min man har firma och kan få praktielever och sommarjobbare som inleder med att säga att de tänker börja 10.00 (firman börjar alltid 07) för det är inte “deras grej att gå upp så tidigt”. På fullaste allvar säger man detta till en kommande arbetsplats! Och jag är inte ensam om att höra liknande berättelser. De kan också komma in och “begära” en ingångslön på långt mer än flera av min mans anställda har. Och så kan de nästan ingenting, visar det sig. Obegripligt oinsiktsfullt! Och vem har lärt dem detta?
Jag tycker att många av dagens unga är ljuvliga, vågade och underbara – att de vågar så mycket mer än vi gjorde på 70-och 80-talet. Men det hyperegoistiska – som också kan synas bland barnen i mina barns klasser – är bara ett handikapp.
Jag håller inte med dig. 2 ytterligheter på skalan är de som gör alldeles för lite för sina barn (läs missbrukare mm) och de som gör för mycket. Ja, det är ett problem när en 20-åring inte vet hur man diskar, åker tåg/buss eller betalar en räkning själv. Det säger ju sig själv. Sen är den första ytterligheten värre än den andra, men det finns problem i båda.
Clara, jag behöver inte ännu en gång ta upp att det inte är curling du beskriver utan normalt föräldraskap. Vad gäller barnfattigdom (som de facto är fattigdom utan epitet; det finns inga fattiga barn med rika föräldrar…) så är det något som definitivt diskuteras inom socialnämnderna inom de flesta kommuner. Däremot är det inte synligt för gemene man, eftersom både de fattiga vuxna och deras barn gör allt för att dölja att de är fattiga, eftersom det är ett stigma. De ska självklart få hjälp men så länge det finns vuxna med missbruksproblem eller psykiska problem som skaffar barn, så kommer det att finnas barnfattigdom. De flesta (=psykologer, forskare m fl) är överens om att det trots allt är bättre för barnen att så långt som möjligt låta dem leva med sina föräldrar än att sätta dem i fosterhem trots att det där skulle vara mer ordnade förhållanden. Men det går inte att hindra alkis-föräldrar från att supa till, det går inte att hindra psyksjuka att få psykoser och jaga ut sina barn ur hemmet osv. Det är otroligt hemskt, jag vet, men barnen själva väljer oftast att bo kvar med sina föräldrar om de ställs inför alternativet med fosterfamilj, eftersom kärleken och lojaliteten till föräldrarna är extremt stark…starkare än viljan till en harmonisk vardag. Det vi (det offentliga) kan göra är det vi gör idag (och förhoppningsvis utvecklas nya psykofarmaka och nya behandlingsmetoder som är effektivare än de vi har idag) och som sagt, vi kan inte ge pengar för att lösa problemet eftersom grundproblemet inte ligger i den dåliga hushållsekonomin, som bara är ett symptom på det grundläggande problemet med föräldrarna. Mer pengar in i dessa familjer leder ofta bara till köp av mer alkohol, droger eller chips och godis (psykiskt sjuka klarar sällan av att laga mat). Men jag vill gärna höra dig komma med konstruktiva förslag på lösningar till barnfattigdomen. Du kanske vet något som inte har tagits i beaktning än.
Fantastiskt, tack, insiktsfullt. Har du en blogg? eller skriv en krönika, snälla fortsätt.
Tack för komplimangen Sara! Nej, jag har ingen blogg…än så länge. 🙂
Jag tycker att du skriver väldigt bra och har en poäng. Men när jag läser din text slås jag även av att det där tycker inte jag är curling. För mig är det att vara förälder! Att fixa fram frukosten till mindre barn, att vänta uppe på större barn, att skjutsa till aktiviteter som ligger långt bort, att packa en matsäck. Det där är en förbannad skyldighet du har som förälder, som dom allra flesta föräldrar är glada att kunna göra för sina barn.
Sen beskriver du ett problem som är fruktansvärt och som ligger mig varmt om hjärtat. Barn som far illa hemma. Men för mig är det ett helt annat problem.
Jättebra skrivet Clara!
Jag är förskollärare och skulle så gärna vilja lyfta fram ytterligare en del i debatten. Alla dessa vuxna som lättvindigt uttrycker och “klagar” på att barn i dagens samhälle har det så lätt och nästan för bra och att det bla är därför de är så “bortskämda” (och detta gäller oavsett samhällsklass).
Vill bara lyfta fram att fler barn än någonsin har minimal tid med sina föräldrar idag pga långa arbetsdagar och långa resvägar till och från jobb. Och när de väl kommer hem får många tvingas tävla om sina föräldrars uppmärksamhet med sociala medier. Det finns så otroligt många fler aspekter i denna debatt som borde lyftas fram istället för att klanka ner på dagens barn och dagens föräldrar!
Eller hur!
för mig är det du beskriver som curling vad jag menar med omvårdnad, kärlek, etc. Det jag själv definierar som curling (och tycker är dåligt) är de föräldrar som t ex ringer och kräver av lärare att de ska höja deras barns betyg även fast de inte presterat enligt kraven för det högre betyget eller de som t ex skriver barnets uppsats åt dem så att barnet inte “ska få det så jobbigt”. Det tycker jag är curling. Inte skjuts, matsäck, etc.
Curlade barn blir ibland oansvariga vuxna utan intresse för omvärlden och sina medmänniskor. Behöver vi fler sådana? Behöver vi inte fostra en generation som ser mer till alla människor värde? Som inte alltid sätter sig själv i första rummet?
Curling av barn är ingen klassfråga det är däremot fattigdom.Hur fattigdom definieras bör man också vara tydlig med. Vad är fattigdom i Sverige? Var går gränsen? Om man är hemlös eller inte har råd med mat och kläder är det tydligt. Men var är den “övre” gränsen?
Curling, har för mig beskrivits som att allt fokus är på barnen och deras vilja UTAN att sätta gränser eller lära ut hänsyn och respekt. Inte att få omsorg som alla barn ska ha rätt till!
Klassföraktet mot medelklassen tycker jag du ska fundera ett varv till runt. I dom nätverk jag deltar för att samla in kläder, mat, julklappar o.s.v till behövande både lokalt och internationellt är det mest medelklass som jobbar. Medelklassen tär inte bara, det bidrar också. Så länge vi inte lyckats skapa ett jämlikare samhälle kanske det är ok att bidra med det man kan oavsett vad det står på klasstämpeln?
Jag håller helt med dig! Jag tror att det blir konstigt att föra argumentationen om barn som har det dåligt ställt på detta sätt, eftersom curlade barn (och då menar jag också barn som blir c u r l a d e, inte barn som blir skjutsade eller får sin favoriträtt ibland) blir mer självcentrerade och mindre benägna att se någon annans behov än sina egna, även om jag är säker på att en del växer upp till vettiga människor ändå. Ju mer självcentrerade folk blir, desto mindre hjälpta blir barn och människor som har det dåligt.
Intressant! Jag har på sistone börjat tänka samma sak – det ska hackas på medelklassen som en påtvungen självspäkning i allt från mediernas kulturdelar till bloggar. Och annat. Fy mig, som är medelklass! Usch för oss, som har det rätt ok ! Skäms att finnas till när vi varken för de allta fattigastes talan (tydligen) eller de rikaste. Håller med Anette, i kyrkan där jag går är det väldigt “medleklassigt” och väldigt engagerat, i hjälpprojekt och annat. Visst pusslar folk med sin livspussel, visst är det bjudningar, solsemestrar och jätterenoveringar på sina håll.
Men – det var ju hit det jämställdare samhället ville! Det var ju hit vi ville nå med att släppa enhetskolan, klasserna! Vill ville ju ha lite bättre för fler, snarare än jättemycket för få,eller svält. Och när vi väl får det och när samhället väl arbetar in en “medelklass”, då ska det skällas på dem. Igår på badhuset medan jag väntade på mina barn sände jag en tacksamhetens tanke till alla vanliga pappor och mammor runt poolerna som vakade, vaktade och uppmuntrade sina barn. Vanliga mammor med håret i tofs och vardagstrött men lugn blick. Vanliga pappor med uppkavlade jeans och Iphonen i bakfickan.
Tack och lov att jag inte svälter och upplever krig, som min mamma gjorde i Finland där hon föddes. Tack och lov för vanligheten, utbildningsgraden, pengarna på banken, engagemang och villaliv – det bygger och bär vårt samhälle mer än vi anar! För min del får man gärna tolka verkligheten utifrån medelklassen – för jag tror nämligen att det är en BRA verklighet som väldigt många i Tensta/Rinkeby (några stenkast från mitt hus) också skulle vilja dela. Det blir kokett av oss som lever medelklassliv att kasta sten på det livet/de tankarna/de synsätten när vi i själva verket oftast inte alls är beredda att lämna det.
Tror att vi är många som är otroligt tacksamma för det goda liv vi lever. Det gör oss varken blinda eller dumma i huvudet.
Har slitit häcken av mig för att få den trygghet jag har idag och är inte beredd att ge avkall på den. Det innebär INTE att jag sitter som ett hagalet troll på en guldhög. Det ger mig däremot ork och kraft till massor av andra saker bla ideellt arbete för utsatta kvinnor. Den fattigdom som sprider sig i Sverige är skrämmande och den ska vi jobba emot men vi ska inte glömma att det finns andra problem som ger samhällskonsekvenser.
Jag förstår inte riktigt din argumentation, fattigdom (inte barnfattigdom – det är föräldrarnas ekonomi du menar väl?) har ju inte nödvändigtvis något att göra med barn som blir curlade? Jag växte upp med en ensamstående mamma på socialbidrag och hon curlade som satan, aldrig diskade jag en tallrik, aldrig bredde jag egna mackor eller tvättade mina kläder. Jag är så himla lycklig över att jag var tvungen att lära mig stå på egna ben när jag flyttade hemifrån fastän det var skit tufft i början, men jag var så stolt när jag fattade att jag faktiskt kunde själv. Ibland så tänker jag att det var himla tur att vi inte var rika för då hade hon förmodligen slängt alla sina pengar efter mig och jag hade fattat noll om ekonomi – redan som det är tog hon ut lån när jag dom första åren som studerande inte klarade mig på CSN så hon kunde betala mina bio besök, café besök och snygga kläder. Det är nu många år sedan vi hade den här slags relation och vi har kommit varandra så mycket närmare sedan jag slutade ta emot allt möjligt överdrivet hon erbjöd. Jag blir mörkrädd när folk som tror att dom är “barnens talrör” skriver som du gör nu, för du förstår ju inte kärnan i problemet. När du i din första text skriver att experter pratar om dom “myten” om dom bortskämda svenska barnen så kanske det handlar om att psykologer, lärare och läkare ser konsekvenserna av det här beteende som du inte ser. Det är ju i och för sig ok, alla kan ju inte vara experter, vissa som uttalar sig i den här debatten jobbar jo faktiskt med riktiga problem – tex undervisning av små prinser och prinsessor eller rent faktiskt forskning kring just barns utveckling och emotionella mognad, jag tror att dom har lite mera att bidra här än mammor som tycker att det är jobbigt när folk stör sig på deras ouppfostrade ungar. Kan man inte sätta gränser och säga nej (dvs är curlande föräldrar) då får man väl acceptera att, som Clara säger, andra också har ansvar för barnet och då får säga till och rätta ungen som sparkar på flygsätet, knuffar folk i affären eller inte tycker att lärarens tidsram för när läxan skulle in gäller henne.
Som många andra redan påpekat är det du menar är curling helt vanligt föräldraskap. Behöver inte gå in på vad curling faktisk är- andra har redan sagt det.
Jag tänker också på att jag träffat många curlade ungdomar som mår väldigt dåligt, för att de inte tror att de kan klara av att göra något själva.
Eftersom deras föräldrar alltid funnits där med hjälpande händer har de inte fått uppleva att ta kamper själva och därmed fått känslan av att övervinna problem och svårigheter- den känslan som ger äkta självförtroende och insikt. Svårigheter är inte en naturlig del av livet för dem eftersom de inte lärt sig hantera dem.
Och detta är ett problem, för dem, för oss, för alla.
Bra skrivet!
Mkt bra!!
Så rätt!
Ja, det är klart, om man totalt omdefinierar innebörden av begreppen verkar debatten jättedum.
Håller med föregående talare om att det du beskriver inte är curling i mina ögon. Och som dotter till en alkohol- och tablettmissbrukande pappa med både psykisk och fysisk ohälsa som var sjukskriven mesta delen av min barndom och en mamma som jobbade deltid inom vården har jag många gånger önskat att min barndom hade sett annorlunda ut. Men jag har aldrig någonsin saknat att jag inte blev curlad. Det är nog svårt att föreställa sig vad man som barn önskar sig i sådana situationer om man aldrig har varit med om det själv…
Beklagar din barndom!
Poängen är dock att det är tråkigt att framhäva lyxproblemen i medelklassen istället för att prata om den stora gruppen barn som far illa på ett långt mer värre sätt än att de har det För Bra
Det jag försöker få fram med mitt inlägg är att det jag som barn saknade när jag växte upp inte har någonting med curling att göra. Och det Clara verkar mena är att curling på något sätt skulle göra situationen bättre för barn som far illa. Prata gärna om hur man kan hjälpa barn i svåra situationer men gör det inte i en diskussion om curling för det är ingen lösning på problemen.
Ja, reagerar precis som flera här, att göra mackor och gå på föräldramöten ingår i föräldraskapet. Det är inte att curla. Hur har ordet kommit att få förändrad innebörd, från extremt överbeskyddande/omhändertagande till normalt föräldraskap?
Mycket bra skrivet, curlade ungar är nog ett av de mindre problemen i samhället.
Dessutom tror jag att många drar lite väl långtgående slutsatser av barn de ser i kanske fem minuter. De ser ett barn få en godispåse vid kassan, alltså är barnet bortskämt. Men föräldern kanske säger nej 99 av 100 gånger och den här gången tyckte det var ok/var förbi av trötthet och för en gångs skull tog den lättaste utvägen. Eller så dömer de ut ett handikappat barn som ouppfostrat, vilket hände mig otaliga gången när sonen var mindre och mycket högljudd.
Tycker som många andra att det här är ett oerhört onyanserat inlägg. Det ena har väldigt lite med det andra att göra, och båda är problematiska. Barn som har det svårt, av uppenbara anledningar. Curling, inte för att det är en medelklassfråga (vilket som många påpekat att det inte nödvändigtvis är) men för att det fostrar människor som inte kan ta ansvar, ta hand om sig själv och andra, fatta (osjälviska och ibland jobbiga) beslut, kan göra avkall på kortsiktiga vinster för mer långsiktiga. Vad tror du det innebär för, till exempel, frågor som miljö och solidaritet? Nej, sådana effekter kommer inte av att man får en godispåse ibland eller blir hämtad från skolan. Men att systematiskt “skydda” sitt barn från ansvar, konsekvenser, jobbiga sysslor tror jag är väldigt negativt. Sen om det faktiskt har blivit vanligare, det vet jag faktiskt inte – det är möjligt att folk i alla tider har uppfattat det så, men att det finns är ganska uppenbart.
Håller med. Tycker denna och den förra tråden var mycket intressanta inlägg att diskutera runt. Tyvärr har jag märkt att detta inte är rätta plattformen för det. Här är det ena eller andra sidan, rätt eller fel som gäller. Inga möten eller försök till det görs här. Tittar kanske in någon gång för att se en gullig bild eller så, men jag tänker inte läsa texter som försöker trycka ner något i halsen på mig utan att ge något tillbaks.
Här tycker jag att man använder det negativa ordet curling i saker och handlingar som egentligen bara handlar om kärlek till sina barn! Att hjälpa till med läxor, ställa fram frukost, lyssna, äta mat tillsammans..DET är väl ändå inte att curla!! Det är ju att vara förälder, att vara en familj och att visa kärlek och omtanke. Det kan väl aldrig barn få för mycket av. I debatten om curling handlar det väl mer om att man gör barnen björntjänster som inte gynnar dom längre fram i livet. Att inte lära dom ta ansvar, gå igenom svårigheter mm…
Barn till fattiga, röriga, och traumatiserade familjer behöver inte bli curlade…det behöver bli älskade och sedda!!
Heja dig!
Har läst kommenterarena och reagerar på att många tycker du “definierar fel”, att det du skriver är normalt föräldraskap. Men poängen är att det här ses ju ofta som curling! Jag är vuxen, 25, men klarade mig för mkt själv som barn med mkt ansvar för småsyskon och hem när föräldrar jobbade långa dagar. Min mamma är mkt stolt att jag blivit så självständig och att hon minsann inte curlat sina barn, men vad hade jag haft för val? Om det är ngt jag, och många i min närhet, behövt som barn/tonåringar är det mer curling! Skjuts då och då, en favoriträtt lagad, kanske en liten present, ngn som väntade uppe. Jag tillhör privilegrad medelklass på andra sätt (inga krigstrauman och fattigdom), men nog hade även jag behövt mer av en “sopad bana”, som tecken på kärlek.
Och jag tycker att mkt som beskrivs som curling idag är tecken på kärlek. Känner för övrigt inte någon i min bekantskapskrets som har haft föräldrar osm ringt högskolor, som inte tar ansvar osv. Högst ovetenskapligt, men ändock.
Vad händer med oss när omtanke börjar räknas som curling, något man inte bör ägna sig åt?
Det du räknar upp (skjuts då och då, en favoriträtt, någon som väntar uppe) anser inte jag vara curling utan känslan av omtanke som du antagligen inte fick.
En förälder som bär sitt barns skolryggsäck någon gång för att den råkar vara tung tycker inte jag sopar banan – den visar omtanke, men den som alltid är en packåsna/betjänt för sitt barn trots egna saker att bära gör nog barnet en otjänst i längden.
Problemet kan vara regionalt, bor i en välmående förort till Stockholm och här är det många barn som styr sina föräldrars liv. Ungarna får inte ens själva spontant välja lekkamrater, utan föräldrarna riggar allt, playdates, aktivitetskompisar osv, ofta för att de inte tror att barnen klarar att hitta egna vänner. Om ett barn inte vill åka och fira gamla mormor eller till landet, för att det råkar krocka med ett kalas eller en match, nä då ställer hela familjen in. Om barnet råkar få fel bänkkamrat i skolan (för bra/dålig/mesig) sätter föräldrarna upp ett möte med fröken. De här ungarna behandlar alla vuxna som betjänter och förväntas aldrig själva hjälpa till. De grejar inte att förlora en träningsfotbollsmatch utan att bryta ihop fullständigt och ligga och gråta (tills de får en påse godis eller läsk). Allt ska vara så roligt och friktionsfritt som möjligt. Och föräldrarna – som ofta jobbar mycket – slår fullständigt knut på sig själva för att tillfredsställa sina små prinsar och prinsessor. Ändå är barnen inte ens tacksamma utan bara giriga och vill ha mer. Och då får de mer. För tänk om lilla Pelle/Stina blir ledsen.
Att det finns barnfattigdom är ett problem, övercurlade medelklassbarn ett annat som i värsta fall kommer resultera i empatistörda, själviska, ansvarslösa individer med höga förväntningar på livet men samtidigt dåligt självförtroende. Om man ska förstå psykatriker som Eberhard blir det allt vanligare att unga vuxna söker hjälp på psykakuten vid minsta högst normala motgång i livet, för att de aldrig lärt sig att själva ta sig igenom svårigheter. Jag tror inte man ska förringa detta problem. Precis som man inte ska ignorera det faktum att många barn lever i socialt armod.
Fast det är ju precis det här jag menar! Vet inte hur regionalt problemet är, jag har vuxit upp i en välmående sthlmsförort också…Men jag tycker snarare att det som idag ses som curling ofta ÄR omtanke. Att det idag ses som bortskämdhet att bli just ompysslad, omhändertagen osv. Sn finns ju “på riktigt” curlade barn också, men i min omgivning som ung vuxen (tänker snarare att man får perspektiv på barndomen/egna åsikter) så var det så att många karriärmammor/pappor var stolta över att minsann inte ha “curlat” barnen. Har också jobbat på förskola och som vissa andra påpekat spenderar ju barnen allt mindre tid med sina föräldrar, och sen när de hämtas så ska de minsann inte “curlas”. Det slår fel åt alla håll.
Men det är väl just curling som är med att skapa dem självupptagna vuxna som “koketterar med att ‘de ogillar barn'”? Människor som inte är vana vid någonsin att stå ut med irritationsmoment och inte kan förstå att andras behov ibland är viktigare?
Jag tycker att du ställer två helt olika problem mot varandra. Det ena problemet behöver inte utesluta det andra. Barnfattigdom är ett problem. Curlade barn(då menar jag curlade på riktigt, inte din beskrivning) är också ett problem. Jag förstår inte varför man inte kan diskutera båda? Dessutom skrev du häromdagen i uppföljningen till barnfria flyg inlägget, att det är alla vuxnas ansvar att barnen blir ansvarsfulla och fina medborgare. Då borde du väl anse att curlingen måste upphöra, för curlade barn tenderar att vara både okunniga i hur samhället fungerar och vilka ansvar vi har som människor, de är dessutom ofta mer egoistiska.
Men att diskutera curlade barn är väl på sätt och vis ett lyxproblem, ett i-lands problem. Det betyder väl inte att det inte existerar, men det är väl svårt att komma ifrån att barnfattigdom och barn som växer upp under svåra familjeförhållanden är en i grunden mycket mer allvarlig och viktig fråga. Det anser åtminstone jag.
Ja, det är ett mer allvarligt problem. Men det utesluter inte att curlade barn också är ett problem. Med en sådan logik så finns det väldigt många problem som vi kan sluta engagera oss i för det finns alltid värre. Typ, det är ju faktiskt lyxproblem och I-lands problem att kvinnor får förlossningsskador, men vi överlever ju iallafall våra förlossningar. Eftersom många kvinnor i u-länderna inte överlever förlossningen så lägger vi allt fokus på det för det är värre. Jag förstår inte varför man måste rangordna problem i en skala från värst till lite mindre värst och bara ta tag i ett problem åt gången. Vi är tänkande, kunnande och vuxna människor som är mer än kapabla till att ta tag i flera problem samtidigt. Barnfattigdom är ett stort problem. Men curlade barn är också ett problem och vi måste prata om båda sakerna. Det ena behöver inte utesluta det andra som sagt. Kanske har debatten om curlade barn hörts mer än den om barnfattigdomen och då får vi lyfta den frågan, men det behöver inte vara på bekostnad av ett annat problem.
Tack för att du skriver det här! Om man tvingats att ta ansvar som vuxen, när man egentligen var ett barn, så får man spendera väldigt mycket av sitt vuxna liv att försöka växa upp, lära sig sånt som är en självklarhet hos barn som fått vara barn och växa upp med stöd av de vuxna.
Tycker det även finns det finns ett problem med pratet om “bortskämda ungdomar” som väl är lite relaterat till hela curlingdebatten. När experter sitter i morgonprogram på tv och pratar om hur osjälvständiga ungdomar och unga vuxna är nuförtiden vill jag bara rycka in för att nyansera lite. För det är inte alltid så lätt.
Till exempel jag som är 22 år och student behövde ekonomiskt stöd från mina föräldrar i somras. Jag hade ett extrajobb sedan tidigare och hade sparat lite inför sommaren. Sedan visar det sig att min arbetsgivare inte hade något större behov av arbetskraft under sommaren. Jag söker andra jobb som jag får höra att jag ska få men det blir inget av. Då var jag verkligen tvungen att be mina föräldrar om att få pengar till hyra och mat. Är det optimalt? Nej, det är klart att jag vill kunna klara mig själv. Så nu extrajobbar jag, kanske lite för mycket då jag samtidigt studerar på heltid.
Detta gör det så klart svårt att få bostad, just nu hyr jag av en privatperson, det är helt okej men lite dyrt. Att få ett “riktigt” billigare hyreskontrakt är skitsvårt om man inte har fast jobb. Funderar på att tills jag tagit examen spara ihop till en kontantinsats på en lägenhet och försöka be mina föräldrar om hjälp för lån till en bostadsrätt. Detta kanske också är väldigt osjälvständigt men det är så man tvingas göra.
Det är alltmer osäkert med inkomst och bostad, särskilt för de utan högre utbildning. Det är därför vi unga inte kan bli självständiga lika snabbt nu som förr. Kritisera otrygga anställningar och politikers ovilja att ta tag i brist på bostäder, istället för att lägga skulden på unga personer.
Tycker du verkar vara en kompetent ungdom som gör sitt bästa med ett sunt stöd av dina föräldrar. Lycka till!
Jag förstår hur du tänker, men man måste väl kunna diskutera både barnfattigdom och curling eller brist på gränssättande och eget ansvar? Det är ju två olika fenomen tycker jag.
Håller med många här som menar att “packa en matsäck, hjälpa med en läxa, ställa fram frukost, lyssna
färdigt, gå på ett föräldramöte, vara klassförälder, leka, tjata,
skjutsa och hämta från aktiviteter och sitta uppe och vänta sent om
natten” inte är att curla. Att curla enligt mig är att alltid fixa, ordna och lösa allt för sina barn, vilket hämmar barnens möjligheter att bli självständiga och ta eget ansvar, bli vuxna på riktigt.
Jag arbetar på en myndighet, och om ni bara visste hur många människor födda på 80 – och 90-talet som inte kan eller vill föra sin egen talan, vars mamma eller pappa sköter alla samtal, kontakter, skickar in papper osv. Nevermind att det blir mer omständigt för mig, som måste kräva in fullmakter och dra allt ett extra varv – det fördröjer alla processer för själva personen ifråga, ofta tar allt dubbelt så lång tid för det blir missförstånd osv osv. Sjävklart finns det människor, i alla åldrar, som kan behöva hjälp med diverese saker i samhället, men många gånger handlar det nog snarare om antingen lathet eller oförmåga – man har aldrig behövt ta ansvar själv. Att curla, enligt min definition, stjälper snarare än hjälper våra ungar. Sen är det ju inte svart eller vitt heller, klart man vill försöka hjälpa sitt barn, svårt att hitta balansen mellan att hjälpa, stötta – och att ta över.
Anser att frågan inte handlar om curling eller inte curling utan om att det är värre och viktigare att lyfta problem om de som aldrig någonsin blivit insta curlade.
Det behöver ju kanske inte vare antingen eller, tycker det är viktigt att lyfta båda frågorna. Vi gör inte våra barn en tjänst genom att curla dem.
Men att finnas där för sina barn, hjälpa dem växa upp till trygga och självständiga individer är absolut jätteviktigt.
Jag håller med Clara om mångt och mycket i hennes inlägg. Men måste man nödvändigtvis ställa ev. curlade barn mot s.k barnfattigdom? Det beror väl lite på vad man lägger in i begreppet “curla” och ser man något problematiskt i själva företeelsen, tex; att man kanske snarare vingklipper sina barn när man gör allt åt dem istället för att de skall prova själva, etc, etc, så är väl diskussionen om dett förhållningssätt ändå relevant? Och därmed också något som inte kanske ska sättas i relation till barnfattigdom? Bara en tanke.
http://www.familyandart.com
Jag är förskollärare och delade denna text när du skrev den. Jag fick inte mkt medhåll… de här barnen verkar osynliga för det stora flertalet. Man förfasar sig hellre över de “curlade barnen”. Men det är de här barnen som gör mig sorgsen, och som jag tycker är så mkt viktigare att prata om.
Jag håller med! Curlade barn har jag inga problem att jobba med i skolans verksamhet så att de tillslut förstår att deras bästa OCH kollektivets bästa är mitt fokus och att det innebär vissa regleringar som gäller i skolan men inte nödvändigtvis hemma.
Men barnen med föräldrar som kämpar för att få ihop till livets nödtorft och sen bara har smulor av tid över att ägna sig åt sina barn kräver mycket mer av mig. Det kräver att jag stiger in som en vuxen som dom kan förlita sig på känslomässigt. De kräver att jag hjälper dem att få lite ordning i ett oftast ganska kaotiskt liv, kanske med något storasyskon som försöker rodda vinterkläder och gympa-kläder och inte alltid lyckas nå nå i mål. Dessa barn kräver mer och behöver få samhällets hela stöd. Föräldrarna ska ha stöd och barnen ska ha stöd av många, många för att barnet ska kunna må bra och växa som person.
Amen to that!!!
Jag tycker nödvändigtvis inte att det är en dum debatt, även om jag tycker att debatten om barn som lever i fattigdom och utsatthet är ännu viktigare. Men som andra här i kommentarsfältet så har tänker jag inte på samma som du när jag tänker på curlade barn. (Inte i sin helhet iallafall). De människor som jag ser i min närhet som jag anser blivit allt för curlade är nu vuxna människor som flyttat hemifrån och fått barn men ännu inte lärt sig betala sina egna räkningar, som aldrig skaffat ett jobb på egen hand (mamma ringer runt och fixar) och aldrig ringer ett samtal på egen hand. Detta är människor som aldrig lärt sig att ens egna handlingar får konsekvenser av olika slag. Detta är människor som har det svårt att hantera sociala situationer av olika slag och att ta sig fram på arbetsmarknaden. Så nog tusan tycker jag synd om dessa unga vuxna och visst ser jag det som ett problem. Kanske inte ett lika stort och viktigt problem som fattigdom, men ett problem ändock. Helt enkelt en annan debatt och jag tycker inte att dessa två debatter nödvändigtvis måste ställas emot varandra.
Så sant ser i mitt yrke i äldreomsorg just denna effekt du beskriver Sommarvikarie som inte har kunskap om vardagliga göromål . Bädda sängar , koka ägg göra kaffe te , hur sortera tvätt att starta tvättmaskin, osv Och detta är något nytt Unga män kvinnor när man frågar varför ..kan svaret ofta vara – morsan gjort ..
så sorgligt omtanke som blir den sk björntjänsten
Håller helt med dig. Ser det som ett enda stort ämne “Föräldraansvar”. Tänk er en pyramid och underst är det mest basala. Att barnet får basbehov som mat, kläder och hygien skötta och lever under trygghet. Nästa steg är att barnet behöver få leka och lära sig. Utmanas fysiskt och mentalt. Steg för steg tillägna sig de där färdigheterna vi behöver för att bli välfungerande vuxna människor.
Samma pyramid, samma vuxenansvar även basen basbehov/säkerhet är viktigast för ren överlevnad kan vi inte bortse från toppen som får konsekvenser längre fram. Som i den bostadsrättsförening där jag bor. En 30 årig man köper billiga elprylar på rea och orsakar brand i sin lägenhet. Det är bara ren tur att inte hela huset brann ner. Utredning startas och den unge mannen blir mycket upprörd över att behöva ta konsekvenserna. Så han ringer mamma som ringer ordföranden och skäller ut honom efter noter. Inte ska hennes gullponke behöva ta ansvar för att han nästan bränt ner huset. Frågor ska ställas till mamma. Karln är 32 år. 😉
Jag växte upp i ett hem där det sällan fanns några pengar, mormor och morfar fick ofta skjuta till för att vi skulle ha mat hela månaden.
Men något det fanns gott om var kärlek. Min mamma tog sig alltid tid att hjälpa mig med läxorna, ställa fram frukost, lyssna
färdigt, gå på föräldramöten och utvecklingssamtal, leka, tjata, möta mig vid busshållsplatsen när det blivit mörkt och sitta uppe och vänta sent om
natten. Och något som var jätteviktigt för min mamma var att lära mig och mina syskon att ta ansvar, ta konsekvenser, empati och respekt. Jag hade en underbar barndom och uppväxt, även om jag knappt någon gång hade kläder som ingen annan burit innan mig.
Jag tycker inte att barnfattigdom och dålig uppfostran eller ens dålig barndom måste gå hand i hand, lika lite som jag tycker att curling och medelklass går hand i hand.
Vad glad jag blir av att läsa din kommentar. När jag växte upp var det tvärtom den materiella biten var okej men det känslomässiga stödet saknades. Nu har jag och maken två barn och lite pengar. Mina barn kommer aldrig att ha alla statusprylar men de kommer alltid att få vår tid och uppmärksamhet. Vårt stöd i livet.
Tack för den kommentaren! Den ger perspektiv på det mesta.
Håller med Camilla, Elin och alla andra som ser fenomenet ur ett brett perspektiv och att det ena inte utesluter det andra. Föräldrar som knappt kan ta hand om sig själva ÄR tragiskt. Men till skillnad från de du kallar medelklassföräldrar, Clara, tror jag inte dessa föräldrar kan ta till sig debatten och ha drivkraft att göra något åt sin situation. Vi “medelklassföräldrar” kan således diskutera detta till domedagen… utan att det spelar någon som helst roll. Påverkan på den politiska arenan, t.ex. att lägga sin röst på ett socialt solidariskt parti är verkningsfullare, tänker jag. Däremot kan vi “medelklassare” genom att delta i samhällsdebatten, vakna upp, bli självkritiska och se våra egna barn, generation lustbarn i vitögat – “Idolbarnen” (som inte har förmåga att ta kritik) eller lyxfällebarnen (som vägrat ta ansvar). Idag är det nästan en mänsklig rättighet för barn att ha “happening-barnkalas” på något abonnerat ställe eller synd om barn som får använda apostlahästarna och cykla 3 km till en fotbollsträning. Som lärare träffar jag dagligen barn som inte har fått lära sig att säga tack om om man bjuds på något. Tydliga ramar och rimliga krav, ger trygga, självständiga barn som inte blir bortskämda. Aldrig någonsin tidigare i historien har tillvaron kretsat så mycket kring barn som den gör nu. Vi lever barnegots tidevarv. Blir livrädd för föräldrar som inte har något eget intresse, utan nämner sitt barn… som intresse.
/Mamma till en självständig 18-åring med god självkänsla som dessutom vurmar för de mindre bemedlade i samhället och till en trygg kille på 10 år som vågar vara sig själv.
Lysande!
Att curla är fortfarande inte samma sak som att skämma bort, ta hand om eller att visa omtänksamhet mot sina barn. Alla barn behöver skämmas bort med jämna mellanrum men inget barn mår bra av att bli curlad.
Tänk att de där “andra” föräldrarna, de som curlar sina ungar, inte lär barnen gränser, som sitter med sina iPhones när barnen stör och skriker, tänk att de aldrig gör sin röst hörd när det här med bortskämda ungar ska debatteras! ALLA är istället svinduktiga föräldrar med empatiska, snälla barn. Folk koketterar med att de säkert gjort fel många gånger, absolut, men det är liksom ingen som är den där föräldern som inte orkar med barnet och hellre underhåller sig själv, som tydligen är så extremt vanlig.
Kan det vara så att den bilden är helt orimligt svartvit? Att föräldrar och människor överlag har olika bild av vad som är dåligt beteende? Att man får en annan tolerans för barn man känner för att man vet att de är fantastiskt empatiska och godhjärtade människor, även de som de är vilda och skrikiga i offentliga miljöer ibland. Och att barn är olika, och det är inte lika lätt att få alla barn att bete sig bra och artigt. Vi har olika medfödda egenskaper, ibland är anledningen till att man skriker offentligt att man har en diagnos. Ibland har man ingen diagnos, men kanske har man ändå svårt för vissa saker här i livet, och en bokstavskombination borde inte alltid krävas för att andra människor ska låta bli att drömma. Orka ha det där extra medlidandet.
Jag säger inte att det inte finns problem med ouppfostrade barn, det gör det säkert, men jag tror den här uppfostringsdenatten är HELT MENINGSLÖS. Ni märker ju att det inte är någon över huvud taget som identifierar sig med de där självupptagna föräldrarna som curlar sönder sina barn som ni beskriver, så det är ingen som känner sig träffad. diskutera i så fall hellre vad man tycker är rimliga krav att ställa på barns beteende, om barn blir bortdömda att att få mycket saker eller andra konkreta frågor.
Varför skulle de slapphänta föräldrarna som aldrig sätter gränser för sina ungar och inte lär dem att visa hänsyn till andra göra sin röst hörd i debatten om bortskämda ungar. De ser ju uppenbarligen inte ens problemen eller orkar inte ta tag i dem. Och de följer definitivt inte curling-debatten.
Det är inte av präktighet eller slå-mig-på-bröstet-anda jag stör mig på andras uppfostran, det är för att deras slapphänthet ofta går ut över mina barn, mig själv och mina medmänniskor. Vi är många i ett samhälle och alla måste visa hänsyn till varandra. Jag är kritisk till föräldrar som låter sina barns beteende gå ut över andra, barn som jag vet inte har någon bokstavskombination eller andra svårigheter, där föräldrar väljer att prioritera annat (ofta sig själva) framför att lära ungarna vett och hänsyn till sina medmänniskor. Ett skrikande barn på stan skulle jag aldrig störa mig på, man vet aldrig vad som ligger bakom. Det finns en rad rimliga beteenden som jag tycker man kan ställa på barn, och som många föräldrar skiter i även om de säkert faktiskt håller med. Och en rad orimliga beteenden som alldeles för många struntar i (de exemplen är så många att de knappast gör sig här). Att barn får mycket saker går sällan ut över andra och är inget som jag som utomstående kan ha synpunkter på tycker jag.
Nu handlar denna debatt om curlade barn (som inte alls behöver vara ouppfostrade eller ställa till det för andra) eller – Claras synpunkter på att detta inte är något problem eftersom det enda problemet som ska uppmärksammas är barnfattigdomen. I min värld är detta två problem som måste uppmärksammas bägge två. Jag tror dock att förskolebarnen i Norrlands inland möjligtvis inte är så curlade som den stora massan skolbarn i bättre storstadsförorter, vilket kanske kan vara en förklaring till att Clara inte ser problemet.
Bra Clara! Och viktigt! Många har inte den blekaste aning om hur det ser ut för många barn. Personligen stöttat barn, den minsta tre år, till middag i hennes hem serverades en kopp om dagen eller vad den nu heter, pulver som mamman spädde ut med varmvattenskranen! Och det var det enda. Pengar saknades inte och till det yttre doldes misären barnen levde i. Ingen lyssnade på dem, mycket skrik, sena kvällar, frukost saknades och dåligt med kläder efter årstid, magra som stickor. Föräldrarna frodiga och talföra på alla sätt. Och etniskt svenska är väl bäst att tillägga. Tror knappt invandrare beter sig så här mot sina barn. Det finns så mycket dolt som grannar inte har en aning om och skola och dagis orkar inte ta tag i det eller saknar resurser. Detta är ett större problem än bortskämda ungar! Och ska tilläggas, barn är till 100% lojala sina föräldrar, de berättar inget, av rädsla kanhända men oftast av kärlek tror jag, alla barn älskar sin mamma och pappa vad de än gör. Det finns så mycket misär i detta land av olika orsaker, missbruk men också psykisk sjukdom, diagnoser av olika slag förutom fattigdom men det är inte värst om föräldrarna är normala.
Hej Clara och alla andra.
Först och främst tack för ett intressant och debatttriggande inlägg. Jag har inte läst igenom alla kommentarer (så många reaktioner!!!) men spontant upplever jag en viss skillnad mellan vårdande av barn och curlande av barn.
Att uppfostra barn är det största och mest utmanande jobbet vi har i livet och min upplevelse är att många är så upptagna med karriärer och självuppfyllandet av sitt ego och sitt liv (man lever bara en gång och jag ska banne mig göra det bästa av MITT liv) vilket kan bli till bekostnad på barnen och deras uppfostran.
Ett exempel är de barn som Clara beskriver som inte får någoncurling alls. Till exemple upplever jag det orättvist att sätta barn till världen och sedan skaffa en aupair att ta hand om dem hela dagarna för att mor och far ska kunna jobba 8+ timmar om dagen och varken ha tid att lämna eller hämta på dagis, bada eller ens äta tillsammans med sina barn. Så vilken tid får dessabarn med sina föräldrar mer än att de väcks med en kram och sedan stoppas om i sängen på kvällen?
Annat är det med dom barn som styr och ställer i en familj så att det inte finns någon form av balans mellan den som uppfostrar och den som blir uppfostrad, snarare en negativ balans duar barnen regerar middagsmeny, sovtider, klädsel och allt annat. Jag talar om situationer där de vuxna inte “orkar”, inte “vågar” eller inte “vet” hur man sätter gränser. Där barn tystas med materiella ting, godis, TV, gåvor, mat och annat för att den vuxne inte orkar stå emot eftersom det är svårt att stå emot en skrikande unge som inte vet bättre.
I de familjer där vuxna inte bara “hoppar” utan nästan frågar sina barn “hur högt vill du att jag ska hoppa?”, där blir det fel och jag tror att det är dom som den här officiella debatten handlar om. Vad lär vi våra barn när vi ger dom för många val istället för att säga “Ikväll är det falukorv med mos. Punkt slut. Jag tänker inte stå och göra köttbullar bara för att du vill ha det. Köttbullar blir det en annan dag.” Det måste finnas gränser annars tappar vi fotfästet, stora som små. Om vi inte har regler och rutiner att f¨ölja på en arbetsplats så blir det ingenting gjort.
Vi vuxna har förväntningar på oss att genomföra uppgifter vare sig vi tycker om det eller ej, detsamma måste gälla barnen. För det är livet. Det finns tråkiga saker (som att städa sitt rum, borsta tänderna, gå och lägga sig…) men det finns också roliga saker (som att leka, äta godis, vara kreativ, stöka ner, springa fort, vara högljudd…). Det måste finnas en balans mellan trist och kul annars blir vi frustrerade och vilsna. Och då försöker vi fylla oss med andra saker som dåliga substanser, mat, rastlösa aktiviteter, partnerbyten, jobb…
Gränser och rutiner ger trygghet. Och dom som inte har det – om då så är curlade eller ignorerade – dom barnen lider. Så även vuxna som faller in i denna kategori. JAg har ett perfekt exempel från mitt förflutna när jag var ihop med en underbar kille som alltid var glad och aktiv. Han hittade alltid på saker, var supersocial och rolig. Kärleksfull och full av överraskningar. Jag brukade säga att han var så full av liv att han huangde i takkronan som en apa mellan varven. Han frågade mig alltid om jag var okej med att han stack på det eventet, den resan, den utekvällen eller vad det nu var. Och jag sa alltid att det var ok. Jag lät honom hållas. Han fick guora vad han ville eftersomjag inte ville säga nej och göra honom besviken. Men efter ett år eller så undrade han om jag verkligen älskade honom. Om jag verkligen brydde mig om honom. För han tyckte inte att det kändes så. Han sa att eftersom jag aldrig sa nej och aldrig satte några gränser så kändes det som om jag inte brydde mig. Som om min k¨rlek inte var riktig. Jag lärde mig något från detta. Att även om jag gjorde mitt bästa att inte göra honom arg, ledsen, besviken så var det precis det jag gjorde genom att inte sätta gränser. Att behaga i vått och torrt slog bakut helt enkelt och samma sak händer med våra barn om vi curlar för mycket.
Och jag håller med om att debatten är snedvriden. Man kan inte bara fokusera på en grupp i debatten, helhetsbilden måste finnas med. De barnsom Clara talar om behöver också höras och synas i debatten, inte bara de bortskämda snorungarna. Och vi föräldrar har det största ansvaret att fundera mer än en gång på varför vi sätter barn till världen och hur vi vill forma dem under deras uppväxt. Vi är deras ledstjärna i mörkret och vi jobbar 24/7 – 365. Så är det bara. Gilla läget. Embrace, det blir det bästa du gjort som förälder och resultatet och belöningen är fantastisk.
Ingen har nånsin sagt att det är lätt att vara förälder men med lite sunt förnuft, trofasthet, uthållighet och massor av kärlek kan vi nå fantastiska resultat. Nummer ett är att inte vara rädd för att ett barn skriker och är ledsen, arg eller missnöjd. Barnet vet inte bättre och kommer att lära sig att hantera dessa känslor till det bättre. Men bara om vi föräldrar kan visa att det är ok att vara arg men att det inte nödvändigtvis betyder att du får som du vill. Våga sätta gränser för barnen, din partner, dina vänner, dina kollegor… Känslan av frustration/islka/ledsenhet eller besvikelse kommer att passera och barnet blir inte psykologist märkt av en sådan incident.
Ingen förälder är perfekt. Vi lär så länge vi lever. Men ibland måste vi stanna upp och tänka efter vart vi är på väg. Hur vi formar våra barn, med vilka medel och med vilket beteende och om vi verkligen är på rätt väg…
xxx
Annette
Bästa inlägget ever!
Underbart!
Mycket av det som Clara beskriver är vanlig omtanke, inte curling. Att curla är för mig att sopa för mycket så att barn inte lär sig att ta eget ansvar bl. a. Dessa barn får det jobbigt i skolan ibland och även senare i livet då de ska stå på egna ben. Men visst är det ett större problem att många barn saknar omtanken och omvårdnaden av en eller två föräldrar, där håller jag med Clara.
Jag blir frustrerad på vuxna som inte vill vara vuxna, med det menar jag att vissa vuxna inte vill/vågar/orkar säga nej till sina barn för de orkar inte ta en konflikt, de vill inte sätta gränser och bestämma av rädsla för att vara auktoritär. Att våga vara en auktoritet i ett barns liv samtidigt som man är lyhörd inför barnets behov är en ständig balansgång. Jag försöker balansera detta i mitt jobb (jobbar som lärare) jag är en auktoritet men ska inte missbruka den makten, jag försöker göra eleverna delaktiga i beslut de är mogna att vara delaktiga i, ibland får de bestämma men alltid inom en ram som jag har bestämt. Det är självklart svårare att vara förälder, då är det mer känslor inblandade.
Överbeskyddade ungar är inte bra men motsatsen är inte heller bra. Arv och miljö, personlighet avgör ju hur livet blir. Lagomt är bäst, men i Sverige slår det över åt ena eller andra hållet. Föräldrar lever tonårsliv ofta och ungarna blir rotlösa, mår dåligt osv. Nämnas bör ju att vissa ungar, vuxna är högöverkänsliga och därmed tål de inte påfrestningar som andra. Vuxenstödet är uselt hos många och motsatsen blir ju i stället att ungarna tror föräldrarna lever för deras skull. Varje vuxens bakgrund lär ju avgöra upprepningstvånget av uppfostran av ungarna. Vissa ungar, vuxna har en låg hämning eller vv, som avgör hur man hanterar allt elände.
Bra! Jag stör mig också på detta medelålders senila babbel om den curlade generationen. den första generation som faktiskt uppfostrats efter moderna civilserade ideal.Ska vi tillbaka till 1930 talet?
Katarina, 63 år, mamma och farmor
Jag har jobbat som grundskolelärare i 15 år och kan med väl begrundad erfarenhet intyga att curlade barn är ett utbrett problem. Alltså curlade i bemärkelsen av att sakna vilja eller förmåga att ta ansvar, se sin egen roll i ett kollektivt sammanhang, bry sig om andra, visa ödmjukhet eller få sin vilja igenom. Dessa elever, som uppskattningsvis är från 25-75% av en klass är enligt min mening den största utmaningen för svenska skolan och tar extremt mycket tid från de stackars elever som har betydligt större behov av att få hjälp på lektionerna.