Den här tiden för sju år sedan var min mamma döende. På juldagen var hon på väg in i koma, där hon låg på sängen hemma hos mormor och morfar. Vi var där precis som vanligt för att fira jul. Men det blev en väldigt ovanlig jul. På något sätt klamrade hon sig ändå kvar i livet och dog istället i en sjukhusäng efter fruktansvärda smärtor på dagen en månad senare.

Tre år innan den hemska julen inträffade tsunamin. Även den gången var jag hos mormor och morfar för att fira jul. Jag satt i trappen upp till övervåningen och lyssnade på nyhetssändningen. Rädd för att se bilderna. Men resten av familjen bänkade sig framför teven och försökte ta in det oerhörda.

När mamma dött läste jag ett stycke som tröstat mig många gånger sedan dess. Kanske tröstar det någon fler, som likt mig förlorat en närstående alldeles för tidigt. Som varje julhelg tänker på och saknar någon. Som alltid kommer känna att någon fattas dem.

Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som bereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du någon vid din sida säga “Nu har hon lämnat oss”
Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och tillslut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg på stranden! Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när honår sin nya hamn.