Lördagen i bilder

Lördagen började helt sedvanligt med en lång stund av gos med nöjd, klarögd och rosaskimrande bebis. Finns ingen bättre bebisstund än precis efter morgonamningen när han är som ett litet solsken.

Sedan har vi hållit på med tråkiga kalasförberedelser – som städning – för imorgon ska Bertil och Jakob ska uppvaktas (de fyller år med en dags mellanrum).

Sedan åkte Jakob och lillen till stan och jag och Bertil började med roliga kalasförberedelser – att fixa kalasfika

Tårtor, chokladbollar, hallongrottor och kanelbullar svängde vi ihop

Mosad banan, hallonsylt, marsansås och grädde är bästa tårtfyllningen!

Sedan pyntade vi och hängde upp ballonger. Ett jättebra tips för att roa småbarn är att placera sig på sängen och blåsa upp en ballong och släppa taget om den så att den pruttar iväg genom hela rummet. Barnet får sedan springa och jaga ballongen medan man själv ligger bekvämt på sängen och har blåsandet som enda uppgift. Vi har fördrivit många långsamma eftermiddagar på detta sätt.

Det är så himla fint här efter att snön vräkt ner i flera dagar. Och även om jag är lite småkrasslig är jag SÅ HIMLA GLAD när jag jämför med den här tiden förra året. När Bertil fyllde tre och jag mådde skitdåligt av graviditeten och knappt orkade fixa kalas som jag brukar på grund av illamående och avgrundsdjup trötthet. För så känns det ju inte alls nu. Att vara spädbarnsmamma är hundra gånger lättare än att vara gravid om ni frågar mig!

Före och efter – köksrenoveringen

Jag vet att många har önskat sig lite före och efterbilder på renoveringen av vårt hus. Dumt nog har vi inte tagit så många förebilder men några har vi knäppt. På köket bland annat. Det var ett fuktskadat 80/90-talskök när vi flyttade in. Här på bilden nedan har vi så smått börjat riva ut det.

Som synes var det ganska knepigt planerat och väldigt få arbetsytor. I högra hörnet stod spisen. Där står nu järnspisen istället.

Och här är köket från samma vinkel. Den senaste ändringen gjorde vi i somras när rummen innanför köket slogs ut och blev matsal.

Här ser man en till bild på hörnet av köket och rummen innanför.

Och så här ser det ut nu! Den fina bilden kommer från mitt hemma hos reportage i Family Living

Vi försökte spara och återanvända så mycket som möjligt när vi renoverade. Bröstpanelen behöll vi till exempel och målade om. Även spisen kunde vi fortsätta nöta på.

Här är köket ur samma vinkel. Men den här bilden har tre år på nacken så nu ser det lite annorlunda ut här igen. Matgruppen har tex fått flytta in i matsalen och istället har vi en köksö där.

Det är en väldigt fin utsikt från köksfönstret. Spontant kanske man väljer att sätta köksbordet framför den men jag valde istället att placera arbetsbänken där så att man kan kika ut när man arbetar.

Så här alltså! Köket fick jag tag i genom en efterlysning på bloggen. Det fanns på övervåningen i ett gammalt hus och skulle rivas ut och slängas. Köket har originalfärgen kvar och fick bara byggas om en aning för att få plats i vårt kök. Det bästa är att skåpen går hela vägen upp till taket så att platsen utnyttjas maximalt. Bakom den gröna luckan bredvid besticklådorna är vår diskmaskin gömd.

Här ser man köket från andra hållet. Samt den mörka hallen och trappan upp till övervåningen.

Här syns samma vinkel. Bakom den höga gröna dörren är vårt kylskåp gömt. Och här har hallen fått en betydligt större dörr med mer ljusinsläpp och trappan har målats vit så nu är det rätt ljust och fint där inne.

Och här syns vedspisen lite bättre också. Den fick vi av några grannar. De kom förbi samma dag som vi skulle åka till en antikaffär för att köpa en järnspis vi sett ut. ”Men vi har ju redan en i förrådet som ni kan få av oss!”. Vilken grej.

Det bästa betyget tycker jag är när folk kommer hem till oss och säger ”det är kul att se ett hus med originalköket så väl bevarat”. Eller ”vad skönt att husets vedspis fanns kvar när ni flyttade in”. För det har liksom varit tanken – att försöka skapa ett kök som hade kunnat vara originalköket! Dock har vi höjt socklarna för att få bättre arbetshöjd på bänken.

Tapeterna på vägge heter Rut och kommer från Sandbergs tapeter. Kaklet är billigast möjliga och det köpte vi begagnat av en bekant som fått lite över när han renoverade badrummet. Kaklet är likadant som det som sitter hemma hos min mormors vedspis från trettiotalet. Med mörkgrå tidstypisk fog – mycket viktigt.. Färgkoden för bröstpanelerna har jag inte men nyansen hette Bris och kommer från Alcro. Och det gröna köket har färgkoden S1015-G20Y NSC.

Då och nu

Jag tycker att det är kul att kolla på hur ett hem förändras över tid. Och hur man med ganska små medel totalt kan ändra känsla i ett rum.

Här är vårt vardagsrum för tre år sedan. Ljusblå väggar och glada poppiga färger. Bokhyllan precis nybyggd av Jakobs pappa.

Här är samma vinkel tre år senare. Med mönstrad tapet på väggarna, och bokhyllans gavel inklädd i samma tapet. Och dessutom målad med samma gröna färg som tapetens botten. Den ruffiga bokhyllan inte längre så ruffig utan mer som en del av väggen. Linoljesåpade golv istället för den gamla fernissan. Och på väggen soffan förut stod är idag upptaget en dörröppning med pardörrar som går ända upp till tak.

Torsdagsbestyr

Det formligen vräker ner snö idag och jag är hemma med Folke och drar benen efter mig. Det är så mycket man vill hinna när man är mammaledig och så himla lite man i slutändan hinner med. Men jag har bytt gardiner på nedervåningen i alla fall och planterat om lite blommor. Även om tio saker till står på listan.

Är så himla nöjda med köksön vi har i köket, där matbordet förut stod. Man kan aldrig få för många arbetsytor! Tror att bordet är från slutet av 1800-talet och det har stått i en gammal västerbottensgård i en grannby. På ena kortsidan har jag satt en hängare där några av de köksgrejer jag ofta använder får hänga framme.

Bordet är väldigt lågt dock så jag funderar på att sätta på hjul så att det kommer upp en aning och även går att styra runt lite lättare.

Kornettblomma är min ultimata mormorsblomma. Sådana här hade min mormor alltid fullt av i sina fönster.

Och så några pärlhyacinter i små vattenglas. Som en påminnelse att andra tider snart kommer. Även om det känns långt borta just idag när himlen vräker vitt puder över världen.

Kalasfixeri

Näste vecka fyller Bertil år. Fyra år ska min storkille bli och den här helgen ska vi ha kalas. Jag har funderat lite över upplägget – om vi ska ha ett barnkalas kanske – men i år blir det faktiskt bara familjen och Bertils bästis Ada tänkte jag. Vi har ju så himla stor familj här i Umeåtrakten som gärna vill vara med och fira så vi blir jättemånga ändå! Men nästa år sätter vi bestämt igång med barnkalas.

Jag tycker verkligen att Bertils födelsedag har gjort hela februari roligare och soligare. Och så är jag barnsligt glad över att Folke är född i juli så att jag får ordna både sommar och vinterkalas. Idag är Bertil ledig från förskolan och hemma med mig och Folke så idag ska vi baka och fixa för kalaset tänkte jag!

(Bilderna är hämtade från Bertils tvåårsfirande. Tomteblosstårta – vad kan vara bättre än det lixom)

Krypin

Jag har visat bilder från Folkes rum förut men någon undrade hur vi egentligen få plats med allt på detta utrymme och exakt hur trångt det verkligen är. Ja så här trångt ungefär. När jag står i ena ändan av rummet ser jag det här framför mig.

När jag ställer mig framför spjälsängen och fotar åt andra hållet ser jag det här.  Litet värre med andra ord men så mycket mer plats behöver man inte när man är liten. Faktiskt.

Och hans lilla rum ligger precis innanför vårt sovrum. Det känns tryggt tycker jag. Nära nog för att höra men inte för att störa. Nu sover Folke sina lurar där och sedan en månad tillbaka sover i sin egen säng. Efter några rejält struliga veckor strax innan jul har vi fått ordning på sömnen så nu sover han mellan 19-07 ungefär. Samma tider som storebror. Vissa nätter sover han rakt igenom och andra vaknar han till en gång så att vi får trösta och stoppa om honom. Nappen som jag tyckte var toppenbra första månaderna har vi plockat bort nu eftersom att den störde nattsömnen när den flög ut.

Det som är kvar att göra i det här rummet (och alla andra på övervåningen) är att slipa golven och ta bort den gamla fernissan och istället få fram skurgolv. Kanske blir det marsprojektet här hemma. Vi får se vad vi orkar med.

Lite mer om det som är vackert

”Din blogg har spelat en positiv roll för mig i livet. Dina fantastiska bilder lyft mig ur depression i tunga perioder. Det är helt sant! Jag fann din blogg bland mina dystraste tider och lättsamheten i dina fina foton fick mig att le när allt annat kändes totalt meningslöst och terapin knappt gav effekt. Med dina vackra klokheter tog jag mig så sakteliga ur min avgrundsdjupa svacka och blev en allt bättre, starkare, gladare och mer tacksam människa med stöd av dina goda tips och råd om allt och inget. ”

Fick en så fint mejl för en tid sedan som jag har sparat. I tider när folk skriker PRESTATIONSÅNGEST så fort de kolla på en blogg som innehåller en fin bild tycker jag att det är viktigt att minnas att det är olika. Det som ger den ena prestationsångest ger den andra glädje.  Och tvärtom såklart. Vi fungerar olika helt enkelt. Saker triggar oss på olika sätt.

När jag ligger hemma trött med fett hår är det sista jag vill kolla på bilder av någon annan som ligger hemma trött med fett hår. Jag blir inte gladare över stöket i mitt hem för att jag kollar på andra som har stökigt i sitt hem. Jag känner inte att min kassa kondis är ett mindre problem för att någon annan bloggar om sin kassa kondis. Men jag vet ju att det är olika. En del människor känner precis tvärtom. Att just sådant är inspirerande. Att igenkänningen är härlig. En tröst till och med. Och det är ju toppen om man känner så. Det ena är inte konstigare än det andra.

Men när jag var deprimerad och sjukskriven efter att mamma hade dött. Vet ni vad som fick upp mig ur sängen då? Jo, att gå och köpa senaste numret av tidningen Lantliv. Och att se på gamla repriser av Leila Bakar. Och sedan fota fina bilder till bloggen som kanske i sin tur kunde inspirera någon annan.

Blomstren

I väntan på att mina pelargoner ska komma fram från sin vinterförvaring får orkidéer istället förgylla hemmet. De är lättskötta, ska vattnas sällan och kan blomma i bortemot ett år om man sköter dem rätt. Och det är inte jättesvårt. Faktum att det nästan är omöjligt att ha ihjäl en orkidé. Vackra är de också. Full pott med andra ord!

Söndagen i bilder

Det var så härligt att komma hem igår – efter ett intensivt dygn i Stockholm. Idag har jag bara tagit det lugnt med barnen medan Jakob har varit på kurs med sitt ena jobb. Jag har möblerat om lite här nere också, och det stora bruna skåpet har fått byta plats med kökssoffan. På det här viset använder man den lite mer än tidigare.

Några fina lampetter jag köpte i somras har också kommit upp på väggen.

och så har en liten kista förvandlats till en sideboard. Och viktigast av allt – solljuset har återvänt. Vi bor ju på baksidan av ett litet berg och även om det är kuperat och fint betyder det att solen inte når vårt hus under mitten av december till någon gång i januari. Men i dag smällde det till och plötsligt när vi låg och pusslade på golvet badade hela köket i sol och jag fick skynda mig att fota bildbevis och skicka till Jakob. För när första strålarna når in i köket – då känns det verkligen som att mörkret gett vika för ljuset igen!

Jag var ute med hunden i den gnistrande snön på morgonen och sedan badade vi badkar alla tre. Det gör vi varje dag – så fort vi inte vet vad annat vi ska hitta på!

Slutligen gjorde vi chokladbollar och hade ”picknick” på vardagsrumsgolvet. Mer komplicerad än så behöver inte en fin helgdag vara.

• Inlägget är ett annonssamarbete med Yawama of Sweden •

Från ax till limpa

Det är så himla mycket jobb som aldrig syns med att driva ett företag. Och att sedan tillverka saker att sälja – det är liksom tio resor värre. Speciellt ifall man försöker ha en schysst produktionskedja med bra villkor för arbetarna och gärna ekologiska material. Men det är en väldigt rolig utmaning!
Med Yawama of Sweden så samarbetar vi ju med små producenter i flera olika afrikanska länder – främst Zambia – och det gör det inte direkt enklare. Flera av de kvinnor som tillverkar våra gosedjur kan till exempel inte läsa stickbeskrivningar. Att försöka få fram alla våra tankar och önskemål är lurigt. Vissa av producenterna vi jobbar med har dessutom stängt under regnperioden så det betyder att vi måste ha ännu längre framförhållning än i vanliga fall. Här sitter Anna och skissar på färgsättning på nya gosedjur och kommande kollektioner.
Eftersom att vi bor en bit ifrån varandra jag, Nicola och Anna så blir det många skypemöten och några få intensiva möten IRL. Anna är designexperten, Nicola sköter all kontakt med producenter och alla säkerhetstester och webshopen – medan jag sköter paketering, det visuella och PR.
När Anna tagit fram produkterna så ska en prototyp tillverkas så att producenterna har något att utgå ifrån. Eftersom alla leksaker är CE-märkta skickas de sedan till Hongkong för att säkerhetstestas innan vi slutligen får hem dem till vår webbshop.
 

Jag vill bara säga ett varmt tack till alla som köpt något från Yawama det här första halvåret när vi varit igång. Det betyder väldigt mycket! Inte bara för oss som driver Yawama utan för våra producenter för vilka  inkomsterna från arbetet betyder att de till exempel kan skicka barnen till skolan eller att de själva kan besöka doktorn om de blir sjuka!

Föräldraledig eller föräldrajobbig

Här har jag suttit och jobbat idag, med Folke som sällskap. Han blir röjigare för varje dag som går så snart är dessa arbetsstunder ett minne blott och istället tar jaga-bebis-fasen vid. Den har väl sin tjusning också men phu vad lättsam en sexmånaders är i jämförelse.

Jag tycker verkligen att det är jobbet som är semestern och att passa barn som är jobbet. Ett väldigt roligt jobb förstås – men verkligen ett jobb. Mammaledig – vilket skämt! Men exakt vilket stort jobb det är fattar bara den som själv varit barnledig vidden av. Därför är det så himla bra att båda föräldrarna provar att vara det. Att ha huvudansvaret för en minimänniska dagarna i ända. För att förstå varför den barnlediga föräldern inte hunnit ta disken, städat kylskåpet eller helt enkelt ”hållit det lite snyggt hemma” medan den arbetande föräldern varit på jobbet och haft åtta timmars semester…

Förresten! Helt apropå ingenting: Jag har en rykande färsk spaning för P4 här också. Den handlar om hundtrender. Lyssnar gör ni här

Den goda viljan

Jag måste få tipsa om en världsfin film/serie som säkert många av er har sett men ändå – den är så himla bra att jag tipsar ifall någon har missat! Nämligen Ingmar Bergmans Den goda viljan.

Första gången jag såg den var jag nog fem, sex år. Och den måste gripit tag i mig eftersom jag minns den än idag.  Jag satt och såg den bredvid mamma i soffan hemma hos min faster, halvt gömd bakom mammas hand under de läskiga scenerna.

Jag har velat se om Den goda viljan i många år men inte kommit mig för förrän nu då jag såg att den fanns på SVT Play (finns i fyra dagar till) !

Och precis som jag mindes så var den oerhört gripande och fin och – ja underbar! Tänker inte redogöra för handlingen alls utan ni får helt enkelt se själva om ni har lust.

Det roliga är att när jag ser den här serien ploppar ett annat minne upp i mitt huvud. Hur jag och min mamma och min faster Inger dagen efteråt gick promenad och hur jag då berättade att jag kommit på att jag ville göra om hela mitt flickrum och ha ljusa vita spetsgardiner, tunga trämöbler och massa gröna blommor. Och när jag nu ser den här serien är det väldigt uppenbart var jag fick inspirationen ifrån. Och var jag fortfarande får inredningsinspirationen ifrån. Älskar man inte sekelskiftesstilen innan man sett den här serien så gör man det definitivt efteråt!

Januari

Jag tycker mycket om den här månaden men sedan mamma dog (hon gick bort den 25 januari för sju år sedan) har den försetts med ett vemodigt stråk. I slutet av januari undrar jag alltid varför jag är så trött och varför jag känner mig nedstämd. Sedan minns jag varför och det känns plötsligt så självklart att jag ska känna just så här just nu. Och att de är ok.

Jobberi och jobbera

Jag som har föreläst flitigt i flera år har inte föreläst alls sedan Folke kom. Det var ett beslut jag tog för att kunna vara hemma och fokusera mer på Folke och inte sabba amningen. Men nog har jag saknat det och i helgen gör jag  den första föreläsningen på sju månader, tillsammans med Annakarin. Det blir en rivstart med en föreläsning på Rigoletto i Stockholm för 750 mäklare. Det känns helt fantastiskt att vara ute och prata igen. Och dagen innan ska vi vara på förlaget och arbeta med en helt ny bok, som inte hör ihop med BAKA, FIXA, ODLA- serien utan är ett helt nytt projekt. Superduperkul ska det bli!

Sedan jag blev förälder tycker jag både att det är jobbigare och skönare att vara hemifrån. Tråkigt att vara ifrån familjen men också FRUKTANSVÄRT SKÖNT att vara själv. Att sova i hotellsäng med öronpropparna hårt intryckta, att bada badkar utan att först behöva elda för varmvattnet och äta frukost ifred vid en härlig buffé istället för att passa upp två gaphalsar.

På gång igen!

Jag är så glad över att ha kommit igång med träningen nu.  Jag har tränat regelbundet i några veckor men ökat på frekvensen den sista tiden. Veckan som gick både joggade, skidade och styrketränade jag. Jag har lyckats få in någon slags träning varje dag. Och jag kan ärligt säga att det är LJUVLIGT att vara igång! Jag hade nästan glömt bort hur det kändes att vakna på morgonen och ta ett litet skutt upp ur sängen och känna värken i kroppen. Men inte värken av ömmande gravidfogar eller en stel nacke som jobbat för länge framför datorn. Utan träningsvärk i muskler som fått ta ut sig till max i skidspåret. Muskler som växer sig starkare!

Förra gången jag började träna så här regelbundet var våren 2013. Det var egentligen första gången i mitt vuxna liv som jag gjorde en aktiv insats för att förbättra min hälsa och stärka upp min kropp. Innan dess hade jag en självbild som sa jag är inte en sådan där träningsmänniska. Jag gillar mest att sitta stilla. Träning är verkligen inte något för mig. Och speciellt inte löpning. Några månader senare sprang jag milen utan större bekymmer.

Men nu efter ett otroligt inaktivt år startar jag om från noll igen. Med en relativt nyförlöst mammakropp med de flesta muskler sorgligt understimulerade. Ändå är min självbild inte alls sådan som den var förut. Självbilden börjar inte om från noll igen. Tvärtom ser jag på mig själv som en människa som tycker om att röra på mig. Som verkligen tycker att träning är något för mig och alldeles särskilt löpning faktiskt.

Det är ganska otroligt hur man kan förändra sin självbild. Och hur de förutfattade meningar man har om sig själv sätter en massa käppar i hjulet för förändring.