Jag brukar inte ge så många nyårslöften. Men jag tycker att det är lite sorgligt att många (inklusive jag själv) undviker att ge dem “för att de ändå är så svåra att hålla och man inte vill bli besviken”. Så tråkigt att inte våga hoppas och arbeta för förändringar i sitt liv i rädsla för att misslyckas innan man ens har börjat. Och det är visserligen inte ett dugg enkelt att hålla sina nyårlöften om alltifrån viktnedgång till att sluta röka. Men ingen annan kan ju förväntas göra det åt en i alla fall. Så ska det bli av får man ta tag i det själv. I år har jag faktiskt två stora nyårslöften. Och även en strategi för hur de ska kunna genomföras. ‘
Det första löftet stavas teknik
Jag hatar verkligen teknik och att behöva lära mig ny sådan. Men den attityden funkar ju inte riktigt med det yrke jag har valt. Så 2015 ska bli året då jag får ordning på min teknik. Tidigare har jag har glömt att göra backup på bilder och texter och dessutom saknat system för det hela ända sedan jag startade mitt företag för drygt tre år sedan. Det är bara ett under att jag inte förlorat en massa oersättligt material under den här tiden. Men nu är det dags att ta itu med det här på riktigt. Ett backupsystem med bildorganisering är fixat, jag tar ju några tusen bilder i månaden så det behövs verkligen. Plus att min dator nu är ominstallread och rensad. Jag hade typ 37 000 bilder på den innan jag rensade och den var fruktansvärt långsam och fördröjde mitt arbete. Mitt nyårslöfte är alltså att hålla den nya ordningen och maximera mina system. (Till hjälp att rensa och organisera upp för framtiden tog jag min kompis företag Krokodil webbyrå – kan jag verkligen rekomendera). Jag har dessutom investerat i ny kamerautrustning. Just nu plåtar jag min sjunde bok så jag tyckte att jag kunde motivera en uppgraderad utrustning.
Det andra nyårslöftet stavas (som för så många andra) hälsa.
Eftersom jag under största delen av 2014 var invalidiserad på grund av kraftig foglossning har jag inte kunnat träna ordentligt på ett drygt år. Det suger. Att springa ger mig så mycket livsglädje och ork och inspiration att jag inte vill vara utan det en sekund. Men jag jagar inga tider. Jag jagar känslan av att löpa en mil inte ska var jobbigare än en rask promenad. Känslan av att jag är frisk och stark och använder min kropp till annat än att slappa. Så nu börjar hälsoåret. Inser att det låter väldigt typiskt nyårsafton-aktigt men det skiter jag i. Dessutom tänker jag detta år gå ner till min normalvikt igen. Inte för hälsan utan bara för min egen trivsel. Det är totalt sju kilo som ska bort. Jag kommer använda mig av samma strategier som när jag la om livsstilen under 2013 vilket funkade väldigt bra för mig. Men mer om det i ett senare inlägg.
Har ni några nyårslöften?
102 svar
Älskar när stora bloggar hälsohetsar 🙂 keep up the good work
Ett av mina nyårslöften är att inte köpa påsar i mataffären och även tacka nej till det i övriga butiker. För mig räcker det inte att säga att jag ska bli bättre på att ha med tygkasse för då får jag ändå inte in rutinen. Nu vet jag att jag inte kan handla något om jag inte har med tygkasse så det funkar bättre 🙂 alltid lika kul med expediters reaktioner när man tackar nej till påse!
Slutade också med att ta emot/köpa plastkassar för några år sen efter att jag rensat ut ett berg av kassar som jag inte ens tänkt på att jag tagit med mig hem. Expediternas miner är obetalbara! När jag sen säger att det är för att värna om miljön så ser de alltid så fundersamma ut och nickar sen medhållssamt utan att möta min blick.
Men vart handlar ni någonstans? Jag jobbar i butik och det är vanligt att folk inte vill ha påse och ingen av oss ser frågande ut för de… Brukar inte heller vilja ha påse och har då inte stött på speciellt många som ser fundersamma eller undviker ens blick.
Tröttsamt att inte folk får uppleva saker olika!
Vem har sagt att man inte FÅR uppleva olika saker? En kan ju tycka det är intressant att veta vart folk tycker att det är sååå konstigt att inte vilja ha en kasse att deras miner är obetalbara!
Men trevlig kommentar T, verkligen!
Jag handlade till exempel en kudde på Hemtex och hon i kassan insisterade och sa att jag visst behövde en påse. När jag åter igen sa att jag inte ville ha en påse sa hon: ja då får du väl ta din kudde under armen och gå då 😉
Mitt nyårslöfte är att jag ska vistas mer ute än inne. Så nu promenerar jag till jobbet, till stan, till vänner, istället för bil eller buss. Håller också på att ta jägarexamen:)
Nopp, jag har inga nyårslöften.
http://hannafialotta.blogg.se
Yes, brukar inte heller ge men har satt några i år som jag känner mig motiverad för http://lady-tramp.se/2015/01/10/om-mina-nyarsloften-2015/
Ja! Vill gärna höra mer om din träning, och till dig som kallar det för “hälsohets” – lägg av! I den här bloggen har jag då aldrig upplevt nån hälsohets. Snarare att ta hand om sig själv av kärlek till sig själv. Det är det jag vill höra om. Det är nämligen inspirerande 🙂
Jag kör nystart en gång i månaden. Som ett kortare bokslut. Och För att peppa mig själv. Mycket handlar om att inte stressa i onödan samt att ta hand om mig.
Emilia
http://www.enemilia.se
Jag har svårt för nyårslöften för att jag inte tror att jag kan hålla dem. Förra året hade jag dock ett (att vistas utomhus varje dag) och för mig gäller det att sätta ribban väldigt lågt så att jag med stor säkerhet kommer att klara det annars finns risken att jag helt enkelt struntar i det. I år har jag inga löften men däremot ett mål; att varannan dag äta vegetariskt, något som för mig inte är det lättaste. Alla vegetariska recepttips välkomnas!
Recept på mat som jag lagat! Det mesta är vegetariskt!
http://365ume.blogspot.se/search/label/recept
Läs “Born to run”! Inspirerande & fascinerande & väcker lusten ännu mer!
Jag skippar helt löften och satsar på mål i stället. Skrev en liten lista på bloggen, med saker som Äta mer vegetariskt och ekologiskt, Våga bada på dagen i sommar (om det är varmt), Spela mer sällskapsspel, Gå mer på museum, Skapa mer och Utveckla min feministiska analys. Bland annat då!
http://herbariumet.blogg.se
Jag avger inte nyårslöften men däremot brukar jag tillägna året ett speciellt “tema”. 2014 var “Yogans och Ayur vedans år”. Ayur veda i praktiken blev det inte så mycket av men jag lärde mig en hel del om det. Jag gick på yogaklasser och det ska jag fortsätta med plus öka på hemmaträningen i år. Jag lyckades bli “sockerfri” under 2014 men det var inte ett mål i sig utan en bonus av en medveten kosthållning. Skönt att slippa suget! 2015 har jag tänkt tillägna mina binjurar 🙂 Efter två omgångar som “utbränd” ska jag ge dom en massa TLC för att förhoppningsvis gå starkare ur det här året.
Jag kallar det inte nyårslöften, jag kallar det nyårsvisioner! Och jag har två stycken i år 🙂
Jag sätter upp små mål lite då och då istället, som att köpa mer ekologiskt smink, leta efter ekologiska alternativ i större utsträckning, ibland får jag handla på två ställen eller på nätet men vad gör det? Att tacka nej till påsar och försöka att alltid ha med en tygkasse är något jag blivit bättre på senaste året. Under hösten hade jag som mål att ta det lugnare och hitta på extra mycket roliga saker i november som är en tung månad för mig. Att ha roliga saker inbokade denna månad var toppenbra och svisch var november över.
Min version av nyårslöften är en eller ett par mål på följande områden: Hälsa, familj, kreativitet, pengar/karriär, välgörenhet, relationer, kreativitet, personlig utveckling samt långsiktig vision (typ femårsplanen). Jag börjar med att sätta poäng från ett till tio hur det ser ut just nu, och så frågar jag mig vad jag kan göra för att det ska bli en tia. Teknik från boken “How to be brilliant” av Michael Heppel, fast modifierad för att passa mig 🙂
För mig symboliserar nyårslöften löfte om att ändra saker som inte duger med mig, saker som jag vill ändra och dölja. Nej, jag sätter snarare upp mål och önskningar för kommande år, och tycker inte att jag är det minsta sorglig för det. Att ha ett mål eller en önskan är för mig mycket mer utvecklande än att lova mig själv att ändra på något som inte duger. Så är det såklart inte för alla, men för mig handlar det om vad orden symboliserar.
Jag har valt att kalla det ledord istället för löften. Men löften känns det som att om man bryter dem så struntar man i dem därefter, med ledord känns det mer som att man guidar sig själv tillbaka till det.
Jag har ett löfte (eller ett mål som jag skrivit i mina anteckningar i mobilen) med 2015.
Det är att 4 dagar i veckan ha matlåda till jobbet. Jag lägger alldeles för mycket pengar på mat ute, som hälften av gångerna knappt är någon upplevelse för det är bara för att jag behöver föda…
En dag i veckan, antagligen fredagar, får jag gå ut och lyxluncha. Då ska jag välja lunch med omsorg.
Och det här målet borde vara enkelt att leva upp till!
Nyårslöften ger lite dålig klang kanske men jag älskar målsättningar och projekt. Jag har många inför det här året; både på det privata planet och professionellt. Jag tycker det är härligt och ger mig mycket motivation.
/Sara i Åre http://www.traningsgladje.se
Hade inte tänkt ge nyårslöfte egentligen, jag brukar jobba mer med målbilder o affirmationer, typ “hitta ett jobb som ger mer energi än det tar” och “att någon gång i livet ha en veranda”. Skrev en jättelång lista för två år sedan o kunde checka av nästan allt efter bara ett år! Men ett löfte kanske kan fylla en annan funktion än affirmationer. Mitt blir nog att försöka ha lika stor förståelse för min man som jag försöker ha för mina barn när de gör ngt som irriterar mig. Kul att du frågade, det väckte nya tankar!
Jag har två stora målsättningar under 2015, lagom många för att verkligen kunna fokusera och nå de mål jag satt upp tror jag 🙂
Det första har att göra med min hälsa/vikt. Jag påbörjade en viktminskningsresa redan i augusti 2014 och har hittills tappat nästan 20 kg, så målsättningen för 2015 är att tappa resterande kilon som behövs. Där har jag heller inte direkt en precis målvikt, utan jag anser att målvikten är nådd när jag håller min vikt hyfsat stabil om jag rör på mig som man bör i vardagen, tränar mina 3-4 pass i veckan samt äter en hälsosam kost, dvs utan för mycket skräpmat och sötsaker (det första är tyvärr min akilleshäl). Den vikt jag kan hålla då utan att fundera så mycket på nåt annat utan att leva hälsosamt anser jag vara min målvikt, sen vad det står för siffror på vågen då är rätt ointressant. Jag gissar dock att den ligger någonstans 10-15 kilo bort i dags dato 🙂
Min andra målsättning är att fylla mina lador igen (som vi säger på bondespråk), dvs se till att få igång ett ordentligt sparande igen. 2014 har jag helt enkelt gjort av med för mycket pengar, så den här våren (till att börja med), har jag föresatt mig att leva väldigt ekonomiskt. Jag ser det som så att jag har redan mitt träningskort betalt och inga andra större utgifter väntar, så nu blir det att stoppa undan så många kronor och ören som jag kan helt enkelt.
Tror jag kommer att klara båda mina mål alldeles lysande! 🙂
Mitt löfte är att ha ännu roligare än vad jag hade förra året, dvs SKITKUL!! Jag ska tvätta håret mer sällan, se min vikt som normalvikt oavsett kilon, se mer på TV och tacka nej till allt som känns en gnutta jobbigt. Och så ska jag vara mycket ensam, och lyssna på musik i hörlurar varje dag. Detta kommer bli ett bra år!
Jag tvättar också håret mer sällan. Och gör fler saker roligare oftare!
Jag hade som nyårs mål att göra oil pulling, men kom på att vad jag behöver är inte fler saker jag borde göra (som kommer ge mig ångest om jag inte gör och ingen direkt glädje om jag gör) så istället är mitt löfte till mig själv att vara snäll, försöka skippa de negativa dömande tankarna och tänka att det är okej, jag tar ett steg i taget.
Hej! Nu måste jag bara problematisera det här lite, ämnet hälsa alltså, inte nyårslöften.
Jag tycker oftast att du Clara håller en väldigt god och bra ton kring träning och hälsa, det brukar verkligen kännas som ett konstruktivt och bra sätt att förhålla sig till sin kropp. Bra bra. Men, detta inlägg var inte helt i samma anda. Alla kan vi ha idealvikter som vi strävar efter MEN vi måste problematisera våra tankar kring detta!
1. För det fösta så säger normen i samhället att kvinnor ska vara smala. Till vilket syfte vet jag inte men fetträdslan är ju enorm. Visst, det är bra att vara sund och äta bra och övervikt är inte bra på många sätt, men att vara smal är inte motsatsen! Att vara smal är ett ideal. Nu menar du Clara nödvändigtvis inte att ditt mål är smal men det här med att prata om kilon, det bidrar till dessa redan väldigt väletablerade tankar kring gå ner i vikt = bli smal/smalare. Vi får så mycket sådan information i övrigt att det är väldigt väl sammankopplat. “Alla vill vi vara smala” liksom.
2. Vad är då normalvikt? Ja, det är väl väldigt olika för olika personer! BMI är ett exempel på en väldigt dålig metod för att mäta hälsa. Det handlar mer om vad man har för mått mätt i cm, om hur bra blodvärden man har, om hur lågt dåligt kolesterol en har i förhållande till hur högt bra kolesterol en har. Det finns så många faktorer som inte går att mäta med kg och längd i en ekvation. Hälsa är något annat. (detta har inte nödvändtgtvis med Claras inlägg direkt att göra, men passar in att diskutera ändå)
3. Vad är hälsa då? Ja, det måste var och en komma fram till, tror jag. Det är väldigt svårt att prata om kg, vilket jag blev så provocerad av i detta inlägg. För Clara lyfter i inlägget vikten av att inte mäta km i tid, jag skulle verkligen önskat mig ett mått på hälsosträvan utan kg (vilket Clara också nämnde, bra!). Det är superbra att folk lovar sig själv att bättra på sin hälsa, men det är av yttersta vikt att inte fastna vid kg tycker jag.
För att ha rejält med kraft och orka mycket, få i sig ordentligt (och kanske till och med en reserv) av ämnen till kroppen tycker jag att de antika grekernas avbildningar av kvinnor är mycket mer nära hälsa än vi någonsin kommer med våra ideal idag. Att mäta hälsa i “håller jag mig frisk från förkylningar”, “är jag pigg och utsövd”, “har jag energi att leka med barnen/jogga/anstränga mig”, “är jag så smidig och stark som jag vill” eller något annat angeläget för en själv, det tror jag är bättre. (Vilket du Clara ju också nämner, pepp på det!)
Det jag egentligen menar att säga är, du hade gärna kunnat skippa angivelserna i kg!
Sorry om det blev lite långt men jag hade så mycket att säga i ämnet! 😉 Vad tycker ni? *nyfiken*
Jag har lång historia av ätstörningar som sedan några år är shack, men nu behöver jag gå ner i vikt efter graviditeten och är lättriggad. När Clara, som i mina ögon idag har en kropp jag skulle vara lycklig över, skrev att hon vill gå ner i vikt blev jag triggad. För det första vill jag jättegärna att Clara utvecklar hur hon ska gå ner i vikt för jag hoppas innerligt att jag kan få sund motivation av någon. För min motivation pendlar mellan att lysa med sin frånvaro och vara manisk.
Men efter att ha läst din kommentar måste jag ändå ge dig en poäng. Jag är ätstörd och livs levande exempel på hur lite som triggar ohälsa hos läsare. Nu har Clara sagt att hon inte vill vara förebild utan Clara.
Absolut skulle min innersta dröm vara att det är ok att se ut som mig (85kg)så jag slapp det helvete ätstörningarna inneburit för mig och min familj, samt den lilla tråd min hälsa ändå hänger på.
Hej Evelina! Som jag nämnde ovan kommer jag förmodligen inte skriva särskilt mycket om själva viktnedgången. För mig handlar det om kärleken till att träna. För mig är det två olika saker – viktnedgången gör jag förhoppningsvis bara en gång för att “komma i balans” – tillbaka till den vikt jag haft förut och trivts med. Träna vill jag däremot göra hela livet. För mig har träningen också inneburit mindre kroppsfokus istället för mer viker har hjälpt mig att släppa destruktiva tankar kring kroppen.
Hälsa är ju så olika saker. För den som är kroppsfixerad är det nog hälsosammast att tänka på kroppen så lite som möjligt. För den som är besatt av att äta nyttigt kanske en påse godis är vad som faktiskt är nyttigast ibland. För den som haft ätstörningar är hälsa kanske främst att bli frisk från dem. Inte att fokusera ännu mer på att träna och äta “hälsosamt” till varje pris.
Jag hoppas jag kan få vara en sund motivation eftersom det är vad du söker. Men jag kan inte lova och är inte säker på att jag lever upp till det. Idag har vi en väldigt skev bild av vad som är hälsosamt. Och den utgår inte ifrån den unika resa varje människa behöver göra i sitt liv. Utan ifrån någon slags yttre idealbild av vad hälsa är. Som enbart handlar om att bli smalare till varje pris
All pepp och kärlek till dig! Ta hand om dig
Tack för ditt svar Clara
Jag tycker inte att du ska kunna bära oket av att vara den som sprider ett hälsosamt idéal bara för att du bloggar. Jag vill som sagt veta mer om hur just du gör för att försöka hantera det hela hälsosamt för mitt problem, såsom många andras, är att jag Inte Har En Aning om hur man är hälsosam.
Jag är ändå tacksam att du problematiserar kring det faktum att du ändå är en publicerande profil som skriver texter andra läser och påverkas av. Minns nåt blogginlägg där du skrev att du inte dricker alkohol för att vara solidarisk med bla alkoholister och jag antar att jag själv bär samma värdering just kring vikt- eftersom mina ätstörningar höll på att föra mig till ordentligt vansinne med skilsmässa, olyckliga barn, bråk, frånvarande mamma, you name it. Allt man är och blir när man har tunnelseende och ständigt hungrig och slut på ork. Ork att ge, ork att se; ja annat än siffrorna på vågen.
Jag vet helt ärligt talat inte hur en person som är ätstörd ska gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt. För jag gick upp i vikt för att jag började äta mer än jag förbrukade. Nu behöver jag 1.) bryta den trenden 2.) ha motivation till det som ligger på en normal nivå.
Det är lite som att vara alkoholist men jag måste börja dricka hälsosamma mängder sprit varje dag. För att samhället säger att jag måste det.
Sen så är jag också mer för träningsglädje än viktglädje. Ett pass på gymmet och min kropp är amazing. Hittar dock inte motivationen till det just nu heller.. Även denna motivation tenderar att vara noll eller aningens för hög. Sen har jag en bebis på två månader och ammar och är faktiskt inte redo. Tränar jag nu får jag bara migrän, kroppen ber mig vila för bebismatens skull.
Tack för din pepp och tack för din blogg. Ser ifram emot att läsa det du hålle rpå med nu. Kram
Hej Evelina! Samhället säger många saker, men det säger också sakerna för att så många lever efter orden. Det jag menar är, att om du känner att du PÅ RIKTIGT mår bra av att väga 85 kg – då ska du självklart väga 85 kg. Orkar du leva en dag med energi, ork och livslusta – grattis! Om du därtill kan och vill (!!) röra på dig, har energi till att leka med dina barn (?) och känner att du är mer tacksam än missnöjd med din vardag – då har du din balans. Men om det är så att du känner att eventuellt överflödigt fett gör dig missnöjd och obekväm – inte för att samhället IDAG säger att du borde känna på det viset utan för att DU känner att du skulle må bättre utan det eventuellt överflödiga – då ändrar du något i din livsstil.
Om fler än de i 50- och 60-kiloklassen skulle våga yttra sig om sin vikt så skulle ju just SAMHÄLLET säga att det är okej med andra viktklasser. Själv bar jag en storlek S/M, storlek 38 när jag vägde ca 85 kg och då hade jag en kropp jag trivdes med; jag orkade (och ville) springa långt, bar tungt utan ansträngning, pratade och gick uppför backar och trappor utan att känna “jag måste andas!!!!” och framför allt kändes inte min kropp TUNG. Dessutom tränade jag flertalet gånger i veckan men åt verkligen inte bara av det ena eller det andra. Framförallt; jag NJÖT av min kost. Oavsett om det var grönsaksbiffar eller om det var en mäktig kladdkaka. En hel, ibland.
Idag väger jag lite över 15 kg mer och trivs inte alls i min kropp eftersom jag inte orkar. Nu har jag ett barn (dock inte därav min viktuppgång, gravidkilona försvann inom en vecka) och jag vill ORKA igen! Fast nu sover jag lite mindre, och lite sämre….. Och behöver då extra mycket energi, jämfört med mitt 85-kilo-jag. Jag vill även njuta av maten igen, och då måste jag tänka lite på vad jag äter i förhållande till hur jag rör på mig.
Hoppas innerligt att du kan hitta DIN balans om hur DU vill känna dig utefter hur just DU vill leva! Samhället kan säga ett å annat men samhället kan aldrig känna. Känn efter inom dig och säg det du vill säga – tillslut kommer samhället att både lyssna och repetera till dina ord.
Kram på dig!
Kanske behöver du läsa träningsbloggar för att få mycket konkreta träningssråd eller vad du nu är ute efter, och inte främst denna blogg? Även om den här bloggen kan peppa på många sätt så har ju inte Clara direkt uttalat sig om att vara en träningscoach!
Nej nej det förstår jag ju 🙂 läser massor. Har haft psykologkontakter, gått hos dietist, mm mm ändå är själva poängen att det är väldigt svårt att veta vad som är hälsosamt för just mig.
Skrivet på mobilen plus med en massa barn omkring mig plus för övrigt pågående vardagsliv så jag skriver snabbt och slarvigt. Har kanske skrivit nåt konstigt pga det. Hinner inte ens läsa igenom allt 😉
Hej! Tack för kommentar!
Jag har också varit ätstörd i många år och måste som alla andra med beroendebeteende tänka på vad som är viktigt angående många av mina tankar kring det här. Att hålla det i chack betyder ju inte, som du också säger, att en är botad! Det kan komma tillbaka. Framförallt om en blir överviktig. Då har en verkligen misslyckats!! En som vetat så mycket har skött sig så dåligt. Förlåt om det är hårda ord jag skriver, men så tänker ju en ätstörd hjärna. Den är inte snäll! Men jag håller ju såklart inte med min ätstörda del av hjärnan men kan förstå hur en kan må om en blir överviktig och har en sån hjärna!
Jag kan också förstå om en vill gå ner i vikt av “rätt anledning”. Som att en blivit överviktig, inte kan göra allt en vill med kroppen mfl anledningar. Den hårfina balansen som fd. ätstörd är ju att veta vad “normal” vikt är för en själv! Övervikt är ju får många något som för många andra anses vara helt normalt. Speciellt i dagens samhälle där alla ska vara smala, som att det är ett tecken hälsa.
Jag har själv insett efter många år som frisk att jag vägt för lite ändå. Även om jag varit frisk i tankarna så har jag inte förstått att JAG ska väga mer. Jag har inte gått omkring i min normalvikt. Den vikten eller storleken för att vara stark, ha energiöverskott (i bemärkelsen orka med saker), pigg, alert mm den håller jag på att hitta nu. Jag har helt enkelt gått omkring och haft för små kläder! Jag trodde jag hade normal storlek för mig, för i samhället är det en normal storlek (och eftersträvansvärd). Nu har jag fått byta ut halva min garderob, lite jobbigt, men känns ändå bra. För jag känner mig på rätt väg, rätt väg för att vara stark med ork. Och det är nog därför jag blir så förbenat provocerad när en pratar om just vikt, för det är ju inte den i sig som är viktig (även om min insikt om för låg vikt också har med vikt att göra, hehe) utan hur en mår!
Jag önskar alla att slippa tänka på sin vikt och fokusera på sitt välmående som snarare innebär att hålla sig långsiktigt frisk och funktionell, typ. Om en väger 85, håller igång och är frisk, ja då kanske det är DIN normalvikt! Det är det som är min poäng, vi är alla olika och har olika normalvikter. Den som är överviktig och börjar leva en livsstil för att hamna där den kan göra allt som den vill kunna göra fysiskt, den kommer nog också hamna på ett bättre vikt automatiskt!
Mvh / P, som skulle kunna skriva en hel uppsats i ämnet…Vad orsakar onormal viktökning, störning i metabolismen som leder till onormal viktökning mm?! Hej så länge!
Hej P och tack för en intressant kommentar!
Jag förstår vad du menar med vikten och allt. Samtidigt så vill jag gärna väga som jag gjorde innan jag fick två barn. Det är den vikt jag haft större delen av vuxenlivet och det känns rätt för mig. Jag trivs bra i den samt att hela min garderob passar till den lämpligt nog =)
Jag kommer dock inte skriva särskilt mycket om viktnedgången i bloggen. Ej heller hur mycket jag väger nu. Detta för att jag tycker att det är helt ointressant för andra att veta hur många kilon jag har fördelat på mina centimeter – eftersom det om något verkligen kan trigga människor till jämförelse. Min vikt är ju helt ointressant för någon annan än mig. Däremot kan det ju vara intressant att läsa om en annan människas resa
Jag kommer fokusera på träningsinlägg huvudsakligen (även om det nog inte blir en massa sådana heller – finns så många roliga ämnen att blogga om så ett enda får inte ta över)Detta eftersom jag tycker att det är roligt att skriva om och få tips och pepp ifrån läsare!
Jag har utvecklat tankegångarna delvis i ett tidigare blogginlägg här http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2013/05/23/kvinnans-kropp-ar-allman-egendom/
Med vänlig hälsning, Clara
Hej. Tack för svar!
Jag kan absolut förstå att en vill ha tillbaka en vikt som en trivts bra med och använda sig av vågen som redskap. Men, jag tänker att det är skillnad på att säga att en skulle “vilja ha bort några kilon också” än att ge en siffra. Eller ännu hellre säga “förhoppningsvis komma i lite gamla kläder” Typ så. Inga kg. Blev nog mest lite besviken. Och lite chockad över att du av alla skrev om vikten. Och rädd för att det skulle fortsätta så. Men nu har vi ju rett ut det här lite 😉 Bra att du inte tänker skriva om viktnedgången så mycket!
Det är absolut intressant att följa folks resor! Förändringar är ju verkligen spännande och något som de flesta kan känna igen sig i och/eller längta efter. Fortsätt gärna skriva om HUR du tränar, det är inspirerande! Har gillat dina inlägg om dina träningsrutiner mm. Älskar rutiner själv men har svårt att hålla dem, peppande att läsa om andras beslutsamhet kring något som är så bra.
Allt gott!
/ P
Clara skriver väl om vad hon vill. Tycker det är mer spännande än om hon bara skulle skriva av hänsyn till våra ordmärkerier och försök att stoppa henne i ett fack.
Själv har jag dragit på mig 4 kg extra senaste halvåret och finner att vågen är ett utmärkt redskap för att hålla koll på om jag har hållbara vanor eller om någon av dem behöver ändras på.
Det är klart att Clara skriver vad hon vill. Jag ville bara diskutera hur hon tänker och förhåller sig kring det. Hon har ju kommentarsfält för att få synpunkter, that´s all…
Jag tycker att det här med hur man förhåller sig till vikten ändras ganska mycket när man blir äldre och får barn. Jag har själv aldrig haft viktproblem åt något håll och har alltid haft ett avslappnat förhållande till mat och kropp. Har under uppväxten och upp till 30-årsåldern varit medveten om att man inte ska prata om kilon och förhärliga smalhet eftersom det kan göra att tjejer/kvinnor med sämre förhållande till mat & kropp triggas i sina problem. Men någonstans mellan barn nr 1 och min 35-årsdag började jag inse att kroppen inte längre fungerar som innan och att vikten faktiskt är ett mått på vad som händer eller inte händer. Man har en bra vikt som man känner sig bekväm i, har anpassat sin garderob efter och lever med som självbild. Sedan blir vardagen lite mer stillasittande pga jobbet och sedan får man barn och även om man inte lägger på sig mer än 12 kg och tappar mycket av amningen så ligger vikten några år senare 7 kg över den där vikten som man gillade och upplevde som sin normalvikt. Där är jag idag. Jag är inte alls överviktig och inte heller ohälsosam. Skulle kunna behålla de här kilona och fortsätta likadant. Dvs lägga på mig något kilo eller två per år, med extra stort pålägg om vi skulle få ett till barn. Fortsätta med samma helt ok livsstil och aldrig sätta ner foten och säga att jag faktiskt vill väga som innan det stillasittande jobbet och barnafödandet. Men jag har faktiskt fattat varför “äldre” kvinnor pratar om vikt i kilon. Som de där 50+arna i fikarummet på jobbet, de som pulverbantar i januari. Det är inte för att de är omedvetna om anorexia och tror att BMI är rättvisande även om man är ett muskelberg. Utan det är för att vikt, kilon, faktiskt blir väldigt relevant när man börjar se att åren går och vågen tickar uppåt om man bara lever på som vanligt. Nu menar jag inte att man ska pulverbanta. Men även om man gör en hälsosam omställning som att börja jogga 3 km 2 ggr i veckan och gå rask promenad övriga dagar så måste man ju vara öppen för sig själv med att det är vikten man vill åt. Annars kommer inget hända. Den extra energi man gör av med på att röra sig mer kan man lätt få i sig igen genom att äta lite extra och unna sig lite mer för att man känner sig så duktig av att motionera. Och varför skulle man inte det, om man ändå inte bryr sig om vad man väger? Nej jag tycker faktiskt att man måste få vara öppen med att man ser en kilo-aspekt på sin hälsa och att man medvetet vill göra sig av med extrakilon. Sedan det där med att man skulle kunna ligga kvar på samma vikt men bli väldigt mycket friskare eftersom man bygger muskler (underförstått byter ut fettvikt mot muskelvikt). Det gäller vissa kroppstyper och vissa motionsformer. Inte så smart att intala sig om man motionerar genom raska promenader…
Hej. Och tack för svar!
Jag förstår VERKLIGEN att en kan bli bekymrad över vikten/övervikten när en blir äldre. När det inte är sig likt och den skenar iväg. Jag tror det är väldigt mycket vi inte vet än vad allt beror på, men också vanor som ändrats (också genom tiderna) + metabolismen som ändrats. Själv har jag fått magkatarr som påverkar mig på fler sätt än som är begripligt.
Jag tror på att hitta det som en själv trivs med, lite oavsett vikt. Och en får kanske revidera det med åren också och tillåta sig gå uppåt i vikt. Att använda vikt som ett redskap är väl helt ok, att se hur en ligger till mm. Men inte att fästa så mycket vikt vid i slutändan. Det viktiga är väl att hitta bra vanor som håller en frisk och stark. Viktnedgången som “behövs” får en på köpet! Det är min övertygelse. Och idag är vi, enligt min mening, väldigt vilseledda vad gäller exempelvis kosten. Äter själv en kolhydratreducerad kost blandat med liberal lchf. Jag har läst väldigt mycket om den biokemiska funktionen i kroppen och är därför övertygad om att hålla den här kosthållningen. Jag tror att den håller människor stark och frisk i längden, men vad vet jag!
Mvh / P
Heja Anna!
Jag tänkte precis skriva ett inlägg som ditt när jag läste ditt och kan inte mer än hålla med! När man som jag passerat 40 är det inte bara att promenera/springa och fortsätta som vanligt utan det är viktigt att ha kilona och vikten i fokus för det är lätt att kg läggs på kilo… Sen kommer hälsa och välmående på köpet när man lyckas minska i vikt 😉
Lycka till alla därute med att nå de mål och löften ni satt upp!
Ha ett riktigt gott och hälsosamt 2015!
Hej Clara. Snälla berätta i ett inlägg om hur du gör med backup och organisering av bilder. Gärna i detalj 🙂 det är ju fasligt jobbigt komma ihåg att kopiera över till olika hårddiskar och hålla reda på allt närman har tusentals filer. Vore superspännande att höra hur du gör för att hålla reda på allt.
Kör med förhoppningar och ambitioner istället för löften… Många av dem, de flesta faktiskt, är gemensamma för hela familjen. Nyår är ett bra tillfälle sammanfatta det gångna året och ladda lite mentalt för det nya tycker jag… Lite som ett utvecklingssamtal med sig själv. Och familjen.
Håller inte helt med dig..!! Utvecklar varför här:
http://dinfavorit.blogspot.dk/2015/01/gott-nytt-ar-da-whatever-it-may.html?m=0
Men hoppas att du får ett fantastiskt nytt år & att du lyckas uppfylla dina löften. 🙂
Mitt ständiga nyårslöfte: Allt med måtta!
Inga förbud, krav eller hållhakar…
Kram
-Hedvig
Bra nyårslöften!
Jag lovar att inte äta eller utnyttja ett endaste djur! Jag lovar att stjäla kalvarnas mjölk eller att utnyttja deras mammor. Grönt och mera grönt! Jag lovar alltså att leva efter den gyllene regeln så mycket jag bara kan! Att behandla andra som man själv vill bli behandlad, och jag vill varken bli dödad eller att någon pumpar mig på bröstmjölk efter att de kidnappat mitt barn. Heja 2015! 🙂
Jaaaa! Fint nyårslöfte! Heja dig 🙂
Jättebra!
Hej! Välkommen att kika in på min blogg där jag skriver om min Adoption och hur det påverkat mig. Är också smarta och smidiga skönhetshacks som kommer förenkla din vardag! Hoppas vi ses där på http://nouw.com/emelieoberg
Nyårslöftena är milen under 1 timme senast midsommarafton och 3 köttfria middagar i veckan. Lite utmaning, men det ska nog gå. 🙂
Jag sprang min allra första mil i fredags – stolt 🙂
Jag ska övervinna min klaustrofobi genom att ta dykcertifikat. När jag gjort det är belöningen att åka till Röda Havet. Och så lovar jag mig att jag BARA, BARA ska göra det jag vill, det jag har lust med, det som är kul. Mitt motto är Tycker jag inte det är kul gör jag det inte”. Jo-o då, det kan man visst det. Man kan ha kul jämt.
Just så <3 Bara ägna mig åt det som drar upp mungiporna 🙂
Ett av mina nyårsmål är att sträva efter att känna flow, fler tillfällen när jag är kreativ, målar, skriver, dansar – egentid!
Det andra är 12 månadsdelmål för att om ett år söka nytt jobb! Läsa, lära mig och utvecklas!
Jag anser inte heller att nyårslöften behöver vara löften utan kan vara drömmar, förhoppningar och idéer och roliga saker man vill göra, som att resa…
Jag har samma teknikproblem som du och jag har också lovat mig själv att ta tag i det vilket jag redan gjort även om det är lång väg kvar. Lycka till med dina löften. Kram!
http://kammebornia.se
Nej! Det blev aldrig något annat än ett tomt löfte. Sätter numera upp mål och delmål för att nå dit jag önskar. Det fungerar bra för mig.
Hej! Mitt nyårslöfte, eller kanske mer ett mål, är “gör mer, köp mindre”. Att bättre utnyttja att jag faktiskt kan både sy och sticka. Jag tänker inte vara så hård och säga att jag inte får köpa något jag kan göra själv, men lite i den riktningen iallafall.
Började igår, dottern skulle på kalas och födelsedagsbarnet fick en hemsydd kjol! 🙂 (jättefin om jag får säga det själv. Och det får jag.)
Kram och tack för en fantastiskt inspirerande blogg!
Ja! Jag är helt med dig på hälsoåret 2015. Jag ska hitta träningsglädjen igen. Saknar det! Och som en kontrast ska jag gå ut och festa oftare. Älskar ju att stå på dansgolvet på nån nattklubb och dansa tills arla morgonstund, men det blir inte mycket av den varan som småbarnsmamma. Men kanske en gång i månaden, eller iallafall varannan. Har också som löfte att börja blogga igen. Saknar min lilla blogg jättemycket! Ser fram emot att läsa om och inspireras av ditt hälsoår!
Hej Clara! Jag förstår att du älskar att träna och självklart har du all rätt att skriva om vad som helst då detta är din blogg. Men precis så som du så ofta lär ut och predikar om livet till oss läsare (vilket är bra och intressant) så skulle jag önska att du inte var så snabb med att slå ifrån dig kritik utan var öppen för att åt andra hållet lära dig av oss läsare också. Du som är feminist vet ju själv att ätstörning är ett stort problem för unga tjejer. För mig är det obegripligt att du konkretiserar ditt kroppsideal på detta sätt. Tjejer som ser ut som du kommer att ifrågasätta sina kroppar, samma sak om man är större. Du pratar om din normalvikt och jag antar att vara gravid två gånger sätter sina spår på kroppen. Normen och samhället hetsar kvinnor till att så snabbt som möjligt återgå till sin sk “normalvikt” när de i själva verket fått en ny kropp, en mammakropp – den kroppen man får när man är gravid helt enkelt. Många kvinnor återfår aldrig sin “normalvikt” efter graviditet och som en del av den feministiska rörelsen skulle det vara skönt om du kunde förespråka att det är ok att glädjas över den nya kroppen man fått istället för att snabbt återgå till sin gamla kropp. Sen är det jättebra med träning och hälsa, och du ska SJÄLVKLART gå ner i vikt om du vill det, men kanske att du kan hålla viktdelen privat mtp att det triggar dina läsare. Eller skriv åtminstone triggervarning.
tack rana! tänkte precis skriva samma sak till clara.
clara, tycker att du borde ta dig en tankeställare ang detta :/
Varför hela tiden skuldbelägga andra för deras val/vilja? I mina ögon handlar det bara om att vilja trycka ner och hålla tillbaka människor. Alla människor har ansvar över sitt eget liv, och jag tror knappast att Claras önskan om att gå ner 7 kilo skulle skapa nån slags våg av anorexia och självförakt hos hennes läsare.
Clara är inte någon institution i samhället som ska förespråka än det ena, än det andra. Hon är en individ precis som ni, och får göra precis som hon vill. Om någon finner detta provocerande gissar jag att tankar om kroppen och vikt redan sen länge finns hos den personen. Det är inget Clara kan belastas för.
Jag själv är smal, väldigt smal, men har 3 kilo kvar efter min graviditet som jag vill gå ner. Inte för hälsan, inte för att jag måste, men för att jag vill det. För att jag mår bra av det. Ärligt talat struntar jag i om någon runt omkring mig får komplex för det. Ska jag avstå från att göra saker för mig själv, för att jag ska må bra, bara för att någon annan kanske tittar på mig och själv känner att de inte duger? Det är helt befängt! Fokusera hellre på att vara vänlig mot människor runt omkring er, ge positiv feed back och bekräftelse – så ska ni se att det säkerligen kan höja självkänlan både hos andra och er själva.
Flera saker:
1. Förmanade och skuldbeläggande är väldigt problematiskt. Att diskutera och ge konstruktiva förslag är en helt annan sak. Men att säga att det är för att hjälpa, författaren i det här fallet, som vissa gjort tycker jag är rent utav nedlåtande.
2. Smal är relativt, samtidigt som det är en tydlig idé i vårt samhälle vad smal är, alltså ett visst BMI. Är smal en vikt? En känsla? En storlek? Varför vill man ens vara smal? Varför mår DU bra av att vara väääldigt smal? (svara gärna på den här sista frågan!) Om du vill vara supersmal, var det då. Andra som också vill det kommer vara avundsjuka och förhoppningsvis snälla i det. Jag skulle mest önska att fler slapp tänka i termer av smal och tjock. Att det fanns fler nyanser. Något jag tycker alla egentligen borde fundera över (säger jag nu utan vara förmanande, för då hade jag sagt att en viss person skulle göra det och det är hela skillnaden, tycker jag).
3. Här är du ute på djupt vatten! Att anse sig vara väldigt smal och ändå vilja gå ner i vikt (varför just i vikt?) är en form av störning (förlåt, men jag ser det så / mvh fd ätstörd). Såklart att du får göra som du vill med din kropp, precis som alla andra. Men om du går omkring med din väldigt smala kropp och pratar om dina kilon hit och dit som du vill gå ner (vilket jag hoppas att du inte gör), det tycker jag isf att du kan hålla för dig själv. För det mår INGEN annan bra över mer än du och andra med väldigt smala kroppar som också vill gå ner mer. Och det kan ju avgöra saken om att du kan avstå något för andras skull: ja, nämligen att PRATA om sådana tankar.
Mvh / P
Jag är inte Camilla men vill ändå svara på dina frågor eftersom du verkar vara intresserad.
1. förstår inte vem som är nedlåtande och vem som skuldbelägger (om inte du)
2. jag vet inte hur man räknar BMI och är inte intresserad av det. Jag tycker att jag är snygg när jag är smal och jag vill vara snygg. Det finns många tjocka personer som jag tycker är snygga och jag tycker inte att smal = snygg. Jag tycker om mig även när jag inte känner mig snygg. Jag har varit väldigt tjock och har bantat (några ggr). Jag gillar utmaningar så att gå ner 50 kg var både kul och skitjobbigt. Jag har aldrig haft ätstörningar (inte mina barn heller), bara vanlig hederlig ångest då å då. Mat är en av de största nöje i mitt liv och jag tackar Gud varje dag att jag inte har diabetes/matallergier. Jag äger en restaurang och älskar att se mina gäster njuta varje dag….
För mig är smal en känsla, njuter av att vara lätt, att alla kläder passar och sitter bra (jag hatar att köpa kläder och har ingen aning om storlekar, mina vänner handlar kläder åt mig). Jag blir mer energisk, dynamisk och sover bättre när jag är smal. Känner mig trög och lat och svettas som galning och huden kliar när jag går upp i vikt. Jag andas lättare och kan springa (inte som motion, utan i jobbet) 20 tim/dygn utan att känna mig trött när jag är smal. Övervikt=orkeslös.Det är lätt att förstå. Vem kan springa med en 30kg tung väska?
Jag lagar speciell mat för mina gäster som vill gå ner i vikt och dem har inga problem att prata om vikt med mig och önska sig prova olika sätt/dieter för att uppnå sina mål. Jag har också gäster som vill gå upp i vikt och då anpassar vi maten för detta ändamål.
3. du är inte fd ätstörd, du ÄR STÖRD. Kan du fatta att mat, vikt och ätande inte är ÅNGEST för alla människor, utan NJUTNING och att vi som vill vara smala/gå ner i vikt ska inte vara tysta därför att någon stör sig på det? Du skriver meterlånga kommentarer men säger till andra att de ska behålla sina åsikter för sig själva?!? Vill man vara smal då har man ingen rätt att uttala sig eller? Det är stört!
Ojoj, var ska jag börja…
1. Tycker verkligen du fått allt om bakfoten vad gäller nedlåtenhet och skuldbeläggande. Men vi kan väl enas om att vara oense, fine för mig?!
2. Som sagt, att vara smal är relativt. Men i detta samhälle så normeras en väldigt ohälsosam (enligt mig) syn på smalhet. Och det ligger så himla mycket värde i att vara smal. Det gör det ännu jobbigare för människor som inte lyckas vara det att få vara nöjda eller känna sig värdig. Superbra om en hittar en vikt som en trivs med. Men som personen jag kommenterade nämnde, att hon ville bli ännu smalare än väldigt smal, har jag svårt att förstå syftet i. Jag förstår absolut om en får känslan av lycka att uppnå sitt smalmål, jag är mer intresserad varför ordet ska vara så positivt laddat och poängtera att definitionen smal inte är = hälsosam, även om det kan vara det för vissa. Jättefint om känslan av smal är att kunna andas bättre mm, då har det mer än en siffra på vågen som innebörd! Då handlar det inte om tre kilo mindre för att bli ännu smalare, som exemplet jag inte sympatiserade med, utan mer om funktion.
3. Nope, jag är inte ätstörd, jag är fd ätstörd. Jag vet skillnaden. Jag har faktiskt aldrig nämnt att ätandet i sig ger ångest eller inte. Jag har faktiskt inte uttryckt något alls om mat. Jag menar att lyfta diskussionen till den nivån i huru ord påverkar människors syn på sig själva och andra. Vilket jag, personligen, anser att prat om vikt och siffror kan bidra till på ett negativt sätt. Och ja, åsikter om vad som är smalt nog tycker jag man kan hålla för sig själv om det inte är ens bästis/partner eller ngn man brukar prata om sånt med. Att vid fikabord på jobbet eller i kommentarsfält uttrycka att en inte är smal nog men ändå beskriver sig som väldigt smal, som exemplet ovan, tycker jag är ytterst problematiskt. Jag menar att det finns olika rum för att prata om vikt. Att prata med dina gäster låter väl som ett ypperligt tillfälle då de är intresserade av sådant prat. Och det är väldigt stor skillnad på att prata om viktnedgång när en uppenbarligen ÄR överviktig, som du själv nämner att det varit. Klart det är värsta häftiga grejen att göra en sån resa och att en har behov att prata om det. Heja! Men ja, i övrigt tycker jag att det är problematiskt I STORT att prata om viktnedgång och kg när samhället ser ut som det gör. Som att ingen får vara nöjd utan ska inspireras hela tiden att vara smal, som att det är ett syfte i sig. Anser jag.
Hälsning / P, som inte tänker skriva att folk är störda eller dum i huvudet!
1) Nedlåtande tycker jag inte att jag på något sätt är när jag skriver att en ensam individ inte ska behöva bära oket av ansvar för hur alla andra i internetsfären kan uppfatta saker.
2) Ja, varför vill man vara smal? Och vad är smal? Relativa termer absolut. Och varför “man” vill vara smal kan jag inte svara på. Jag är från början smal (48 kg på 165 cm innan graviditet, det är min defintion av MIN smalhet, vilket du frågade om, enda anledningen till att jag skriver ut det). Jag räknas som underviktig. Detta har jag dock alltid varit, oavsett hur mycket eller lite jag tränar, hur mycket jag än äter. Det är inget jag strävar efter – alltså är det inte smalheten eller underviktighet i sig som jag “vill vara”. Däremot vill jag tappa mina sista 3 kilon för att mina kläder sitter bättre då, för att jag trivs i mina 48 kg, har aldrig mått dåligt av det. Jag har ingen storartad motivering, det handlar faktiskt mest om ytliga anledningar. Men det är ändå anledningar som är tillräckliga för mig.
2) Jag är inte mer störd än någon annan som vill tappa ett eller ett par kilon. Det handlar inte om vikthets eller självsvält – skulle aldrig klara en dag utan ordentliga mål mat, det handlar bara om att jag gärna tappar de där sista kilona som jag aldrig haft eller behövt innan. Går det inte så kan jag nog sova gott för det.
3) Jag vill poängtera att jag på inga sätt och vis går jag runt bland folk och pratar om min vikt eller kommenterar någon annans vikt – jag gör inget väsen av den saken, varför skulle jag? Det jag ville belysa med min första kommentar var just att jag (och ingen annan heller) inte vill känna mig ansvarig för andras komplex för att jag vill att mina kläder ska sitta som de gjorde tidigare. Jag måste få ha friheten att göra vad jag vill med min kropp. Jag tycker dock inte att jag måste skämmas eller hymla med min kropp, lika lite som jag tycker nån annan ska behöva göra det.
Jag förstår dina synpunkter och jag tror kanske inte att jag har skapat någon större förståelse hos dig angående detta, men det är okej. Jag fattar att det kan låta väldigt provocerande. Jag är dock en bra, respektfull och hänsynsfull människa som värnar om andra människor – men jag vill kunna få göra val för min egen kropp utan att behöva ta ansvar för resten av samhället.
Hej! Tack för ditt gedigna svar och förtydligande.
Det var inte du skrev det jag tyckte var nedlåtande, utan ngn annan och då drog jag resonemang om attityd i samma veva. Däremot pratade du om skuldbeläggande vilket jag också tycker är fel. Det är inte ok att lägga skuld på andra. Däremot kan man ge synpunkter UTAN att vara skuldbeläggande. Jag tror vi är ense! 🙂
Jag förstår din motivering om smal och är jätteglad att du förtydligade. Det du först skrev vara bara att “det inte är något fel på att vilja vara smal” + ditt viktmål. Jag tycker det är två helt vitt skilda saker som du skrev då och förtydligar nu. Nu pratar du om att se bra ut på ditt sätt och komma kläder som du trivs i, och en vikt du trivs med. Det jag nämnde till Clara i min första kommentar var precis samma sak som jag invände i din, att det är problematiskt att skriva om kg och FRAMFÖRALLT om man som du droppade att du redan var väldigt smal. Sånt tycker jag är helt onödig information, då smal och viktnedgång är relativt och det hetsas kring detta i samhället too much redan. Jag tycker inte man behöver uppmuntra det. Och nej, jag tror inte heller att Claras lilla omnämnande om sina 7 kilo kommer trigga asmånga ätstörda och att hon måste skriva triggervarning om sånt. Däremot är det intressant att diskutera varför det är VIKTIGT att slänga ur sig kg-angivelser, jag tycker ju uppenbarligen att det är helt onödigt och ville ha en diskussion om det. Vilket det också blev! Superkul!! 🙂
Jag tycker om det du skrev om din inställning, att om du inte lyckas med dina tre kilon så sover du gott ändå. Det tycker jag låter väldigt sunt. Förlåt att jag kallade dig ätstörd men det lät verkligen inte sunt i din första kommentar. Sen anser jag ju att många är FÖR fixerade vid vikt och ja, jag kan inte tycka att det är bra oavsett hur många förklaringar jag får på varför. Sen får ju folk göra vad de vill med sina kroppar, och jag kan tycka att en kan dela sådana intressen med likasinnade och kanske inte behöver uppmuntra vikttänk hos andra även om det är så viktigt hos en själv. Det är något litet en kan göra för omvärlden, att lite mer slippa tänka på sånt. Anser jag.
Du har visst skapat förståelse hos mig, och jag hoppas jag har gjort det hos dig också!
Må gott!
oh vad glad jag blev av din kommentar! Äntligen någon som vågar säga det: “inte för hälsan utan för att jag vill det”. Jag blir blockerad överallt när jag skriver det. Att vilja vara smal utan att klä ut det i “hälsodräkt” är det värsta synd man kan göra idag.
Vi får välja våra blommor, bilar, möbler, kläder, hårfärg, smink, smycket, mat….bara inte vikt. Och det är ju bara jag som bor i min kropp. Vad har min vikt och hur jag ska se ut att göra med andra människor?!? Jag vill känna mig lätt, då mår jag som bäst, ju färre kilo desto mer energi har jag.Ju mindre jag äter desto mer fokus har jag. Men jag lägger inte ens märke på andras vikt. Hade Clara skrivit att hon har som mål att gå upp i vikt så skulle jag inte ha några tankar/åsikter om det, bara typ Go Girl, just do it!
Man måste få göra det man mår bra av. Viktigt är bara att man mår bra på alla plan, fysiskt och psykiskt, att man har roligt och inte känner några tvång.
Mat måste (och vill!) jag äta, annars skulle jag tappa all min sans och vett.
Bara man vet var man ska dra sin gräns.
Ta hand om dig!
kram
Hejsan Rana! Jag förstår problemet med att prata om vikten och kommer heller inte att fokusera på den. Men jag har skrivit om en sådan här resa en gång förut (under 2013) och tror inte jag nämnde vikt mer än någon gång. TROTS det så fick jag mycket kritik för att jag hälsohetsade och anklagades också av namnkunniga feminister för att hyckla om träningen när jag INTE pratade om den i viktermer. Och detta för att “det vet ju alla att ingen bara tränar för glädjen utan för att de vill vara snygga/smala etc”. Så jag känner lite att det är ett moment 22 för mig. Skriver jag om det så gör jag fel. Skriver jag inte om det så “mörkar” jag och gör fel av den anledningen. Jag kommer ta till mig av fleras önskemål att inte skriva om vikt. Däremot förväntar jag mig inte att kritiken kommer avta – eftersom att träningsinlägg utan prat om vikt och mått verkar vara nog upprörande i sig själv. Och det gör mig ganska frustrerad. Jag bloggade om det här förra vändan det blev diskussion
http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2013/05/23/kvinnans-kropp-ar-allman-egendom/
Förstår ditt moment 22. Vi är alla barn av vår tid. Jag skulle själv tycka det var viktigare att inte vara en del av ohälsan ätstörningar innebär framför att bli missförstådd och kallas hycklare. Jag hoppas ändå du väljer att blogga i ämnet då det behövs hälsosamma röster. Du kan som du skrev bara berätta om Din hälsa och det tar jag gärna del av på samma sätt som du gjort.All cred till dig som tänkr till och gör ditt bästa
Du kanske inte skrev ut din exakta vikt, men att 5 mammakilon kletat sig fast. Där anger du vikt och det räcker. Nu är det 7 kilo. Vi ser dig på bilder där du är alldeles normsmal, men ändå har 5 eller 7 kilo som ska bort.
Jag tror nog att budskapet kring detta redan gått fram…
Förlåt så sjukt mycket master of internetz. Du vann.
Haha. Förlåt själv, men jag tyckte det började kännas lite hetsigt här, speciellt efter att hon förklarat. (håller ju med dig annars i sak) Men vem är jag att säga till om något, Förlåt själv så sjukt mycket! 🙂
Jag vill verkligen inte vara tjatig nu, men det här är ju för intressant för att inte kommentera! Att folk tycker en “mörkar” om en inte skriver om vikten. Jag tycker det är superhärligt att fokuset ligger någonannanstans, det är det jag verkligen gillat med just dina träningsinlägg. Sen att folk tycker att en “mörkar” att en vill gå ner i vikt, må så vara, det säger ju mer om dem än den som “mörkar”.Och hellre mörka isf än att fokusera på vikten, det kan ju den som vill göra ändå. Iof, om det ändå skiner igenom att en har fokus på vikten ja så kanske man lika gärna kan skriva om det. Men om en främst vill fokusera på annat så är det väl bara superbra, tycker jag, att fokusera på det som man VILL ska vara viktigt.
Nu har jag babblat klart!
Mvh / P
Ska Clara skriva också TRIGGERVARNING när hon publicerar recept på bullar och kakor?!?! Eller kanske GLUTENVARNING eftersom gluten gör mer skada i samhälle än att en tjej vill gå ner 7 kg. Och hur ska hon göra med handikappande när hon skriver om löpning?
Att skriva triggervarning är ett jättebra och enkelt sätt att hjälpa personer som drabbats av ätstörningar att inte må ännu sämre eller få återfall i sin sjukdom. Visst att man kan dra såna absurda liknelser som att ”herregud måste man vara medveten om aaaallllt i världen elleeeer” (som att någon glutenintolerant ser nåt Clara bakar o ba ÅH MÅSTE ÄTA och sen dör? nej, men folk dör faktiskt av ätstörningar). Om man VET att många unga tjejer läser ens blogg och VET att i vårt samhälle är ätstörningar ett reellt och stort problem hos (till större delen) just unga tjejer och man VET att ett suuuuperenkelt sätt att dra sitt strå till stacken, om man ändå jättegärna vill skriva om viktminskning, är att skriva triggervarning innan denna text, då tycker jag inte det är för hårt att tycka att man borde göra det då.
Nej, jag ger inga nyårslöften, inte för att jag tycker de är svåra att hålla, utan för att jag inte vill vänta till nyår om det är något som behöver förändras. Har alltid haft folk omkring mig som ska sluta röka eller börja banta eller börja träna “till nyår” eller “på måndag” osv… Och om något går fel så ger de upp och börjar om “på måndag” eller “till nyår”… istället för att bara ramla och resa sig igen. Varje dag är en nyårsdag!
Jag har haft ett år med ohälsosamma vanor och obefintlig träning. Så jag har bestämt att 2015 ska bli mitt hälsoår, för att jag bryr mig om mig själv och vill må bra! 🙂 Träning och mat jag mår bra av ska 2015 innehålla 🙂
Vill bara säga att jag tycker det är så tråkigt att Clara alltid får kommentarer om att hon vikt- och hälsohetsar så fort hon nämner något om att leva lite mer hälsosamt etc. De som känner så får väl välja att inte läsa inlägg om träning/hälsa i så fall. Jag förstår att man kan påverkas negativt av den typen av inlägg men just Claras inlägg är ju så långt ifrån träningshets som det går. Å andra sidan får väl Clara kommentarer från besvikna läsare oavsett vad hon skriver om. Det går tydligen alltid att hitta något fel. Och ja, jag är också feminist och reflekterar mycket över de strukturer och liknande som påverkar oss.
Det går visst alltid att hitta nåt fel bland andras kommentarer också?
Håller med! Kan förstå de läsare som påpekar att skriva ut antal kilon som man ska gå ned kan vara triggande för vissa. Men tycker inte att det är något fel i sig att skriva om träning och hälsa. Det där med att Clara lyckas göra vissa personer så besvikna… En människa kan omöjligt vara förebild i allt. Tycker det har varit särskilt tråkigt när det gäller “kritiken” om att Clara romantiserar sin vardag då hon skriver om tacksamhet för sina barn och vardag. Undrar om de som kritiserar henne för det kritiserar folk IRL när de berättar om att de har haft en härlig helg med sin familj. Kan man inte bara försöka glädjas åt att något är bra i världen med tanke på hur mycket elände som redan finns.
Märkligt att en enskild person som bloggar, ägnar sig åt sport, konst, litteratur eller vad som helst av andra utmärks som en förebild och därmed ansvarig för andra. Ansvarsbefrielsens sötma verkar ljuv, men har ofta nog en bitter eftersmak. Att vi vuxna har ansvar för barnen, ett gemensamt ansvar, är en sak. Men varje vuxen människa har väl i rimlighetens namn ansvar för sig själv? Med vilken rätt lägger man det på andra? Så oförskämt och fräckt att försöka styra andra och få dem att leva så att det passar MIG, så att det underlättar för MIG! Med all respekt för den som har ätstörningar, eller på andra sätt inte mår bra, men lösningen kan aldrig vara att slippa det egna ansvaret. Om jag besöker någon som har en ätstörning, eller är alkoholberoende t ex, tar jag GIVETVIS all hänsyn i DEN situationen, hemma hos den det gäller, självklart och sunt förnuft. Men att världen utanför ska anpassa sig efter den det gäller är varken genomförbart eller önskvärt, det är min absoluta övertygelse. Vart skulle det sluta? Jag är uppväxt med en fanatsikt religiös släkt, och sen jag lämnade sekten har inte ens mina föräldrar kontakt med mig, de säger inte hej om vi stöter på varandra, de har aldrig sett mina barn. För mig är det en “trigger” när andra skriver om religion. Ska Clara, och andra, sluta skriva att hon/de är kristna för att inte jag ska må bra? Jag har en asperger-diagnos och i mitt fall inkluderar det just ätstörningar. Jag har varit rikgtigt illa däran och vägde 35 kg när det var som värst, jag är 165 cm lång. Utgången var oviss. Jag lever, men förväntar mig inte att omgivningen ska vara medberoende, det förvärrar tillståndet. Det gick ett program om medberoende i höstas, med bl a Sanna Lundell. Nu handlade det om alkohol, men principen är densamma. Intressant program, om än smärtsamt. Jag känner flera personer som mått så dåligt i sekten att de, tyvärr, dövat smärtan med alkohol och utvecklat ett beroende, de är dock nyktra nu. Ska ingen få säga ett ord om alkohol? Inte göra reklam? Ska ingen få ha djur för att det stör och kränker dem som har allergier? Vad ska vi göra med alla evinnerliga mat-program på tv? Ska allt och alla anpassa sig till den som har problem? Vem ska anpassa sig till vem? Att starta en dator är i sig en triggervarning, vem vet vad man får syn på? Ska alla filmer som innehåller relationer och kärlek, om än aldrig så kysk, förbjudas för att det finns sex/relationsmissbrukare? Som sagt, ALL RESPEKT till alla som inte mår bra, och för våra barns skull borde mycket göras på tv och i övrig media. Men att skriva om vikminkning, träning och annat för hälsans skull, som Clara gör, kan väl i rimlighetens namn inte vara ett hot? Inte om man inte VILL slippa eget ansvar. Och att övervikt inte är bra vet vi ju, ska vi då förbjuda allt som har med mat, efterrätter, godis och annat eftersom det kan trigga igång folk så de äter sig till övervikt? Nej, jag vet av egen och MÅNGA ANDRAS erfarenhet att lösningen heter eget ansvar, och att man får stöd i att hantera sin situation och hjälp att lära sig att göra det. Medberoende är inte lösningen.
Skrev fel, igen. “Ska Clara, och andra, sluta skriva att hon/de är kristna för att inte jag ska må dåligt”, ska det stå.
Håller med tusen gånger om! Bra skrivet! Undrar om folk beter sig så utanför internet också?
Jag förstår inte meningen med såna här kommentarer på andras kommentarer (och här kommer ändå ännu än).
Tycker du att vi alla befinner oss i ett stilla vakuum utan att påverka varandra? Har du själv aldrig funderat varför du har ätstörningar? Med resonemanget “hur ska detta sluta” kan vi alla sluta bry oss om allt och bara existera och helt gå upp i våra Egon. Hur jag påverkar dig finns inte eller spelar ingen roll?
Skulle Clara vara meberoende till alla med ätstörningar när hon tar ett socialt ansvar och väljer att skriva om träningsglädje istället för viktresor?
Jag tycker din kommentar är meningsfull, även om den är en kommentar på någon annans kommentar – eller just därför! Vi påverkar alla varandra, det finns en anledning till att vi är fler än en åt gången på den här planeten, det är jag säker på. Vi hör ihop, vare sig vi vill det eller inte. Och just därför vill jag inte ställa någon annan ansvarig för MIG, det är orimligt och orätt, anser jag. JAG är ansvarig för mig, och eftersom mina val påverkar andra väljer jag att ta det ansvaret. Det bästa jag kan göra för någon annan är att ta det ansvar som åligger mig, ansvaret för mig själv. Det betyder inte att jag struntar i andra, eller att jag lever i ett vacum. Tvärtom. När jag slutar bete mig som ett offer blir jag fri att agera som en vuxen människa. Jag förväntar mig inte att andra ska anpassa sig till mig. Jag har ett funktionshinder som i första hand hanlar om ett annorlunda sätt att kommunicera. Jag skulle kunna påpeka flera detaljer i din kommentar som på olika sätt förvärrar mitt mående – inte för att jag VILL märka ord utan för att jag har en bio/kemisk förändring i hjärnan som gör att jag tolkar kommunikation och socialt samspel annorlunda. Men jag begär inte att du eller någon annan ska ta ansvar för det och börja inrätta er utifrån mitt perspektiv. Varför skulle ni det? Ska jag anklaga dig för att vara EGO och leva i ett vacum där du fryser ut mig och förvärrar min situation? Om du tycker det så tycker vi olika. Jag lägger inte ansvar för mig på dig. Det betyder inte att vi inte kan anpassa oss och ta hänsyn. Men hänsyn kan också innebära att JAG tar hänsyn till att DU uttrycker dig på DITT sätt, och om det stör mig låter jag bli att läsa dina kommentarer så att du i lugn och ro får uttrycka dig som du vill. Om Clara skriver om träning och det stör mig tar jag hänsyn till att detta är hennes blogg och låter bli att läsa här, av hänsyn till hennes rätt att göra som hon behöver med SIN blogg, och med SITT liv. Jag tycker inte att hon har gjort fel, det var precis det jag menade att hon INTE har gjort. Men om hon eller du eller jag eller vem som helst anpassar vårt liv till andra så att vi avstår från oss själva, kör över oss själva och blir begränsade, då anser jag att vi är medberoende. Att visa tillbörlig respekt och hänsyn är en sak, men det ska komma från alla håll. Låt Clara skriva vad hon vill på sin blogg, och visa respekt för hennes rätt till det genom att avstå från att läsa om det stör. Jag säger det till mig själv, till dig och till alla andra. Jag har sett åtskilliga människor med svår problematik av olika slag, och det ligger farligt nära att medvetet eller omedvetet tilldela dem en makt som de inte kan hantera, och som förvärrar tillståndet. Och ja, jag har å det grundligaste funderat över varför jag har ätstörningar. Ett avgörande svar är att jag har aspergers syndrom, att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp i den sekt jag växt upp i, att jag blev totalt utfryst ur min familj för att jag lämnade sekten, bl a av rädsla för att bli våldtagen igen, och för att jag lärt mig att “frossare inte ska ärva guds rike”. Jag vågade inte äta av rädsla för guds straff. Och p g a asperger hade jag svårt att avgöra vad som var “lagom”. Min kemiska obalans i nervsystemet gör att jag varken känner hunger eller mättnad, så jag måste räkna ut vad som är rätt mängd. Då tillkommer att jag har svår dyskalkyli och har svårt att planera, organisera och framför allt räkna ut saker med hjälp av siffror och mängduppfattning. Det blev kaos för mig och enda sättet tycktes vara att inte äta alls. Men det är, som sagt, mitt ansvar. Ingen annans. Ha en trevlig kväll!!!
PS// Jag är övertygad om att Clara raderar mitt/mina inlägg om hon anser att det/de är meningslösa och inkräktar på andras inlägg här. Det är hennes val, inte ditt.
Jag är medveten om att jag “går igång” nu, och har sett över mig själv och min reaktion. Efter det här inlägget har jag “gjort mitt” på i-net, det är en form som inte passar mig, och jag märker att andra reagerar starkt på mina inlägg, inte så mycket här som på andra bloggar mm. Men ytterligare ett svar på din fråga, om jag funderat över varför jag har ätstörningar, är att jag råkade ut för en tragedi för 10 år sedan. Jag hade lämnat den sekt jag växt upp i, var totalt utfryst, jag betraktades och behandlades rent bokstavligt som om jag var död. Min ena syster, hennes man och deras två små barn ställde sig på min sida, de tyckte det jag varit med om i församlingen var totalt regelvidrigt. De brydde sig inte om reglerna, utan lät mig bo hos dem. De hade bokat en resa till Thailand, och de lyckades ordna en biljett till mig också. Det var på julafton 2004. Kort sagt, jag reste hem ensam, de återfanns aldrig. Jag ville inte leva längre. Men gjorde det ändå, för deras skull. De skulle vilja det, för att jag skulle ta hand om vår bror, vi hade pratat om det.
Jag begär inte att folk ska sluta prata om resor de gör för att det “triggar” mig, jag begär inte att folk ska sluta fira jul för att det triggar mig, eller att de ska sluta berätta om sina familje/släktträffar för att det triggar utanförskap och ångest hos mig. Det är inte andras ansvar, det vore att göra dem till mmina medberoende. Det vill jag inte, det gör mig inte bättre. Vi kan bry oss om varandra ändå, på sundare sätt. Att andra slutar med det som är jobbigt för mig lindrar möjligen mina symptom för ett ögonblick, men det ändrar eller botar ingenting, det blir bara värre. jag behöver stöd i att leva och ta ansvar i den verklighet som är min, här och nu.
Ha ett gott liv Clara, du är en gedigen och fin människa. Kram, Ninna
Oj så mycket kommentarer det blev om vikt! Jag känner mig mer intresserad av tekniken. Om jag ska ha något nyårslöfte i år är det att ta tag i min egen hemsida och få den klar. Men det viktigaste löftet är att jag ska skaffa hörapparat! Efter att i åratal ha hört dåligt skulle det vara riktigt, riktigt roligt att kunna höra vad folk säger i höger öra också! 🙂
Jag ska träna mer utomhus! Med ett träningskort blir det gärna gym eller gruppträning för att få valuta för pengarna, men i år vill jag träna utomhus under alla årstider. Minst ett pass i veckan ute 🙂
“Min normalvikt” – hur definierar du det? Lite klumpigt uttryck kan jag tycka, kanske bättre att skriva “min tidigare vikt”? Idén om att en individs normalvikt är konstant, och att den definieras utifrån “min egen skull” och inte “hälsans”… känns så… skavigt i mina ööron? Men jag kanske tolkar fel/missar något? Känns bara som att det blev ett väldigt triggande inlägg där på slutet.. (vilket säkerligen kan bero på att jag övertolkar pga. ätstörningshistorik. men vill bara säga detta – jag kanske bara inte fattar 🙂 )
Ja. Två nyårslöften ibörjan av året. I Januari månad ska jag inte äta något godis eller snask. Inga kakor och inget slask! Detta i och med att jag fullkomligt vräkte i mig godis under jul och nyår. Jag jobbade hela helgen och i personalrummet stod en enorm korg med skummtomtar, kexchoklad, pepparkakor. Vissa dagar åt jag ingen lunch för jag hade fikat så mycket. En liten detox helt enkelt. I februari ska jag inte ägna mig åt någon konsumtion som inte är nödvändig. Ingen nöjesshopping. Inga klädinköp. Detta för att ge vikt åt tanken, behöver jag verkligen det här? Jag brukar inte shoppa särskilt mycket och har testat detta förut så det blir inget svårt. Sedan har jag blivit påtvingad en del löften som att gå på dejt och sånt. Att våga lämna min trygga bubbla och flytta är väl ett löfte också.
Vikt? Å nej. Inte här också.. 🙁
Verkligen verkligen försöka byta jobb. Inskaffa mer vardagsmys. Försöka att tycka att matlagning är kul. Bli en tålmodigare förälder och drömmer om löpartights, att få känna på vad bra kondition är. Men som småbarnsförälder med sena arbetstider så är det här stående punkter varje år.. varje månad 🙂
Ja, för första gången har jag faktiskt nyårslöften. Det känns lite vuxet på något vis. De finns här: hosroos.blogspot.com
Det är tråkigt att vikten är viktig att ta upp i inlägget. För vikthetsen är SÅ stor hos så himla många. Och jag hade mest av allt önskat att vikten var lika intressant som vad en halv morot väger. Alltså inte alls. Hälsa, ja! Vikt, nej!
Fint att du gillar att röra på dig och peppar, men: “NORMALVIKT?” KILON? Jaha, näjmen hej elda på den patriarkala kollektiva ätstörningen hos dina läsare. Du sa hejdå till feminismen, jag säger hejdå till dig.