Jag är så glad över att ha kommit igång med träningen nu. Jag har tränat regelbundet i några veckor men ökat på frekvensen den sista tiden. Veckan som gick både joggade, skidade och styrketränade jag. Jag har lyckats få in någon slags träning varje dag. Och jag kan ärligt säga att det är LJUVLIGT att vara igång! Jag hade nästan glömt bort hur det kändes att vakna på morgonen och ta ett litet skutt upp ur sängen och känna värken i kroppen. Men inte värken av ömmande gravidfogar eller en stel nacke som jobbat för länge framför datorn. Utan träningsvärk i muskler som fått ta ut sig till max i skidspåret. Muskler som växer sig starkare!
Förra gången jag började träna så här regelbundet var våren 2013. Det var egentligen första gången i mitt vuxna liv som jag gjorde en aktiv insats för att förbättra min hälsa och stärka upp min kropp. Innan dess hade jag en självbild som sa jag är inte en sådan där träningsmänniska. Jag gillar mest att sitta stilla. Träning är verkligen inte något för mig. Och speciellt inte löpning. Några månader senare sprang jag milen utan större bekymmer.
Men nu efter ett otroligt inaktivt år startar jag om från noll igen. Med en relativt nyförlöst mammakropp med de flesta muskler sorgligt understimulerade. Ändå är min självbild inte alls sådan som den var förut. Självbilden börjar inte om från noll igen. Tvärtom ser jag på mig själv som en människa som tycker om att röra på mig. Som verkligen tycker att träning är något för mig och alldeles särskilt löpning faktiskt.
Det är ganska otroligt hur man kan förändra sin självbild. Och hur de förutfattade meningar man har om sig själv sätter en massa käppar i hjulet för förändring.
31 svar
Lustigt, skrev själv precis på detta tema… och om “förändringsfaser” vad gäller träning… Nu då jag ska bli en aktiv och tränande person 🙂 Mindre lustigt att jag ungefär samtidigt som jag skrev blev “följd” av en bantningsfirma/sida på instagram… 😀
Hej clara! Jag har tränat massor…för ett par år sen☺ nu har jag jättesvårt att komma igång igen efter mitt tredje barn. Jag skulle jättegärna vilja springa!Kan du inte skriva om hur du la upp din löpträning? Skulle bli glad för råd och tips
Hej. Kanske låter larvigt men för att orka och få in rutinerna. Bestäm att du ska springa ex 10-15 min tis och tors. Få in vanan att komma ut och på med springkläder. Snabbare än du tror kommer du kunna springa 35-40 minuter. Hoppas att det kan fungera. Må så gott!
Åh vad härligt avundsjuk jag är! Jag började träna ungefär i samma veva som du och har älskat det! Idag blev jag sjukskriven på halvtid för mina värkande fogar, har numer svårt att tro på att jag är en person som idiotspringer en mil i ur och skur. Känns skönt att läsa ditt inlägg,ydu som är “på andra sidan” och på väg tillbaka. Heja heja!
Jag började jogga i höstas, för första gången i mitt 45-åriga liv. Det är aldrig för sent. Nu har jag legat av mig lite i vinter, men ska igång igen, var så säker! Man mår ju så bra! Heja på!
Det är verkligen härligt att komma igång igen efter vila. Jag är inne i ett riktigt bra flow där passen går bra och jag känner hur jag utvecklas och vill bara ha mer och mer.
http://hannafialotta.blogg.se
Åh det får gärna smitta av sig på mig. Jag har inte tränat sen Alexia kom för 1,5 år sedan och tränade mkt förr. Jag har helt enkelt ingen inspiration eller energi till träning =( Lägg gärna upp massor av pepp.
Jag hade blivit jätte glad om ni vill kika in på http://www.modevarlden.se för massor av inspiration inom mode och inredning.
Kram Johanna
När man väl börjar träna så blir det som en drog och då blir det även mycket roligare att träna. Kul att du har kommit igång!
Ja, det är spännande hur mycket man kan förändra med tankekraft!
Kramar
Vilket peppigt inlägg! Tack! 🙂
Självbild och träning ;
Min självbild är att jag är en tämligen värdelös människa som misslyckats med det mesta i livet. Ingen som ser mig anar detta. Inte ens mina närmaste. Så kan det också vara.
Träning och tävling, främst längdskidor är min stora lycka. Där glömmer jag allt annat, det är bara glädje varje gång jag ger mig ut på skidor. Kul att läsa att du kommit igång i spåret 🙂
Åh, jag känner igen mig! Min självkänsla är också kass, skillnaden är att jag kan prata om det med min pojkvän och dumpa lite på honom när det känns som mest jävligt. Har du inte möjlighet att göra något åt detta? Så fort jag har studerat klar och inte behöver klara mig på 2000 kronor i månaden längre, så ska jag försöka med terapi eller något.
Jag är tämligen säker på att du inte misslyckats med allt!
Hälsningar från en student som lagt sammantaget sju år på att gå färdigt en utbildning som visat sig ganska olämplig
Tack snälla du, trodde ingen skulle bry sig om eller vilja kommentera mit inlägg. Ditt svar betyder mycket. Jo, jag skulle kunna prata med min man. men det tar emot. Han skulle bli så ledsen och överraskad. Jag har svårt för att prata om det som är svårt och jobbigt. Kämpar alltid på och håller upp fasaden. Skidåkningen är som sagt en räddning. Längtar ut i spåret. Kram på dig och tack än en gång för att du skrev.
Eva S: Det du skriver griper hårt tag om hjärtat på mig. Såna tankar ska man inte behöva gå och bära på ensam. Sök hjälp, av utomstående om det behövs. Har du inte ekonomiskt utrymme att betala för terapisamtal, kolla om det går att få samtal via vårdcentralen, eller om du är bekväm med det; en diakon i Svenska Kyrkan.
Det är svårt att prata om det som är jobbigt, särskilt om man inte är van. Men det kan ändå vara värt att öppna upp en ventil någonstans, det blir lättare att bära det jobbiga sen.
En stor kram och lycka till vill jag skicka med dig på vägen.
Tack snälla du. En okänd medmänniska. Det värmer i hjärtat. Tror inte jag klarar att prata med någon. Kämpar på ett tag till. Sitter på jobbet och biter ihop. Längtar tills jag får ge mig ut på skidorna. Enda stället jag känner någon sorts frid i själen. Tack igen.
Där är vi lite olika, jag har så oerhört nära till mina känslor så de går inte att dölja – kanske för utomstående men inte för min sambo. Men när du känner att det känns riktigt kasst, säg ifrån och berätta hur du har det! Det GÅR inte att trycka bort sina känslor för alltid, så du kanske kraschar ordentligt om du inte tar hand om dig.
Skit i fasader! Jag fick lära mig att släppa lite på mina när jag hade svåra problem med tentaångest, och du, det dog man faktiskt inte av:) allt måste inte vara så förbannat perfekt jämt, ibland pallar man bara inte. Sånt är livet! Tänk istället på alla de andra gångerna när man faktiskt orkar med saker, gör man inte det en gång (eller en vecka med, för den delen) så överlever både man själv och ens omgivning det med.
Vissa har läshuvud, andra gott självförtroende och en god självkänsla – alla har olika förutsättningar men ingen är perfekt. Klyschigt men sant. Gör både dig och din nära en tjänst och ta tag i ditt välbefinnande och din självkänsla! Det händer tillräckligt mycket dåligheter i världen ändå, det finns ingen poäng att gå runt och må kasst när man kanske kunde mått jättebra istället. Skit i alla duktighetskrav! Gör det du mår bra av och jobba på psyket. Lycka till!
Heja heja heja Clara! Det är verkligen en fantastisk känsla att regelbundet göra något som stärker och bygger upp kroppen – häftigt också hur positiva vanor smittar av sig på andra beteenden (något som ju tyvärr stämmer lika bra på dåliga vanor…).
En fråga: jag har börjat springa lite försiktigt nu såhär nio månader efter att Harry kom och tycker att det känns som att det gått tillräckligt lång tid, men så läste jag igår att det inte rekommenderas att man tar upp löpningen så länge man fortfarande ammar. När jag frågade varför fick kag svaret “Så länge du ammar har du hormoner i omlopp som gör att du fortfarande är ‘uppluckrad’. Dina inre organ “hänger löst” och risken för framfall och urinläckage är större än normalt”. Hur har du resonerat kring det här (om du fortfarande ammar)? Jag vill så himla gärna kunna få ta mig ut och springa då och då utan att oroa mig för att jag sabbar min kropp istället för att stärka den! (Planerar att amma så länge Harry vill, dvs sannolikt lääääänge till.)
Hej! Jag har en tvååring och en femåring. Började jogga ca fem månader efter senaste förlossningen. Det stämmer att bäckenet fortfarande är lite mjukt och rörligt om du ammar men om du sköter magträningen *tex mammamageapppen, och knipövningarna så kan det funka. Jag drabbades av ett bakslag efter ca ett år pga jag slarvade med magträningen. Gick till en kiropraktor som hjälpte mig och gav bra råd. Kan varmt rekommendera ett besök hos kiropraktor innan du börjar jogga så du inte snedbelastar kroppen.
Hej Katrin, tack för ditt svar! Jag tränade med mammamageappen (SÅ bra!) innan jag gick över till pilates i augusti, upplever att jag fått tillbaka corestyrkan ordentligt, och har gått fem-sex gånger hos naprapat som gav mig klartecken på att springa – men ärligt talat tror jag inte att han känner till det här med vad amningen gör med kroppen. Kanske får nöja mig med pilatesen ändå. Tråkigt eftersom jag ÄLSKAR att springa, och det är mycket möjligt att jag ammar i ett år till eller mer, men då kanske det får vara så.
Hej. Jag visste inte att det kunde gå illa för kroppen. Ammade min skrutt i 14 månader och sprang från 6 månader. Jag kan inte påstå att jag höll tätt precis. Fick stanna och kissa men kissade ändå ner mig lite ibland. Usch man blir ledsen 🙁 Men annars gick det bra och nu har jag lättare för att hålla tätt (23 månader). Tycker du ska springa lite lugnt och känna efter lite mer. Om du tycker det är roligt alltså. Lycka till!
Jag började jogga och träna crossfit 4 mån efter förlossning men drabbades då av inflammation i bäckenet (symfysit), typ foglossning. Har nu haft besvär i över ett års tid som jag behandlar via vårdcentral och sjukgymnast men är fortfarande inte bra.
Jag rekommenderar att börja med lugn, förberedande styrketräning och knipövningar. Kroppen är rätt nerbruten efter graviditet och förlossning.
Fy vad jobbigt det låter, Milla! Tack för att du delar med dig. Jag har fortfarande problem med foglossning som kom i vecka åtta och fortfarande sitter i på ett visst ställe i bäckenet. Jag tränar pilates en till två gånger i veckan sedan i augusti och upplever att jag fått tillbaka corestyrkan väldigt väl, men det vore inte alls roligt om smärtan i bäckenet blir värre, så det kanske blir till att vänta med löpningen ändå… Hoppas innerligt att du snart slipper dina besvär!
Heja dig! Jag har också just börjat! Nyårslöften är bra nyttiga ibland 🙂
Heja heja! Jag har två barn (3år och 15 månader) Utmaningen att hålla igång efter nummer två tycker jag har varit att parera alla förkylningar och sjukdomar 😉
Håller med, träning är härligt,oavsett i vilken form! Har själv kommit igång nu efter nyår med styrketräning och promenader och tänker lägga till skidåkning så ofta tillfälle ges. Vaknade imorse med ont i halsen och förkylning i kroppen, besvikelsen över att inte kunna träna är enorm 🙁
Du kan inte ha så värst mycket träningsvärk om du kan skrutta upp ur sängen…
Duktig du är, heja på! 🙂
emmasterners.devote.se/
Härligt! Vad viktigt det är att inte se sin personlighet som något statiskt. Inte “jag ÄR si och så” utan istället “jag GÖR si och så” istället. En massa barn och ungdomar får tidigt lära sig vad de kan och inte kan och vilka de är. Att tro att ens personlighet skulle vara färdig när man är ung vuxen är att lura sig själv. Man har en viss grund, med en viss genuppsättning, men oj vad man kan göra med den grunden. Man kan välja många vägar! Tack för pepp och jag hoppas att många tar fasta på de sista två meningarna i ditt inlägg!
Den där sista meningen skulle man brodera och hänga på väggen! (Den om självbild och käppar i hjulet) 🙂
Varannan dags löpning uppgraderar mig på alla plan, fysiskt men framförallt mentalt. Det får mig att må bra och vara en snäll och glad mamma
Ja det är otroligt skönt att ha börjat komma igång med träningen igen! Mitt delmål är att intervallöpa en halvmil.