Valborg i mitt hjärta

När jag tänker efter var nog Valborg min favorithögtid (näst julafton) som liten. Att springa runt brasan med en massa kompisar och förstöra mina nya vårskor med lera och vatten. Frysa häcken av mig  i vårjackan mamma sagt var för kall. Och vara rädd för fulla tonåringar och starta gräsbränder och få panik när de spred sig en centimeter. Och sedan komma hem i tid för kvällsfika – djupfryst med en svag doft av rökt abborre i håret. Det är Valborg för mig. Mysigt på sitt sätt även om jag nog tar gummistövlar och täckjacka ikväll eftersom jag är rädd om mina nya vårskor och avskyr att frysa.

Hoppas ni får en fin Valborg allihopa!

Amelia & ODLA

Nu har jag ordnat ett erbjudande ihop med Amelia så att ni kan få 5 nummer av Amelia och min bok ODLA på köpet för bara 99 kronor (+frakt)! Det är en fin deal då enbart boken kostar ungefär 100 kronor i butik. ODLA är en steg-för-steg bok för barn mellan 6-9 år ca. Med roliga odlingstips som passar lika bra för den som bor i lägenhet som i hus. Passa på att beställa tidningen till dig själv och ODLA till någon unge du tycker om!

Beställer gör man här

Byxtisdag

Jag äger två par byxor och ett par gånger per år händer de att de åker på istället för klänning. Idag blev en sådan dag! Jag har arbetat med att fota min nya bok och däremellan kånkat halvt om halvt nöjd bebis på höften. Tur jag är en bläckfisk!

Byxorna är tre år gamla och kommer från Gina Tricot och koftan är från Jumperfabriken.

Tisdagstävling med Nyblom Kollén

Det fina västkustföretaget Nyblom Kollén och jag samarbetar  – och nu har du möjlighet att vinna några av mina utvalda favoriter från märket. I potten finns matta Alvin 70×200 cm samt två valfria kuddfodral Leo eller Max och två kökshanddukar av modellen Bodil. Vinnaren väljer själv färg på produkterna och totalt värde på vinsten är 1200 kronor!

Alla mina favoritprodukter finns listade på Nyblom Kolléns hemsida och återförsäljare finns över hela landet. Det kompletta sortimentet går att köpa i Butik Stora Holms webbshop.

För att tävla ska du kika in på mina samlade favoriter och berätta vilken färg som du skulle vilja vinna samt motivera varför just du vill vinna!  Lämna svaret i en kommentar nedan.

Tävlingen pågår till den 6/5 kl 23.00. Nyblom Kollén utser vinnaren och beslutet kan ej överklagas. Ev vinstskatt betalas av vinnaren.

Grattis till vinnaren Jenny Lorenz !

Träningens mål och mening

För mig handlar träning om två delar. Framförallt tränar jag för livet. För resten av livet. För långsiktig hälsa och välmående. Men för att det också ska kännas kul och utmanande sätter jag upp kortsiktigare mål att sträva mot. En distans jag vill klara på en viss tid eller ett visst antal armhävningar jag vill kunna göra.

I princip all evidens visar att det bästa sättet att lyckas med något att sätta upp tydliga mål och att dokumentera noga. Det passar mig utmärkt som älskar att dokumentera saker (hey, är ju bloggare). Jag loggar alla mina löpturer och alla promenader – korta som långa – i appen Runkeeper. Det är roligt att se hur fort jag springer och vilka framsteg jag gör och varje vecka försöker jag klå föregående veckas antal sprungna mil, hastighet och brända kalorier.  Dessutom har jag använt den i två års tid och det är bra att kunna gå långt tillbaka och se min gamla resultat. Nu när jag har några kilon att tappa är jag dessutom med i Viktklubb. Där loggar jag både siffrorna från Runkeeper och maten jag äter. Jag utesluter inget ur min kost men försöker tänka på hur mycket jag stoppar i mig. Jag tycker att det funkar hur bra som helst och är en utmärkt motivation för mig. (Dock tror jag att man ska undvika det här om man har problem med tvångsbeteenden eller ätstörningar sedan tidigare, då jag kan tänka mig att allt loggande och dokumenterande kan vara triggande)

Jag har alltså många tydliga mål. Men de handlar om mig. Jag jämför mig inte med andra och är också helt ointresserad av hur fort någon annan springer,  hur starka de är eller vad de väger. Jag jobbar med mig själv som utmanare. Jag är också ganska känslig för negativ press som snabbt dödar min inspiration – så jag sätter bara upp målsättningar som känns roliga att försöka uppnå

Jag försöker också hitta på belöningar. Min långsiktiga belöning för allt tränande är ju ett starkare skelett, ett starkare hjärta och allmänt bättre hälsa. Och det smäller ju såklart högst – men för peppen och inspirationen är delmålen och de kortsiktiga belöningarna minst lika viktiga. Nu har jag till exempel anmält mig och min bästis Elina till Tjejmilen i höst. Vi har aldrig rest bort ihop (på grund av fem småbarn som kom emellan) men nu har vi gjort slag i saken. Det blir en tjejhelg i Stockholm då vi bara hänger och gör roliga saker. Och springer förstås. Dels får vi motivation till att träna och försöka göra en bra tid i höst – dels får vi en rolig belöning för allt vårt slit i spåren. Bra deal kan jag tycka.

Jobbsemester

Efter en lite tuff vecka hade vi så tur att Jakobs fantastiska mormor Elsa kom och hjälpte oss i helgen. Här går hon under namnet Gammor och jag tänker att alla borde ha en jourhavande gammor. Det skulle underlätta betydligt för alla slutkörda småbarnsföräldrar och säkert skulle också antalet skilsmässor minska av att småbarnsföräldrar hade en gammor som kom och avlastade när det blivit lite för mycket i livet. Jag är så tacksam för hjälpen!

Den här dagen började dock väldigt trögt på grund av en stökig natt med tandsprickning och andra niomånadersåkommor. Men nu har jag rullat igång och jag kan säga att när man har småbarn är det ibland mer som semester att få gå och jobba. Jag pluggar i öronpropparna och sätter de gula byggkåporna utanpå och försvinner in på min stökiga ateljé och försjunker i egna tankar några timmar. Hur skönt som helst!

Att ta betalt och ge rabatt

När jag skrev det här inlägget om att våga ta betalt som företagare lyftes frågan om man som företagare ska ge rabatt till släktingar och vänner? Det här tycker jag är viktigt att prata om. För helt obegripligt ofta tycker vänner/släkt/bekanta att de borde får rabatt när de köper något av någon som de känner. Vet en bekant som startade cafe där hans vänner började hänga och ta upp sittplatser utan att knappt köpa något – och till på köpet ville de ha gratis påtår och treåtr! Något som han faktiskt inte hade råd med som ny aktör. Att alla hans kompisar hängde på hans café blev alltså en förlustaffär.

Jag förstår mig faktiskt inte på det där beteendet.  Om något så är det ju så att vännerna borde komma och vara extra genereösa och dricksa och handla och stötta företagaren – inte utnyttja. Och om någon håller på med till exempel konsthantverk som knappt lönar sig från första början tycker jag inte att släkten ska komma och tänka att de minsann borde få det till billigare. Som småföretagare kan man i princip aldrig konkurrera om priset. Istället kan man konkurrera om kvalité, personligt bemötande, att produkten är unik eller något annat.  Så tänk på det. När någon du känner startat ett företag – då ska din reaktion inte vara Åh, vad bra! Då kan jag få rabatt. Istället borde det bara Åh, vad bra! Det här vill jag stötta!

Ett annat liv

Istället för att krypa ner under filten i soffan, skavfötters med Jakob och gömma mig från mörker och kyla som jag gjort varje helgkväll det senaste halvåret så går jag runt här hemma i solen. Fixar och donar. Plockar och arrangerar blommor. Tar en sväng ut med hunden och lyssnar på fåglarna i trädens kronor.

Det är ett annat liv nu. Det går inte att förstå att det är samma hus i samma land. Precis allting  blir annorlunda när ljuset återvänder. Jag känner mig personlighetsförändrad. Mitt morgontrötta jag vill plötsligt inte ligga kvar i sängen. Utan upp. Ut. Iväg.  Och istället för att hoppas slippa gå med hunden tjafsar vi om vem som ska få ta morgonpromenaden. I allt det ljusa och doftande.

Hur mycket skulle man inte uträtta om det var så här ljust, ljumt och enkelt jämt?

Tappat humör

Jag skrev en debattartikel till Metros debattsida imorse klockan 07.30 och vid lunchtid låg den ute. Ibland går det snabbt och det är bra när jag tappat humöret. Tappar humöret gör jag när jag tänker på frågor som jag brinner för men som jag upplever sällan eller aldrig diskuteras. Idag handlar det om vårt ältande av medelklassens skitproblem som tillåts bli allmän vedertagen sanning och därmed överskugga betydligt viktigare frågor.

In och läs vettja och dela och kommentera!

Å suck…

Å suck vilken vecka detta utvecklades till. Sjuka barn, krassliga föräldrar och en hopande jobbörda. Nu har det dock lättat lite och i helgen kommer Jakobs mormor och hjälper oss med barnen. Vi siktar nämligen på att sätta plast på växthuset på söndagen. Det är ett stort och lite läskigt jobb som kräver åtta vuxna för att klara av. Vi har samlat ihop några vänner som ska hjälpa oss så det ska nog gå bra. Men ändå – lite läskigt för plasten som ska sättas på är enorm (växthuset är ju 300 kvadratmeter). Men när det sitter har vi äntligen ett växthus på gården! Tiotusen arbetstimmar senare och kanske vårt sämsta köp om man betänker tiden som lagts ner på att bygga upp det. Men ändå – ett växthus! Vilken lycka, där ska det blir fint att stå och plantera soliga men blåsiga vårdagar när det är lite för kallt för att vara ute.

En annan motgång i våra renoveringsplaner är att punschverandan och takomläggningen blir försenad. Den duktiga hantverkare som skulle ha hjälpt oss har blivit fördröjd på sitt nuvarande jobb så senaste budet var att vi skulle få hjälp att bygga den i höst/vinter. Det får ju en otålig människa som mig att fullkomligt gå upp i limningen. Nu har vi dock fått tag i en annan bra hantverkare som kanske kommer kunna åta sig jobbet strax efter semestern. Ja, jag hoppas och ber! Och jag säger bara det – att duktiga hantverkare de är lika eftersökta som skickliga hjärnkirurger eller Meryl Streep. I nästa liv ska jag bli snickare tror jag!

 

 

 

Tacksamhetens tisdag

Det är så vansinnigt vårligt och härligt ute idag. Fågelkvitter, varm sol i nacken och tupparna som går omkring och gal på gården. Jag blir så lättrörd på våren. Min hsp-personlighet spinner värre än vanligt och jag blir rörd till tårar av en tussilago eller ännu värre – en lerig pöl som luktar gyttja. På två sekunder kastas jag tillbaka till barndomen och får god lust att dra på mig galonbyxorna och en spade och gå loss i sandlådan.

Jag är så tacksam för mitt jobb och mitt liv. Över alla roliga saker jag gör på dagarna och över att jag har så mycket frihet. Tog en timslång promenad runt byn idag och passade på att boka in ett telefonmöte samtidigt så medan jag gick där och solade mig så fick jag också göra undan lite annat jag gått och grunnat på. Så skönt! Och så är jag extra glad för att jag precis har fått en ny bok antagen, ännu en som jag ska göra med Annakarin. Nu har jag snart skrivit åtta böcker men har tre till på lut. Böcker är verkligen min passion. Önskar att jag kunde göra ännu fler men man kan ju liksom inte terrorisera ihjäl folk och släppa en bok i kvartalet.

Nu får det blir en kopp kaffe på farstubron innan jag dyker ner i lite mer manusskrivande

Kalasdag

Idag fyller jag år. 29 år närmare bestämt. Och jag blev firad med frukost på sängen och sång och teckningar och en hel del arga bebisskrik också

På kvällen kom pappa, moster och kusin hit på lite enkelt födelsedagsfika

Fina Saga var med och firade också! Så som hundar gör genom att nosa folk i rumpan, äta spilld tårta och tömma mindre hundar (Melkers) matskål i ett nafs.

Jakob hade köpt en världsgod gräddtårta

Och jag som inte hade ett dugg lust eller orka att baka själv köpte färdigt. Går fint det också! Det blev en himla mysig födelsedag trots att jag åt gräddtårta tills jag fick magknip. Nu ska jag gå och sova och begrunda det läskiga faktum att jag om precis ett år fyller trettio. Hujedamig.

I trädgårdstankar

Äntligen börjar det kännas lite mer som vår här uppe i norr. En värmande sol och en stol vid en lävägg och plötsligt har man ett par fräknar på näsan till och med. Jag har haft några lugnare veckor med mitt jobb men nu går jag in i slutspurten inför semestern. Så mycket som ska blir klart för att kunna ta ledigt från företaget i juni för att istället hjälpa till med jordbruket. Längtar tills dess!

Jag går som bäst och funderar på trädgården och vad jag vill göra med den. Vi må ha fina grönsaksodlingar men vår ”villaträdgård” ser förskräcklig ut. Här är inget gjort de senaste trettio åren i alla fall. Jag har nu anmält mig till en kurs i trädgårdsdesign. Fem tillfällen i Umeå under våren. Om någon fler vill haka på så tycker jag att ni ska göra det. Anmäler sig gör man här. Det står att det är en fortsättningskurs men man kan gå den även som nybörjare – jag har hört med hon som leder den! Ska bli så kul att äntligen sätta igång och göra fint kring huset och ge vår stackars trädgård lite kärlek.

 

Sluta släta över sorgen

Något jag är allergisk mot är när man slätar över barns känslor. Som när  man gastar det gick bra!  till ett barn som precis ramlat och slagit sig och är på väg att börja gråta. Jag vet hur det brukar låta för jag gör det själv ibland. Och sedan skäms jag som en hund för att jag förminskar barnets känslor. Vilket är extra viktigt att undvika då jag har två söner. För de kommer utsättas för det resten av livet. De kommer bli påpucklade och ramla och göra sig illa och eftersom de är pojkar kommer de få lära sig bita ihop. Pojkstreck. Killar är ju sådana. Men jag vill inte att de ska vara sådana pojkar. Och jag vill inte att de ska lära sig bita ihop. Det är en värdelös egenskap som förstört för många män.

Inte så att man måste frossa i olyckan och ömka så att man gör det värre. Men bekräfta, trösta.  Jag ser att du gjorde illa dig. Jag hör att du är jätteledsen. Att vara ledsen är ingen dålig känsla. Att gråta så att tårarna sprutar är ingen fara. Man måste inte skynda bort från det jobbiga.  Man kan faktiskt få vila i känslan. Jag brukar undvika att trösta med ord som det går över, snart blir det bättre, imorgon ska vi göra något roligare. Istället ta tillfället i akt att pussa, krama, hålla om och sjunga en stump. Låta barnen tanka närhet och trygghet. Inte tänka framåt utan stanna upp. Sedan kan man ju efter en stund helt omärkligt flytta fokus för att gråten ska kunna stilla sig. Nejmen, se hur jag har spillt på min tröja! Har du också fått fläckar? Vilken klantmamma jag är!

Tänk om vi behandlade vuxna som vi behandlade barn? När någon vält med cykeln på väg till jobbet och och kollegorna istället för att fråga hur det gick vrålar det gick braaaa, upp å hoppa till stackarn som ligger under cykeln. Eller när någon gråter över en tuff separation och istället för att bli lyssnad på och bekräftad får höra det går över, inte gråta, upp å hoppa.

Varför är vi så rädda för tårar? Varför är sorg bara något som fort, fort ska skjutas undan?  Ofta gråter ju barn inte bara för att de gjort sig illa sig – utan över en massa andra saker som hänt under deras dag men som de inte fått gråta över. Och då är väl sprutande tårar över ett skrubbat knä en alldeles utmärkt ventil att låta det pysa ut genom?

Om vi kan låta våra barn känna det som de faktiskt känner utan att vi vuxna förminskar eller slätar över så kanske nästa generations vuxna kan bli lite mindre dysfunktionella än vår.