Bara för att jag bloggade om löpning igår så kunde jag inte låta bli att sticka ut och testa senare på dagen. Lämpligt nog skrapades vägen ren från snö och is så plötsligt gick det att springa efter vår lilla grusväg. Jag pluggade i hörlurarna, slog på RunKeeper och min löparlista och gav mig av. Tänkte jogga lugnt, min kortaste vända som bara är två kilometer. Men när jag sprungit dit var jag inte alls trött så jag körde på i tre kilometer. Och vet ni? Jag sprang med ett brett leende hela vägen. Och jag hade till och med energi kvar att spurta på slutet!

Uppenbarligen har skidåkningen bäddat lite för detta. Men det är också väldigt psykologiskt. Jag ska ju springa en mil i sommar – då måste jag ju orka tre kilometer nu. Tre kilometer är en  piss i Mississippi. En kort liten löptur jag sprungit många gånger förut.

Men när jag började springa för två år sedan, med noll erfarenhet i ryggen var mantrat jag upprepade under löpturen (bokstavligt talat) “Hel-ve-te-jag-dör-jag-dör. Hel-ve-te-jag-dör-jag-dör. Hel-ve-te-jag-dör-jag-dööör…” Nu lät mantrat istället “Jag-är-fri. Jag-är-fri. Jag-är-fri”. Som något hämtat från en frikyrkokör. För det är precis så det känns. Jag är fri! Efter en jobbig graviditet och en ganska stillasittande tid efteråt känner jag en enorm frihetskänsla av att vara ute och springa igen.