Vad duktig du är som tränar. Får man ofta höra när man tränar. Och har jag ofta sagt till folk som tränar. Men grejen är att det inte är ett dugg duktigt. Det är tränarnas hemlighet. Att det faktiskt är skönt. Att det blir ett beroende. Att träning frisätter en massa lyckohormoner – endorfiner – som efter ett tag gör att träningen känns som välmående-doping. Man vill träna, för man vill få den där kicken.  Det visste jag inte när jag började springa för två år sedan och därför var det så tungt i början. Jag kände bara lidandet. Ansträngningen. Inte glädjen. Men nu vet jag att det är så. Så trots att jag är otränad nu och det är jobbigt att springa rent fysiskt, så vet jag det där och känner redan nu hur glad jag kommer bli efter ett träningspass.

Det är lite som med godis fast tvärtom. Godis är ju godast innan. När man tänker på det goda. Och under tiden när man äter. Men sedan efteråt, då går glädjen bort väldigt fort. Träning är jobbigast innan, väldigt jobbigt under tiden. Men efteråt sitter glädjen i väldigt, väldigt länge.

En annan sak jag noterat med träning är att ju mer jag tränar – desto mer orkar jag göra andra präktiga saker som jag vanligtvis undviker och som inte har ett dugg med träning att göra. När jag tränar orkar jag till exempel använda tandtråd. Jag väljer nyttigare mat. Jag går och lägger mig tidigare. Jag ringer samtal jag gått och skjutit upp i en vecka.  Jag lägger tillbaks grejer där jag tagit dem istället för att slänga dem på golvet. Jag städar bakom spisen.

Det är tränande personers hemlighet. Inte ett dugg duktigt utan en ganska rejäl payoff för en tämligen liten insats.