Kom precis hem efter mitt första gympapass på arton månader. Det är härligt att vara igång igen. Mindre härligt är det att inse vidden av det min stackars kropp varit med om. Det är verkligen en enorm påfrestning att bära och föda ett barn. Och jag känner starkt att jag måste ge min kropp lite kärlek nu och ta hand om och rehabilitera mig  – för att tillverka minmänniskor och mirakel är liksom ingen klackspark. Tänker på alla kvinnor som föder barn och sedan aldrig får hjälp att hitta tillbaks till sin forna styrka. Som dras med rester av foglossning och delade magmuskler och allmänt dålig kondition. För att inte tala om alla förlossningsskador som många kvinnor aldrig kommer till rätta med. Det är en sorglig efterräkning av en himla viktig grej som ligger i hela samhällets intresse: att barn sätts till världen. Det är egentligen obegripligt att inte fler åtgärder sätts in för att komma till rätta med det här – trasiga kvinnokroppar måste kosta staten massor av pengar i förlängningen…

Efter det här träningspasset känner jag inför min kropp lite som jag känner inför min son när han gjort illa sig: Stackars liten – nu ska jag ta hand om dig.