Det jobbigaste med att ha småbarn är den lågintensiva ansträngningen. Jag är en person som är väldigt mycket på eller av. Antingen flyger jag runt huset och städar och röjer och möblerar om. Eller så ligger jag i soffan och gör ingenting. Men med barn är båda dessa scenarier omöjliga. Man är aldrig helt på men heller aldrig helt av. Städar jag och röjer blir jag ideligen avbruten och kommer aldrig in i något flow. Lägger jag mig och vilar så blir jag ideligen avbruten och kommer aldrig in i någon vila.
Spädbarnstiden har varit underbar med båda mina barn. Fram till ungefär sju månaders ålder har de bara legat på diverse filtar och varit nöjda medan jag kunnat antingen härja runt eller ligga och vila. Men så fort de börjar krypa börjar det eviga passandet. Jag tycker ärligt talat att åldern mellan 8 och 18 månader är pissjobbig. Ja, man älskar ungarna lika mycket som vanligt såklart. Men det är så vansinnigt mycket jobbigare att vara förälder då!
Men det positiva är att jag nu är tvåbarnsförälder och med säkerhet vet att detta är en fas. Som går över. Bara att blunda och härda och hänga fast i det mysiga som också är. Rätt vad det är har ungen fyllt fyra år och kan konversera och gå själv på toa och roa sig med egna lekar medan jag kollar instagram och tjuväter choklad.
52 svar
Det där med att vara lite “antingen eller” ja. Här är en till som känner igen sig… Antingen allt eller inget.
“medan jag kollar instagram och tjuväter choklad” – Känner igen mig. =)
Hahaha! Du är så himla bäst. “Tjuväta choklad”…älskar det!! <3
Haha jag känner igen mig – och jag har tvillingar. Tyckte inte alls om när de var små bebisar. Men nu fyller de snart fyra och då är livet lite lättare.
Håller med dig i varje ord!
Min dotter är i samma period och jag tycker det är jättejobbigt! Dessutom vill hon helst leka två centimeter från mig när vi är själva hemma. Längtar tills just denna fas går över.
Och jag är precis tvärtom. Det första halvåret är ju sååå jobbigt. Bara amma, vagga och bära på liten som har ont i magen. Men sedan händer något, bebisen är vaken lite mer och blir en egen liten person. Ler, skrattar och jollrar. Och inte tycker jag att det är så jobbigt när de börjar ta sig fram. Mina pluttar har varit ganska stilla fram till 10 – 11 månader och då har de varit så pass förståndiga att jag inte behövt passa dem så mycket. De värsta farorna eller sakerna jag är rädd för har jag plockat undan.
För mig blir det bara roligare och roliga att vara mamma. Men drömmen om en enkel och smidig spädbarnstid kvarstår, så får väl se om det blir en 3:a. Kanske ändrar jag mig då???
Å jag känner precis som du! Så skönt när första bebistiden är över. Vår tvåa är nu 11 månader och jag tycker det är så fantastiskt mkt mysigare nu när hon är mer ett litet barn liksom. Tror dock det hänger väldigt mkt på vilken typ av bebis man får -mina har aldrig legat på ngn filt/i liggvagn etc etc. Typ levt i bärsele. Har man bebbar som ligger nöjda på filtar förstår jag att det är en härlig tid! 🙂
Samma här, min plutt har inte varit nöjd med att bara vara utan det ska underhållas och bäras hela tiden. Så mycket skönare nu när han är lite större och kan mer själv.
+1 ☺
Håller med dig Daniela! Friheten när dottern började gå vid 9 månaders ålder! De första månaderna var så jobbiga, bara amma och bära.
Åå. Tack. För att du skrev detta inlägg. Min dotter är 15 månader och jag känner igen mig så väl i din beskrivning. Det ständiga dåliga samvetet följer mig för att det känns så hemskt att jag tycker min dotter är intensiv och att denna ålder är riktigt påfrestande. Väldigt ljuvlig också men du satte verkligen ord på mina känslor kring just det här. Kram.
Håller helt med!!
Åh vad jag håller med! Mitt andra troll på 18 månader är även extremt rymningsbenägen till skillnad från troll ett som alltid var vid min sida.
Tack för att du är mänsklig! Går och tar en chokladbit nu, bara för att 🙂
De här orden har jag letat så länge efter – tack för att du skrev dem!
Jag är nog också en på- eller av människa. Gör allt eller inget. Min Åke är 14 månader nu och det känns skönt att läsa att den här intensiva perioden som vi befinner oss i just nu bara är en fas som går över.
Kan bara hålla med! Många tror att det är första tiden med syskon plus bebis som är jobbigast, men det är när andra barnet är kring ett och måste passas hela tiden , kanske inte sover så länge på dagen heller och det finns ingen tid för det större syskonet. Allt det skapar mycket frustration. Men faser kommer och går, min stora är snart åtta och har börjar stänga dörren till sitt rum. Hjälp!? De växer så fort 🙂
Jag tycker tvärt om. Fram till 2 år är dom underbara, men när trotsåldern börjar (exakt vid 2 år för mina) blir dom såå jobbiga. Dom som var så glada och lätthanterliga innan.
Amen to that!
Frustrationen när en 2,5-åring får utbrott, eller en 3,5-åring för den delen, för att ditten eller datten är fel.
1,5-åringar är ljuvliga i jämförelse! Busiga, ja, men roliga när de börjar prata och upptäcker världen. Släpp mobilen och chokladen och häng på istället, tycker jag 😉
Det är när trotsutbrotten kommer man behöver choklad.
När barnen kommer i viljeträningsfasen blir föräldrarna lätt trotsiga 😉
Och jag tycker den åldern är härligast! När man kan prata och diskutera och det händer så mycket. Spädbarn däremot, när de skriker och man inte fattar nåt, huva… intressant att man är så olika☺
Håller helt med. Har man dessutom en liten klättrare ja då blir den intensiva fasen lite längre. Nu är minstingen 4 år och jag har mycket mer energi än för ett par år sedan. Det är skönt samtidigt som det är tråkigt att tiden går så fort.
Skönt att du vet att det bara är en fas som kommer att gå över såsmåningom, jobbar på förskola och där är det olika faser hela tiden så det är skönt att alla inte är i samma ålder där =)
http://www.diningandcooking.blogg.se
Mm…det är en fas…som följs av nästa….och efter den kommer en ny…och sedan den därefter…*tre barn sen 19 år tillbaks och trött* 😉
När jag får in mina vuxna barn, 35 och 40 år får jag nog lugn och ro. Själv är jag 67. Ha ha!
När mina barn började ge sin vilja tillkänna tänkte jag på vad Margareta Melin skrivit om att det är dags att ställa till kalas när det händer eftersom det är ett viktigt led i människoblivandet. Jag önskar barn som kan uttrycka sin vilja och få respekt för den och då blir det förstås mycket prat och diskussion (och lirkande…). Än sen? Om vi i familjen lyssnar på varandra och kompromissar lär sig barnen att möta andra människor utan att ta till metoder som t.ex. härskartekniker och mobbing. Det finns poänger med att blicka framåt i tiden, men under resans gång måste man förstås få uttrycka allt det som uttrycks här, men samtidigt se det positiva i det. Och, som skrivet, choklad behövs!
Och jag älskar när de börjar röra sig! Tycker de är astråkiga innan de börjar krypa, bara ligger eller sitter ner och gör knappt nåt. Och så måste man bära dem hela tiden. Ännu bättre när de börjar gå, då jublar jag nästan, haha! Tycker bebisperioden upp till ett år är den värsta 🙂
Åh så rätt och precis pricksäkert för hur jag känner det!! Älskar bebismysgostiden. Men kryp-stoppaimunne-klättra-fasen är pjuh… jobbig!! Sen när de blir två och helt underbart ljuvliga och finurliga. Då är de väldigt älskvärda igen 🙂
Det var vad jag behövde höra. Mitt barn är 18 månader nu och just denna sak du beskrev känns så jobbig!
Just nu med storasyster 4,5 år och yrvädret till lillasyster 10,5månad kan jag inte annat än hålla med om att det är tufft. Tufft för storasyster som får vänta och lyssna på tjat om att plocka undan och inte göra det ena och det andra med lillasyster.
Tufft för mamman med all passning när lillasyster både går och stoppar allt i munnen. Men mest av allt tufft pga frustrationen när jag inte hinner allt jag tror att jag ska hinna. Ändå älskar jag det!
Hur kan man tycka att barn överhuvudtaget är jobbiga?
Då är det nog ingen vits att skaffa dem…..
Alla åldrar har ju sin charm. Man ska nog inte vara så egoistisk när man ska ha barn. Själv var jag lite äldre när jag fick min son som nu är 4 år. Jag är så tacksam och tycker att man har alldeles för lite tid tillsammans med honom när man jobbar heltid. Jag tycker det var underbart att stå och “passa” på honom när han var mindre. Man vill ju inte missa något heller. Äta godis och göra annat, det hinner man med ändå sen i livet. Tro mig.
Eller så kan man sluta vara så pretto. Om ingen som tycker att sitt barn är jobbigt emellanåt fick ha barn så skulle det tillslut inte vara många själar i världen….ich vet du, det där med att de är jobbiga har liksom en poäng! Barn behöver motstånd, att bli tillsagda, att få argumentera emot osv. Det är en nödvändig del i deras utveckling! (Och ja jag tycker att mina barn är jobbiga ibland. Liksom jag tycker om min man, mina vänner, mitt jobb, migsjälv osv…men jag älskar dem alla ändå.)
Så om man tycker att det är jobbigt att köra bil ibland så ska man aldrig äga bil? Och är man arg och less på sin man ibland ska man leva ensam resten av livet? Vilket märkligt sätt att resorna på. Många av de bästa sakerna i livet är också de jobbigaste. Sånt är livet helt enkelt
Måste man skjuta upp att äta godis tills barnen är stora då står inte allt rätt till och det är inte det minsta egoistiskt att vilja göra annat än att stå och titta på sitt barn hela tiden. Med ett enda barn och kanske en till vuxen så kan det mycket väl vara så enkelt som du skriver, även om jag betvivlar sanningshalten och ogillar ditt sätt att se ner på andra föräldrar. Välkommen att rapportera när ditt barn kommit i tonåren 😉
Men hur kan man skaffa barn och ändå fortsätta jobba heltid?! Låta dagis fostra dom,då är det nog inte någon vits att skaffa barn ens…..
Och jag som längtar tills min 9,5 månaders dotter börjar krypa, åla eller gå. ja förflytta sig överhuvudtaget! För just nu är hon bara såååå missnöjd med allt. Så jag längtar lite efter den där passningen, just för att slippa gnället som är nu. Jag hoppas och tror att hon kommer bli nöjdare och mer harmonisk när hon väl lärt sig nästa steg i utvecklingen.
Min har just börjat krypa och sätta sig själv, hon är lika gammal som din. Jag tycker livet helt plötsligt blev löjligt enkelt och har en nöjdare unge än någonsin.
Jag har läst eller hört att den där frustrationen är barnets drivkraft för att just krypa. Testa att locka med något hon väldigt gärna vill ha, funkade här!
TACK för din ärlighet!! Håller med dig fullständigt! Att ha barn är skitjobbigt många gånger..låtsas man inte om det,är man inte ärlig.. Tycker man kan hoppa över kommentarer som: “då ska man nog inte ha barn”..Tycker tvärtom,DÅ ska man ha barn,för då har ungarna sådan tur att de har ärliga,kärleksfulla föräldrar! <3 Kram, från en morsa med två vuxna grabbar,som gråtit av trötthet,velat kasta ut ungarna genom fönstret,älskar dem till döds OCH är så tacksam för dem och alla glada skratt de gett mig! 🙂
Klockrent! Känner mig träffad till 100 %. Men jag har tre barn och kan dock meddela att det blir aldrig riktigt lika lugnt med tvåan och trean – eftersom det till allt annat även adderas konflikter mellan ungarna.
Ja, just det där att allt blir halvdant gjort är så sjukt irriterande! En kan aldrig göra nåt ordentligt. Själv har jag precis tvättat i tre dagar eftersom att det aldrig blir läge att gå och hänga tvätten som blivit ren… så det får vänta och nåt annat kom emellan.
Däremot upplever jag denna tvåårstrots som storasyster roar sig med som ganska frustrerande. Men en kan iaf konversera med henne – om allt hon inte vill göra 😉
🙂
Å vad jag håller med. Exakt så! Kram!/Mickan
Åh, skönt att jag börjar jobba när vår dotter blir 8 månader och Herr Minimalist tar över föräldraledigheten. Jag ska inte skvallra om vad du skrivit och vad som väntar honom. 🙂
Klockrent Clara!
Ja det blev dödstyst om dig i media. Så du är en yogi på heltid nu?
Samma här. Men just nu sover min gosse så jag passar på att läsa bloggar. Det är något som är halvt ansträngande/halvt vilosamt. Och ungefär den enda egentid jag får just nu när han har så mycket spring i benen. Ser fram emot fyrårsåldern. 🙂
Jag tycker första 2 åren är jobbigast, då är det verkligen bara passande, passande, passande. Sen vid tvåårsåldern börjar det bli lite roligare men fortfarande mycket passande och runt fem, DÅ börjar man bli riktigt bekväm av sig, haha.
Jag gick med tanken på en trea bra länge, men jag tänkte hela tiden “de andra får bli lite större först”. Nu har de hunnit bli sju resp. tio år och bara tanken på en liten till nu när allt flyter på smärtfritt dag efter dag känns inte alls lockande!
Hahahaha ja du kan ju drömma om det!;) Jag har sex härliga barn, 18-1,5 år, och den där fasen vid 4 år….den kan vara ganska så besvärlig…Och sen trappas det upp till en helt ny mental nivå. Jag hoppas på att bli en avslappnad pensionär om si så där 25-30 år!;)
Du är så jäkla skön! Har inte kommenterat på länge, men det spelar inte någon roll! Skön är du!
Tänk att en endaste person tycker att det är kontroversiellt att prata om det jobbiga i att ha barn!? O
Har en på strax över 2 år här hemma och är gravidillamående med nummer två. Funderar ofta på hur du orkar? Är det för att dina barn är äldre eller är det jag som är knäpp? Har HSP och ett barn som varit överallt sedan dag 1, vilket är helt underbart men jag känner att jag aldrig får någon återhämtning. Läser ibland att du skriver i förbifarten att Jakob är iväg på det ena eller det andra, några dagar eller en längre tid. Hur funkar det för dig i föräldraskapet? Jag får panik av att vara själv två nätter, fattar inte i förväg hur jag ska orka och blir helt slut efter. Finns det något knep? Gör jag något fel? Eller är jag bara ett hopplöst fall?