Det jobbigaste med att ha småbarn är den lågintensiva ansträngningen. Jag är en person som är väldigt mycket på eller av. Antingen flyger jag runt huset och städar och röjer och möblerar om. Eller så ligger jag i soffan och gör ingenting. Men med barn är båda dessa scenarier omöjliga. Man är aldrig helt på men heller aldrig helt av. Städar jag och röjer blir jag ideligen avbruten och kommer aldrig in i något flow. Lägger jag mig och vilar så blir jag ideligen avbruten och kommer aldrig in i någon vila.

Spädbarnstiden har varit underbar med båda mina barn. Fram till ungefär sju månaders ålder har de bara legat på diverse filtar och varit nöjda medan jag kunnat antingen härja runt eller ligga och vila. Men så fort de börjar krypa börjar det eviga passandet. Jag tycker ärligt talat att åldern mellan 8 och 18 månader är pissjobbig. Ja, man älskar ungarna lika mycket som vanligt såklart. Men det är så vansinnigt mycket jobbigare att vara förälder då!

Men det positiva är att jag nu är tvåbarnsförälder och med säkerhet vet att detta är en fas. Som går över. Bara att blunda och härda och hänga fast i det mysiga som också är. Rätt vad det är har ungen fyllt fyra år och kan konversera och gå själv på toa och roa sig med egna lekar medan jag kollar instagram och tjuväter choklad.