På löpen igen

Jag har inte tränat på hela sommaren. Jag joggade senast i början av juni. För de sista veckorna innan semestern var så arbetstunga att jag inte hann med. Och sedan när semestern inträdde ramlade jag ner i ett sådant hål av trötthet att jag inte kunde förmå mig att träna. För när jag försökte blev jag bara ännu tröttare.  Denna period efterföljdes sedan av fyra veckors förkylning och sedan massa pollenallergi. Ja det har varit en riktig skitsommar vad gäller träningen.

Men idag lämnade jag barnen hos svärmor som ska ha dem i tre dagar. Och tog sedan en lunch med en kompis och sedan en fika med min storasyster. Och när jag kom hem packade jag ner baddräkten och gick till sjön och la mig på bryggan, med Melker och en bok som enda sällskap. Det kändes lite som innan jag fick barn. Då jag hade oändligt med underbar tid att ligga på rygg och titta på molnen.

Nåväl, denna lugna dag där jag bara fyllde på mitt Clara-konto med massa ny energi inspirerade mig så pass att jag faktiskt gav mig ut på en löptur ikväll. I nyinköpta träningskläder. Samma standardrunda som oftast på 5,6 kilometer runt byn. Och det kändes pissjobbigt – men också smått euforiskt att springa igen. Att faktiskt ha både lust och ork. Och när jag kom hem visade Runkeeper att jag klått mitt personbästa på just den distansen.

Tänker att man faktiskt kan behöva vila sig i form ibland. Att man ska lyssna på kroppen och pressa den lagom. Det är så lätt att tro att man är lat när man bara behöver en tids återhämtning för att funka normalt igen.

Nu hoppas jag bara inte att det dröjer åtta veckor tills nästa löptur…

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

32 kommentarer på “På löpen igen”

  1. Bra jobbat! Det är viktigt att lyssna på kroppen och känns träningen bara som ett måste blir det inte heller bra i längden. Vill du förbättra din löpning mer kan jag varmt rekommendera att springa olika typer av intervaller. Det fungerar superbra oavsett vilken nivå man är på i sin löpning . Njut av barnfria dagar!

  2. Själv är jag alldeles säker på att jag snart ska komma igång med någon motionsform efter mitt nätta träningsuppehåll på sidådär 10 år sedan jag slutade spela basket. Jag lever liksom fortfarande i den illusionen att jag tränar – ska börja när som helst alt har i princip börjat (läs: tittat på yogabilder på IG).

    Elin

  3. Härligt.

    Jag har ett väääldigt ambivalent förhållande till träning. Jag vill för att må bra och känna att jag ”äger” min egen kropp. Och jag vill inte för träning har alltid presenterats som någonting som måste göra ont för att räknas alternativt styra stora delar av ens liv.

    Just nu handlar träning mycket om att få känna att jag duger oavsett distans. Det handlar om att det ska kännas bra och inte göra ont och inte uppta för mycket av mina tankar och min tid. Bästa receptet för det har jag upplevt är att ha det på rutin så att jag inte förväntar mig att jag ska träna på känsla – för den känslan uppstår tyvärr inte naturligt hos mig.

    Sen också en liten tanke om det här ”runners high” som folk pratar om att dom upplever och som låter superhärligt. Jag har aldrig upplevt det. Jag tycker alltid att det är jobbigt att springa – ändå älskar jag det. Så… slutsatsen kanske är denna: även om din egen upplevelse av träning inte är lik den i media så innebär det inte att den inte duger!

    1. Känner igen mig massor! Både med rutiner och disciplin i brist på vilja och känsla, och att fortsätta med löpning i ur och skur utan att riktigt nå runner’s high. Men en löpcoach har jag träffat i sommar och ska snart läsa Ewerlöfs bok om löpning. Heja oss som inte ger upp! Och heja Clara som slår personligt rekord efter ett uppehåll!

  4. Fantastiskt Clara! Den känslan alltså… Hade själv inte tagit ett löpsteg innan jag fick barn, och nu när min äldsta är 5 år har jag anmält mig till halvmaran! Lycka till med träningen

  5. Jag har upplevt exakt samma sak! När man behöver vila kan träning bli ytterligare ett stressmoment. Det gäller bara att avgöra när man behöver vila eller mana på sig själv.
    Kram på dig

  6. Känner exakt likadant med löpningen den här sommaren, våren gick lätt och smidigt och jag blev fruktansvärt stolt över mig själv när jag och mamma klarade oss igenom blodomloppet på 5 km i början av sommaren. Sen var studierna och ”de vanliga rutinerna” borta och sommarjobbet började. Arbetar i matbutik under sommaren så blir ofta att jag jobbar kvällar så när jag kommit hem så har orken och lusten till att springa inte funnits där alls, och de få kvällarna som jag varit ledig så har jag varit helt slutkörd efter en hel dags jobb. Det har helt enkelt inte gått ihop och hux flux så var vi helt plötsligt i augusti.Och jag som hade lovat min pojkväns mamma att springa midnattsloppet ihop med henne i slutet av den här månaden…. Det kommer aldrig att gå vägen, men man ska inte deppa ihop över det. Ibland blir det inte som man tänkt sig och träningen ska ju vara njutningsfullt och inte ett tvång.
    Tack för att du skriver ärligt och inte bara ”fluffigt” som många bloggare gör, när man kommer in här så känner jag igen mig så mycket i det du skriver trots att vi är på två helt olika platser i livet.
    Kramar från en 21-årig student!

  7. Tror detta är klokt, att man ibland måste få vila. Ibland måste man få vara trött och jag vill bara SPY på alla som studsar runt och säger att ”man får så mycket energiiiii av att trääänaaa!” Ja men kul för dig. Själv är man så jävla dödstrött att bara tanken att ta på sig en träningsbehå ger mig tårar i ögonen. Så jag bestämde mig för att skita fullständigt i att träna. Ingen ångest. Ska inte ens tänka på träning. Jag ska sova, ligga på soffan, ta sovmorgon, äta glass och ha netflixmaraton tills jag har lust att träna igen. För det kommer en dag då jag känner att nej nu jävlar får det vara nog, nu ska jag fixa flåset igen. Och då kör jag, utan att vilja gråta. Mycket bättre. Hejdå ångest.

  8. Har känt lite samma, gick med i någon app för att klara 1 mil i våras. I början av juni slutade jag dock. Sen har jag iofs tränat med friskis i parken och cyklat 5-6 mil i veckan (till & från jobb) men i övrigt har jag också behövt vila. Kroppen hade fullt upp med nytt jobb! Tack för peppen att börja igen – för det är så härligt att plugga in musiken och komma ut i naturen.

  9. Härligt Clara att du unnar dig litet egentid och bara är. Alla behöver det ibland och det låter underbart att bara ligga på bryggan och koppla av. Lycka till med träningen och allt annat du tar itu med under sensommaren och hösten.

  10. Jag är inne i exakt samma fas – älskar att träna och springa och vara aktiv, men inte tränat för tränandets skull sedan i maj. Jag har helt enkelt verkligen inte haft motivation, lust eller någon som helst gnutta vilja.
    Tror precis som både du och många andra skriver här – ibland måste det helt enkelt få kännas okej att man varken vill eller kan träna. Jag orkar inte bre på ännu mer på prestationsångest och oduktighetsmackan, utan träningsglädjen får helt enkelt komma tillbaka när resten av mitt liv börjat få någon form av struktur, riktning och ordning igen.
    TACK för att du skrev det här inlägget så otroligt naket och ärligt, en annan infallsvinkel hade ju kunnat vara ”PB PÅ 5 KILOMETER IDAG!!!” där du varken nämner träningstorka, vila och brist på tid/motivation/sjukdom. Tack.

  11. jag hatar löpa, tränar hellre yoga och styrke, men det är ju den absolut lättaste träningsformen, bara att öppna dörren och springa. Nu joggar efter en 2 årnig och 4 åring så jag borde ha kondis. Tycker det är bra att du skriver att det är bra att vila sig i form, ibland behöver bara kroppen och huvudet vara stilla.

  12. Har också haft problem med just löpningen i sommar. Då jag kom till New York och såg folk jogga till höger och vänster i värmen tänkte jag kan dom så kan jag ☺

  13. Heja dig! Själv har jag inte sprungit sen förra hösten. Men nu har jag lyssnat på maratonpodden och så ditt inlägg på toppen av det. Ska väl tusan till om jag inte kommer ut på en tur ikväll. Kanske klarar jag en km i sträck om jag tar i! 🙂

  14. Ja, för det är jättekul att vara singel och ligga på en brygga med en bok utan man och barn och hus och egentligen längta efter allt det. Skulle byta all egentid i världen mot en enda av de sakerna 😉

  15. Ville bara visa på livets paradoxer (inte lägga skuld på någon) där det finns de av oss som har den där oändliga tiden men ingen (familj) att liksom spendera den med och andra som har det slitigt med man/hus/barn och önskar lite ledighet ibland. Tänk så olika livet kan bli. 🙂

    1. Ja, jag förstår att du inte menade något illa och jag och Jakob pratade precis om det där idag. Det är inte så att jag vill ha tillbaka den där tiden när det fanns oändligt tid att ligga på en brygga. Jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde när jag upplevde den tiden. FRAMFÖRALLT om jag då och då kan få den där ligga-på-bryggan-tiden. Både ha kakan och äta den. Tänker att det är lite vad alla drömmer om. Balansen där emellan

  16. Så är det ibland, viktigt att lyssna på kroppen. Ibland behöver man faktiskt vila sig i form, framförallt vi som är småbarnsföräldrar. Härligt att få egentid också, få bestämma helt själv vad som ska göras. Jag har varit barnfri idag och sprungit en runda och sedan tittat på Orange is the new black mitt på dagen. Känns helt overkligt. 🙂