Septembersol

Jag tycker så mycket om våra fina urnor jag fick köpa loss från en kyrkogård (där de stått bakom en skjul i femton år). Riktigt tunga pjäser. När punschverandan med sina breda trappor kommer på plats i november ska de pryda platsen där. Men tillsvidare står de ute på grusplanen och väntar. Fyllda med ljung och prydnadskål och några rönnbärsklasar. Längtar tills nästa vecka när hela grusplanen blir färdig så att jag kan börja ”inreda” tomten. Med utemöbler och utekök och allt det där roliga jag drömt om i flera år…!

Sånt jag tänker på

Det här tänker jag ofta på. När det känns som att jag bara upprepar samma jäkla beteenden. Att samma typ av problem ständigt kommer tillbaka till mig och jag alltid hamnar i samma slags svårigheter. Vad är det jag inte lärt mig? Vad är det jag fortsätter göra fel?

Det är så sjukt frustrerande att tänka att det kan handla om mig – och inte bara slumpen eller otur. Men samtidigt är det lite skönt också. När jag blir medveten om att jag måste lära mig. Att anledningen till att ingenting ändrar sig är för att jag inte ändrar mig. För att jag inte lär mig.

Plötsligt kan de där svårigheterna jag går igenom också bli lite spännande att utforska. Med betoning på lite, förvisso. Men det finns ju någonting väldigt stärkande i att tänka att man kan påverka sitt liv. Att man har inflytande. Att man inte bara är ett offer för olika omständigheter omöjliga att påverka.

Tjocksockesäsong

Snart är det oktober – och oktober är definitivt en tjocksockemånad. Oktober till början av april är det tjocksockeväder i vårt gamla hus med dragiga golv. Som visserligen blev varmare sedan vi slipade bort lacken och linoljesåpade dem. Men ändå. Lite svalt är det ju och jag hatar att frysa om fötterna

Blev så glad när jag med posten fick fina tjocksockar till pojkarna av min vän Pia med underbara bloggen Queen of Kammebornia. Folke fick med hjärtan på och Bertil med röda och gröna dinosaurier. Helt underbara. Just att ha stickade grejer till barnen känns så fint. Men är också något jag sörjer lite. För min mormor som är duktig på att sticka är nu för gammal för att ägna sig åt sådant. Och mamma som jag vet skulle stickat åt mina barn hon lever ju inte. Då  finns någonting väldigt fint att någon annan stickat åt mina barn. Tack kära Pia!

Att spara och längta

Vår förra soffa var trasig. Stoppning tittade ut ur bakstycket och båda frambenen var av. Det var med andra ord dags för en ny.  Den förra köpte vi begagnad men nu ville jag köpa en soffa som skulle hålla resten av livet. Valet föll på en Norrgavel träsoffa rak. Har tittat på den länge och drömt, men absolut inte haft råd. Så jag har sparat och gnetat och för tio veckor sedan la jag min beställning. Soffan görs ju för hand vid beställning och är i princip den enda Svanenmärkta på marknaden.

Och igår hämtade jag den så nu är den min! Materiell lycka.

Jag som nästan aldrig köpt någon ny möbel utan bara begagnade saker tycker att det nästan känns lyxigt i överflöd att ha något som ingen har ägt innan oss. Jag hoppas och tror att den kommer hålla och vara lika fin om trettio år. Norrgavel är ju känd för sin fantastiska kvalitet och jag tänker att man så småningom kan byta kuddarnas överdrag ifall de skulle bli slitna.

Idag är jag hemma med både Bertil och Folke och vi lyssnar på Electric banana band och steker krabelurer och sorterar tvätt. Och hänger i vår nya soffa såklart!

(Lika bra att jag rabblar alla produkter på bilden ifall någon undrar. Tapeten heter Edgar och kommer från Sandbergs tapeter. Soffborden är gamla ärvda trälådor. Mattan är antik och den har jag fått överta av min syster och kuddarna i soffan är från Nyblom Kolléns vårkollektion. Vasen på soffbordet är ett loppisfynd från Upsala Ekeby.)

Andrummet

Jag behöver verkligen skogen för att må bra. Efter några intensiva dagar på Bokmässan känns det som att jag ska kvävas av alla intryck. Hela huvudet snurrar och jag längtar bara efter en neutral plats att andas på. Där jag slipper se eller interagera med en enda levande själv. I skogen bakom vårt hus finns ett berg med ett älgtorn med milsvid utsikt. Dit går jag så fort jag får möjlighet. Och sitter och andas en stund och njuter av att inte se något annat än bergsknallar och grantoppar.  På vintern kan jag inte komma dit – så det är alltid lite högtidligt på våren när skogsvägen smält fram igen. Under de sex år som vi har bott här har det kanske hänt fem gånger att jag mött någon människa i den här skogen. Det ger högsta betyg i min bok. Självvald ensamhet är guld värd.

En riktigt god rödkålssallad

Fint strimlad rödkål med purjo i blåmönstrat porslin.

Jag älskar kål i alla former – dessutom är det ju både nyttigt och billigt. På min skördefest gjorde Susanne, som är kock en rekordgod sallad med rödkål – här kommer receptet! De andra recepten från skördefesten – till exempel recept på den smarriga ”dragna tuppen” finns recept på hos Susanne

Du behöver:

1 rödkålshuvud

1 purjolök, strimlad

0,75 dl äppelcidervinäger

1 dl ljus soja, japansk

1 dl rapsolja

1 msk honung

några droppar sesamolja

Garnering:

2 msk sesamfrö

Så här gör du kålsalladen:

1. Skär kålen i tunna strimlor. Använd mandolin, osthyvel eller matberedaren. Skölj den i durkslag och låt rinna av.

2. Blanda med samtliga ingredienser (spara gärna lite purjo till garnering) och låt stå och dra till serveringen. Gärna minst en timme. Rör om ett par gånger.

3. Garnera med sesamfrön och strö på lite purjolök.

Tips: smaksätt med chili och riven, färsk ingefära.

Visualisering

Man har ju läst en del om visualisering och hur idrottare visualiserar sina framgångar innan de tävlar. Hur de ser sig själv hoppa över hindret eller sätta straffen eller vad det nu är. Och jag har ärligt talat tyckt att det låter skitflummigt. Tills jag insåg att jag håller på med det själv. Framförallt när det gäller alla dagliga, tråkiga sysslor i hemmet som jag har en instinktiv motvilja kring.

När jag ska städa köket efter maten blir jag sittande i soffan en stund extra. Och innan jag slutligen stiger upp på riktigt – ser jag i huvudet framför mig hur jag ska gå med arga, raska steg rakt in i köket och fram till diskmaskinen och öppna den med en smäll. Börja trava in skitiga tallrikar och vara effektiv som bara den. Hur jag sedan ska svepa med disktrasan över bänken från höger till vänster och dänga den i diskhon med en klatsch. Och när jag ska rensa i röran  garderober står jag först en stund och föreställer mig i vilken ände jag ska börja och hur det ska gå till. Först ska underklädeslådan tömmas ut på sängen och sedan ska strumpor, trosor och behåar flyga i olika högar –  och allt udda ska jag slänga på golvet i en hög för att ta itu med senare.

Och varje morgon när jag motvilligt ska gå upp på kontoret och starta arbetsdagen ser jag framför mig hur jag springer upp för trappan, öppnar dator och liksom kastar mig ner framför min mejlkorg och börjar läsa och besvara mejl. Då är nästan som att jag nästan redan har gjort det och sett att det går bra. Och då går det enklare.

Det här är inte någonting jag gör särskilt medvetet. Det har bara kommit naturligt av att allting blir så mycket enklare när jag först sett det framför mig i huvudet som i en film. Ja, det låter lite larvigt och coachigt men det har verkligen hjälpt mig. För att det känns som att startsträckan och motståndet att göra saker blivit kortare. Plus att den där vidriga, veliga stunden innan jag satt igång, då jag mest trampar omkring och flyttar på högar och inte vet i vilken ände jag ska börja – den stunden har nästan försvunnit helt.

Missmatcha

Jag älskar udda porslin. Varför måste allting matcha? Mitt vardagsporslin är en samling antika tallrikar i olika färger och modeller. Faktiskt lika fina till kalas som vardag. Och finglasen till fest är en samling udda kristallglas jag fått eller hittat på loppis. Vill man inte att det ska bli för spretigt med dukningen kan man ju välja olika mönster men i samma färgskala – som här på bilden. Eller så är man vågad och missmatchar ljuva gammaldags blomsterrankor med femtiotalsrutor  – mixat är kul. Våga prova!

Snart i mål

Åh vilka dagar. Roligt med bokmässa – men hetsigt som tusan! Efter en intensiv torsdag och fredag på Bokmässan i Göteborg där jag inte hann något utöver programmet – knappt släppa en fjärt och än mindre blogga – landade jag hemma hos min syster igår. Alldeles utmattad och slutkörd. Fast med fina nyheter i bagaget. Min och Annakarins bokserie kommer förmodligen lanseras i ytterligare två länder nästa år förutom USA, Tyskland och England. Det ser vi såklart fram emot. Att våra bokbebisar får ut och resa i världen.

Jag såg att någon krönikör beklagat sig över att bokmässan i år frontades av sådana som mig som inte riktigt räknas som ”riktiga” författare. Alltid lite tråkigt såklart även om jag är rätt van att avfärdas som en oviktig bloggare. Just därför känns det lite extra fint med utlandslanseringarna. Jag har gett ut sex böcker hittills och utomlands är det inte en käft som bryr sig om ifall jag har en blogg eller ej när de antar boken. De tittar på kvalitén. Och den håller uppenbarligen. Det gör mig glad.

Idag tog jag och syrran en promenad och gick på loppis och jag gjorde fina fynd! Ska visa dem imorgon. Sedan passade jag min systerdotter medan min syster och hennes man åkte på fyrtioårsfest. Kände mig sjukt nöjd med mina mosterskilz när jag lyckades natta och få lillan att somna på tio minuter.

Men efter sex jobbdagar borta längtar jag nu verkligen hem till mina barn. Och hem till mitt hus. Jag har så mycket inredningsinspiration i kroppen att jag planerar att börja med en ommöblering när jag kommer hem imorgon. Sån är jag. För få saker fyller på min energi mer än hemmafix och pyssel när jag är riktigt trött och utarbetad.

Om man hoppar från båten

Åh vad jag är trött på att oroa mig. Jag hade ett riktig oroshjärta när jag växte upp och har fått arbeta mycket med med mig själv för att sluta oroa mig över saker. En stor del av det här beteendet har jag botat – men ibland kommer det tillbaka. Framförallt när jag är trött eller obalanserad på något sätt. Dessutom kombineras detta oroande med att jag hela tiden måste utmana mig. För jag blir så provocerad av att vara rädd och orolig och därmed begränsad. Därför tackar jag mycket sällan nej till en utmaning. Verkar det roligt men skrämmer mig på samma gång? Jamen då måste jag köra!

Jag föreställer mig mig hur jag sitter tryggt i en båt men rätt vad det är hoppar i vattnet.  Och när jag ligger där och det stormar och jag är trött och hjälplös – då förbannar jag mig själv för att jag inte satt kvar i båten där det ju var så tryggt och säkert. Och så är tänker jag att den här gången kommer jag inte orka. Den här gången kommer det inte reda upp sig. Jag kommer aldrig ta mig till den där jävla båten. Jag kommer att drunkna.

Men när ska jag lära mig att det ordnar sig? Att jag alltid tar mig till den där båten. Varenda jäkla gång. Ibland har det tagit år. Men tillslut har jag kommit i trygghet igen. Och det enda jag vet är att jag snart kommer hoppa i vattnet på nytt. Göra någon ny grej som jag egentligen inte vågar. Utmana och pressa mig. Och jag vill ju fortsätta hoppa ner i stormiga vatten. Men det vore fint om jag kunde lita helt på att jag alltid, alltid, alltid tar mig upp igen. Att det ordnar sig.

Hur gör man? Hur gör ni? Är det livserfarenhet som fattas? Tio år till av simmande och hoppande och panik innan jag lär mig att lita på mig själv?

Bokmässan 2015

Som jag har längtat! Idag drar jag på mig de nyputsade skorna och packar väskan och reser till Göteborg och Borås. Först och främst för Bokmässan – men även några andra jobb och en hel massa häng med min storasyster. Jag längtar nästan ihjäl mig efter min systerdotter så att träffa henne ska bli höjdpunkten! Men bara att komma hemifrån och få lite miljöombyte, ha på sig fina kläder, äta goda middagar och träffa massa kollegor man gillar känns som en dröm.

Tiderna jag kommer vara på Bokmässan ifall ni vill komma och säga hej är:

Torsdag 24/9 12.00-12.45 håller jag ett seminarium tillsammans med Annakarin Nyberg Mikael Wiberg. Seminariet utgår från Annakarin och Mikaels bok Sociala medier & härskartekniker

Torsdag 24/9 15.30-15.40 Monterscenen B05:22. Där pratar jag om min och Annakarins barnboksserie samt signerar böcker!

Fredag 25/9 12.30-11.50 Seminarium om barn och kreativitet i en ditigal tid.

Fredag 25/9 12.40-13.00 Biblioteksscenen D02:09. Seminarie om vår barnboksserie Steg-för-steg

Fredag 25/9 13.20- E03:10 Intervju om digitalt entreprenörskap

Fredag 25/9 15.30-16.00  B05:20 Boksignering

Hur gick det med nyårslöftena egentligen?

En bloggläsare undrade hur det egentligen gick det med mina nyårslöften som jag bloggade om i januari? Ja, det kan ju vara läge att uppdatera lite kring det. Mitt första löfte stavades styra upp min teknik. Att investera i bättre teknik, hitta en fungerande backuplösning till min dator samt få min dator ominstallerad och snabb igen. Det här var ett jobbigt löfte eftersom jag hyser antipati mot allt som har med datorer att göra. Men jag fick min dator ominstallerad i början av året och det gjorde stor skillnad. Mitt system för backup har också funkat bra och jag är väldigt nöjd med min kamerautrustning. Min förhoppning var att förlänga livet på min macbook ett år till och det har jag gjort  – men efter jul ska jag investera i en ny, för jag märker att min dator ändå börjar vara ganska trött.

Mitt andra nyårslöfte var att komma igång med träningen igen och gå ner sju kilo för att nå den vikt jag brukar ligga på i vanliga fall. Och träningen har det gått både upp och ner med. Jag har tränat mer än jag gjort någonsin tidigare men ändå varit mycket sjuk och trött och inte orkat hålla i som jag önskat. Det blev mycket längdskidåkning i början av året sedan försiktig löpning på våren och sedan en hel massa löpning under augusti och september. Målvikten nådde jag för fyra veckor sedan och det är åtta kilo minus totalt. Så nu tänker jag släppa tankarna på det och bara fokusera på träning istället. Efter att ha kommit in i en bra rutin med löpningen vill jag nu addera styrka. Min överkropp är så svag efter två graviditeter att jag blir trött bara av att försöka sitta rakt. Jakob ska få göra ett program till mig som jag kan köra ungefär två gånger i veckan. Någon glädje ska man väl ha av att leva med en sjukgymnast och hälsocoach?!

Jag tycker faktiskt att det har varit väldigt roligt att ha nyårslöften. Jag har inte känt mig stressad av dem utan bara motiverad. För mig verkar själva ritualen och högtidligheten kring att lova  något inför det nya året funka extra bra!  Speciellt ifall målen är ganska tydligt avgränsade. Jag har redan en tanke på mina mål inför nästa år men jag ska fila på dem lite mer innan jag bloggar om dem. Det finns ju några områden i livet jag vill få ordning på och jag tänker att ett nytt år kan bli en perfekt tillfälle att fokusera på dem.

 

Tapetmix

Jag älskar ju verkligen tapeter och tycker att det är himla fint att mixa flera olika tapeter. Som vi gjort i Bertils barnkammare. Där det yttre, lite större rummet har en mild gul tapet och det inre en lite djärvare tapet i samma färgskala men någon nyans mörkare. Båda tapeterna kommer från Cole & Son och heter Lee Priory och Cranley. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte tapetserade taket i den inre alkoven också. Funderar på om jag kanske ska göra det framöver. I samma tapet som på väggarna – bara för att få det ännu lite mer ombonat. Jag har ju ändå en rulle över.

Tavlorna i rummet är förresten inramade sidor från en trasig barnbok jag hittade på en loppis – passande motiv i en barnkammare.

Rädd för män

Det är speciellt att bo i sitt barndomshem några dagar. Ta hunden på promenad i grannskapet där man växte upp. Kika in genom grannars fönster och notera hur de gjort om. Ta svängen på skogsstigen där man lekte och känner igen varenda böj på varenda rot. Jag gick en promenad runt min gamla skola också,  minnen sköljde över mig.

Jag har haft en fin och trygg barndom med två vettiga, kärleksfulla föräldrar. Jag gick på en ”bra” skola med en massa välanpassade medelklassungar. Ändå är det jag minns från min barndom ofta förknippat med rädsla. Jag var så rädd när jag var liten. Inte för spöken, troll och monster. Utan för pedofiler, blottare, fula gubbar, rasister, pyromaner, killar som slogs med pinnar eller sylade isiga snöbollar i skallen på en.  Rädd för att bli slagen, rädd för att bli knuffad. Rädd för att få en hård fotboll i magen eller en hockeklubba körd i sidan.

Jag vet att det fanns anledning till min rädsla. Det var ju den där mannen som ringde hem till flickor på skolan för att han ville komma och fota dem i underkläder. Det fanns en blottaren som höll till runt skolgården och jag minns att polisen kom dit. Och jag glömmer aldrig den otäcka äldre gubben som förföljde mig en vinter när jag lekte i skogen. Alla pojkar som slogs hårt, och några manliga pedagoger med basröster, hetsigt humör och alldeles för hårda nypor. Som han som lyfte ut min kompis ur lärarrummet och bände upp munnen på henne för att hon olovandes tagit en sockerbit. I högstadiet läste tjejerna självförsvar på elevens val. Då var det Hagamannen vi var rädda för.

Jag har inga minnen av att jag har varit rädd för någon kvinna under min barndom. Men rädslan för pojkar, unga män och fullvuxna karlar var närvarande. Och den har följt mig. Jag kollar vem som går bakom mig när jag promenerar i stan på kvällen, tar alltid med mig telefonen, ser till att någon vet vart jag ska. Går inte ensam när det är mörkt och sätter mig inte i vilken taxi som helst.

Det är en kvinnas vardag. Att vara van vid rädsla och att vidta försiktighetsåtgärder. Från barndom till vuxen ålder. Och samtidigt finns det dem som hävdar att det inte finns något kvinnoförtryck i Sverige.

En annan slags meditation

Att gå på loppis och antikaffärer är verkligen meditation för mig. Det handlar inte om konsumtion för oftast köper jag ju ingenting. Utan bara att gå runt och titta, rota och fundera på gamla grejer funkar som avslappning. Det är som att min hjärna sorterar sig då. Tankar faller på plats och ny inspiration föds. Det ska gärna vara lite stökigt, överlastat och sådär trångt och lurigt att man tänker att man kan gå vilse. Då funkar det som allra bäst för mig.

Vanlig shopping av nya grejer har dock inte alls den inverkan på mig. Jag får ont i huvudet och ångest (Vem ska köpa allt det här? Tänk vilken påfrestning på miljön.. och vilka stackare har tillverkat det?) Det är bara affärer med gamla grejer som har den här lugnande effekten på mig.

Jag tror att det har min barndom att göra. Att gå på loppis har varit en familjeaktivitet sedan jag var liten. Speciellt med pappas släkt där en populär umgängesform var att helt enkelt åka runt på loppisar så fort man sågs, med en känsla av att vara på en gemensam skattjakt. Och nu ser jag att Bertil håller på att bli likadan – för gud nåde mig om jag går på loppis utan att ta med honom. Mammas pojke!