Om att hålla enad front mot barnen

Jag har funderat på det där som folk säger ibland – att man ska hålla enad front mot barnen.  Alltså att föräldrar ska göra på samma sätt i sin uppfostran och backa upp varandra.  Fast det håller jag inte alls med om. Ja, det är klart att man ska vara överens om saker som läggtider och trivselregler vid matbordet.  Men det där absoluta uppbackande av den andra föräldern i alla lägen – det tycker jag väldigt illa om. Om ett barn till exempel tar sönder något som den inte fick lov att leka med från första början – och en vuxen då blir oproportionerligt arg över detta är det tyvärr allt för vanligt att andra vuxna håller mun. För att inte undergräva den vuxnas auktoritet – utan hålla enad front. Det är så jobbigt att själv hamna i en konflikt att man låter barnet själv ta smällen.

Jag är inte solidarisk med min man först och främst. Jag är solidarisk med barnen. Den svagare parten. Ifall han skulle göra eller säga någonting som jag tycker är fel skulle jag absolut inte backa upp det inför barnen –  bara för att hålla någon slags enad front mot dem. Och jag förväntar mig att han gör detsamma när jag säger eller gör något som inte är okej. När jag blir oproportionerligt arg eller är orättvis.

Jag tycker att vuxna är alldeles för solidariska med varandra. Jag tycker vi ska påminna oss om att vi inte har någon som helst skyldighet att täcka upp och ursäkta en partner, släkting eller bekants dåliga beteende mot barn. Som vuxen är det ens ansvar att ta barnens parti när andra vuxna gör fel. Skit samma om det blir dålig stämning, din gamla onkel blir kränkt eller grannen förnärmad på kuppen.

När vuxna inte behandlar barn på ett helt okej sätt får man inte hålla tyst och vara solidarisk med dem för att visa en enad front. Det är faktiskt direkt olämpligt. Barn måste få veta att vuxna kan gör fel. Och att andra vuxna vågar se och erkänna det. Jag tror att den vetskapen kan hjälpa barn att kommunicera kring svåra upplevelser i sin vardag. Alltifrån småsaker som en orättvis åthutning från en fröken – till saker av mer allvarlig karaktär som farbrorn på bussen som tafsar.

Och det där med enad front förresten – vad är det för jäkla term? Det är väl inte krigsföring vi håller på med?! Nä, fy farao. Fram för mer barnsolidaritet och mindre hållande om ryggen på vuxna.

Sen jag skrev det här inlägget har jag blivit mamma till en sexåring och det har väckt nya känslor i mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

83 kommentarer på “Om att hålla enad front mot barnen”

  1. Håller verkligen med! Tänker att det faktiskt inte är helt lätt som vuxen heller att bedöma rätt och fel alla gånger och då måste vi vuxna vår ”korrigera” varandra. Tänker att det också är en solidaritet.

  2. Kan hålla med om att uttrycket är trist, men i sak kan jag känna att det är för barnens skull man har ”enad front”. För att de inte ska få olika besked utan kunna acceptera att det dom sagts av en förälder gäller. Det är inte så ovanligt att man går till pappan om mamman sagt nej tex. Blir ett stresspåslag och en onödigt utdragen konflikt. Kan känna att det är lättare för barnen att tillsammans vara överens. Och ta diskussionen efteråt. Om det inte är uppåt väggarna fel beslut såklart!

  3. Jag håller med dig om det du skriver Clara. Personligen har jag dock alltid associerat vikten av att vara enade som föräldrar till ojämställda förhållanden där ansvaret för uppfostran ligger på kvinnan och mannen liksom kommer hem sent på kvällen som en hjälte och får vara den roliga föräldern, den som man får för, som säger ja till det där som mamman kämpat med att sätta upp regler kring för att det ska fungera alla andra tidpunkter på dygnet när pappan är frånvarande eller helt enkelt inte tar ansvar. Lite som att barn med skilda föräldrar ofta bor med mamman på veckorna och åker till pappan någon helg ibland. Han har ”råd” att vara inkonsekvent och ogenomtänkt i sin föräldraroll. Jag tänker att det handlar om att hon behöver bli uppbackad och respekterad som förälder. I en mer jämställd relation finns inte samma maktobalans och där hjälps man åt på ett annat sätt, och då blir det mindre viktigt att ”stå enade”.

  4. Nu menar väl folk oftast just det där med att inte ena säger ja till godis om den andra säger nej, att en säger ja till att sova över mitt i veckan då den andra sagt nej, och inte att hålla varann om ryggen då man beter sig dåligt? Och verkligen inte så att det omfattar alla vuxna överhuvudtaget, utan specifikt det där att man som föräldrar kommit överens om familjens regler och att båda två håller sig till dem, så att inte den ena är den ”roliga” föräldern.

    1. Precis som du och många tidigare så kopplar jag också ihop ”enad front” med upprätthållande av regler. Något jag tycker är viktigt. Att det skulle handla om att man sitter tyst när den andra föräldern gör något galet håller jag inte med om.

      I min familj har jag och min sambo något som skulle kunna kallas enad front. Jag och barnens pappa behöver vara överens om regler och barnen behöver veta att det inte går att fråga en förälder, få fel svar och sedan söka bättre svar hos den andra föräldern. Det kan vara ganska svårt, för ibland kan en förälder komma hem och så frågar barnen om de kan få pepparkakor, och då känner den föräldern att ”ja, visst, varför inte?” Men hen vet då inte att den andra föräldern kan ha sagt nej tidigare och det pga flera orsaker som den nyss hemkomna föräldern inte vet om. Som att vi ska äta mat först, eller nej, vi sparar pepparkakorna till helgen eller nej, det blir inga pepparkakor för vi hade någon slags överenskommelse som barnen bröt… Det finns massa exempel. Då är jag och mina barns far överens om att sagt ord gäller, oavsett hur okej det känns för den föräldern som nyss kommit hem. Detta för att annars kan det bli just så att en förälder blir mysföräldern och en blir den stränga (ofta en mamma om mamman är hemma mest med barnen, men kan ju självklart vara pappan också). Vi är också noga med att barnen är medvetna om detta, för vi tycker inte att det är ett okej beteende att försöka komma runt saker på det här sättet.

      Däremot (och det är det här som Clara beskriver) så tycker jag inte att ”enad front” är samma sak som att ett bråk mellan ett barn och en förälder spårar ut och föräldern beter sig dumt och då ska den andra föräldern bara hålla mun och backa upp föräldern. Så gör inte vi i alla fall, det händer snarare ofta att t.ex. jag överreagerar på saker barnen gör och då kanske inte deras pappa avbryter mig mitt i mitt känsloutbrott utan han tar barnen åt sidan och förklarar varför jag sa som jag sa och att det inte har med dem att göra, osv. (Jag är gravid och hormonell och min pappa har nyss dött.) Det är ju inte så att han underminerar mig utan han gör ju det jag borde göra, fast jag inte klarar av i stundens hetta. Det är jag tacksam att han gör. Men samtidigt känner jag starkt att han och jag håller en enad front.

  5. Äntligen! Jag kan inte alls förstå varför jag ska stå och se på när någon, kanske alldeles för trött eller stressad, står och gapar åt barnen på helt fel sätt. Jag protesterar och tar det parti som är rätt.

  6. Undrar nästan om detta är skrivet bara för att provocera för nog måste väl du Clara veta att uttrycket inte syftar på det du beskriver?

    Som någon redan påpekat så handlar det ju om att ge barnen tydliga regler och rutiner som gäller för alla o familjen och inte ge olika besked från olika föräldrar. Att jag skulle acceptera ett dåligt beteende mot mina barn från en annan vuxen är ju något helt annat -nämligen bara korkat, vem gör så?

    1. Precis vad jag tänkte. Att vara enade som föräldrar innebär ju mestadels de beslut som fattas i förväg – när är det läggdags, hur mycket tv, när börjar vi med godis osv. Ibland har jag lite slappare förhållningssätt än min man, när det gäller äta i kojan i vardagsrummet och sånt, men där är det ju inget problem att göra olika bara man motiverar det och inte blir dum-arg. Självklart handlar det inte om att skydda en vuxens dåliga beteende om det är dåligt för barnet. Om andra vuxna tillrättavisar mitt barn hemma hos oss för något hon normalt får, säger jag självklart till! Hemma hos andra rättar vi oss efter deras regler. Det är ju också att vara enad, men tydlig mot barnet. Känner inte alls igen att de exemplen som ges i inlägget skulle höra ihop med att vara enade i uppfostran!

  7. Är ett stort fan av att ”tråkiga” beslut som barnet ogillar backas upp av den andra parten, så inte barnet får göra mer och roligare saker för någon annan. Men jag tror iofs inte att du menar så, jag tror att du som vanligt är så vettig och menar på det bra viset. Alltså inte vara överens om regler utan vid de tillfällena då någon vuxen gör något mindre bra och man helt enkelt inte måste hålla med bara för att en vuxen gjorde det.

  8. Jag håller till hundra procent med dig och har aldrig haft någon enad front mot barnen. Tycker rådet är så sjukt och man har hört det i tjugo år minst. Säkert mer. Det ger trygghet. Nä det ger ångest för barnet. jag är mig själv och jag har fan ingen enad front med någon om jag inte är enad. och att trycka till ett barn ännu hellre bonusbarn är så sjukt så man hoppas det blir en kort parantes i ”idotidéer kring barn”. Fuck enad front

  9. Jag har alltid tolkat det där med enad front som just något som rör regler (t.ex sitt ner när du äter vid matbordet för om du springer omkring kan du sätta i halsen). Hade faktiskt inte en tanke på att någon skulle tolka det på annat sätt.
    Att vara enad mot en annan vuxen när jag ser att det skadar barnet var något nytt för mig och låter också helt fel.

  10. Vad gäller regler så tycker jag att man som föräldrar ska vara överens. Min man backar ofta upp vår dotter mot mig så jag blir alltid the bad Guy och han den roliga lekpappan

    1. Ja, totalt tokigt! Och det blir dessutom en kvinnofälla – som ngn härnere skriver: kvinnar ska stå för kollan och ramarna i hemmet, mannen får vara lattjoljabangubben. Orättvist och fel, både för kvinnan och för barnen, som ” lär” sig att det är så det ska vara, kvinnan SKA ta mest ansvar. Brr! Som ”knasiga” pappor på barn- och ungdomsfilmer, blir tokig på den stereotypen – mamma klok (Nä men Börje! Vad är det nu du gjort!), pappa gränslös och kul.

  11. Jag har alltid tolkat enad front som att föräldrar har samma regler inför barnen, ex om ena föräldern säger nej till godis på en tisdag så ska inte den andra föräldern säga ja. Så att inte barn kan spela ut föräldrarna mot varandra eller att den ja-sägande föräldern blir ”snäll” och den nej-sägande blir ”dum”. Har aldrig associerat detta med att vuxna ska hålla varandra bakom ryggen när någon gör fel gentemot barnen, utan helt enkelt att familjen har gemensamma regler som (för det mesta) efterföljs oavsett vilken förälder man frågar.

    1. Håller med. Konsekvens ger trygghet för barn. Ser alltför ofta barnaskaror som håller enad front mot föräldrarna/lärarna/pedagogerna istället – dvs tar över allt, bestämmer, lever rövare. Med kaos som följd.
      Vi har en skyldighet att ge ramar åt barn. Vi är de vuxna, inte de.

      Men jag är med dig Clara på att man i dåliga stunder (som att min man som pga förkylning och trötthet igår var alldeles för arg mot vår yngsta) måste kunna säga ifrån till varandra också, markera ”nu tar jag över” eller liknande. Tror det är det du mear också men inlägget kan verka lite som att barnen ska få bestämma och spela ut föräldrar.

  12. Hear, hear! Enad front är ett utmärkt sätt att trycka ner barn och ge dem en känsla av maktlöshet. Är precis som du den ”svagare” parten om man med det menar att jag ibland viker mig för mina barns önskemål. Jag tycker det är en tillgång att lyssna in barns vilja, väga in om ens egen linje är viktig att strida för och förklara hur man resonerar. Enad front är för mig lika skevt som detta galna i (att aldrig bråka inför barnen. Det skapar ångest och osäkerhet. Nu talar jag om normala affekter här. Personer som är affektlabila bör väl kanske inte leva ut hela registret alltid) Det är väl sunt att barn ser att man är olika och att man kan medla. Detta ger demokratiska barn tror jag. Har just börjat intressera mig för childism…ska läsa på så fort jag får två timmar i fred…eller fler….

    Go Clara! Vik ned dig bara!

  13. Menar man inte mer att vara konsekvent (med gemensamma regler o dyl) eftersom det kan vara förvirrande för barnen om det varierar för mycket vad som gäller. Å andra sidan förstår barn ganska snabbt att dessa regler gäller hemma och dessa på förskolan eller hos mormor.

  14. Som 51-åring är jag uppväxt med föräldrars enade front – läs: barnens önskemål MOTarbetas enhetligt och föräldrarna backar upp varandra. Ja, så gör de än idag faktiskt, 78 och 82 år. Kan ff ringa upp och påpeka fel som de har suttit och klurat fram tillsammans. Fy fan.
    Med fem egna barn har jag strävat efter att lyssna och fundera och grunna och tänka. Inte alltid kan jag tillmötesgå barnens vilja och önskningar men jag LYSSNAR till deras tankar och vi diskuterar möjligheter.
    Att leva som ensam mamma har för MIN del enbart varit bra då jag inte behöver ha nån oengagerad förälder att ”ta hänsyn” till.

  15. Jag tror att alla medlemmar i familjen förtjänar respekt. Tycker absolut att det finns exempel där föräldrar underminerar varandra vilket jag tror skapar otrevlig stämning vilket inte är bra för barnen. Att den ena föräldern tycker sig veta bäst, ha rätt, vill bestämma mest, inte vill kompromissa, lägger sig i eller kör över den andra föräldern… Det kan även vara andra släktingar! Tycker att alla i familjen ska samarbeta och bli lyssnade till och att man ibland behöver visa mer hänsyn mot andra vuxna. Tycker inte mitt barn kommer före min sambo eller tvärtom. Vill lyssna in bägge parter och ha en dialog. Vill inte gärna höra fler kommentarer eller bli ifrâgasatt som förälder frân omgivningen. Tycker redan folk är bättre pâ att döma än berömma föräldrar.

    1. Bra skriver Isabelle! Så många kloka tankar!
      Resonemanget kring att ingripa när någon annan vuxen ” gör fel”, bygger på att livet är svart/ vitt. Den ena gör rätt den andre gjorde fel och bör bli tillrättavisad. Tror inte alltid att det är så enkelt. Det blir illa om en förälder alltid tar sig rollen som den som gör rätt. Den andre föräldern tappar sitt självförtroende och tar kanske ett steg tillbaka i sin föräldraroll.
      Alla mnsk förtjänar respekt, barn liksom vuxna.
      Förr fick inte vuxna ifrågasättas, det var fel. Men idag har det gått för långt åt andra hållet. Vuxenheten har blivit underminerad och räddhågsen. Vuxna klarar då inte att sätta stopp ens när det verkligen behövs för t ex mobbingproblem i skolan. Den där undermineringen tror jag har sin början i vårt sätt att kritisera och ifrågasätta varandra som föräldrar och som pedagoger. Resultatet blir en väldigt svag ” vuxenhet” som inte kan sätta stopp för t ex stökigt beteende bland ungdom utan att blanda in polis. Vuxna/ lärare som ständigt blir ifrågasatta blir till sist svaga i sin roll. Kanske oxå passiva man ” ser hellre åt ett annat håll” än riskerar att bli inblandad i bråk bland eleverna. För att det kan leda till att man blir ifrågasatt och kritiserad både som pedagog och mnsk.

  16. Håller verkligen med dig! Har också alltid tyckt att detta är åt helsike fel, och vad lär vi då våra mindre medmänniskor? Och framförallt så reagerar jag starkt på ordet ”mot”, vi är väl MED våra barn!

  17. Självklart stöttar man sina barn om de blir orättvist behandlade, oavsett vem den som överreagerat är. Men att säga ”mamma har bestämt så” för att skylla ifrån sig och inte behöva stå för obekväma men viktiga beslut är inte okej, för mig. Att ha enad front betyder det sistnämnda för mig, inte att inte våga säga ifrån mot varandra.

  18. Håller med! En gång när jag skulle gå på kvartsamtal och kände på mig att min son skulle bli gnälld på, då sa min kollega att jag skulle ta hans parti inför andra vuxna, och sen ta diskussionen med honom efteråt om det behövdes. Så himla klokt tänkt! Jag minns från min barndom hur hemskt det var när vuxna ”gaddade ihop sig” (som man uppfattade det) och alltid tog varandras parti, och nu som vuxen blir jag alltid illa till mods när tex skolpersonal förväntar sig att jag ska ta deras parti mot mina barn.

    1. Det är exakt det tillvägagångssättet du beskriver hur du hanterar utvecklingssamtal i skolan, som skapar monster till barn. Istället för att stötta pedagogerna i skolan underminerar du deras möjlighet att få en fungerande skolsituation och ett acceptabelt beteende hos barnen.
      Det finns väldigt få pedagoger som ”gnäller” utan anledning. Om föräldrar och pedagoger arbetar tillsammans kan positiva resultat uppnås. Inte annars.
      Ditt resonemang gagnar inte ditt barn.

    2. Håller med Per.

      Skyddandet av barn får inte GP så långt att det handlar om skygglappar inför deras beteende istället…

    3. Oj, nej det var inte alls så jag menade. Såklart visar jag att jag tar situationen på allvar, och om mitt barn är orsaken till ett problem – vilket har hänt – så tar vi itu med det, ofta tillsammans med skolpersonalen. Men det måste ju i så fall vara i en konstruktiv situation, inte i en situation där vi två (eller fler) vuxna ska stå med armarna i kors och ställa barnet till svars. Det jag menar handlar mer om situationer där jag känner att personalen förväntar sig att jag ska skälla på barnet, och det gör jag inte inför dem.

    4. Klokt Per! Det är så mycket känsliga föräldrar och känsliga barn nuförtiden i skolan att knappt något får sägas, för då kränks någon. Men istället skapas, som du skriver ”mpnster”. Rätt ensamma monster faktistk, som måste bära bördan av ett ansvar som de vuxna skulle burit, och som förvirrat försöker ta alla roller. Helt fel!
      När jag jobbade på fritidshem på 90-talet fanns det en mamma som alltid sade bestämt när hon kom: ”Har du skött dig idag?, Har du betett dig som folk?” (och samtidigt gav pojken en stor kram) Det var så befriande med EN förälder som visste om att hennes son kunde vara riktigt jobbig och sympatiserade med oss och vårt jobb, och faktiskt med honom också. Det kallar jag ansvar – och idag är det nästan en kränkning att säga sånt.

  19. Fyfasen vad jag håller med! Har aldrig förstått grejen med att vara en enad front mot barnen. Att säga att barnen blir förvirrade om föräldrarna säger olika är att underskatta barn. De förstår mer än vi anar.

    1. Det är inte för att dom är barn som dom blir förvirrade. Om du hade två chefer som gav dig olika förhållningsorder skulle du också bli förvirrad och vilja veta varför. Och de skulle inte vara schysst mot dig att få olika besked. Av samma anledning ska barns vårdnadshavare vara enade också FÖR barnen, inte mot dom.

    2. Det är väl inget konstigt med att ha två chefer som tycker olika? Tror det är vad som händer naturligt om man har två chefer, och tror de flesta anställda kan hantera det rätt bra.

    3. Det var en liknelse. Jag säger inget om att det är konstigt. Tvärtom är det säkert vanligt. Men det gör ju inte saken bättre och det är inte så man bör behandla sina anställda menar jag, eller sina barn för den delen.

    4. Maria: Bra liknelse! Jag håller med, att få olika besked/riktlinjer/order från chefer skapar mycket stress. Vem ska man lyssna på? Alltid blir någon missnöjd. Har varit i den situationen lite för många ggr.

  20. Kära du! Måste tacka dig så hjärtligt för att du delar med dig av ditt liv på det här viset! Din blogg är så jordnära & vardaglig, men ändå så vacker & otroligt inspirerande. Hela ditt liv känns så äkta & hjärtligt. Jag tänker i liknande banor som dig, som att inte stressa fram i livet utan att göra något fint utav allt – litet som stort! Du är min förebild, Clara! Tack för det! Kram/ Natalie

  21. Fortsätt fortsätt att vara modig Clara! Du sätter fingret på ömma punkter. Men det som är hårt kan bli mjukt, eller hur?

  22. Men ja! Precis så. Vuxna är vuxna och ska inte daltas med. Inte heller ska barn ‘skyddas’ från konfrontationer mellan vuxna som du säger, vilken värld funkar så? Knappast resten av världen som de växer upp i.

    1. Håller med, och vill tillägga att det också är viktigt att blir det konfrontation mellan vuxna som barnet bevittnar måste barnet också får se hur de löser konflikten. Inte som i mitt fall vuxna som ba smäller i dörrar och surar i flera dagar tills konflikten ”lösts” dvs lagts till högen av alla andra olösta konflikter som ruvar i huset likt en mögelskada. Gissa hur jag löser mina konflikter nu… försöker dock bättra mig!

  23. Håller med, speciellt att lära dom att vuxna också kan göra fel! Sen är det väl vissa saker som vuxna ”måste” hålla enad front om, typ som att borsta tänderna och när man ska lägga sig etc. När vi blev äldre så försökte vi ibland fråga mamma om lov och när hon sa nej så frågade vi pappa istället i hopp om att det skulle funka. Hade en sagt nej så var det nej som gällde, men då hade vi också turen att ha föräldrar som inte sa nej bara för att. Om vi frågade varför så fick vi inte svaret ”för att jag säger så!” utan deras faktiska anledning – ”för att det blir för sent, för att vi har besök, ”för man måste hålla tänderna rena” osv. Sen kunde man ibland bråka med ena föräldern och få tröst hos den andra som kanske höll med eller inte höll med men som var där som en länk mellan. ”Kanske mamma skrek på dig för att hon blev rädd när du sprang ut på vägen?” Det hjälpte ofta.

  24. Jag håller inte med dig där, helt klart ska barnen skyddas av sina föräldrar men, om du har problem med din partners okontrollerade ilska, tycker jag inte att det är bra att du tar barnen sida. isf har föräldrarna väldigt stora problem sinsemellan. jag tycker att man bör hålla en enad front för att upprätthålla respekten inför varandra. relationen till ens partner bör var prio ett i alla lägen, då får man en bra familj med bra relationer mellan föräldrar och barn, men föräldrarna tycker jag ska bestämma vad som gäller och inte…

    1. Men det är ju inte så farligt att ha olika åsikter? Det är ju bra om barnet får se, att man kan tänka på olika sätt, men ändå RESPEKTERA varandra och älska varandra? Att det för ett fungerande äktenskap inte behövs två precis likadant tänkande människor? Jag tycker att det är barnens rätt att se, att allt inte är svartvitt, att det inte alltid finns det absolut rätta svaret, utan man kan diskutera och tycka olikt – det är ju så världen är på riktigt, och barnen blir inte osäkra eller gränslösa genom att förstå detta. Nej, de lär sig tänka, ifrågasätta, diskutera, respektera… 🙂

    2. Det är klart att det kan vara ett problem sinsemellan föräldrarna om en av dem har t.ex. okontrollerad ilska som du skriver men det i sin tur blir ju ett problem för barnen också om det är så att barnen får denna ilska orättvist riktad mot sig. Då kan väl inte den andra föräldern stå och titta på eller? Någon ska rycka in och ta barnen i försvar där det behövs. Självklart bör man ju som partners försöka att reda ut eventuella problem sinsemellan och olikheter som kan gå ut över barnen. De problemen ska ju inte läggas på barnen. Men om det sker orättvisor mot barn ska man alltid stå upp för dem. De är de svagare. Respekten mellan oss vuxna kan vi inte upprätthålla på ett sätt som rättfärdigar att barn far illa. Sedan är det en annan sak att man har kanske kommit överens om att man har vissa regler och normer i familjen som båda föräldrarna är eniga om.

  25. Jag håller med! Jag tycker att det är viktigt att våga ifrågasätta varandra inför barnen när man tycker att de blir orättvist bemötta. Diskutera, argumentera och förklara sina tankar från olika håll. Det tror jag de måste lära sig, det handlar ju bara om att man är olika och tycker att olika saker är viktiga!

  26. Bra skrivet! Jesper Juul har också skrivit om det här i hans böcker (har du läst, kan rekommendera!). Jag tycker att man kan till och med ha olika regler i vissa saker (t.ex. jag visar inte musikvideon på YouTube till min dotter, medan hon kan se på ett par videon med pappan, osv). Barnen kan riktigt bra förstå att det kan finnas olika sätt att göra saker, och de lär sig snabbt vad de får göra med vem. Min dotter skulle en gång gå på besök hos min vän, som frågade ”får hon hoppa på soffan, har ni gett henne lov och göra det?” Jag sa,att hon får helt själv bestämma om flickan får hoppa på hennes soffa eller inte – oberoende av hur vi har det hemma. I hennes hem är det hennes regler, och det kan barnet riktigt bra förstå!

    Dessutom är jag inte alls rädd för att bli den ”dumma” föräldern eftersom jag inte låter barnet göra alla samma saker som pappa låter. Det skulle ju vara helt absurt tanke! Föräldrarskap är ju ingen ”trevlighetstävling”. Barnens kärlek har ingenting att göra med sånt!

    1. Jag håller med dig Lauraaa, jag och mitt barns pappa har inte samma regler (och vi är gifta). Jag tänker att vår familj är uppbyggd på relationer (tillskillnad från ex ett företag med vinstintresse, någon jämförde föräldern med chef.) och att barn mycket väl kan förstå att reglerna inte är samma med mamma som med pappa. Så är det ju i livet och relationer i övrigt.

  27. Så bra! Det här inlägget betyder mycket. Som barn kände jag mig så ensam när ingen protesterade mot hur min förälder behandlade mig. Men nu är jag vuxen – nu har jag chansen att stå upp för andra barn och då ska jag baskemej ta den.

  28. Tycker att Clara här säger sig ha åsikter om en sak men sen beskriver något helt annat. Hon beskriver i början av texten att ”det är klart att man ska vara överens om saker som läggtider och trivselregler vid matbordet.” Och det är väl det ”enad front” handlar om? Det hon sen beskriver att hon ogillar är något annat – då känslor går överstyr. Där kan absolut andra behöva säga till. (Fast inte helt enkelt – när är det ”oproportionerligt”?)

  29. Jag tänker att det som menas med enad front är att den ena föräldern ska inte säga nej och så frågar barnet den andra föräldern och får svaret ja och att det ständigt är så. Typ att föräldrarna ska vara överens om ”de viktigaste” reglerna / rutinerna och tillsammans hålla på dem.

  30. Åh så bra!! Tack Clara för att du tog upp någonting som jag känner starkt för. Jag tycker också att barnen ska få veta om att mamma och pappa tycker och gör olika i olika sammanhang. Det kan få gälla lite olika regler med mamma och andra med pappa, det är helt okej. Om man bara, som du skrev, har samma regler i grunden. Den enade fronten är ändå viktig på så sätt att man backar upp varandra och avlöser varandra när barnen tjatar, får utbrott, gnäller eller börjar visa prov på oacceptabelt beteende. Då måste man visa enad front och bemöta barnen på ett liknande sätt. Annars slutar det nog med att den ena föräldern blir ”den goda” och den andra blir ”den onda”.

  31. Jag gillar dina åsikter Clara men. Här är du väldigt naiv. Det är klart att föräldrar kan ha olika åsikter mot sina barn, i en fungerande familj. Det spelar ingen roll om denna är uppdelad. Men barn behöver trygghet. Det är för de familjer som inte kan känna skillnaden mellan sams för barnens bästa och sams överhuvudtaget som råden är för. Du kan förhoppningsvis känna dig lugn med att vara lagom konsekvent.

  32. Jag tänker att om man ska vara ett föräldrapar till ett barn (vilket ju inte alls är nödvändigt – man kan separera och göra saker lite mer på sitt eget sätt varannan vecka om man vill det) så har man ett ansvar att ha ett vuxet och ständigt pågående samtal om hur man vill ha det med sin uppfostran.

    Den ”enade fronten” behöver inte betyda att man gör och tycker lika utan att man har pratat om varför man gör olika och har en ömsesidig förståelse för varandras föräldrande. Om man till exempel upptäcker att ens partner har ett problem med ilska i förhållande till olika situationer som hen och barnet hamnar i så måste föräldrarna kunna prata om det.

    Men jag tror att det finns viss information som barn kan hantera och vissa samtal man ska ha med barn – men det måste anpassas. Sen finns det vissa samtal som vuxna har ett ansvar för och som barnen inte ska vara inblandade i – t.ex. samtalet ”du blir väldigt arg när Kalle inte lyssnar på en gång, hur ska vi lösa det?” Men Kalle kanske man ska ha samtalet ”Hur känns det när mamma/pappa blir arg? Hur skulle du vilja att det var istället?”

    Alltså… den ”enade fronten” betyder inte att vuxna gör lika i alla lägen utan att vuxna anstränger sig för att faktiskt vara vuxna och att ta ett ansvar för att kommunicera på bästa sätt för barnets bästa!

    1. Håller med. Enad front kanske låter lite krigiskt. Samspelta och konsekventa skulle man kunna säga istället. Det är inte samma sak som att få bete sig dåligt bara för att man är vuxen. Sen tror jag att det kan vara bra om föräldrar diskuterar om situationer där meningsskiljaktigheter uppstått på tu man hand och sen återkommer till barnen och ber om ursäkt när det behövs. När man snackar om ”enad front” osv. utgår man väl lite från normalbeteenden och inte från vuxen frustration som går ut över barn.

  33. Det som jag tycker är konstigt är att du uppfattar att konceptet innebär att den ena föräldern ska låta den andre kunna vara hur orättvis som helst. Jag tänker väl snarare att det betyder just att om barnet gjort något det inte får så ska det inte vara good cop, bad cop, utan att den ena föräldern då inte förminskar den andres uppmaningar.

  34. Underbaraclara, du tänker på så mycket bra saker. Håller verkligen med dig i dina åsikter här.

  35. Håller ned Clara o tycker inte att resonemanget är långsökt. Visst ska man bespara i vart fall små barn diskussioner om vilka regler som ska gälla i familjen MEN – alla kan ibland bli för arga, sura, irriterade. Man har haft en hemsk dag och fräser när Lisa spiller fast hon inte gjorde det med flit. I det läget tycker jag att den andra föräldern har ett ansvar att gå in och säga typ ”Men nu tar du väl i, var inte ledsen Lisa, alla kan vi spilla ibland”. Försvara barnet utan att göra en stor sak av det. När min man var sjuk (svår depression) överreagerade han ofta och blev då arg om jag backade upp barnen. Han menade att jag underminerade honom, men jag såg det bara som att stå på barnens sida och vara ärlig med att alla ibland kan vara pressade och råka vata lite orättvisa…

  36. Intressant text! Jag tänker på hur det har varit för mig i samband med mina barns ena förskolelärare som jag och min man upplevt väldigt opedagogisk och osmidig i sitt bemötande mot barnen på förskolan inklusive våra barn. Här handlar det ju också om att stå upp för barnen och inte hålla tyst och låta det orättvisa och konstiga bara fortsätta. Tyvärr är det många föräldrar som inte säger något och som tänker att förskolelärare är ju kunniga och att man inte borde eller inte vågar kritisera och ta fram det som man upplever är fel. Man vill inte verka överbeskyddande till sina barn och kanske kan t.o.m. mena att man tar för givet att sitt barn har betett sig illa och att förskoleläraren ju måste ha rätt o.s.v. Man kan tänka också att man inte vill såra eller kränka läraren. Men det är ju barnen som ska gå före. Den kränkning och orättvisa behandling som de får stå ut med är betydligt värre då de ju är de svagare. Vi tog upp problemet i går på ett utvecklingssamtalet. Det kändes bra!

  37. Kan rekommendera Bo Hejlskovs böcker som handlar om lågaffektivt bemötande handlar mycket om barn med diagnoser men förhållningssättet passar i all a bemötande situationer. Bla lär sig barn a bsolut ingenting av att bli skälla på utan mer på att bemötas där de är och anpassa kraven. Traditionell fostran förkastas helt för all a oavsett normal eller diagnos

  38. Fast är det så man menar med enad front? Jag håller helt med dig Clara och tycker det verkar helt befängt att man INTE skulle säga ifrån om man tycker den andra föräldern agerar fel. Jag tänker mer att det handlar om att om t en förälder redan sagt nej till en sak, så är det ju bra om då inte den andra säger ja, osv…

  39. Jag var inte så gammal när jag sade ifrån till mina föräldrar – tyckte det var orättvist att de alltid var två mot en. De lyssnade, tog till sig och bättrade sig på den fronten, som jag upplevde det iaf. Annan grej vi fick igenom: när de lyxade med vin borde vi få läsk, tyckte vi. Lät rimligt, tydligen, så så blev det. <3 Mina föräldrar. Inte så genomtänkta alla gånger, men inkännande, kloka och rättvisa. 🙂

  40. Exakt så! Som att du har formulerat mina tankar. Jag brukar ångra när jag inte sagt i från och har bestämt mig för att göra det.

  41. Helt klart! Blir ett mycket bättre klimat för lärande om man kan ifrågasätta/kasta ljus på varandras beteende som föräldrar. Blir ju ett sätt att ständigt utvärdera och förbättra. Ibland kanske jag håller på en regel som jag o min man kommit överens om, men något skaver lite i maggropen. Om min man då också inser att ”detta blev ju inte bra” och vågar säga det, så är det helt klart befriande!

  42. Håller med! Jag ångrar än idag, fast det är 20 år sedan, att jag inte stod upp mer för min dotter så hon var hos en mycket opedagogisk och elak dagmamma. Jag vågade inte alltid utan ”höll ofta med” för att inte stöta mig med henne. Sedan förklarade jag för min dotter när vi kom hem. Men, vad gav det för budskap! Bra att det inte finns så mycket dagmammor längre. De hade alltför mycket egen makt utan att ha ögonen på sig från kollegor!

  43. Jag håller med om att man ska stötta barnen om någon far illa mot dem men sen tror jag vi tänker olika om enad front. Jag tänker att om den ena föräldern säger nej till tex tv, godis, gå ut m.m. Så ska den andre inte ändra det till ja då barnet går till denne och frågar samma sak. Om den ene föräldern sagt att barnet har skärmförbud/godisförbud så ska den andre inte bryta mot det och låta barnet se på tv m.m. Om den ena föräldern sagt att nu är det läggdags så ska den andre inte ge efter för barnens tjat o säga ok till mer uppe sittande. Jag tror du förstår vad jag menar… Det är väldigt lätt för barn/tonåringar att spela ut föräldrarna mot varann för att få som de vill. Att som föräldrar prata igenom med varandra om vilka regler/rutiner som gäller i hushållet tycker jag är sunt. Sen att allt inte är gjutet i sten är ju självklart… Jag tror på att vi föräldrar måste vara överens med varandra om de stora rutinerna vad gäller barnen även om vi inte alltid genomför rutinerna likadant. Och vad gäller lärare så litar jag på att de vet vad de gör och skulle inte ta en diskussion inför barnen om jag är oense om något med dem, undantaget om lärarn beter sig illa eller skadar något barn. De har tufft nog att hålla ordning i klassen med dagens barn som anser sig ha rättigheter men inga skyldigheter (inte alla barn och unga såklart men väldigt många).
    Så det jag vill komma fram till är helt enkelt att det är skillnad på vad man menar med enad front…

  44. Tror mina föräldrar tänkte såhär i min uppfostran. Det är som jag minns det; att om en av dem blev väldigt upprörd och skällde så hoppade den andra in och sa stopp.
    Väldigt bra skrivet och tänkt, Clara!

  45. Så kung!!! Kan inte hålla med mer!! Är verkligen less på att barnen förtrycks pga vuxnas idioti!! Oavsett om jag uppfattas som en total idiot när jag överreagerar och står upp för barnen, känns det mer än rätt och befriande att skydda sina barn som inte kan försvara sig!! Det är varje förälders ansvar även om det handlar om att skydda barnen mot den andre föräldern. Att inse vikten av ansvar som förälder innebär att ständigt ifrågasätta och utveckla sitt eget och andras sätt att interagera med barnen. Det är väldigt viktigt att ”inte hålla en enad front” för att se och upptäcka våld i nära relation, detta för att varje enskild förälder tvingad ta sitt ansvar och inte bara automatiskt lita på den andre föräldern oavsett hur bedrägligt denne beter sig!!!! Enad front för att avveckla begreppet ”enad front” i föräldraskapet!

  46. Ja, vilken kulturkrock alltså. Jag har inte barn själv, men är uppvuxen i en samisk familj. Om du vill ha mer erfarenhet om andra typer av barnuppfostran, prata med samiska vänner! Vi har en annan metod, där vuxna beter sig gentemot barn på ett sätt som hjälper barnen att utveckla sig, testa sina åsikter osv. Ett kort exempel kan vara att en vuxen försöker ”gadda ihop sig” med barnet i en fråga emot en annan vuxen, för att på så vis ge barnet tillfälle att tänka över själv, och välja sin ståndpunkt (men alltid ha stöd av någon, oavsett vad barnet väljer).

  47. Håller med i vissa lägen, men inte i alla. Jag tycker att det är viktigast att man är konsekvent. Jag anser inte att vara tyst om ens partner överreagerar att ”backa upp”. Det anser jag är fel. Om jag överreagerar så hoppas jag att min sambo lugnar ner mig, inte egger på mig. Det vore ju förfärligt! Så jag tycker att det du beskriver är olika saker. Att backa upp för mig innebär att om jag säger nej, så säger min sambo nej. Vi har samma regler och stöttar varandras ord. Men inte varandras humör. Det är aldrig okej att tappa humöret på sitt barn hur lätt hänt det än är. Jag tycker absolut att man ska hålla enad front mot barnen men det innebär inte att man stöttar idiotiskt beteende. Det innebär att man håller samma regler. Om jag nu skulle tappa humöret och börja skrika om t ex disk, vilket låter väldigt olikt mig, men om, så skulle jag förvänta mig att min sambo säger ”mamma är väldigt stressad över andra saker just nu, men disken är viktig, och när man är väldigt stressad så kan en relativt liten sak kännas väldigt stor.” Inte ”Men Annie, skärp dig! Så viktig är väl inte disken att du måste XXX?”

    🙂