Jag har funderat på det där som folk säger ibland – att man ska hålla enad front mot barnen.  Alltså att föräldrar ska göra på samma sätt i sin uppfostran och backa upp varandra.  Fast det håller jag inte alls med om. Ja, det är klart att man ska vara överens om saker som läggtider och trivselregler vid matbordet.  Men det där absoluta uppbackande av den andra föräldern i alla lägen – det tycker jag väldigt illa om. Om ett barn till exempel tar sönder något som den inte fick lov att leka med från första början – och en vuxen då blir oproportionerligt arg över detta är det tyvärr allt för vanligt att andra vuxna håller mun. För att inte undergräva den vuxnas auktoritet – utan hålla enad front. Det är så jobbigt att själv hamna i en konflikt att man låter barnet själv ta smällen.

Jag är inte solidarisk med min man först och främst. Jag är solidarisk med barnen. Den svagare parten. Ifall han skulle göra eller säga någonting som jag tycker är fel skulle jag absolut inte backa upp det inför barnen –  bara för att hålla någon slags enad front mot dem. Och jag förväntar mig att han gör detsamma när jag säger eller gör något som inte är okej. När jag blir oproportionerligt arg eller är orättvis.

Jag tycker att vuxna är alldeles för solidariska med varandra. Jag tycker vi ska påminna oss om att vi inte har någon som helst skyldighet att täcka upp och ursäkta en partner, släkting eller bekants dåliga beteende mot barn. Som vuxen är det ens ansvar att ta barnens parti när andra vuxna gör fel. Skit samma om det blir dålig stämning, din gamla onkel blir kränkt eller grannen förnärmad på kuppen.

När vuxna inte behandlar barn på ett helt okej sätt får man inte hålla tyst och vara solidarisk med dem för att visa en enad front. Det är faktiskt direkt olämpligt. Barn måste få veta att vuxna kan gör fel. Och att andra vuxna vågar se och erkänna det. Jag tror att den vetskapen kan hjälpa barn att kommunicera kring svåra upplevelser i sin vardag. Alltifrån småsaker som en orättvis åthutning från en fröken – till saker av mer allvarlig karaktär som farbrorn på bussen som tafsar.

Och det där med enad front förresten – vad är det för jäkla term? Det är väl inte krigsföring vi håller på med?! Nä, fy farao. Fram för mer barnsolidaritet och mindre hållande om ryggen på vuxna.

Sen jag skrev det här inlägget har jag blivit mamma till en sexåring och det har väckt nya känslor i mig.