Bild Emanu

Jag har likt de flesta av mina tjejkompisar blivit både trakasserad och antastad av män. Det har varit fina vita medelklasspojkar eller högt uppsatta vita manliga chefer. När jag vittnat om detta har jag fått höra att jag överreagerat eller varit överkänslig. Om jag pratat om män i grupp som ett problem har jag betraktats som manshatare. Ofta av män som inte tycker att man ska generalisera på det sättet. Fast för de män som nu gormar om vad som hänt i Köln eller på svenska festivaler går det tydligen fint att generalisera om män – så länge de har en annan hudfärg.

Jag  är så in i själen trött dessa dagar. På alla vansinnigheter jag möter så fort jag öppnar en tidning eller slår på en dator. Jag upprörs av det som hänt i Köln – men förvånas gör jag inte, för problematiken är välbekant, även om tillvägagångssätten skiftar. Det som också gör mig förbannad är de män som rasar mot sexövergreppen  – bara för att plocka rasistiska poäng. Män som aldrig annars engagerar sig för kvinnors rätt. Dessa arga män som i sin tur hatar och hotar kvinnor som inte köper deras rasistiska analys av varför övergreppen skedde – som när Ida Östensson, grundare av Fatta och Crossing Boarders framträdde i media och kritiserade deras förenklade analyser. Genast möttes hon av trakasserier och hot från män. Alltså förstå hur sjukt detta är: Samma män som upprörs över det kvinnohat som Köln och We are Sthlm vittnar om – hatar och trakasserar själva de kvinnor som inte delar deras samhällsanalys.

Den här problematiken sitter som vi kvinnor vet inte i hudfärgen – utan könsrollen. Det är män som är den gemensamma nämnaren i denna brottslighet. För inte är det kvinnor som tafsat, blottat sig, eller kallat mig hora under åren. Inte var det en kvinnlig chef som satt bredvid mig på en fest och stoppade handen under min kjol i skydd av bordsskivan. Och inte var det Hagakvinnan som satte skräck i Umeå.

Jag betackar mig för den här typen av “engagemang”. Från män som aldrig bryr sig om våld och övergrepp mot kvinnor, annat än när det passar deras rasistiska agenda. Tänk vad mycket som kunnat uträttas om samma män som nu rasar över utländska mäns kvinnosyn, istället tog ansvar och började diskutera och rannsaka alla mäns kvinnosyn – i synnerhet sin egen.