Om barnen och nätet

Brukar få en del frågor om hur jag tänker med att visa mina barn i sociala medier. Ja, hur tänker jag egentligen? Jag har i alla fall ingen sådan där policy att barnen inte få vara med. Jag väljer däremot bort direkta porträttbilder på mina barn där de ler och kollar in i kameran. På något sätt känns det för nära.  Men annars får de gärna vara med i måttliga mängder.

Jag förstår inte riktigt besattheten av att skydda just sina barns ansikten. I alla fall inte om man ändå bjuder på en massa intima detaljer om barnets kroppsfunktioner, vredesutbrott, trots, uppträdanden. För mig är ansiktsbilder liksom inte det mest laddade. Det viktigaste är att avbilda och berätta med respekt och kärlek. Och inte berätta mycket mer än vad som är ganska allmängiltigt för de flesta jämnåriga barn. Jag tänker också att det här med att skydda sina barns integritet inte bara handlar om hur man beskriver dem – utan också sig själv. Hur gränslöst lämnar man ut sig själv och hur kan det påverka barnen? Det är en minst lika viktig fråga.

Mest bilder har jag haft på barnen när de varit bebisar och sedan blir det allt färre. Kanske kommer jag i takt med att barnen blir äldre göra vissa av mina gamla blogginlägg privata så att man inte kan läsa dem om man inte loggar in. Då finns de kvar för mina barn och mig själv att läsa om jag vill – men inte till allmän beskådan. Inte för att det finns något att skämmas för utan kanske för att det är skönt för ett lite större barn med mindre exponering från sin bebistid. Fast vi får se vad tiden lider – det visar sig hur det blir.

Vi pratar mycket om att skydda våra barns integritet på nätet och den diskussionen är oerhört viktig. Jag är glad för alla som fattar medvetna beslut – vad de än må landa i för val. Däremot glömmer man något i den här diskussionen. Vad som också finns att vinna.

Jag som har förlorat min mamma och alltså inte kan fråga henne om vad hon gjorde när vi var små, hur hon tänkte under bebistiden, hur vardagen såg ut, vad vi hade på oss. Jag hade ju betalat en miljon för att ha fått läsa en blogg som min mamma skrev när jag var liten. Jag skulle dö av lycka ifall jag kunnat ta del av mer om vår vardag än några spridda anteckningar i Första boken om mig.

Det som känns läskigt och laddat just nu förändras med tiden. Bland de barn som föds idag kommer i princip alla att finnas på bild på nätet. Jag känner mig väldigt lugn med de beslut jag och Jakob tagit kring våra barn och nätet. De är fint och respektfullt porträtterade. I takt med att de blir större och mer av individer figurerar de allt mindre. Och framförallt har vi alltid möjligheten att välja om. Fatta nya beslut ifall de gamla besluten börjar känns obekväma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

36 kommentarer på “Om barnen och nätet”

  1. Intressant inlägg- som inte blir ”svart eller vitt” som det ibland blir vad gäller ämnen som detta. Våra barn kommer ju att leva en del av sitt liv ”online”, förr eller senare. Jag tänker att det är viktigt att de får lära sig, och reflektera kring, hur DE ska hantera sin OCH andras integritet- även på nätet. Och där kan, och bör, ju vi vuxna vara förebilder och bollplank. Medan barnen lyssnar på oss.

  2. Hej fina Clara,

    Är på kongress, om döden och vården, skolkar från föreläsning för jag är så ledsen. Orkar inte en timme till om sorgligheter. Så, under denna paus hittade jag ditt inlägg om tankspriddhet, TACKTACK för det. Nu skrattar jag istället, det var det bästa på hela dagen. <3

  3. Jag tycker att du verkar ha väldigt sunda värderingar gällande detta. Jag hade nog tyckt att det var märkligt om man inte såg något alls av dina barn på bloggen…

  4. Jag tycker det är viktigt att man funderar kring detta och fattar ett aktivit beslut och inte slentrianmässigt lägger ut bilder eller väldigt privata historier kring barnen.
    Sen vilket beslut man fattar beror ju på olika saker. Om man är bloggare så kan det var konstigt att inte ha med barnen alls, eller så väljer man att blogga om helt andra saker där barnen inte alls är en naturlig del av bloggen just för att man inte vill exponera barnen alls på internet innan de kan vara med och fatta beslut om det. Det tycker jag är upp till var och en, precis som andra beslut om ens barn.

    Jag jobbar med IT och min inställning till internet är att det är ungefär samma sak som att sätta upp saker på anslagstavlan på den lokala matbutiken.
    Visserligen är vissa delar endast till gängliga för några personer, men jag vet inte vilka dessa personer väljer att visa för andra som är med dem vid just det tillfället som de är där för att titta på de låsta delarna av anslagstavlan.

    Alltså är jag väldigt sparsam med vad jag lägger upp på exv instagram och facebook.
    Numera är det inga bilder där man kan identifiera mina barn om man inte känner dem väldigt väl och anledning är den att jag vill att de själva ska styra vilka bilder som finns av dem på sociala medier.
    När de blir så pass stora att de kommer att börja använda sociala medier själva så kommer vi att prata med dem väldigt mycket så att de själva kan fatta medvetna beslut.

  5. När de blir större och förstår vad en blogg är så kan de ju ha egna önskningar också, om sin egen medverkan eller frånvaro. Jag har bilder på barnen i min blogg men inga utskrivna namn på barn, skola, bostadsgata eller annat – tänker att de då inte kan googlas fram av kompisar framöver. Men då är ju inte jag känd heller, såklart blir det annorlunda för kända personer som bloggar. Huvudsaken att man tänker igenom sitt beslut!

  6. Bra skrivet! Jag resonerar på ungefär samma sätt. Har inte tänkt på hur det hade varit ifall min mamma bloggat när jag var liten. Det hade varit otroligt intressant ju! (om hon skrivit med respekt :))

  7. En viktig diskussion du tar upp Clara. Som förskollärare med all dokumentation vi ska göra funderar jag också på detta och kan rekommendera en bok som heter ”vad berättas om mig”.
    Tänker att respekten för varandra oavsett ålder är det viktigaste att ha med sig i dessa beslut ❤️

  8. Ungefär sådär resonerar jag också. Jag tänker i huvudsak att det är viktigt att de porträtteras med respekt – både i bild och text. Jag brukar inte heller skriva ut deras namn för att det inte ska vara enkelt att googla dem. Men jag förstår de av er storbloggare som inte visar ansiktena när barnen börjar bli några år, om man har så många läsare att barnen riskerar att bli igenkänd på stan eller i folksamlingar.
    Elin

  9. Prövar kommentera här. Funkade inte på dagens inlägg. Det mesta försvann.

    Det blir liv med människor på bilderna. Det blir naturligt. Du känns skönt avspänd i det här!

    Min son som nu är tio började kanske för ett eller ett drygt år sedan bli avig till att jag fotograferar honom och att han syns på nätet. Men det är bara att acceptera och respektera….

  10. Skönt att läsa att jag (vi) inte är själva om att tänka så.
    Jag visar barnen på bloggen, jag skriver om barnen på bloggen och vår tid tillsammans.
    Jag har min mor kvar att fråga men det är inget som säger att jag kommer finnas för all framtid och eftersom jag inte skriver dagbok så kan bloggen finnas där för dem att läsa en dag.

  11. Clara, vad jag känner igen mig i dina tankar om att inte kunna fråga sin mamma. Min mamma blev sjuk i bröstcancer när jag var 17 år och dog tio år senare. Vid den tidpunkten hade inte jag en tanke på barn och i princip ingen av mina vänner hade hunnit få barn än. Några år senare kom alla dessa tankar, frågor och funderingar… Hur var det när jag och min syster var små? Hur upplevde mamma graviditeterna och småbarnsåren? Hur hade hon och pappa det? Hur var vardagen, hur delade de på sysslorna? Hur kändes det att bli förälder, att skaffa hus? Det är en så stor sorg att inte kunna fråga, inte kunna läsa nånstans, tyvärr var mamma ingen skrivare som jag. Tacksam är jag dock över en stor mängd fotografier från vår barndom och uppväxt, där alla detaljer är det jag studerar mest. Plus de minnen jag faktiskt har av mammas berättade historier, hon var en bra berättare så jag vet att jag roades av att klä av mig naken i butikerna när jag var ett par år, att jag var ett lättsamt barn (förutom inne på affärer då antar jag) och att min syster tvärtom var en utmaning på alla de vis. Varje gång du skriver om din mamma så känner jag med dig så mycket, utifrån förlusten av min egen. Jag har glatt mig åt vid sådana tillfällen att du verkar ha en fin familj och även din mans familj, för att förlora någon så nära innebär sån oerhörd tomhet och fattigdom ändå.. Så har i alla fall jag upplevt det.
    (En nära vän till mig lät mig läsa en dagbok som hennes mamma skrivit under min väns första levnadsår, och jag kände bara – precis som du skriver – en miljon hade man gett för en likadan bok från sin egen barndom!)
    Tack Clara för dina tankar och kram till dig <3

  12. Precis så resonerar även jag.

    Jag förstår inte heller det stora fokuset på just bilder när en text kan vara minst lika, om inte ännu mer, utlämnande.

    I slutändan tror jag att det är viktigt, precis som du skriver, att alltid ha respekt och kärlek i åtanke oavsett om det gäller publicerandet av bilder eller text.

  13. Jag är och vill vara väldigt strikt, förutom en och annan bild på långt håll utan ansikte, vill jag inte visa barnen.
    För mig är ansiktet och ögonen ”själens spegel”, så den paralellen är väldigt tydlig. En halv rygg, lite ben eller arm är något helt annat än alla dessa porträtt och alla sovande barn som exponeras. Jag själv skulle aldrig vilja exponeras sovande och ”naken” – kränkning tycker jag! Är journalist och vet en del om hur bilder kan användas, på ett sätt som man inte skulle önska sin värsta fiende.
    Dessutom finns det något i vår tids bildfixering som är djupt osund och den drabbar barn i deras redan så starka självbespegling på ett sätt jag inte tror gagnar dem. Har talat med/lyssnat på flera experter som berättar om att man nästan måste avgifta unga från ständig uppdatering nu, och att det finns raka paralleller till att må sämre ju mer tid man ägnar åt att se på folk som ser ut att vara lyckade. Istället för att göra något med din kraft och dina resurser och längtan, har jämförelsen med andra blivit ett riktigt monster, ännu större än då jag var ung på 70-80-talen. Ett litet sidosprå från att som förälder lägga upp bilder, men detta länkar i varandra anser jag.

    Tycker inte att ditt resonemnag är riktigt konsekvent Clara – för din man har du ju (förutom väldigt då enstaka tillfällen) behållt i stor integritet genom hela bloggen. Och så är det med flera storbloggare – mannen liksom ”finns” inte – men barnen exponeras i tid och otid i såväl text som bild. Troligtvis har då den mannen bett att få avstå, men eftersom bebisar och småbarn sällan kan formulera sig på det sättet är det ju ingen som ber dem om lov. Den gränsen måste man dra själv.
    Håller annars med om att du exponerar dina barn respektfullt Clara, och du gör det dessutom vackert.
    Vad gäller dagboksanteckningar så KAN ju ens barn i framtiden få pappersanteckningar och pappersbilder att titta på från sin barndom också 🙂 Det måste ju inte vara en blogg.

    Tack för intressant inlägg!

    men det är luri

    1. Min man har aldrig bett om att avstå från att synas på bloggen. Han förekommer ju ofta i omnämnanden och text och det är liksom inget mer med det =)

  14. Jag visar inte mitt barns ansikte för jag vill inte att främmande människor ska känna igen honom och exempelvis koppla ihop nåt jag säger eller gör med honom. Han får välja själv när han är äldre om han vill finnas på nätet. Jag håller de flesta tankar och foton från vårt liv privat. Men jag dömer< inte andra som väljer annorlunda.

  15. Skulle aldrig falla mig in att lägga ut bilder på mina barn på nätet, men jag har inte heller valt att vara en offentlig person. Det har inte dina barn heller, och oavsett om du ”låser” blogginlägg i framtiden finns bilderna redan där, det går aldrig att ta tillbaka kontrollen över dem.

    1. Göra med bilderna? Hur menar du? Du skriver som om du tror att det gör någon skillnad att du låser blogginlägg i framtiden men bilderna finns redan där för alla att använda precis hur de vill. Använd din fantasi.

      Det handlar om integritet och att själv få välja om man vill vara offentlig eller inte, och barn är egna små individer (vilket du brukar vara noga med att påpeka) som ofta inte har valt att vara i rampljuset. Deras integritet handlar om dem och bara dem, inte om dig och hur du beskriver dig själv. Många lägger t.ex. upp bilder på sina sovande barn (även äldre barn) och i min värld är det ett övertramp, dels att fotografera någon som sover och dels att dela en bild av någon som inte har gett sin tillåtelse. För hur kan ett barn förstå, även om hen skulle säga att det var OK? Att bilderna är smakfulla är fullkomligt irrelevant.

      Jag önskar bara att folk tänkte efter innan de delar med sig av sina barns liv och vardag och inte såg det som en självklarhet, men jag hör som sagt till den delen av befolkningen som valt att inte vara särskilt offentlig (dvs jag är inte bildgooglingsbar).

      1. Jag tycker att det är en oerhört spännande hållning att vägra dela med sig av bilder på sig själv – men med glädje konsumera bloggar och forum där andra delar med sig av detta som man fördömer.

    2. Och att alla ni som bloggar hade uppskattat om er mamma hade bloggat om er kanske inte är så konstigt…

    3. Jag förstår inte på vilket sätt det skulle finnas någon motsättning i att då och då kolla på din blogg och samtidigt inte lägga ut bilder på mig själv? Och jag fördömer inte, jag delar med mig av min åsikt, trist om det uppfattas som fördömande. Det är inte meningen. Men jag förstår att det är känsligt.

  16. Jag gillar din installning. Det later som att du och din man har en valdigt genomtankt strategi for vad ni visar och hur ni skriver om barnen. Jag haller med om att det finns bade negativa och positiva sidor av att visa sina barn pa bloggen. Det kan sakert vara jattekul for barnen att se bilder och blogg inlagg om dem sjalva med mamma nar de blivit aldre, om dessa bilder och texter ar positiva och karleksfulla.

    Jag haller ocksa med dig om att det kan vara latt att glomma att allt det vi skriver och berattar om oss sjalva kommer att kunna lasas av barnen i framtiden. Det kan vara vart att tanka till en extra gang innan man lagger upp nagonting valdigt privat pa en blogg eftersom man inte kan garantera att barnen aldrig kommer att kunna lasa det blogg inlagget i framtiden. Det som barnen inte forstar idag kommer de att forsta en dag i framtiden. 🙂

  17. Jag tycker som du Clara, att barnen måste ju får vara med på ett hörn och visa att de finns. Annars bli bloggar som gammeldags inredningsmagasin med bara en massa rum, möbler och så en ”glad mor” som visar upp hela kalaset. Man undrar ju alltid som läsare då; vilka är de andra som bor där? Eller som bloggläsare; vilka är de hon skriver om? Hur ser resten av familjen ut?

    Jag tittar ibland på en dansk serie om en kille (och familjefar) som bor på landet och odlar och bygger och står i hela dagarna. Den serien har sänts i flera år, men jag har aldrig sett hans fru. Hon börjar bli ett mysterium. Nu kan jag inte titta på det programmet utan att tänka på hans fru hela tiden – hon som inte syns. Allt fokus hamnar på henne för min del. Det blir så underligt på något sätt.

    Det skulle vara mycket tråkigare om man aldrig fick se en skymt av dina barn på din blogg, nu när du skriver om dem så fint. Hur skulle det vara annars? Bara en massa text om familjen och sedan tusen bilder på dig. Och på inredningen. Och på kakorna. Igen och igen. Nej, usch vad tråkigt.

    Jag skulle faktiskt önska att du visade en bild på din mamma någon gång. Du har ju skrivit så härligt om henne, så hon nästan känns bekant. Hon måste ha varit en himla bra mamma och människa. Så det vore kul att se henne. Om inte en porträttbild, så i alla fall en skymt.

    Jag tror det ligger i vår mänskliga natur att vilja se människor som man på något sätt får en relation till när man hör talas om dem. Inte så konstigt egentligen.

  18. Jag har full förståelse för de som inte visar ansiktsbilder på sina barn. En jag kommer att tänka på är Blondinbella, hon gör inte det. Vad jag förstått har hon fått massvis av hot m.m och då kanske det inte känns helt bekvämt att visa öppet vilka barnen är.

    Hade jag haft en blogg hade jag garanterat inte visat mina barn heller pga det jag jobbar med. (Inom kriminalvården, med alla möjliga olika personer. Från galningar till normal-Svenssons).

  19. Tycker att du resonerat klokt. Jag väljer att inte lägga upp några bilder på fb med mina barn, men jag hat knappt några bilder av mig själv heller och gillar inte att exponera mig alls på det viset som många gör. Inte min grej helt enkelt men det är tur att vi alla är olika! Ett par ggr har vänner frågat om de får lägga upp en bild på sig och mina barn och det har jag inga problem med eftersom det är enstaka. Jag tänker också att så länge det är fina bilder är det ok. Problemet är ju att vad ens barn senare tycker är fint kan skilja sig från vad man själv har tyckt.

    I övrigt tycker jag att det är väldigt vettiga att tänka väl igenom vad man skriver om barnen. Det är bra mycket viktigare än några få ansiktsbilder.

  20. Så bra att du tar upp ämnet. Något jag själv funderat en hel del över även om jag inte har små barn. Har tidigare tänkt att det är respektfullt att inte visa bilder på barns ansikten, men precis som du skriver så beror det förstås på hur bilderna presenteras. Och vad man skriver om barnen tänker jag är nog så viktigt. Jag tycker att du visar respekt för dina barn, såväl i bild som i text.

  21. det är väldigt fascinerande med människor som inte lägger upp bilder på sina barn i sociala medier för att man vill skydda barnens integritet, men som gärna ger detaljerade och målande beskrivningar om sina barns kräksjukor, diarréer och andra sjukdomstillstånd. de flesta skulle nog aldrig skriva så om vuxna människor, så varför tar man sig friheten att göra det om barn? alla gör ju som de vill förstås, men i mitt tycke är det otroligt mycket mer kränkande än att visa en bild på sitt barn.