Brukar få en del frågor om hur jag tänker med att visa mina barn i sociala medier. Ja, hur tänker jag egentligen? Jag har i alla fall ingen sådan där policy att barnen inte få vara med. Jag väljer däremot bort direkta porträttbilder på mina barn där de ler och kollar in i kameran. På något sätt känns det för nära.  Men annars får de gärna vara med i måttliga mängder.

Jag förstår inte riktigt besattheten av att skydda just sina barns ansikten. I alla fall inte om man ändå bjuder på en massa intima detaljer om barnets kroppsfunktioner, vredesutbrott, trots, uppträdanden. För mig är ansiktsbilder liksom inte det mest laddade. Det viktigaste är att avbilda och berätta med respekt och kärlek. Och inte berätta mycket mer än vad som är ganska allmängiltigt för de flesta jämnåriga barn. Jag tänker också att det här med att skydda sina barns integritet inte bara handlar om hur man beskriver dem – utan också sig själv. Hur gränslöst lämnar man ut sig själv och hur kan det påverka barnen? Det är en minst lika viktig fråga.

Mest bilder har jag haft på barnen när de varit bebisar och sedan blir det allt färre. Kanske kommer jag i takt med att barnen blir äldre göra vissa av mina gamla blogginlägg privata så att man inte kan läsa dem om man inte loggar in. Då finns de kvar för mina barn och mig själv att läsa om jag vill – men inte till allmän beskådan. Inte för att det finns något att skämmas för utan kanske för att det är skönt för ett lite större barn med mindre exponering från sin bebistid. Fast vi får se vad tiden lider – det visar sig hur det blir.

Vi pratar mycket om att skydda våra barns integritet på nätet och den diskussionen är oerhört viktig. Jag är glad för alla som fattar medvetna beslut – vad de än må landa i för val. Däremot glömmer man något i den här diskussionen. Vad som också finns att vinna.

Jag som har förlorat min mamma och alltså inte kan fråga henne om vad hon gjorde när vi var små, hur hon tänkte under bebistiden, hur vardagen såg ut, vad vi hade på oss. Jag hade ju betalat en miljon för att ha fått läsa en blogg som min mamma skrev när jag var liten. Jag skulle dö av lycka ifall jag kunnat ta del av mer om vår vardag än några spridda anteckningar i Första boken om mig.

Det som känns läskigt och laddat just nu förändras med tiden. Bland de barn som föds idag kommer i princip alla att finnas på bild på nätet. Jag känner mig väldigt lugn med de beslut jag och Jakob tagit kring våra barn och nätet. De är fint och respektfullt porträtterade. I takt med att de blir större och mer av individer figurerar de allt mindre. Och framförallt har vi alltid möjligheten att välja om. Fatta nya beslut ifall de gamla besluten börjar känns obekväma.